Författare: tomastvivlaren

…
Alla drömmar om kärlek,
som gick om intet och slukades
av dimman till kvällningen.
Jag föreställde mig kärleken som en
hamn i stormen. Jag föreställde mig
kärleken som att hitta hem.

När jag tänkte på kärleken,
tänkte jag mig att hon såg på mig
med självklarhet och innerlighet.
Jag föreställde mig hur jag var hennes
vapendragare, och hon stod fast vid min
sida när det blåste.

När jag drömde om kärleken, såg jag framför
allt framför mig att få bli gamla tillsammans,
där jag bakade brödet till vårt frukostbord,
och du stickade mig en mössa.

Men jag vet inte om Amor bara är dålig
på att sikta, eller om han väljer
slumpmässigt. Livet är ju inte rättvist.
Det kan vara ett paradis, det kan vara ett helvete,
det kan vara långtråkigt, och småkul.
Men det är inte rättvist, inte för någon.

Och med den förlorade kärleken,
dog även drömmen om att få slösa kärlek
åt gemensamma barn. Trösta dem när de ramlat och
slagit sig. Tjata på dem, småbråka med dem,
Ha middag tillsammans. Och äta mitt nybakta bröd,
med deras mammas stickade sockor på.

Följa med dem på deras första skoldag,
vifta med flaggor och ballonger på deras examen,
och släppa dem för vinden som så starka självständiga
individer som bara möjligt, när de flyger ut ur nästet,
och ska prova sina vingar.

Jag har snart i praktiken ingen släkt kvar,
och har aldrig haft nån familj. Och uppriktigt sagt
skiter jag i om det kommer nån på min begravning,
vilket iofs är tveksamt.

Det är nu jag lever,
det är nu jag vill älskas, andas, skratta
och gråta. Och om nån minns mig efter jag
knackat på hos sankte Per i förhoppning om
insläpp… spelar heller ingen roll.
Det är om nån minns mig idag, och imorgon
som betyder något. Men, livet är som sagt var
inte rättvist.. inte för någon. Livet är !
Och döden kommer !… för oss alla.

Jag unnar mig någon overklig romanrisk komedi
någon gång ibland, men inte så ofta. Det är
inget jag knarkar, men jag vill ändå
ibland få drömma, den omöjliga drömmen.
För utan drömmar, finns inget hopp,
och utan hopp finns inget liv.

Sandra Bullock och Meg Ryan och Maura Tierney,
är några av mina drömska Hollywood-älvor.
Men sen är filmen slut. Och mitt enorma
arbete med mig själv till trots,
så går jag och lägger mig ensam,
och äter mitt nybakta bröd själv till frukost,
med Mosters stickade strumpor på.
Och har det ganska bra … men utan kärlek.

…
Ibland funderar jag om jag skulle göra klokt i
att sluta läsa nyheter., samt källgranska dem.
Jag känner många hyfsat harmoniska människor
med en god portion hjärtlighet och klokskap som gör
på det viset. Och ibland känns det som om jag vore på
väg att implodera över folks dumhet runt om i Sverige,
runt om i världen, och hur utspridd den tycks vara i alla
politiska läger.

Och trots det överdrivna förmätna i rollfiguren Sheldon
i komediserien ”Big bang theory” när han känner sig
så ensam på toppen av intelligensen skapelse
och anser att alla runt om honom är mer eller mindre
korkade, så kan jag ibland dela den känslan.
Fast inte utifrån tanken att jag skulle på något
sätt vara mer intelligent på det sätt man mäter IQ.
Oh nej…. Jag suger på att vika ihop pappersfigurer
genom tankekraft, och har aldrig löst någon
sån här knep-och-knåp-figur.

Och Matematik, är jag på sin höjd medioker på.
Ej heller anser jag mig på något enda vis mer värd
än någon enda individ på jorden, inkluderat de jag ringaktar
som människor utifrån hur de behandlar andra. Värdet på en
människa har inget med det att göra.

Men angående det här med att sluta läsa tidningar för inre
harmoni, är egentligen inte på allvar. För jag har sett hur
människor från vissa politiska partier och opinionsbildningar
som inte läser och ifrågasätter resonerar.
Och dem vill jag INTE sälla mig till.

Jag litar heller inte själv, blint på media.
Varje artikel har en författare, och varje författare till artiklar
har en agenda. Oftast stavas agendan: ”Pengar” eller makt”
åt dem själva. Hur än mycket blommor det är
kring deras pratbubblor, och hur fina ord som används.
Men från det till att kalla allt större medier gör för lögn,
och kalla ogranskade trollfabriker för sanningssägare,
är det avgrundsstora skillnader.

TV …. är ett av de medier med mest genomslagskraft,
och tittar man igenom och synar tv-tablån nån gång
med aningen öppna och kritiska ögon. Så är kanske var 20e
program något med nån tanke eller djup bakom. Och då har
jag inte ens räknat in all tid som den kraftigt ökande,
nu för tiden helt hänsynslösa, cyniska reklamen utgör.
Det är kontinuerligt en brutalt egoistisk, självcentrerad
rikedomsjagande och människoförnedrande syn
på världen och människan som presenteras i snart varje
tv-program. Även många nyhetsprogram och samhällsprogram,
tar upp ämnen som handlar om hur man kan ”tjäna tusenlappar”
och vilket vin som passar bäst till hummer. Samt hur mycket lyx
de kräver att få med i en husrenovering av ”budgetvariant”
på 1-2 miljoner kronor.
Och dess programledare är av ekonomisk och social tillhörighet
som är att betraktas som överklass, på många sätt.
Fast vissa av dem fortfarande låtsas vara socialistiska utåt.

…
Oj … sent som vanligt.

Jag är ännu inte kvitt förkylningen 2.0
men tror mig vara lite bättre. Fint besök på
eftermiddagen, hon blev bjuden på Kaffe, grahamsbröd
och mandelkubb. Hon var visst konsertviolinist eller nåt,
klädförsäljare fotograf OCH småbarnsmamma.
Och är förmodligen världsbäst i konsten att kramas
på ett sätt som får en att känna sig omtyckt. Endast
kusin vitamin är i närheten.

Idag lät nyheterna vanligt folk få veta att piloter
på SAS strejkar, bla för bättre löner. De har ju bara drygt
90.000 i månaden, och hade fått höra att andra piloter hade
bättre lön. Ja hörrni. Många skulle ha det bra,
om inte andra hade det bättre. Jag vill bara hälsa att
jag och alla sjukskrivna, arbetslösa lider med er piloter
på SAS, samt önskar att ni till slut får vad ni förtjänar.

På förmiddagen ville jag göra ett klipp.
Men höll på att missa det helt och hållet.
Det var nå’n som sa åt mig att ”Klipp day” Tomas
och tänkte att det var glasklart att jag skulle göra det.
Men då det krossade fönstret inte längre var krossat,
höll jag inte på att hitta dit. Glasklart och något
genomskinligt faktiskt. Hamid är en duktig frisör
och har humor.

Och angående rubriken på inlägget,
nej jag har inte träffat nån pilot idag.
Men jag såg på tv ”Tusen dagar i Sverige” en man som
tyckte familjesituationen börjat bli jobbig pga
att han bara träffade dem på helgerna pga jobb.

Men när hans lilla flicka, kom springande mot honom
när han närmade sig hemmet, och ropade glatt:

– Pappa , pappa, pappa – jag har saknat dig pappa

Då tänkte jag,kände jag, att han var den rikaste mannen i världen

…
Några dagar med feber och värk.
Men ingen fara på taket, jag har det rätt bra.
Jag hittar ännu mat och bröd i min frys.

Jag trivs rätt bra i mitt eget sällskap nu
för tiden. Jagar inte andras gillande.
Jag står för vad jag säger, står för vad
jag skriver. Jag har en egen åsikt och integritet.
Och jag har den inte anonymt,
vilket inte så många längre kan skryta med.

Jag bemöter sån’t jag tycker är fel,
med resonemang och försök till analys.
Jag hakar aldrig på något drev, eller offentlig
lynchning. Jag funderar kring orsak och verkan,
och kring konstruktivitet, vilket inte så många
längre kan skryta med.

Jag kan se mig själv i spegeln nu för tiden.
Jag gömmer mig inte bakom hat och anonymitet.
Jag backar heller inte för att stå upp för varken mig
eller utsatta grupper. Jag kan försvarar människor jag
tom inte tycker speciellt mycket om, om det sätts upp
skvaller, mobbning, och lynchning mot dem.
Jag kan skilja på sak och person.
vilket inte alla längre kan skryta med.

Jag har rätt så ensam, opponerat mot
alla drev i medier, när de flesta omkring mig
ursinnigt och urskiljningslöst hakat på.
Eller tigit och samtyckt.
Det kan finnas de som skulle vilja hävda
att jag iom detta sviker utsatta kvinnor,
när jag synar metoo-rörelsens hänsynslösa,
faktabefriade metoder. Jag hävdar motsatsen.
Och den som vill hävda att jag iom mina inlägg
varit emot kvinnor, eller nedlåtande mot kvinnor,
ljuger rätt och slätt. För till skillnad mot just
Metoo-rörelsen, så kan jag skilja på kvinnor
och på en utomrättslig lynchmobb i media.
Dvs jag lastar inte kvinnor för vad några kvinnor gör.
Det kan man inte säga om den feministiska rörelse som
nu sedan länge urartat helt, och lever endast på hat,
lögner, överdrifter, generaliseringar och hämnd.

Så otroligt likt den främlingsfientliga rörelsen, i hur
man hanterar sanning och lögn, så skrämmande likt
vad gäller generaliseringar och skuldbeläggning.
Och så väldigt likt den främlingsfientliga rörelsen när
det kommer till att undanhålla all fakta som på något minsta
vis inte gynnar den bild de vill måla upp.

Jag känner mig faktiskt rätt stolt
över mig själv i detta, och många andra plan
i vad jag åstadkommit och åstadkommer.
Vare sig nån vågar stå vid min sida eller ej.

…
För en god sak struntar vi i sanningen

Likt lokalpressens desperation över avfolkning
från landsbygden, när de konstant överdriver allt
positivt, och skriver om succé och publikrekord
i varje evenemang. Skriver om ”stjärngalor” för den krympande
lilla skara egenföretagare som ännu klarar sig.
Och väljer varandra typ. Man överdriver siffror vid för orten ytterst
viktiga och relevanta demonstrationer om förd landstingspolitik
som sticker dolken i inlandets fortlevnad.

Likt lokal press och lokala politiker låtsas som om en positiv
anda och inställning ska stoppa avfolkningen i bygden,
och blunda och slå dövörat till för både intern kritik
över förd kommunalpolitik, samt blundar för hur enormt
mycket rikspolitik och marknadsliberalism i realiteten
är skulden till avfolkningen av landsbygd och småorter.

På samma sätt

På samma sätt finns en ytterst skadlig desperation,
och frustration kring frågorna runt övergrepp,
kränkningar, våldtäkter, ofredanden med mera.
Och frågan är om konsekvenserna av ”revolutionen”
totalt sett gör mer skada än nytta för både kampen
mot olika övergrepp, och så klart de som drabbas av
denna ogenomtänkta hämndlystna, blinda vrede,
när man frångår sanningen helt ogenerat och kallar det
”En nödvändig del av revolutionen”.
När man inte bryr sig om hur många som
oskyldiga som faller offer för kampanjen.
Med ”rättfärdigandet” att så många kvinnor fallit
offer i historien. Sådant stavas: ”Hämnd”

Vreden är bränslet, men oxå det som bränner allt i sin väg

Vreden som fanns i Metoo, blev blint raseri.
Sedan slumrade den offentliga vreden aningen till på
det mediala planet, även om en jämn ström
av ”uppfostrande” feministiska tidningsartiklar
hela tiden hållit liv i vreden efter Metoo´s introducerande.
Men så kom dokumentären om Josefin Nilsson
som utöver att den visas på SVT play.
Och den för hämnden så viktiga vreden,
och själva livsnerven i Metoo kom tillbaka med ens.
Och med ens fick många åter ”tillfällig sinnesförvirring,
och i en del fall, medvetet planerad sådan.

Ett fint porträtt av en fantastisk artist

Jag tyckte personligen att det var en fin dokumentär,
den porträtterade Josefin vackert, och belyste
sorgen över hennes bortgång. Tog även upp misshandeln
som hennes ex åsamkat henne och blivit dömd för.
Jag greps av både det nästan obeskrivbara i misshandeln,
och framförallt den psykiska tortyren Josefin bevisligen
fått utstå. Men även av henne starka artisteri. Hon grep
tag i mig redan första gången jag hörde henne sjunga.
För hon menade varje ord hon sjöng, och det hördes
tydligt. Och ovanpå det var hon dessutom en mycket vacker kvinna,
vilket kanske också blev en förbannelse för henne.

Under influensatider för egen del, blir det lätt så
att TV blir en av de få saker man orkar med. Men ibland
är avstängningsknappen det enda valet. Men jag såg
på Landgång, med Anne Lundberg, trots att jag
har lätt allergi över hennes självmedvetna kamera-charm,
och ska synas i bild i tid och otid. Jag ångrar det inte dock.
Då det handlade om återuppbyggnaden av Rwanda, efter ett
folkmord som egentligen är i paritet med 2:a världskrigets
judeutrotning. 800.000 människor mördade. En grupp unga
män hade startat en akrobatgrupp, fann ljus i mörkret, uppträdde
och underhäll unga föräldralösa barn i läger. Nu från krigets
Kongo. En av mödrarna till de unga männen hade 6 barn,
levde i fattigdom. Hon hade utöver det över 40 föräldralösa barn
som hon lät få äta, så länge maten räckte.

Varför står det inget om dessa hjältar på löpsedlarna i Sverige,
och alla offer de senaste 3 åren ? Jo för att i Sverige pågår en
”revolution”

Man måste hela tiden jämföra, sa Anton Glanzelius rollfigur i
”Mitt liv som hund

…
Inga ambulanser brinner

Det är en märklig stämning hos
oss, de rika privilegierade människorna
uppe i paradiset i norra Europa. Vi som lever våra liv
genom våra mobiltelefoner och ”paddor”.
Och på våra paddor läser vi om ’verkligheten’,
där ute i den skrämmande världen.
Jag tittar ut genom mitt fönster och ser faktiskt
att jag bor i paradiset, med en porlande älv,
vacker skog på omhuldande berg, och karaktäristiska
nipor.

När jag går till tvättstugan träffar jag vår
städerska, och har en liten alldaglig, trevlig
konversation. Går vidare och får ett glatt leende
av en man av afrikanskt ursprung. Inga ambulanser
brinner på gården, och ingen kvinna ligger våldtagen
i diket. Barnen skrattar och spelar fotboll på gården.

Men det är någonting i luften, något illavarslande som
inte går att ta på. Blicken stirrar stint ner i backen
på en kvinna jag möter. Och en man som har en kvinna
gående framför sig, väljer en annan väg, när hon tittar
oroligt bakom sig, för mannen känner samma obehag
inför situationen som kvinnan. Det råder en märklig
stämning, hos människorna som är på topp-tiolistan
över lyckligast i världen, och tio-topplistan välfärd.

En western-metafor

Har ni sett nå’n gammal Westernfilm, där byborna
i vrede tar lagen i egna händer, och hänger
någon person utan rättegång. Nu vet vi ju att det är film,
och inte verklighet, när vi ser en western. Men hur
känner vi när vi ser en person hängas utan rättegång ?
Jag kan tillstå att jag blir illa till mods, även i en
vanlig Hollywoodfilm. Då sitter vi väl
alla och ”hejar på”, och hoppas att ”den goda” sheriffen
ska stoppa vansinnet… eller, gör inte ni också det ?
jag gör det iaf … trots att det bara är en film.

Det är någonting i luften, något illavarslande,
något som historien försöker varna oss för,
men vi slår dövörat till, och blundar så hårt vi kan,
när alla barnfamiljer utom flyktingarnas, valt att lämna
området. För några år sedan, lekte tre små flickor i galonbyxor
i en vattenpöl efter ett sommarregn, den ena mörk med
afrikanska flätor, den andra med blont tunt hår i pippilotter,
och den tredje, en vars föräldrar flytt kriget i Syrien.
Helt ovetande om varandras ursprung lekte de,
och såg bara att det var andra barn. Nu är det inte längre
så i paradiset Djupövägen… Nu bor de var för sig,
i var sina områden.

Alla vi män inför rätta

Det viskas oroväckande hot i luften.
Bakom varje buske finns det ett hot,
och hotet enligt viskningarna är alltid emot kvinnor
och tjejer, och hotet består alltid, enligt den hesa rösten
av män…. alla män. Det är en märklig stämning hos
oss, de rika privilegierade människorna
uppe i paradiset i norra Europa.

Isolerade, rädda, hatiska,
lever vi vidare, dag för dag, i ett av världens bästa
länder att bo i. Längre och längre ifrån livet
respekten, och gemenskap i samhället.
De har fått som de vill folket med monokel,
”folkdräkt” och de arga privilegierade kvinnorna
som över allt annat söker makt. De börjar få makt.
De våldtagna kvinnorna har däremot ingen makt,
och kommer heller inte få någon makt över sitt liv
ingen upprättelse efter ”revolutionen’. Men det var heller
aldrig revolutionärernas mål. Målet var en medial rättegång.
Och den åtalade är den svenske mannen.
Och målet är i vanlig ordning för alla revolutionärer genom
historien, pengar och makt, i egen ficka.

Den svenske mannen har ingen försvarare i rättegången
som sker utanför rättsväsendet, men hundratusentals åklagare,
och verklighetens målsägande, har helt andra förövare,
och ingen rättvisa .. ingen rättvisa har skipats för Josefin
eller de andra offren.

Det är en märklig stämning hos
oss, de rika privilegierade människorna
uppe i paradiset i norra Europa. Vi som lever våra liv
genom våra mobiltelefoner och ”paddor”.
Och på våra paddor läser vi om ’verkligheten’,
där ute i den skrämmande världen.
Jag tittar ut genom mitt fönster och ser faktiskt
att jag bor i paradiset, med en porlande älv,
vacker skog på omhuldande berg, och karaktäristiska
nipor.

…
Tro ej ett endaste ord,
från mina läppars bedyrande.
De talar inte mitt hjärtas språk,
när de skämtar om ensamhet.

Det gråter, mitt hjärta allena,
tyst, tyst i min längtande kropp.
Längtar efter att bli sedd,
längtar efter liv.

Hjärtat som aldrig slutat längta,
men vem vill älska mig ?
En fattig trubadur, en narr,
med lapptäckes-hjärta.

Aldrig så vacker att,
någon velat stanna hos mig.
Aldrig så älskvärd att,
någon stridit för min själ.

Tro inte för ett ögonblick,
på mitt ihåliga skratt,
Det är bara en hägring,
som egentligen är rädd.

Tänk att vara älskad ändå,
om jag finge dö,
och veta att jag var älskad …

… en endaste gång

…
Läst i skvallerpressen

”Stoppa pressarna”, snubblade jag över
på internet angående Josefin Nilsson och
Örjan Ramberg som blev dömd för misshandel
och olaga hot mot henne. Och här är jag angående
Hasse Aro’s och Camilla Läckbergs kommentarer
i frågan, väl aningen ute på tunn is,
om jag använder ”Stoppa pressarna” som
källangivelse … eftersom jag uppfattar att den
internettidningen i det närmaste är att betrakta som en
skvallertidning, typ Svensk Damtidning, och därför inte
alldeles tillförlitlig. Så därför länkar jag inte.
Men det går lätt att googla om ni vill.

Men om vi fokuserar på argumenten istället

Men argumentationen i sig, som där tas upp är oerhört viktig.
Om de har sagt vad som påstås, kan jag tyvärr inte styrka.

Camilla tycker det är helt i sin ordning att kölhala honom
i sociala medier, och hyllar skampålen som utomrättslig metod,
för att straffa utifrån egna känslor, istället för vad rättsväsendet
kommer fram till. Hon tycker att skampålen är helt ok,
för att HON anser att den juridiska prövningen inte är tillräcklig
Men Hasse Aro, som ändå, ska sägas är rätt så känd
för att vilja sätta dit brottslingar via TV, skriver

– Så står ni där. Igen. Med stenar i händerna, beredda att
”ge
upprättelse”. Ni, vars värderingar jag oftast delar.
Ni, som säger er
tro på demokrati och mänskliga rättigheter.
Ni, som många fall är mina
vänner.
skriver Hasse Aro.

Att skilja på äpplen och päron

Det tycks vara svårt för en stor del av mänskligheten,
att skilja på brott, person, känslor, straff, gärning och konsekvens.
Oerhört svårt tycks det !

Ska vi ändå försööööka särskilja dem för en stund ?

*Hur många tycker det är skamligt, straffbart och dåligt att slå en kvinna ?
räck upp en hand !!!!! (Jag räcker upp en hand)

*Hur många tycker att det ska vara straffbart att hota ?
räck upp en hand !!!!! (Jag räcker upp en hand)

*Vems hjärta lämnas oberört efter dokumentären om Josefin Nilsson?
räck upp en hand om ni berörs !!!!! (Jag räcker upp en hand)

*Hur många känner extra starkt om det är en kvinna som blivit utsatt?
räck upp en hand !!!!! (Det rycker till i min hand,
men sen tvekar jag en aning)

*Hur många tycker det är skamligt, straffbart
och dåligt att slå en man? Oj … nu reagerar nog många.
Och armarna åker inte längre med självklarhet upp i luften längre
.. eller hur ? Hur blev det med din arm ?
Stannade den kvar nere ? (min arm rycker till,
och vill sträckas i luften, men tvekar. Det är inte direkt
den gängse uppfattningen, och är aningen oridderligt.
Ofta beskylls man dessutom för att skifta fokus från kvinnofrågan,
om handen åker upp då

En rutten kvinnosyn ?

Det är nog bara att erkänna att vi ALLIHOPA än idag ser på kvinnor
och män utifrån olika måttstockar. Vi ser kvinnor som skörare,
mjukare, och mer värdefulla ur ett humanistiskt perspektiv
”Kvinnor och barn till livbåtarna” Visst lever väl det kvar
hos oss ALLIHOPA ?

Egentligen, om vi tänker efter en stund. Är det inte en rätt så
nedlåtande kvinnosyn att som vi nu alla gör, med Metoo i spetsen,
utgå från att kvinnan inte har en egen vilja, och att hon inte
har förmågan att säga nej, och inte ens ska behöva göra det ?
Själv tycker jag DET är en brutalt kvinnoförnedrande syn.
Och går stick i stäv med kvinnlig frihet och rättvisa.

Och är det inte aningen oklokt att utgå ifrån att kvinnor över lag
är bättre människor än män, mer sanningsenliga ?
Är inte det egentligen lika oklokt som att hävda att män är bättre,
ska ha mer makt, mer pengar etc etc ?
Är det inte aningen fel väg att gå, att skuldbelägga alla invandrarna
för enskilda kvinnors fruktansvärda öden ?
Jo jag bytte medvetet ut ordet ”männen”, mot ”invandrarna” i
förra meningen. För att ge perspektiv på vad det innebär att
generalisera och skuldbelägga hela befolkningsgrupper, utifrån
etnicitet, religion, eller för den delen kön, hörni !

…
En alldeles underbar förkyld dag
idag. Dålig nattsömn, trött i
kroppen, och en alldeles fantastisk dag.
Gott om pengar har jag, som mindre bemedlad
än en fattigpensionär, och alldeles helnöjd
med allt jag har råd med, men avstår ifrån.

Blev våldgästad av broder Martin från djupa
skogarna, bortom Junsele. Han fick hembakade
havrekex, nykokt kaffe
på egen-malda bönor, och gröt med russin.
Han spelade på beställning av mig ”Månsken över
Ångermanälven” på piano, och jag lärde honom tredje
partiet i den melodin.

Jag behövde en sladdvinda för ett ideellt
arbete på boulen, och tänkte ”låna” en från
bangolfen där det bör finnas tre stycken.
Det gjorde det inte. Det fanns ingen där,
tonstigt ! Så hem och lossa alla datorsladdar
ur min egen sladdvinda, rev ner pennburkar och
trasslade ut ormbon med sladdar, och använde runda
ord… så som ”cirkel” och ”sfär” …. fast jag hört det ska
va fult att ”Sfära” …..

Jag tänkte att jag får väl uttrycka mig mer målande dså,
så det gjorde jag i boulehallen:

Ja det är jag som målat boulekloten in action.
Och Jonas Bodin, har faktiskt sagt att det blev jättebra,
så det så !!!

Freddie Mercury var och hälsade på mig och Rolf
Norlén i hans radhus på Röstaringen i kväll.
Ja det kändes nästa så, när vi såg filmen
”Bohemian Rhapsody” med fantastiskt ljud och bild.
Och en mycket välgjord musikfilm, och bra
rolltolkningar. Och Rajas och Rolfs varma
värdskap, gör mig lycklig, lycklig. Rolf har just opererat
gråstarr, och inte helt återställt än, det skvalpar i ögat
av nån gas de sprutar in vid operationen.
Men spela klockrent pianokomp till min sång
av Bohemian Rhapsody, gjorde han ändå.

Nej då …
trots att jag inte haft en enda av de förmåner
som tillskrivs män i allmänhet,
så är jag tillfreds med vem jag är.
Och jag känner mig inte född i fel kropp.

Men om man nu filosoferar lite över vad som hänt,
om jag varit kvinna och blivit utsatt av en man,
för de saker jag blivit utsatt för, sen tidig barndom,
och ända tills för bara några år sedan.
Ja jag kan säga att de flesta kända metoo-fall,
hade bleknat. (Metoo-fall där nästan alla blivit frikända iofs)
Men om de varit sanna menar jag.

Jag promenerade hem från Raja o Rolf,
med förkyld kropp och lycklig själ. Och kunde flera
gånger snubblat likt alla som går och tittar ner i
klösbrädan (mobilen) medan de går.
Men för min del tittade jag förundrat upp på den klara
stjärnhimmelen, gång på gång,
och blir aldrig någonsin mätt på den vyn.

Väl hemma bjöd Tomas, Tomas på Havrekex och
Ingefärsvatten med honung. Ja… alltså Tomas från någon vecka
sen bjöd Tomas från idag på dessa läckerheter,
om ni fattar hur jag menar ?

… och jag blir aldrig någonsin ”mätt på” (trött på)
hembakta havrekex heller.

Nu ere jallafall G’natt hörrni !
Blir imorgon hälften så bra som idag,
så blir det en bra dag !

…
Det ÄR verkligen en galen värld vi lever i.
Jag mår egentligen på ett personligt plan
ganska bra för tillfället,
trots en lättare förkylning.

Men ibland funderar jag om människan
börjar se slutet på sin era som herre på täppan.
Det här sättet på vilket vi lever…
… vi kommer på ena eller andra sättet förgöra
oss själva, det verkar ligga i vår natur.

Media gör folk galna, för att media tjänar pengar
på galna människor, för galna människor gillar att
läsa och hata andra galna människor.
Politiker tänker på sig själva,
och kapitalisterna likaså.

Människan förstör moder jord med stormsteg,
och folk blundar medvetet för alternativet
är obekvämt. Hatet och pengarna regerar,
och betyder mer än allt, för allt fler.
Nästan ingen tänker egna tankar längre,
utan sväljer all information otuggad, osynad.
Man beskyller i synnerhet ”Sverigevännerna”
för det, och det är sant, men de är långt ifrån
ensamma. Polariseringen ökar kraftigt i samhället
och i världen.

Jag tappar mer och mer hoppet till människan.
Jorden kommer överleva, moder natur kommer hämta sig,
men för människan verkar det vara mer eller mindre kört,
då hon har en stark drift att förstöra allt hon kommer över,
utarma, plundra, döda, och göra slut på livsmiljön hon bor i,
finner sin mat.

Nåja, jag får ta en dag i taget,
baka mitt bröd, laga min vegetariska mat,
hjälpa till där jag kan.
Jag kan inte hjälpa galningarna som hatar
och förlorar sin mänsklighet.
Jag kan inte påverka en enda människa utöver mig själv.
Men jag ser det jag ser och jag hör det jag hör.

Tvivlaren:

Jag litar inte på ledaren, och jag misstror ledarens fru
Jag litar inte på biskopen, för han tror inte ens på Gud
Jag litar inte på översten, jag misstror de som har makt
För makt berusar, och makt förtjusar
Ja, makten är ett fördärv
Jag är en tvivlare;
För jag ser det jag ser
Och jag vet vad jag vet

Jag litar inte på lärarna, som inte lär det de ska
Och aldrig på journalisterna som säljer sin själ varje dag
Jag litar inte på talarna, jag litar inte på ord
För ord är viktiga, ord är farliga;
Orden ger också makt
Jag är en tvivlare;
För jag ser det jag ser
Och jag vet vad jag vet

Alla vill komma opp Alla vill va på topp
Ingen bryr sig om hur det hela går till
Mygel, hot och förtal; Alla medel är bra
Samvete och moral ger ingenting

Så jag litar mera på fåglarna, jag litar också på berg
Jag litar alltid på floderna, och jag tror på blommernas färg
Ibland så tror jag på mänskorna, ibland så tror jag på dig
Och plötsligt är det hänt; Jag blir inkonsekvent
Så lita aldrig på mig
Du ska va tvivlande
För du ser det du ser
Och du vet vad du vet

/Björn Afzelius