Författare: tomastvivlaren

…
Min jul, är ingen jul,
så som jul oftast betraktas.
Men jag har tagit mig an julen
på ett annat sätt nu för tiden, dvs inte
efter den svensk-amerikanska julmallen,
eller efter andras förväntningar.
Det som för mig skiljer julhelgen från övriga dagar
på året, är delvis förväntningar, och påtvingad
samvaro, samt påtvingad ensamhet,
för de som upplever den.

Numer ser jag till att ha nytto-göromål,
på juldagarna tre. I morse, på julaftonsmorgonen hade
jag tex ordnat tvättid. Och som alltid gjort egenmalt kaffe på
morgonen, och lämnade en blank diskbänk efter mig.
En kompis ringde mig under sin julresa med familjen,
till svärmor.

Jag avsåg efter det ”bränna ur kroppen” lite jul-rastlöshet oxå,
så jag gick upp på Hallstaberget medan Kalle Anka kvackade
på som mest. 4 kilometer uppför, och 4 kilometer nedför
Och går man långt och fort blir man hungrig,
PÅ MAT, istället för ”klägg”.

Och jag var oerhört sugen
på kokt torsk, som jag tinade upp medan jag gick.
Kokade äggsås, rev palsternacka och morot,
kokta pärer till, små gröna j-a ärter som Härenstam sa.
Och en Staropramen. Så gott äter jag aldrig
på restaurang faktiskt.

Men jag är inte osårbar, inför ”julens ande”,
även Om det mestadels är Ebenezer Scrooge penga-ande
som vilar på det flesta julfirares nötta axlar inför och under
Jul. Sen vet jag dessutom att det är mycket fasader kring alla
lyckliga gemenskaps-jular, och all julvänlighet.
Det finns alkohol som än idag trasar sönder julen och själen
för barn, så som den gjorde för mig. Det är spänningar och
småbråk och skitsnack när släkten träffas.
Men jag är ändå inte osårbar.

Hopp och ”kansken”. eventuellt och väntan, står jag ofta
helt hudlös inför. Jag hatar onödiga ”kansken”, sådana som
min salig far tyvärr alltför ofta svängde sig med.

”Jag hamnade på Grönan på nåt vis”

När vi var små, hände det ofta att min far, som sällan fanns
i mitt och min brors liv, lovade oss saker som att åka och bada
en varm sommardag. Sånt som i synnerhet övergivna barn
tycker är bättre än julafton. Men sedan kom ett telefonsamtal
om att han ”hamnade på Grönan” (Gröna lund/Djurgården)
Det här beteendet var en regel, nästan utan undantag.
Och det gjorde ju att jag lärde mig att bli besviken.
Det var det normala för mig. Och det såret finns kvar än,
och livet ut. Jag har bara lärt mig att identifiera det bättre,
och hantera det bättre, när små besvikelser i nutid, väcker
de stora besvikelserna som präglade mitt väsen

Jag väntade hela min barndom på pappa och mamma,
och jag är färdig med att vänta på människor.
Antingen blir det av, utan om och men, eller så behöver man
inte nämna det, så att jag oundvikligen utifrån avsaknad av
just familj och att höra till, … ofrivilligt hamnar i vänteläge.

Julhyckleri

Det finns mycket skit med julen så som den är nu.
Ensamhet stigmatiseras till något kladdigt
tycka-synd-om-kladd. Fast man är ensam 364 dagar övriga
året, o inte en jäkel bryr sig, på ren svenska.
Helt plötsligt ska folk bli goda och bry sig om fred på jorden
och svältande barn, under några dagar. Samtidigt som man
byter julklappar för 10.000 kronor som någon i bästa fall vill ha.
Sen är det bara att fortsätta som vanligt att hata invandrare,
och stoppa barnfamiljer från kriget i Syrien från att komma in i
Sverige, och förbjuda tiggeri.

Nä själv är jag nog mer av Grinchen, än Ebenezer Scrooge.
Det är väl helt enkelt bara att låta julen bli som vilka andra
dagar som helst, för min del iaf.
Och förresten, min jul blev inte förstörd för att jag inte fick
mitt paket innan Jul. Det finns saker som är betydligt
viktigare hörrni !

Nu är det väl bara ”Grått nytt hår” kvar då, sen traskar vi mot
ljusare tider, och mer av vardagshyckleri, än jul-hyckleri.

Gla midsommar och god jul !

…
Släpper in lite frisk vinterluft,
nu på natten, när talgoxarna inte längre
kan förirra sig in genom vädringsfönstret,
där talgbollar och fågelfrön hänger.

För ca en och en halv timme sedan, kl 23.23 den
21/12 började hoppet om ännu en sommar sjuda
i almanackan, genom vintersolståndet.
Just nu, när det alltså är som mörkast, så är det också
hoppets mest skimrande timme. Inte för att Jesus föddes
för 2000 år sedan, inte för att folk är snällare ä vanligt,
utan för just det faktum att det faktiskt är mörkast nu,
och vetskapen, tron, längtan efter ljus är som störst,
för ljus-svältande nordbor.

Jag bevittnade idag hur en oerhört vacker ung kvinna
av afrikanskt ursprung, med mjuk, ljus aura, fann sig i en trängd situation.
Jag beslöt mig för att avvakta situationen, där jag upplevde
en man som något påträngande. Men jag ville inte lämna
henne därhän. Det lät till en början i mina öron som
han var i färd att lura till sig pengar av henne.
Det visade sig inte vara så i slutändan. Men det visste jag inte då,
så jag stannade kvar nära, och lyssnade på konversationen.
Och efteråt pratade jag med henne, hon frågade om
hon ”gjort nåt dumt” (ur ekonomiskt synpunkt). Hon hade lämnat
ut sitt mob-nummer för att ta emot swishbetalning från en av
mannens vänner.
Och betalade sedan för den summan åt mannen väl vid kassan
Jag sa bara att hon aldrig skulle lämna ut kontonummer.
Och att hon inte alltid måste vara snäll i den bemärkelsen,
att hon faktiskt får säga ”nej”.

Nu blev det inget dåligt av detta vad jag kan förstå
med min lilla ekonomiska Nalle Puh-hjärna. Och jag vet faktiskt
inte hur jag reagerar om hotfulla situationer eskalerar.
vet inte hur starkt mitt mod är. Eller min kapacitet att
avstyra dylikt, verbalt eller fysiskt. Men jag hoppades
att min blotta närvaro skulle göra sitt till.
Jag är nog både feg och hjälte om vartannat,
beroende på situationen.
Hon verkade ha ett problem jag länge brottades med,
oändlig snällhet mot alla människor.
Hur som helst, en vacker själ enligt min själ.

Nu måste jag nog gå och stänga vädringsfönstret,
så jag inte glömmer det innan knoppning, och vaknar
upp med ett gäng blåmesar och talgoxar fladdrande
omkring i min lägenhet. Jag har mer på hjärtat att skriva om.
Men hjärnan har börjat förbereda sig på sovdags.

Gonatt världen

…
Midvinternattens köld är hård,

för den som gästar utanförskapet
Trettiosex dagar, utan värme och vård
En sekund i avgrunden, helvetesgapet.
Månen vandrar sin tysta ban,
över alla drogberoende ute på stan
som söker skydd under taken,
endast den hemlöse är vaken,

Står där blek vid pendeltågsdörr,

”vad av mig månde det bliva”
huttrar, skälver, som många vintrar förr,

Jag bävar att för er beskriva.
Undangömda, bortglömda i en skur
Någon timmes sömn med SJs pendeltur
grubblar, fast lönar sig ej att gråta
finns ändå inget och ingen att förlåta.

Föraktfulla ögon stirrar sig blinda
”mot detta borde det stiftas lag”
Stirrar på de, döden har i sin linda,
vars existens retar de ’rättfärdiga’ av idag
Barnen som skulle finna frid och lycka
Haltar nu gamla fram på osynlig krycka
En nagel i ögat på de som puttat dem dit,
när de skryter om sin möda och sitt ”slit”

Tomten besöka ej dessa osynliga kvarter
När den hycklande julen knackar på vår port.
Med Avbetalningar, krediter som slukar allt fler,
går tomten förbi de som är utan Visakort
Själv äter jag min gröt och förbannar julen,
om den ska drabba den som blev bestulen,
bestulen på hem, familj, arbete och mat,
medan andra frossar på överflödets fat.

Ja, ’julen är omtankens och kärlekens tid’,
om den bara slår nya försäljningsrekord
man kan döva samvetet med en tv-galas frid
när midvinternattens kyla är hård.
Värmen och kärleken från kärnfamiljens hus
lägger kall skugga över uteliggarens rus
flyktingen blir stoppad vid vår port
när vi fäller träd för att skicka röda jule-kort

”Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
gott intill morgontimma.
Månen sänker sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken”

…
Min julklapp är på resande fot skulle jag tro.
Den har inte kommit fram till post nord ens.
Så risken finns att det blir en 13-dagspresent.
Jag vet vad jag får i år faktiskt, jag har min vana
trogen sedan barnsben tjuvkikat…

… det var bara att kolla i min egen
beställningsorder. Jag föreställer mig den så här

Men inuti så här

Men säg inget till mig, så ni förstör överraskningen !


Julnattssmygare

Jo det hände att jag smög upp mitt
i natten till Julafton, med en sax och lite tejp.
Snittade upp tejpen på några paket, försiktigt vek
upp papperet och kollade innehållet. Tejpade igen
paketet… och låtsades vara överraskad på julafton.

Jag var inget bortskämt barn, på kärlek, föräldratid,
familjemåltider, eller andra grundbultar för små och stora barn.
Men för den tiden, hyfsat överöst med julklappar,
och ”köpt” med diverse leksaker och dylikt.
Med den följden att när julafton var över,
började jag räkna dagarna till 9 september,
och sedan nedräkning till Jul igen.
Likaså under sjukdom, blev jag mutad med presenter.
Vilket jag tror resulterade i att jag ofta blev sjuk…
asså på riktigt… feber o dylikt. Om det inte berodde på
ren undernäring då förståss.

Hysteri redan då

Redan då, var julen hysterisk, med mat …ja inte i vårt
hem iofs… och julklappsinköp. Och det var givetvis Kalle anka,
och massa bra filmer. Och för min del Emil i Lönneberga på
kassettband, till den grad att det slets ut. Det var före video,
dator och dvd nämligen.
Kälkåkning med en blå och vit ”snowracer” i pulkbacken vid
Sågstuvägen, Visättra, Flemingsberg.
Långt inpå nätterna. Det var liksom ingen som höll koll på oss
ungar på sjuttiotalet. Jag var inte ensam om att vara ett barn
med nyckel om min hals.

Blue, blue X-mas

Alla jular henna i Stockholm, var dystra mörka, fyllda av gråt,
ångest och självmordstankar… ja inte mina självmordstankar
då… men dessa gjorde ju mig hysteriskt rädd varje gång hon
gick ut ur lägenheten. Nån gång sprang jag ut efter henne
barfota i snön. Jag fick ju vända så klart… det blev för kallt.

Men i Kramfors ….

Men jularna i Kramfors, var betydligt bättre, hos trygga morfar
och mormors näringsrika måltider, hälsokost som var god,
och fasta måltider. Och alltid snö. Det var ofta snö på julen
även i Stockholm på 70-talet vill jag minnas. Men Kramfors
var snösäkert område. Ofta åkte jag skridskor vid den lilla
spolade grusplanen där nu Skarpåkersskolan ligger.
Ibland kom det Kramforsungar och ringde på hos Morfars,
för att få ut mig på isen. Jag badade i Ådalshallen, där Thomas
och Marco var badvakter.

Moster-jularna

Många Jular i vuxen Ålder har jag ”firat” hos mina
livräddare Moster Maggan, och Morbro Rolf. Det var trygga
jular. Många kusiner och gott om mat och godsaker.
Senaste åren har jag dock varit själv på jul. Maggan har
flyttat till Domsjö på servicehus. Och jag har havregryn,
pepparkakor, gitarrer, piano och bas. Och Karl-Bertil Jonssons
julafton, samt Emil i Lönneberga på DVD.

Julafton är en vanlig dag när allt kommer omkring

Och dessutom har jag kommit på att Julafton är som vilken
dag som helst. Och behandlar man den så, så uppstår ingen
julångest av ”ensamhet”. Jag menar jag är ju ensam övriga 364
dagar om året.
Och det går alldeles utmärkt. Så jag kan skura golvet på julafton,
ta en promenad, tvätta i tvättstugan och liknande.
Då går det bra tycker jag. Mycket bättre än om jag skall
vara hos en julklappsberoende familj, där det spenderas
10.000-tals kronor på klappar, medan jag varken får eller ger.

Nä julen är ingen plåga för mig längre,
men ej heller något märkvärdigt. Julen är faktiskt bäst
när den är över.

Go Jul !

…
Jag har förändrat en hel del i mitt liv,
som jag ska vara stolt över, men jag känner
mig inte nöjd med det…. som i nöjd så att jag
inte behöver förändra nåt mer.

Jag har några drömmar som jag skulle vilja
till en början, försiktigt närma mig. Med små steg
på ett för mig hållbart sätt, som gör att själ och kropp
hänger med på resan. Så det inte blir ett bungyjump,
utan lina. Been there, done that ! (själsligt)

Det finns kanske en längtan som är större än
en egen familj, och egna barn, och ett meningsfullt jobb,
som jag klarar av… och det är ett jordnära liv, i naturen,
som verkar meningsfullt. Att leva i större utsträckning
av vad naturen klarar av att ge mig. Att odla några grönsaker,
fiska min middagsfisk utan att bli bötfälld för det.
Plocka mina bär. Att så mycket som möjligt av min tid skulle
gå åt till insamling av föda, att det inte blev tid över för så
mycket annat. En liten, liten stuga att bo i, med liten jordplätt,
en skog och en sjö.

Det är troligtvis en naiv dröm från min sida,
som är brutalt civiliserad, och beroende av de
”civilisationen”. Men samtidigt är det oftast ordet ”naivitet”,
som förvisso har en negativ klang, som gör att människor
bryter sig ur sina bojor… sina ramar, sina bekvämlighetszoner.
Naivitet är egentligen nära besläktat med ”drömmar”
och drömmar är nära besläktat med att känna sig levande,
vara levande.

Vare sig man har ett 7-16 jobb, är arbetslös, pensionär
eller sjukskriven, eller är företagare eller miljonär,
så är det ytterst få västerlänningar som är nära livet.
Men istället bara jagar det, eller jagas av det.

Men visst är det naivt av mig att drömma om detta.
Jag har tex beställt en ny dator,
vilket ju faktiskt är att ytterligare fästa sig vid civilisationen
och ett låtsasliv i cyberrymden. Men på andra plan, tar jag
små pytte-steg åt ett mer hållbart leverne,
leva mer minimalistiskt. I hur jag äter, handlar och
tvättar mig mm mm.

Vem vet, kanske jag en dag hittar min lilla röda eller bruna stuga,
och min jordplätt att odla grönsaker och potatis i.
Man ska aldrig sluta drömma.
För om man slutar drömma, slutar vara naiv,
så har man börjat välja ut gravsten, istället för att
leva.

Det blir snart en mini-vildmarks-upplevelse tror jag,
med en brasa mitt i natten, på en ö…. långt, lååångt borta
från civilisationen… ja eller ca 15 minuter hemifrån då, på
Hågestaön i Sollefteå.

…
Viktiga pengar

”Pengar är inte viktigt för mig”,

…brukar en del miljonärer och kändisar
intala sig själva inför pressen, i en intervju de
tar rätt bra betalt för.

”Jag gör det inte för pengarna”,

…är en annan populär variant. Det är en himla tur att vi har så
hedervärda miljonärer och kändisar. Det borde ju dessutom
innebära att de röstar på V, för en bättre fördelning till
sjuka och gamla.


De som har minst,

Det är lite svårare att säga för de flesta i tredje världen,
då det handlar om överlevnad eller svält. Men ändå
är det oftast där vi hittar människor som inte värdesätter
pengar före familj, arbete och hälsa.

Har lite grejer jag också

Själv är jag inte miljonär, och jag svälter inte.
Och visst äger jag lite möbler, några musikinstrument
och en för närvarande dator i respirator.
Men jag känner mig ganska nöjd med vad jag har
för närvarande. Fast jag ideligen läser om de svenskar
som har sämst inkomst och pension, och ändå
har tusenlappar mer än mig, inte får det att gå ihop.
Och om miljonärer som tycker det är orättvist att de procentuellt
måste bidra lite mer med skattepengar än en arbetslös,
eller ICA-kassörska. Jag verkar vara en av de som är mest nöjd rent
ekonomiskt av alla svenskar… märkligt ändå på nå’t vis va ?

Det som är trasigt är ju trasigt

Jag har alltid ansett att saker bara är saker,
och om någon råkar ha sönder nåt, även om det är mitt,
så har jag aldrig blivit arg. Det är ju liksom sönder då,
inget att göra åt. Och det är ju sällan med mening.
Men det hindrar ju inte att jag är mer rädd om vissa saker.
Oftast handlar det om affektionsvärde, eller vetskapen att
om det stjäls eller går sönder, så har jag inte samma möjlighet
att bara köpa nytt, som de flesta andra skulle kunna ha.

Min cytjel

Min cykel tex, tar jag alltid upp till lägenheten efter användning.
Inget rost… och ingen stöld, och gratis styrketräning när jag
bär den uppför trapporna.

Min bordslöpare

En av de få presenter jag fick när jag fyllde 50 år, en vacker
handtryckt bordslöpare med dikesflora som mönster,
är en annan sak som jag värdesätter så mycket att jag
tom lägger undan den om gäster kommer, eller om jag
själv äter färgande föda/dryck vid matbordet.
Snudd på fånigt beteende om ni frågar mig. Men jag tycker om
den… både estetiskt, och affektionsvärde….
Att någon/några lade så mycket pengar på en present till mig,
mitt under min djupaste depressionsperiod.

Mina ärvda instrument

Och så det enda jag har kvar efter pappa, en jazz-gitarr
av märket ”Hoyer” och en vinröd elbas, Ibanez.
Basen som har hittat hem igen, efter att varit låne-såld till
en nära vän, tillsammans med en basförstärkare. Dvs jag
var en gång i akut kris på pengar, och sålde den, med en
muntlig klausul att få köpa tillbaka den. Och nu har den
äntligen hittat hem igen… pappas vinröda elbas,
med slipade strängar. Det finns många musikaliska minnen
som nu kommer till liv, där den hänger på min vägg,
och ibland spelas på av mig. Och jag får samma känsla
som från låten ”He lives in me”från ”Lejonkungen”

Det är som om pappa har kommit hem igen

Så om behandlingen och glädjen över dessa tre saker
gör mig till en materialist… så må det vara hänt.

Livet går vidare

Live går vidare, och döden är en del av det.
Många faller ifrån, och otäcka sjukdomar drabbar
vänner och bekanta. Det är också en del av livet.
Det är oerhört plågsamt och tråkigt att se människor
lida och ibland tyna bort. Och fruktansvärt tragiskt
samt slösaktig med så många män som tar sina liv.

Njuta

Det får mig att stanna upp, och njuta av att bara finnas.
Jag behöver ingen lyxig båt för det. Inga dyra
utlandssemestrar heller. Jag behöver inte heller en dyr villa
och sommarstuga för att glädjas åt att finnas till.
Och tro mig, när jag säger att det sällan eller aldrig
har känts så för mig, då sorg och ångest stått i vägen.
Men nu… nu har pappas bas kommit hem, och jag bryr
mig mer om mig själv än jag gjort tidigare.

Kai-Tomas-Yoga

Igår tex gav jag mig själv en kroppslig och själslig
helrenovering, för att komma till ro innan jag knoppade
för natten. En slags kai-Tomas-Yoga, som innefattar
grundlig stretching av kroppen alla muskler, varenda en,
från topp till då. Självmassage av mina fötter och händer,
samt att med hårborste massera hårbotten, ansikte
och hals. Till sist lägger jag mig på en ”spikmatta” (Shaktimatta)
Och jag känner hur blodet pulserar, när jag slutfört
det, och hur kropp och själ finner ro för en stund.

De stackars människorna

Jag kan ibland uppriktig tycka synd om människor
som bara har pengar och egendomar. För ju mer du skaffar dig
desto mindre plats finns det för människor… inklusive dig själv.
Som Staffan Lundgren så klokt yttrade sig.

”Pengar är det enda den fattige har”

Och menade på att den som bara har pengar, är fattig.

Men …
till sist ….
än en gång …

välkommen hem till pappas bas.
Och välkommen hem till pappa !

…
Det finns många som påstår att Sverige och norden
till hör de starkast utvecklade demokratierna i världen.
Och slår man på ”demokrat” på wikipedia får man bla
upp denna bild:

Där de höga siffrorna, och blå färgerna är mest demokratiska,
och de låga siffrorna och röda färgerna minst demokratiska.
Det är svårt att veta om det är ett medvetet subjektivt val,
av de som gjort bilden att ha den färgsättningen el ej.

Men vad ÄR då demokrati ?
Den vanliga benämningen är väl ändå ”folkstyre”
genom representation. Dvs att du röstar på en företrädare
som skall föra väljarens talan, och att majoriteten då
skall vinna. Det bygger således på tillit och ärlighet.
Att politikerna gör som majoriteten vill.

Det låter väl bra ? … på papperet.
Men hur är verkligheten …. EGENTLIGEN ?

…
Jag sätter mig ned och letar
efter pulsen från mitt hjärta.
Jag vet att det slår,
men jag vill höra vad det säger

Vad det egentligen säger,
utöver det jag förväntas säga.
Det är mitt i den mörkaste av
vintermånader, med slask och regn.
Ljuset från mitt enda ”julpynt” en vit
adventsstake, lindrar mörkret.

Jag har lite småskavanker med kissning,
tennisarmbåge och saknad av en egen familj.
Ingen familj som jag kom ifrån, och ingen
som blev min egen. Det har varit och är min
största saknad och sorg genom livet.
Men för övrigt är det väl rätt bra. Speciellt
om jag ser till hur det var för 2 och tre år sedan,
då livet var mörkare än december.

Jag skiner upp ibland över små glädjeämnen,
så som att jag inte är så oharmonisk,
att jag i större utsträckning väljer vad jag vill göra,
och att jag står upp för vem jag är, även om det
kostar i friktion gentemot det som jag står upp emot.

Jag skriver inte så ofta om den familj
jag kom ifrån längre. Det finns en sorg,
det finns ett tomrum där något… någon…
några skulle ha varit. Som ett gammalt rum i ett stort hus
som inte används. Som inte ödslas energi på för
uppvärmning. Där dörren inte är låst, men ingen vistas.

Minnen från förr flyger in som rastlösa svalor,
och flyger bort igen. Känslor lika så. Jag gör inget för
att jaga bort svalorna eller känslorna. Minnen är en del av
den jag är. att förneka dem eller försöka glömma,
vore att förneka mig själv… och än värre glömma mig själv.
Det gör jag bara inte …längre.
Jag minns ibland pappa och saknar honom.
Jag kan sakna sommarstugan i Stordegersjön.
Allt det som var, känns som ett annat liv nästan.
Och jag lever ju just nu mitt femte liv, efter att ha
återuppstått från de levande döda än en gång.
Det är egentligen en makalös bedrift.
Jag har härdat fram, och får små belöningar
i ögonblick av något som liknar lycka.

Jo …jag längtar efter mer,
vare sig det är realistiskt eller om
jag förtjänar det. Jag längtar efter familj.
Men det är inte sannolikt. Jag tänker att hon inte finns,
hon som kan älska mig som jag är, utan renovering,
utan inre makeover för att passa henne.

Så jag får samtidigt längta efter realistiska saker,
som att det ska komma en decimeter snö,
och lysa upp tillvaron för vintertrötta Ådalingar.
Jag får längta efter att för en liten stund få träffa
Åsas Valdemar och Evelina, och Yildiz barn, Sam och Solin,
bara nån liten stund. Och att gnida fiol, och knäppa gitarr
med Åsa, som för närvarande, utöver mig är den enda aktiva
”bandmedlemmen”

Och en liten materialistisk dröm i att min nu nyligt
beställda dator, kommer fram helskinnad och användbar.
Jo det blev en ….

…
Ibland kan jag le förnöjt för mig själv,
över vad jag åstadkommit i mitt hem,
mitt liv. Små detaljer jag åtgärdat som blir som små
presenter från mig själv, varje gång jag kommer i
kontakt med dem… saker jag ordnat, för att jag
ska ha det lite mer lättsamt, lite mer Tomas-anpassat.
Jag kan le, och klappa mig själv på axeln och säga, på
ett lagom försynt svenskt vis; ”det där blev bra Tomas”

Som tex att jag nyligt strukturerat upp min sopsortering
under diskbänken, och grundat med en vaxduk i botten
som är lätt att göra ren, om lite läsk från en pantburk
råkar rinna ur. Sån’t kan göra mig vardags-lycklig.

Men jag är också trött emellanåt. Väldigt trött.
Mest mentalt och desillusionerat trött, över
livet. Det lilla livet och den döende drömmen om kärlek.
Men även på alla fördomar och hat, som bara tycks växa
och växa, och tom infiltrerat arbetarrörelsen och
jämställdhetsrörelsen…. väldigt trött ibland.
Jag må le igen imorgon… men idag är jag trött
och less på mänsklighetens grymheter och egoism, trångsynthet
och egenintressen, lögner och cynism.

Människor… så många människor i min nära omgivning,
med häpnadsväckande cyniska och omänskliga uttalanden.
Då går det inte längre att skylla på politikerna.
För utan vårt godkännande, våra röster kan de inte genomföra
någonting.

Under två kvällar har mina leende guldbruna ögon gnistrat
till i några danser med fullblods-dans-älvor. Trots att även
på dansgolvet lyser ibland stroppighet, snobbism,
och elakhet upp.

Och jag blir alldeles matt när Sverige agerar fredsmedlare
till ett område vi själva exporterar vapen till, på Saudiarabiska
halvön och kriget i Jemen … så oerhört trött i hjärtat blir jag
också när alldeles för unga, Nadia Murad får nobelpris,
och västvärlden och västmedia behandlar henne som en kunglighet
och vältrar sig i hennes sorg och frustration över sina våldtagna
systrar… och mördade män. OM det nånsin blir fred och rättvisa för
Yazidierna, så kommer hon komma hem till en by utan män,
med förkrossade sorgsna änkor och traumatiserade barn.
Och vi ger henne nobelpriset, men hjälper inte hennes folk.
För vi har inte plats för flyktingar i vårt land längre.

Och några tycker att lösningen på världens miljöproblem är att
”spränga Kina i Luften”, fick jag höra från en Sollefteåbo nyligt,
samt att det finns krafter tydligen som ska ha som mål att göra
världens befolkning brunögda. Jag orkar snart inte med den här
ruttna rika världen som skiter i sin omgivning och tycker mer synd
om sig själva ju mer pengar de har… jag orkar inte höra mer gnäll
om att rika måste betala skatt, och att nån har fått en hand på sin
rumpa, när Nadia Murad åker världen runt och återupplever sina
våldtäkter i varje intervju, i den hoppfulla naiva tron att nån ska
hjälpa hennes folk istället för att hylla henne. Hon vill inte bli hyllad,
hon vill få upprättelse, hon vill döma förövarna från IS.
Hon vill vara en unga kvinna som lever sitt liv i skymundan.
Vallar sina får, och utbildar sig.

Jag kommer inte orka titta på Nobelgalan, där hon ska sminkas
upp än en gång och åter riva upp sina sår i direktsändning inför
den cyniska västvärlden som förser förövarna med vapen och
hämndmotiv… jag orkar inte se spektaklet då kungligheter
vräker i sig dyr mat och går omkring i 100.000kronorsklänningar
och låtsas ha medlidande, och eventuellt anordnar nån jävla
dubbelmoralisk glammig gala på tv igen.

Idag glittrar inte mina guldbruna ögon och de ler inte heller för
tillfället. Och mitt gnäll över datorinköpet jag gruvat för
och gnetat och sparat till under hösten,
fastnar i vrångstrupen och ger en fadd smak i munnen,
när jag ser Nadia bryta ihop om och om igen, men tvingas
vara starkare än hon är.

Folk skiter allt mer i allt och alla…
och jag orkar inte se på snart,
åt vart mänskligheten barkar.

God Jul på er alla , när vi snart övergödda rapar
en fet jul-rap i överflödet i Svenska julen och beklagar oss över att
behöva ta emot och hjälpa människor som Nadia Murad,
som blivit våldtagen om och om igen.

Fy faan för oss !

…
30 sekunder eller 30 minuter

Så där ja, det tog BARA ca 30 minuter för mig
att få igång internet för att kunna skriva om gårdagens
dansäventyr på min blogg. Anledningen till att det gick så ”fort”
som 30 minuter att få igång internet, är att jag har fiber,
Som tydligen ska 100Mb/s, och det är ju tooookfort det,
om man jämför med 2Mb/s som jag hade för nåt år sedan,
då det bara tog 30 SEKUNDER att få upp en internetsida.
Och det är klart, att om man går från tidigare 30 sekunder,
till nuvarande toksnabba fiberbredband på 30 MINUUUUTER.
Då är det ju inte mer än rätt att jag måste betala det dubbla
för mitt internet. Tack Telia, tack !

Om det inte var tydligt, så JO, jag var just ironiskt

Se’n mätte jag nu hastigheten, för att kolla hur mycket
det är i verkligheten. Först så orkade inte min dator
med att mäta hastigheten på mitt fiber. Så det blev typ ”error”
Andra gången lyckades jag få till ett resultat … Sverige:

Som ni ser, så var det inte heller 100Mb/s som Telia och Älvtorpet bostäder
gemensamt mer eller mindre tvingade på mig och andra hyresgäster,
utan halva bara halva hastigheten, vilket egentligen inte spelar så stor roll
eftersom jag har så gammal och seg dator.
Med ”gammal”, nu för tiden, menas några år.
Sen måste man byta upp sig för att kunna tillgodogöra
sig sitt toksnabba bredband. Och för att byta upp sig bör man åtminstone
punga upp ca 7.000-16.000, svenska kronor Plus tillbehör för några
tusen så att datorn ska fungera !
Tack, tusen tack marknadsliberalismen som gör människor ”fria”
jo… jag var ironisk …igen.

Tar en dans i väntan på den borgerliga ”friheten”

Nu får jag väl sitta och invänta en borgerlig budget med ”fria”
marknadshyror. Vilket innebär att DE är fria att höja utan hänsyn
till om det fattigaste svenskarna har råd att bo kvar.
Typ såna som jag. Och blir jag hemlös, har jag ju ändå ingen
användning av varken dator eller fiber, ja utom möjligtvis
fiber-havregryn.

Men i väntan på ”domedagen”, och diverse gnäll från en som ur ett
globalt perspektiv, ännu inte svälter eller är bostadslös,
så kan jag väl då berätta om gårdagens halvdementa eskapader
i dansens värld.

Lättade på ”lädret” lite (plånboken)

Jag hade ju ett tag tänkt mig att släppa lite på sparsamheten,
sparandet till en dator som än en gång får upp en internetsida
på 30 sek…. och unna mig en danskväll.
Ett tag tänkte jag mig att det kanske var nån som saknade mitt
sällskap så mycket att de kanske skulle höra av sig och säga att
det skulle vara roligt om just jag följde med dem/hen.
Så blev det inte …. nu heller.

Bristfällig kommunikation och min egen demens

Så under en messenger-konversation frågade jag P i förrgår
om han skulle dansa ” imorrn”.. dvs igår. Hänger ni med ?
Och det skulle han ju, och jag tvingade dessutom ur honom att
han skulle tycka det vore kul att just jag åkte med, i motsats till,
”du kan hänga på mig”.

Så jag dammar av dans-pjuxen, som stått oanvända sen i augusti,
knallar ut till min ”dans-taxi” och vi rullar iväg. Chauffören informerar
mig då om att det blivit ändrade planer och att vi ska åka över H-sand
och hämta upp A.
Och då blev det tilt i demenshjärnan för mig. Har A flyttat till H-sand,
tänkte jag tyst utan att säga något. Och i nästa tankesnurr
så blev det än mer förbryllat, för H-sand ligger ju inte på vägen till
Ramvik. Det ligger ju en bit EFTER Ramviks folkets hus där Expanders
ska spela denna kväll, under arr av Lejonssons …. tänkte jag.

Och denna gången öppnade jag munnen, och lät tankarna
klädas i ord. Och chauffören hajade till och sa:

– Ramvik ??? … vi ska ju till Bergeforsen i kväll.
Expanders o Ramvik, är ju imorron.

Med tappad haka och snopen min

Så där satt jag nu en bit på väg, nyduschad, och offrad lite extra
tvål och deo för tillfället. Med avdammade dansskor, och ett något
förvånat ansiktsuttryck, på väg till Sundsvall, utan att ens veta vilket band
jag var på väg till. Nåja efter nån sekunds västvärldsångest
inför ett lyxproblem så tänkte jag, Okej då vi kör väl på det då.
Jag hade helt enkelt Lördag i mitt huvud, medan resten av världen
nog hade fredag. Och dom var fler som tyckte det var fredag,
så dom vann.

Väl framme, så var det ”nya” highlights som stod för musiken,
och ett relativt litet dansgolv var till en början halvfullt.
Men fylldes efterhand på så pass att det gick att krockas
om man så ville.

Förväntans-nivå – bra-dans-kvot

Med ungefär 5 kända ansikten, och bortaplan, så intar man en
defensiv mental förväntansnivå, och satsar på 4 bra danser, och
intalar mig att om det blir mer, är det en bonus. Och två av dessa
hade jag tänkt mig med A, som åkte med oss från LUNDE och inte
H-sand. Men det blev bara en från henne. Så tre till alltså.
En på ett positivt vis gänglig kvinna, som vid ankomst var den
enda utanför dansgolvet, hugger jag direkt. Det funkade bra, och
kan gå under kategorin ”bra danser”, men kanske inte under
kategorin ”magiska danser”. Fullt med erfarenheter och fördomar i mitt
inre, om vilka som är högfärdiga ”vackra” porslinsdockor som man inte
bör ödsla kraft och tid på, och vilka som är levnadsglada, dansanta
humoristiska dans-fullblod, bjuder jag upp ett par stycken,
och får in några fullträffar i mina val.

Så kvoten på 4 bra danser är, som oftast dessutom är fallet,
uppfylld innan kvällen ens börjat. Ringrostig eter några månaders
frånvaro ??? Jaaag ?? Nej, nej, nej ! Det är som att lära sig cykla.
Och som P mycket vänligt påminde mig om, så är jag ju en ”dansgud”.
Ja det är faktiskt inte mitt påhitt, utan en drös av mina dansälvor
som gett mig det epitetet. Och jo visst är det förmätet att ens nämna
det i sin egen blogg, men men, … vad gör man inte när man i nuvarande
samhälle ses som en rätt misslyckad figur, är utan kärlek i sitt liv,
och utan pengar så att man inte ens har råd att öppna en internetsida
på under 30 MINUTER.Jo då får man väl ta det man får.
Och ”dansgud” kan jag väl leva med, … med lite distans.

Kvällens danser

Hon den propert gängliga första dansen, bjöd upp mig några
gånger till, och undrade om alla i Sollefteå var så bra på att
dansa som jag. Eftersom jag inte tycker om att ljuga,
så svarade jag bestämt.

– ”NEJ”

Sen blev det en hyfsad dansmässig fullträff, med halvlång krusigt
medelblont hår, som jag efter noggrann
fördomsprofil från mig avgjorde om vilken kategori hon tillhörde,
”högfärdiga porslinsdockor” eller ”dansanta dansfullblod”.
Det var leendet som avgjorde…och jag bedömde rätt.
Tre danser med henne, och en massa skratt. Bland annat letade
vi båda efter *Angelica hela kvällen (återkommer).

Mogen frukt smakar gott

En i mina ögon mogen kvinna bjöd upp 2 gånger, med ett varm
moderligt leende och en fullvuxen kropp. 2 fina danser till.
Och hon hade händer som skulle lämpat sig för healing om du frågar
mina händer och min rygg. Det kändes tryggt, för jag kände att risken
för en Metro-anmälning var näst intill obefintlig från
den generationens kvinnor. Kanske skulle jag vara mer orolig för
egen del, med tanke på min snygga lilla rumpa, och smidiga danssteg.
Men det gick bra.

En ”miss” i planeringen (miss som i engelskans ”fröken”)

En tjej från en eller två yngre generationer, bjöd oxå upp, och började
göra bugg-movs för en sekund eller två. Då sa jag jag ”Fox-only”
eftersom den generationen är bättre på engelska en svenska,
och det är ju ”helt sjuuukt”…”Oh my God asså”

Hon såg nog lika häpen ut i fejset som jag gjorde, när jag satt
nyduschad, med extra deodorant på mig, för att dansa i Ramvik,
men fick reda på att det var Bergeforsen vi skulle till. Och lägg därtill
en nyans av besvikelse från henne över att det inte blev bugg,
med en så pass gammal gubbe som jag. För ett ögonblick där såg
hon ut att överväga att gå därifrån innan dansen börjat, och tittade
ointresserat över allt runt omkring utom på mig, för att förtydliga sina
icke-avsikter, eller nåt. Jag är fortfarande inte riktigt säker på det
kroppsspråkets och ansiktsuttryckens budskap.

Så kände ”#jag också”

Här låg det ju en potentiell metoo-anmälan i luften bara för att jag
tackar ja till den dansen. Till en början i den ensidigt motvilliga
foxen, fortsätter hon ointresserat fästa blicken så ointresserat som
bara går och så långt som möjligt från mig som bara går.
Samt ett kroppsligt avstånd som nästan inte får mina långa
orangutang-armar att räcka till.

Men efter ett tag, ca en halv dans inser hon att jag nog är
en rätt duktig dansare, kanske tom ”dansgud” beroende på
vem du frågar, och förflyttar sin fox-dansposition så pass nära att
man som kvinna känner åt vilket håll jag ämnar styra. Och det blev en bra
dans för båda två. Hennes initiala mimik och kroppsspråk,
hindrade mig dock från att bjuda tillbaks senare under kvällen,
med tanke på att i dessa tider det skulle kunna tolkas som ofredande
eller nåt. Nä det fick bli varma leenden, helande händer och krusigt lust hår
i huvudsak i kväll. Inge ungdomlig avsmak eller fåfängt, högfärdiga
porslinsdocka-danserskor.

Det bästa med uruselt kaffe

Kaffet som serverades i pausen var så dåligt att
jag inte drack upp det jag hällt upp. Tom Bilprovningens kaffe
i Sollefteå på automat slog detta kaffe med hästlängder.
Mackan var bara något bättre. Och morotskakan
var nästan god… men bara nästan.

Det bästa med riktigt uruselt kaffe är att,
nästa kopp du dricker nästan säkert kommer smaka
gudomligt.

På väg tillbaka hem igen

På vägen hem var den lastgamla A från Lunde(6 månader äldre än mig)
så trött att hon tom själv erkände att hon skrattade åt allt.
Det var verkligen att uppmuntra en torr ordvitsare som mig själv,
som under trötthet inte kan hålla tyst en sekund. En hel del fräcka
ordvitsar och ironi, som den oerhört harmoniske chauffören var med
till en början. Men till slut, nära Sollefteå, så suckade tom tålmodige
P över mitt frenetiska surr och trötta ordvitsar.
Jag orkade egentligen inte duscha innan nattning,
men gjorde det ändå med tanke på hur mycket kemikalier jag
fått på mig via 1000-kronorsparfymer och inrökta kläder från
rökare.

”Ingen dans imorgon”
sa kroppen och tennisarmbågen och plånboken till mig
när ja gick och la mig 03.30, och även när jag klev upp 11.30,
dagen därpå.

Men nu står jag här kl 16.30 och velar,
när jag fått förfrågan om att följa med,
som jag gnällt så mycket över på bloggen.
Inget ”vill” finns med, men ändå,
de pep ju ändå till.

Men armbågen vill fortf inte,
plånboken kan övertygas !
Och benen kan plågas !

Vem fan var Angelica då ?

Jo jag sa till ”krusiga håret”, under en sentimental låt om
”Angelica” som sångaren ville komma tillbaks till,
och nån smörja om förlåtelse… att vi måste hitta den där Angelica
och reda ut det där så han kan släppa det där.
Jag har hört sjungas om henne i många år nu.
Så om ni träffar henne … Angelica asså, be henne
ta kontakt med sångaren i Highlights