Författare: tomastvivlaren

…
Det finns många som påstår att Sverige och norden
till hör de starkast utvecklade demokratierna i världen.
Och slår man på ”demokrat” på wikipedia får man bla
upp denna bild:

Där de höga siffrorna, och blå färgerna är mest demokratiska,
och de låga siffrorna och röda färgerna minst demokratiska.
Det är svårt att veta om det är ett medvetet subjektivt val,
av de som gjort bilden att ha den färgsättningen el ej.

Men vad ÄR då demokrati ?
Den vanliga benämningen är väl ändå ”folkstyre”
genom representation. Dvs att du röstar på en företrädare
som skall föra väljarens talan, och att majoriteten då
skall vinna. Det bygger således på tillit och ärlighet.
Att politikerna gör som majoriteten vill.

Det låter väl bra ? … på papperet.
Men hur är verkligheten …. EGENTLIGEN ?

…
Jag sätter mig ned och letar
efter pulsen från mitt hjärta.
Jag vet att det slår,
men jag vill höra vad det säger

Vad det egentligen säger,
utöver det jag förväntas säga.
Det är mitt i den mörkaste av
vintermånader, med slask och regn.
Ljuset från mitt enda ”julpynt” en vit
adventsstake, lindrar mörkret.

Jag har lite småskavanker med kissning,
tennisarmbåge och saknad av en egen familj.
Ingen familj som jag kom ifrån, och ingen
som blev min egen. Det har varit och är min
största saknad och sorg genom livet.
Men för övrigt är det väl rätt bra. Speciellt
om jag ser till hur det var för 2 och tre år sedan,
då livet var mörkare än december.

Jag skiner upp ibland över små glädjeämnen,
så som att jag inte är så oharmonisk,
att jag i större utsträckning väljer vad jag vill göra,
och att jag står upp för vem jag är, även om det
kostar i friktion gentemot det som jag står upp emot.

Jag skriver inte så ofta om den familj
jag kom ifrån längre. Det finns en sorg,
det finns ett tomrum där något… någon…
några skulle ha varit. Som ett gammalt rum i ett stort hus
som inte används. Som inte ödslas energi på för
uppvärmning. Där dörren inte är låst, men ingen vistas.

Minnen från förr flyger in som rastlösa svalor,
och flyger bort igen. Känslor lika så. Jag gör inget för
att jaga bort svalorna eller känslorna. Minnen är en del av
den jag är. att förneka dem eller försöka glömma,
vore att förneka mig själv… och än värre glömma mig själv.
Det gör jag bara inte …längre.
Jag minns ibland pappa och saknar honom.
Jag kan sakna sommarstugan i Stordegersjön.
Allt det som var, känns som ett annat liv nästan.
Och jag lever ju just nu mitt femte liv, efter att ha
återuppstått från de levande döda än en gång.
Det är egentligen en makalös bedrift.
Jag har härdat fram, och får små belöningar
i ögonblick av något som liknar lycka.

Jo …jag längtar efter mer,
vare sig det är realistiskt eller om
jag förtjänar det. Jag längtar efter familj.
Men det är inte sannolikt. Jag tänker att hon inte finns,
hon som kan älska mig som jag är, utan renovering,
utan inre makeover för att passa henne.

Så jag får samtidigt längta efter realistiska saker,
som att det ska komma en decimeter snö,
och lysa upp tillvaron för vintertrötta Ådalingar.
Jag får längta efter att för en liten stund få träffa
Åsas Valdemar och Evelina, och Yildiz barn, Sam och Solin,
bara nån liten stund. Och att gnida fiol, och knäppa gitarr
med Åsa, som för närvarande, utöver mig är den enda aktiva
”bandmedlemmen”

Och en liten materialistisk dröm i att min nu nyligt
beställda dator, kommer fram helskinnad och användbar.
Jo det blev en ….

…
Ibland kan jag le förnöjt för mig själv,
över vad jag åstadkommit i mitt hem,
mitt liv. Små detaljer jag åtgärdat som blir som små
presenter från mig själv, varje gång jag kommer i
kontakt med dem… saker jag ordnat, för att jag
ska ha det lite mer lättsamt, lite mer Tomas-anpassat.
Jag kan le, och klappa mig själv på axeln och säga, på
ett lagom försynt svenskt vis; ”det där blev bra Tomas”

Som tex att jag nyligt strukturerat upp min sopsortering
under diskbänken, och grundat med en vaxduk i botten
som är lätt att göra ren, om lite läsk från en pantburk
råkar rinna ur. Sån’t kan göra mig vardags-lycklig.

Men jag är också trött emellanåt. Väldigt trött.
Mest mentalt och desillusionerat trött, över
livet. Det lilla livet och den döende drömmen om kärlek.
Men även på alla fördomar och hat, som bara tycks växa
och växa, och tom infiltrerat arbetarrörelsen och
jämställdhetsrörelsen…. väldigt trött ibland.
Jag må le igen imorgon… men idag är jag trött
och less på mänsklighetens grymheter och egoism, trångsynthet
och egenintressen, lögner och cynism.

Människor… så många människor i min nära omgivning,
med häpnadsväckande cyniska och omänskliga uttalanden.
Då går det inte längre att skylla på politikerna.
För utan vårt godkännande, våra röster kan de inte genomföra
någonting.

Under två kvällar har mina leende guldbruna ögon gnistrat
till i några danser med fullblods-dans-älvor. Trots att även
på dansgolvet lyser ibland stroppighet, snobbism,
och elakhet upp.

Och jag blir alldeles matt när Sverige agerar fredsmedlare
till ett område vi själva exporterar vapen till, på Saudiarabiska
halvön och kriget i Jemen … så oerhört trött i hjärtat blir jag
också när alldeles för unga, Nadia Murad får nobelpris,
och västvärlden och västmedia behandlar henne som en kunglighet
och vältrar sig i hennes sorg och frustration över sina våldtagna
systrar… och mördade män. OM det nånsin blir fred och rättvisa för
Yazidierna, så kommer hon komma hem till en by utan män,
med förkrossade sorgsna änkor och traumatiserade barn.
Och vi ger henne nobelpriset, men hjälper inte hennes folk.
För vi har inte plats för flyktingar i vårt land längre.

Och några tycker att lösningen på världens miljöproblem är att
”spränga Kina i Luften”, fick jag höra från en Sollefteåbo nyligt,
samt att det finns krafter tydligen som ska ha som mål att göra
världens befolkning brunögda. Jag orkar snart inte med den här
ruttna rika världen som skiter i sin omgivning och tycker mer synd
om sig själva ju mer pengar de har… jag orkar inte höra mer gnäll
om att rika måste betala skatt, och att nån har fått en hand på sin
rumpa, när Nadia Murad åker världen runt och återupplever sina
våldtäkter i varje intervju, i den hoppfulla naiva tron att nån ska
hjälpa hennes folk istället för att hylla henne. Hon vill inte bli hyllad,
hon vill få upprättelse, hon vill döma förövarna från IS.
Hon vill vara en unga kvinna som lever sitt liv i skymundan.
Vallar sina får, och utbildar sig.

Jag kommer inte orka titta på Nobelgalan, där hon ska sminkas
upp än en gång och åter riva upp sina sår i direktsändning inför
den cyniska västvärlden som förser förövarna med vapen och
hämndmotiv… jag orkar inte se spektaklet då kungligheter
vräker i sig dyr mat och går omkring i 100.000kronorsklänningar
och låtsas ha medlidande, och eventuellt anordnar nån jävla
dubbelmoralisk glammig gala på tv igen.

Idag glittrar inte mina guldbruna ögon och de ler inte heller för
tillfället. Och mitt gnäll över datorinköpet jag gruvat för
och gnetat och sparat till under hösten,
fastnar i vrångstrupen och ger en fadd smak i munnen,
när jag ser Nadia bryta ihop om och om igen, men tvingas
vara starkare än hon är.

Folk skiter allt mer i allt och alla…
och jag orkar inte se på snart,
åt vart mänskligheten barkar.

God Jul på er alla , när vi snart övergödda rapar
en fet jul-rap i överflödet i Svenska julen och beklagar oss över att
behöva ta emot och hjälpa människor som Nadia Murad,
som blivit våldtagen om och om igen.

Fy faan för oss !

…
30 sekunder eller 30 minuter

Så där ja, det tog BARA ca 30 minuter för mig
att få igång internet för att kunna skriva om gårdagens
dansäventyr på min blogg. Anledningen till att det gick så ”fort”
som 30 minuter att få igång internet, är att jag har fiber,
Som tydligen ska 100Mb/s, och det är ju tooookfort det,
om man jämför med 2Mb/s som jag hade för nåt år sedan,
då det bara tog 30 SEKUNDER att få upp en internetsida.
Och det är klart, att om man går från tidigare 30 sekunder,
till nuvarande toksnabba fiberbredband på 30 MINUUUUTER.
Då är det ju inte mer än rätt att jag måste betala det dubbla
för mitt internet. Tack Telia, tack !

Om det inte var tydligt, så JO, jag var just ironiskt

Se’n mätte jag nu hastigheten, för att kolla hur mycket
det är i verkligheten. Först så orkade inte min dator
med att mäta hastigheten på mitt fiber. Så det blev typ ”error”
Andra gången lyckades jag få till ett resultat … Sverige:

Som ni ser, så var det inte heller 100Mb/s som Telia och Älvtorpet bostäder
gemensamt mer eller mindre tvingade på mig och andra hyresgäster,
utan halva bara halva hastigheten, vilket egentligen inte spelar så stor roll
eftersom jag har så gammal och seg dator.
Med ”gammal”, nu för tiden, menas några år.
Sen måste man byta upp sig för att kunna tillgodogöra
sig sitt toksnabba bredband. Och för att byta upp sig bör man åtminstone
punga upp ca 7.000-16.000, svenska kronor Plus tillbehör för några
tusen så att datorn ska fungera !
Tack, tusen tack marknadsliberalismen som gör människor ”fria”
jo… jag var ironisk …igen.

Tar en dans i väntan på den borgerliga ”friheten”

Nu får jag väl sitta och invänta en borgerlig budget med ”fria”
marknadshyror. Vilket innebär att DE är fria att höja utan hänsyn
till om det fattigaste svenskarna har råd att bo kvar.
Typ såna som jag. Och blir jag hemlös, har jag ju ändå ingen
användning av varken dator eller fiber, ja utom möjligtvis
fiber-havregryn.

Men i väntan på ”domedagen”, och diverse gnäll från en som ur ett
globalt perspektiv, ännu inte svälter eller är bostadslös,
så kan jag väl då berätta om gårdagens halvdementa eskapader
i dansens värld.

Lättade på ”lädret” lite (plånboken)

Jag hade ju ett tag tänkt mig att släppa lite på sparsamheten,
sparandet till en dator som än en gång får upp en internetsida
på 30 sek…. och unna mig en danskväll.
Ett tag tänkte jag mig att det kanske var nån som saknade mitt
sällskap så mycket att de kanske skulle höra av sig och säga att
det skulle vara roligt om just jag följde med dem/hen.
Så blev det inte …. nu heller.

Bristfällig kommunikation och min egen demens

Så under en messenger-konversation frågade jag P i förrgår
om han skulle dansa ” imorrn”.. dvs igår. Hänger ni med ?
Och det skulle han ju, och jag tvingade dessutom ur honom att
han skulle tycka det vore kul att just jag åkte med, i motsats till,
”du kan hänga på mig”.

Så jag dammar av dans-pjuxen, som stått oanvända sen i augusti,
knallar ut till min ”dans-taxi” och vi rullar iväg. Chauffören informerar
mig då om att det blivit ändrade planer och att vi ska åka över H-sand
och hämta upp A.
Och då blev det tilt i demenshjärnan för mig. Har A flyttat till H-sand,
tänkte jag tyst utan att säga något. Och i nästa tankesnurr
så blev det än mer förbryllat, för H-sand ligger ju inte på vägen till
Ramvik. Det ligger ju en bit EFTER Ramviks folkets hus där Expanders
ska spela denna kväll, under arr av Lejonssons …. tänkte jag.

Och denna gången öppnade jag munnen, och lät tankarna
klädas i ord. Och chauffören hajade till och sa:

– Ramvik ??? … vi ska ju till Bergeforsen i kväll.
Expanders o Ramvik, är ju imorron.

Med tappad haka och snopen min

Så där satt jag nu en bit på väg, nyduschad, och offrad lite extra
tvål och deo för tillfället. Med avdammade dansskor, och ett något
förvånat ansiktsuttryck, på väg till Sundsvall, utan att ens veta vilket band
jag var på väg till. Nåja efter nån sekunds västvärldsångest
inför ett lyxproblem så tänkte jag, Okej då vi kör väl på det då.
Jag hade helt enkelt Lördag i mitt huvud, medan resten av världen
nog hade fredag. Och dom var fler som tyckte det var fredag,
så dom vann.

Väl framme, så var det ”nya” highlights som stod för musiken,
och ett relativt litet dansgolv var till en början halvfullt.
Men fylldes efterhand på så pass att det gick att krockas
om man så ville.

Förväntans-nivå – bra-dans-kvot

Med ungefär 5 kända ansikten, och bortaplan, så intar man en
defensiv mental förväntansnivå, och satsar på 4 bra danser, och
intalar mig att om det blir mer, är det en bonus. Och två av dessa
hade jag tänkt mig med A, som åkte med oss från LUNDE och inte
H-sand. Men det blev bara en från henne. Så tre till alltså.
En på ett positivt vis gänglig kvinna, som vid ankomst var den
enda utanför dansgolvet, hugger jag direkt. Det funkade bra, och
kan gå under kategorin ”bra danser”, men kanske inte under
kategorin ”magiska danser”. Fullt med erfarenheter och fördomar i mitt
inre, om vilka som är högfärdiga ”vackra” porslinsdockor som man inte
bör ödsla kraft och tid på, och vilka som är levnadsglada, dansanta
humoristiska dans-fullblod, bjuder jag upp ett par stycken,
och får in några fullträffar i mina val.

Så kvoten på 4 bra danser är, som oftast dessutom är fallet,
uppfylld innan kvällen ens börjat. Ringrostig eter några månaders
frånvaro ??? Jaaag ?? Nej, nej, nej ! Det är som att lära sig cykla.
Och som P mycket vänligt påminde mig om, så är jag ju en ”dansgud”.
Ja det är faktiskt inte mitt påhitt, utan en drös av mina dansälvor
som gett mig det epitetet. Och jo visst är det förmätet att ens nämna
det i sin egen blogg, men men, … vad gör man inte när man i nuvarande
samhälle ses som en rätt misslyckad figur, är utan kärlek i sitt liv,
och utan pengar så att man inte ens har råd att öppna en internetsida
på under 30 MINUTER.Jo då får man väl ta det man får.
Och ”dansgud” kan jag väl leva med, … med lite distans.

Kvällens danser

Hon den propert gängliga första dansen, bjöd upp mig några
gånger till, och undrade om alla i Sollefteå var så bra på att
dansa som jag. Eftersom jag inte tycker om att ljuga,
så svarade jag bestämt.

– ”NEJ”

Sen blev det en hyfsad dansmässig fullträff, med halvlång krusigt
medelblont hår, som jag efter noggrann
fördomsprofil från mig avgjorde om vilken kategori hon tillhörde,
”högfärdiga porslinsdockor” eller ”dansanta dansfullblod”.
Det var leendet som avgjorde…och jag bedömde rätt.
Tre danser med henne, och en massa skratt. Bland annat letade
vi båda efter *Angelica hela kvällen (återkommer).

Mogen frukt smakar gott

En i mina ögon mogen kvinna bjöd upp 2 gånger, med ett varm
moderligt leende och en fullvuxen kropp. 2 fina danser till.
Och hon hade händer som skulle lämpat sig för healing om du frågar
mina händer och min rygg. Det kändes tryggt, för jag kände att risken
för en Metro-anmälning var näst intill obefintlig från
den generationens kvinnor. Kanske skulle jag vara mer orolig för
egen del, med tanke på min snygga lilla rumpa, och smidiga danssteg.
Men det gick bra.

En ”miss” i planeringen (miss som i engelskans ”fröken”)

En tjej från en eller två yngre generationer, bjöd oxå upp, och började
göra bugg-movs för en sekund eller två. Då sa jag jag ”Fox-only”
eftersom den generationen är bättre på engelska en svenska,
och det är ju ”helt sjuuukt”…”Oh my God asså”

Hon såg nog lika häpen ut i fejset som jag gjorde, när jag satt
nyduschad, med extra deodorant på mig, för att dansa i Ramvik,
men fick reda på att det var Bergeforsen vi skulle till. Och lägg därtill
en nyans av besvikelse från henne över att det inte blev bugg,
med en så pass gammal gubbe som jag. För ett ögonblick där såg
hon ut att överväga att gå därifrån innan dansen börjat, och tittade
ointresserat över allt runt omkring utom på mig, för att förtydliga sina
icke-avsikter, eller nåt. Jag är fortfarande inte riktigt säker på det
kroppsspråkets och ansiktsuttryckens budskap.

Så kände ”#jag också”

Här låg det ju en potentiell metoo-anmälan i luften bara för att jag
tackar ja till den dansen. Till en början i den ensidigt motvilliga
foxen, fortsätter hon ointresserat fästa blicken så ointresserat som
bara går och så långt som möjligt från mig som bara går.
Samt ett kroppsligt avstånd som nästan inte får mina långa
orangutang-armar att räcka till.

Men efter ett tag, ca en halv dans inser hon att jag nog är
en rätt duktig dansare, kanske tom ”dansgud” beroende på
vem du frågar, och förflyttar sin fox-dansposition så pass nära att
man som kvinna känner åt vilket håll jag ämnar styra. Och det blev en bra
dans för båda två. Hennes initiala mimik och kroppsspråk,
hindrade mig dock från att bjuda tillbaks senare under kvällen,
med tanke på att i dessa tider det skulle kunna tolkas som ofredande
eller nåt. Nä det fick bli varma leenden, helande händer och krusigt lust hår
i huvudsak i kväll. Inge ungdomlig avsmak eller fåfängt, högfärdiga
porslinsdocka-danserskor.

Det bästa med uruselt kaffe

Kaffet som serverades i pausen var så dåligt att
jag inte drack upp det jag hällt upp. Tom Bilprovningens kaffe
i Sollefteå på automat slog detta kaffe med hästlängder.
Mackan var bara något bättre. Och morotskakan
var nästan god… men bara nästan.

Det bästa med riktigt uruselt kaffe är att,
nästa kopp du dricker nästan säkert kommer smaka
gudomligt.

På väg tillbaka hem igen

På vägen hem var den lastgamla A från Lunde(6 månader äldre än mig)
så trött att hon tom själv erkände att hon skrattade åt allt.
Det var verkligen att uppmuntra en torr ordvitsare som mig själv,
som under trötthet inte kan hålla tyst en sekund. En hel del fräcka
ordvitsar och ironi, som den oerhört harmoniske chauffören var med
till en början. Men till slut, nära Sollefteå, så suckade tom tålmodige
P över mitt frenetiska surr och trötta ordvitsar.
Jag orkade egentligen inte duscha innan nattning,
men gjorde det ändå med tanke på hur mycket kemikalier jag
fått på mig via 1000-kronorsparfymer och inrökta kläder från
rökare.

”Ingen dans imorgon”
sa kroppen och tennisarmbågen och plånboken till mig
när ja gick och la mig 03.30, och även när jag klev upp 11.30,
dagen därpå.

Men nu står jag här kl 16.30 och velar,
när jag fått förfrågan om att följa med,
som jag gnällt så mycket över på bloggen.
Inget ”vill” finns med, men ändå,
de pep ju ändå till.

Men armbågen vill fortf inte,
plånboken kan övertygas !
Och benen kan plågas !

Vem fan var Angelica då ?

Jo jag sa till ”krusiga håret”, under en sentimental låt om
”Angelica” som sångaren ville komma tillbaks till,
och nån smörja om förlåtelse… att vi måste hitta den där Angelica
och reda ut det där så han kan släppa det där.
Jag har hört sjungas om henne i många år nu.
Så om ni träffar henne … Angelica asså, be henne
ta kontakt med sångaren i Highlights

…
!Mamma, ny morgon …ny dag !!!

….som den underbart naive pojken sa,
i nån slags tro på att en massa trevliga
saker skulle hända den dagen ….också.
Det finns en slags nytta i naivitet
något hälsosamt över det.
Men i lagoma portioner, som det väl är
med det mesta i livet.

Kapitalistisk Tomas-morgon…

Efter ett antal natt-kissningar, kliver jag outvilad upp,
och tager ett mått av mina kapitalistiska kaffebönor,
och maler det i min kapitalistiska kaffekvarn,
för att sedan brygga det i min kapitalistiskt
tillverkade Bodum-kaffe-press.
Sedan tar ett kapitalistiskt tillverkad Nyåkers Pepparkakshjärta
full av miljöovänlig palmolja, som i likhet med det mesta
kapitalistiskt skapade, med en rasande fart, bryter
ner den miljö, och den plats som våra barn och barnbarn
ska växa upp i.

…med en extremistisk själ

Trots en sådan kapitalistiskt influerad morgonrutin,
räknas jag med stor säkerhet, av många på den
”demokratiska” Moderata, och Sverigevänliga ”mittenfåran”
vara en sådan här extremistisk döds-mördar-kommunist.

För det räknas man nämligen ofta som per automatik,
om man anser att det är fel att 8 personer äger lika
mycket tillgångar som ena halvan av jordens befolkning.
Det räknas man nämligen ofta som per automatik,
om man anser att man inte ska kunna bli miljonär på
att spara in på gamla människors vård, mat och livskvalitet.

Skapat ett egoistisk monster, i mig.

Ja jag har i dagens mått mätt väldigt extrema åsikter,
och räknas som ett hot mot demokratin och mänskligheten,
när jag försvarar demokratins grundvalar och ekonomiskt
utsatta människors behov…. likt mina egna behov.
Tänk så egoistiskt av mig att vilja ha en bra vård,
mat för dagen, och en hyra jag har råd att betala.
Men men … den allenarådande kapitalismen
har kanske i den aspekten,
skapat ett egoistisk monster, i mig.

Jag är restprodukten som de inte blir av med så lätt

Efter som jag är en kapitalistisk restprodukt, i en
gudsförgäten försummad landsbygd som enkom förväntas
producera el åt storstadsregionen, producera exportvaror
vars vinster i god kapitalistisk tradition vänligen tas om hand
av Södra Sveriges storstäder och utlandssvenskar, samt
andra länders kapitalister…. eftersom det är så, så är jag inte
i deras mått mätt produktiv, och därmed både göralös, och
fullständigt ointressant ur ett politiskt perspektiv.

Vad göra ?

Så jag som kapitalistisk restprodukt utkanten av den svenska
kapitalismens ödemarker, har en del ”fritid” på mina händer.
Vad göra ?

Ja till att börja med skriver jag, som ni ser, lite ”kommunistisk
smörja” på min blogg. Jag tittar ut över det grådisiga
ödemarkslandskapet, som till många kapitalisters förtret,
ofta kan vara rena paradiset. Men idag är det ingen snö,
ingen blomstrande flora, eller strålande sol.
Sådana dagar kan jag på egoistiskt dödsmördarkommunistiskt
vis baka mitt bröd själv, så att jag sparar pengar, och bidrar
mindre till onödig export och massproducerat kapitalistisk
producerat bröd, och dessutom får godare och mer näringsrikt
bröd, samt minskar lite på utsläppen till förmån för allas
barnbarns framtid. Jag ber givetvis om ursäkt för detta
beteende !

Gratis motion ? ”Har jag närt en kommunist vid min barm”

Jag motionerar dessutom på ett totalitärt kommunistiskt vis,
genom långa promenader. Då man ännu inte fullt ut lyckats
hitta något annat sätt att tvinga mig betala för den motionen,
annat än 1000-kronors gymnastikskor. Dagligen blir jag dock
informerad via monotont, upprepande ”konsumentinformation”
om att det enda sättet att få ”rätt motion”, är att köpa just
deras produkt. Samt att om man köper just deras produkt överilat,
inom mycket kort tidsintervall så sparar man massor av pengar på det,
och får en hel drös extraprodukter, som de på intet vis redan räknat in i vinstkalkylen, och som naturligtvis knappt går att leva utan.

Sysselsättning för restprodukten

För att få dagen att gå, när ingen meningsfull sysselsättning
kan idkas i form av osjälviskt bidragande till andras och
därigenom mitt eget välbefinnande… så tittar jag ibland
på min kapitalistiskt producerade TV av billigaste sort.
En romantisk komedi, full av orealistisk naiv kärlek,
förälskelse och sagolika drömmar, landar jag i för en stund.
Växlar sedan över till en Norsk miljonär intervjuar en svensk
miljonär om hans humoristiskt skildrade hypokondri.
Sedan med miljonärerna i tv-soffan intervjuar de en hemlös man,
och en journalist som testat på det livet i en dryg månad.

En hemlös bland miljonärerna

Den svenske miljonärens fundering, med ett ytterst oförstående
ansiktsuttryck är ju givetvis, varför den hemlöse, som för övrigt heter
Tomas inte tagit sig upp ur det destruktiva livet av alkohol och
hemlöshet. Hade den hemlöse haft svar på det, kanske han
inte längre varit hemlös dock. Den vanligaste uppfattningen
av idag bland miljonärer och Sverigevänner är nog att Tomas
bör ta sig i kragen och skaffa sig ett jobb, som de själva har gjort,
och bli en del av det högerpolitikerna kallar för ”vanligt folk”.

Munkräks lite

Själv upplevde jag det något groteskt och cyniskt, när Skavlan
blev oerhört obekväm över situationen, känslorna av den
verkligheten, avtackar Tomas, och tar in ytterligare en miljonär
i form av Erik Solheim och lättar upp stämningen något.
Skrattar lättat över den nya intervjusituationen.
Jag kräks lite i munnen och stänger av kapitalistburken,
som många i ensamhet och socialt utanförskap, så som
pensionärer, sjukskrivna, arbetslösa kan bli lätt beroende av.

En typisk funderardag – kärleken då, går den att köpa ?

Jag filosoferar vidare … det är en typisk funderardag,
i höstmörkret, i utkanterna av kapitalismens ödemarker,
Ådalen, norrländsk inland. Och letar åter efter det naiva i mig
för att överleva i hjärtat. Just det ….drömmen om kärleken !.
Och man kan, jag kan under stundom drömma naivt om sagan
om kärleken. Men verkligheten påminner mig om något annat
som infiltrerar även det heligaste av allt: kärleken till människor.

På televisionsapparaten jag nyss stängt av, strömmar det dagligen
ut kärlek… köpt kärlek, i bonde söker fru, paradise hotel,
First date, och andra prostitutionsprogram med kapitalistisk kärlek.
Denna typ av ”underhållning” är mycket populär,
även av människor som anser den mest avklädda kapitalistiska
typen av kärlek; pornografi, är förkastlig och omoralisk, samt
kvinnoförtryckande.

Men porr är så otäckt att det finns ingen som
konsumerar det, trots att det är en av världens största ”industrier”
Till skillnad då från den kapitalistiska tv-kärleken där folk är otrogna
med varann, och i mellansnacket snackar skit om varann och
försöker komma fram till vems fel detta var. De ni … de e grejer det,
jämfört med ….porr ”som ingen tittar på”.

Visste ju att de skulle få varandra

I kärlekskomedin jag tidigare zappade ifrån,
vet jag ju att de vackra, fläckfria skådespelarna
får varann i slutet av filmen. Så jag orkade inte titta färdigt.

Impopulär forskningsstudie

I en forskningsstudie nyligt,
konstaterades att män med lägre inkomst
får svårare att bilda familj än män med hög inkomst.
Detta skulle ju dock gud förbjude insinuera att även
kvinnor, i likhet med män är kapitalistiska varelser som
många gånger i likhet med män sätter pengar före känslor
och kärlek. Det måste nog forskas i om den forskningen
verkligen kan stämma ??

En gång i tiden trodde jag trodde jag i min naivitet
att kärlek handlade om att ge till sin omgivning,
berika den man älskar, få den att växa i hjärta och själ,
i självkänsla och livsglädje. Men kan hända att jag förväxlar det
med kommunism eventuellt.
Det verkar som, om man studerar samtiden,
det inte finns någonting alls i tillvaron, som inte ska tjänas miljoner
kronor på: Äldrevård, fattigdom (röda korset m fl), motion drömmen
om , illusionen om lyckan som kommer vid rikedom….
och till och med det heligaste av allt; kärleken !

Jag är i mångt och mycket en naiv, romantisk cyniker.

Och den som efter denna läsning påstår att jag inte fattar någonting,
har nog mer rätt än man kan tro!

Nä hörrni, nu ska jag ta en kopp kapitalistiskt
producerad kaffe till, länge leve kärleken !

…
Vart tog de vägen,
alla mina drömmar ?

Här sitter jag nu, och är vad jag är.
Inget mer, inget mindre.
Här sitter en ynklig liten man,
med tårar i ögonen, och saknar
… saknar… saknar

Jag är en tok, som längtar efter det jag
aldrig känt, och aldrig haft.
Men jag kan inte stoppa tårarna när en mor sjunger
om

…
Nu är livet slut…

…nej det är det ju inte.

Men med stor sannolikhet är det min andra halvlek,
men jag har ingen kontroll över när domaren blåser av,
och det är dags att lämna tillbaka det liv jag en gång
fick, fullt av glädje, lycka, ångest och mörker.

Jag har kommit långt här i livet

Jag har kommit långt här i livet,
genom några skärseldar, och ett och annat helvete,
till att nu kunna uppskatta små saker i livet till fullo,
som de allra flesta tar för givet, och därför inte förmår
vara lyckliga över det de har. Jag har nästan ingenting,
med svenska mått mätt, men är i tillgångar rikare än mer än hälften
på detta jordklot. Och mina största största
stunder i livet, är de när jag får ge, och det tas emot.

Mina kattliv

Jag har ju, som jag skrev om i en blogg för ett tag sen
nyligt återfötts till mitt 5:e liv. (länk)
Jag menar givetvis då själsligen. Och om jag är lite kattlik,
så bör jag ha 5 kvar om jag räknar det nuvarande.
Men varje återfödelse kostar i tårar och värk.
I mitt första liv, som förvisso lade grunden till mycket av
svårigheter i vuxenlivet, så var två av mina viktigaste
”terapeuter”, ABBA och Och Astrid Lindgren.
Eller kanske mer av ett ljus i mörkret, en tröstande röst,
som nådde fram till en vilsen pojkes hjärta.

Astrid

Astrids berättarröst, som talade direkt till barnet,
och ur ett barns perspektiv, och berörde de
allra svåraste mörkaste ämnen, på ett sätt
som ger hopp, och trygghet i en för många barn,
kaotisk värld med sprit, hot, självmord, hot
och framförallt ensamhet.

ABBA

Och ABBAs toner och ord, träffade mitt hjärta,
och tröstade mig, år efter år. Idag känner jag bara glädje
igenkännande och hel när ABBA-låtar spelas.
Jag känner mig så nära ”hemma” som överhuvudtaget går,
för en själsligt ”hemlös” man, med en pojkes själ.

ABBAs ”Chiquitita” har lett mig tillbaka till ljuset
så många gånger, när mörkret varit kompakt och outhärdligt,
och ingen velat trösta mig. Kanske … vad vet jag… för
att jag är en man, och inte ska behöva tröstas.
Men jag är ju egentligen en pojke också.

….Chiquitita, tell me the truth
I’m a shoulder you can cry on
Your best friend, I’m the one you must rely on…

En till bra dag

Idag, har varit en bra dag.
Med stretching, kroppsvård och Tomas-Yoga
innan Rolf ringde på dörren och vi gick på halvlång
promenad i 15 minusgrader och sagolikt vinterlandskap.
Rolfs fantastiska sambo, gjorde en gryta med Quorn istället
för kyckling, bara för min skull, eftersom jag inte äter kött.
Jag blir så varm inombords av Rolfs och Rajas omtanke
gästfrihet.

Och apropå ABBA, så såg vi ”Mamma Mia – here we go again”
efter maten. Till en början en underhållande feelgood-film bara.
Med en nu för tiden allt för vanlig ”smolk-i-bägaren-detalj”
… men också en musikalisk, och rörande höjdpunkt i slutet av filmen,
i en fantastisk duett, som gjorde mig varm, gråtmild avundsjuk
och lycklig på samma gång.

#Jag oxå

Kort om smolket i bägaren, så är det den unkna manssynen
som är vedertagna nu för tiden. En manssyn som kanske tom
åtminstone är orsaken till en del av kvinnovåldet, som för övrigt
är det enda våld som idag tillåts få medialt utrymme idag.
Precis som i filmen ”Notting Hill”, där Julia Roberts egentligen
spelar en rätt hjärtlös kvinna, men ändå på något vis
framställs som offret, så gör man det igen i Mamma Mia 2.
Det här är detaljer jag börjat uppmärksamma sedan Metoo,
så visst har Metoo förändrat många mäns tankar och agerande
kring jämställdhet, genusfrågor och könsroller, men kanske inte så som
upprorsmakarna hade tänkt sig.

Here we go again

Ja … here we go again. I Mamma Mia 2 görs flashbacks
tillbaka i tiden, från Donna’s tid, där hon i praktiken
träffade, hade sex med tre män samtidigt inom kort period.
(Och innan Metoo, hade jag inte reagerat lika mycket över detta,
om ens över huvud taget) Fine … jag lägger inga egentliga
värderingar i detta faktiskt. Det är snarare när hon och hennes
väninnor ett par gånger i filmen beklagar sig över vilka svin män
är, då hon upptäcker att den tredje av hennes snabba förbindelser,
redan hade en kvinna. Utan att just reflektera över att hon själv
faktiskt varit med tre män samtidigt. Det är klart att min egen moral säger
mig att man ska vara sanningsenlig. Men samma regler gäller
nu för tiden inte för kvinnor och män. Kvinnor är starka och frigjorda
om de ligger runt… män är tydligen svin.
Jo förstår ni …. jag tänkte ju helt galet där,
att kvinnor och män skulle ”dömas” lika. Tokigt av mig.

Det vackraste av slut

Nåja, det förstörde varken min högtidsstund hemma hos Rolf
och Raja, eller min bra-iga dag. Och musikaliska slutscenen
på filmen mellan Meryl Streep och Amanda Seyfried/
mor och dotter i filmen, är så vacker och rörande
att hjärtat åter blir levande lyckligt och kärleksfullt.
En obeskrivligt vacker scen, både filmmässigt,
och musikaliskt, med ABBA-låten My love, my life

PS

Rolfs otroligt välartade dotter Agnes, kom med en alldeles
fantastisk beskrivning på vad Totalitär diktatur innebär.
När vi vuxna pratade om Kina och Nordkorea, och hur
lite befolkningen får veta om omvärlden:

” Ja där i Nordkorea vet dom inte ens vem Justin Bieber
är… ”

Då är det diktatur !

…
Livets teater

Gäääsp … har varit trött idag.
Trots hela 2 koppar kaffe,
och en 5km promenad med G.
Där vi i vanlig ordning på ett teatraliskt vis
genom ett antal ”rollfigurer” skapade i diskussionens
hetta ventilerar ur oss galenskaperna runt omkring oss.
Vi står givetvis inte exakt på samma politiska bas,
men under våra teaterpromenader med ymniga gester,
diverse olika röstlägen, och till och med jämfotahopp,
är det högt till tak, och nära till skratt.

Säpo

Tänk om ”storebror såg oss” då ?
Eller spelade in oss, det hade räckt till att likt
Gardell göra en sammanfattning på 30 år.
Så kom igen nu säpo !
Jag skriver ”bomb” så kanske jag fångas
av deras ”sökmotorer”

Heta potatisar som svalnar

En sak jag funderar över kring alla heta potatisar
i medier och sociala medier, är att det inte längre
enkom i huvudsak är främlingsfientliga krafter som
använder sig av den ogenerade lögnen på vägen
till makten, utan även de rörelser, som jag i dess grundidé
kanske borde stödja. Och hur dessa lögner och överdrifter,
och cyklopseende till slut kommer tillbaka och biter sig
själv i röven… i alla rörelser utom det främlingsfientliga.
Där man tycks bli än mer populär ju mer man ljuger
och överdriver. Riktigt hur det sistnämnda går till förstår jag
inte faktiskt om jag ska vara ärlig, hur jag än försöker förstå
de 18 % av svenskarna som ”köper” och sväljer lögnerna
med öppna ögon. Jag hoppas att nån gång bli varse
kring denna gåta.

De borde veta bättre

Men de som kanske borde veta bättre då ?
Kvinnorörelsen, som var fröet till
den moderna svenska demokratin ?
Sjukhusrörelsen i Sollefteå, vars mål och
invändningar jag till hundra procent håller med om ?

Sanningen borde räcka

Själv tycker jag att sanningen egentligen borde
räcka ! Att det är illa nog om endast en kvinna blev våldtagen,
så är det en kvinna för mycket. Att det är illa nog att
sjukvården på landsbygden rustas ned pga av
maktspel hos landstingspolitiker i Medelpad.
Det borde räcka ! Och därför menar jag att man
visar strupen till de som vill bita, när man överdriver,
ljuger, undanhåller delar av sanningen.
I sjukhusfrågan var det tex helt onödigt att överdriva
antalet demonstranter, vilket gav motståndarna, de
destruktiva urbaniseringsivrarna, kapitalisterna ett
slagträ att slå oss med.
Sanningen räckte eg, att de avvecklar inlandet
medvetet och cyniskt.

Ni hade behövt oss

Och kvinnorörelsen, hade inte behövt överdriva,
trolla med siffror för att få det att låta värre än det eg är.
Det är illa nog, utan överdrifter. Och kvinnorörelsen hade
haft stor nytta av att allierat sig med män som mig,
och inte utnämnt alla män till ansvariga för en liten del
människors handlingar. Ni hade behövt mig, och 4 miljoner män
på er sida ,… och jag tror att kvinnorörelsen har valt
fel metod för att åstadkomma det stödet… med hat !
Kvinnorörelsen hade oxå vunnit i förtroende
om man sett att massor av män oxå far illa,
ofta på andra sätt, via våld. Samt att det inte beror på vad
du har mellan benen om du är god eller ond.
Det borde kvinnorörelsen förstått, med tanke på att den
är i fronten för att inte generalisera kring religion
och etnicitet. Sanningen hade räckt, och nyanser är
nödvändiga. Men detta vill dagens kvinnorörelse inte veta av.

Kvinnojoursrepresentant

Jag berättade en gång för en representant för en kvinnojour
om mina upplevelser som man, som jag upplevde som pojke,
där kvinnor varit de som förgripit sig. Hon fnös bara föraktfullt
åt mig. Och det är inte en isolerad händelse, det händer
fortfarande.

Ni hade behövt oss 4 miljoner män på er sida,
och jag tror som sagt var att hat, överdrifter,
lögner och förnekelse …inte lockar många bundsförvanter.
Bur then again… your choice !

Mina två politiska huvudfiender är eg oreglerad kapitalism, som
oftast skapar den andra fienden, främlingsfientlighet,
men jag som man, är nu dessutom under medial attack
av feminismen, så huvudfienden till mig,
och utsatta kvinnor får numer härja fritt.

Det borde inte vara så Sarah, Cissi, & co,
det borde inte vara så

…
Jag börjar nästan gilla ”enahanda”

Ja det är väl välsignelsen i att bli äldre.
Samma goda kopp kaffe, på morgonen,
med grädde i, och pepparkakor till.
Samma sorts gröt var eviga morgon, nästan.
På fiberhavregryn och rågflingor.
Promenad för mig själv, 8-9 kilometer,
knappt pratat med någon alls idag.

Och det har varit en underbar dag.

Ut med TVn ?

Pannkakor till middag, och Jonas Gardell på
TV. Underhållning med humor, eftertanke och djup.
Programmet visades för övrigt på publik service,
vilket gör, att om man får tro Honom på hans ord,
så missade Gunnar Axén detta underbara program.
Då han påstår sig inte titta på ”vänsterpropaganda”.
Vissa människor är det synd om.

Det som gör honom bäst

Det som gör Jonas Gardell till en bättre komiker,
samhällsdebattör, filosof och berättare än
någon annan komiker eller debattör i Sverige,
är att han bildligen klär av sig naken för sin publik,
inte bokstavligen, utan bildligen, och blottar sina
allra innersta misslyckanden och skavanker.
Och får därmed mandat att klä av publiken alla sina
fördomsfulla plagg, all skröplighet och en chans att skratta
åt sin egen och andras dårskap.

Från djupaste förtvivlan, till självutlämnande humor

Du kastas från djupaste förtvivlan, djupare än Lars Molin
till grimaser och kroppsspråk,
som är i klass med Gösta Ekman den yngre. I kvällens show
på Ettan ”Jonas Gardell – 30 år tillsammans” fick han mig
att känna mig som en människa som alla andra,
”för annars vore jag inte jag” (låt ur ”livet är en schlager”)
En låt som Jonas med nästan ingen sångröst alls, i tolkning
överglänste vår, tekniskt sett kanske bästa svenska sångare,
Peter Jöback.

Motståndsrörelsen

Jonas Gardell är också snart en av de få, som i text och
förnuft och mod, vågar ifrågasätta Sverigedemokraternas
framfart, de som sparkade och slog honom för att han var
homosexuell. Och i likhet med mig hävdar att ingen av de
demokratiska och humanistiska framsteg vi gjort, kommer de låta
oss behålla utan kamp, utan mod utan att säga ifrån,
när grupper av befolkningen behandlas illa.

Gardell helar oss trasiga, och ger oss livet

Och Gardell plåstrar om mina misslyckanden,
ger mig klartecken att vara den jag är, misslyckad, underbar
liten, stark, ful och vacker. Om jag fick leva om mitt liv…
så skulle jag välja samma person, annars vore jag inte jag.

Jag gör som jag vill, och ju mer ensam jag blir,
desto mindre ensam känner jag mig. Och ju mindre
behöver jag förställa mig, för att vinna vänners eller
önskade vänner gillande. Men alla som respekterar mig
hela vägen fram, alla som tänker på mig med värme ibland,
och inte försöker förändra mig. alla som någon gång, för att
de VILL umgås med mig, eller hjälper mig, likt jag hjälper dem.
De har plats i mitt hjärta. De har plats i mitt liv.
Det är dem jag frågar om de vill mötas då och då i livet.
De som vill träffa mig… inte de som ”kan” träffa mig,
fika med mig, promenera, sjunga,
dansa … whatever.

Livet ÄR en schlager hörrni !

…
Idag har jag gått omkring med ett fånigt leende
på mina läppar, när jag vandrade omkring bland svarta
”reapriser”, istället för röda, som en gång i tiden var färgen
som skulle få oss att tro att vi tjänade pengar på att
göra oss av med dem.

Det började med att jag var sugen på en kopp
espresso macchiato … och knallade iväg på sta’n.
Och kanske beskåda ännu en kommersiell påhittad
helg. Men solen på Remsle-sidan sa: ”kom hit e hänne
o få dä litte sol”.

Så jag gjorde som solen sa, upp
för branta trappor från Risön, till Remsle.
Med näringsrik gröt i magen, för endast 3 kronor,
fick jag frisk kylig luft i mina lungor.
Friskt rosig om kinderna och hälsosamt andfådd,
efter den fysiska ansträngningen, som kan resultera i
något som kallas för kondition. Nej kondition går inte att
köpa på black friday eller mellandagsrea !

PÅ den klarblå himlen fanns inte ett moln,
och frosten på de kala träden, målade upp
ett fantastiskt vackert landskap vid älven,
och med silhuetten av Multråberget i bakgrunden.
Och det knarrade härligt under fötterna i frosten.

Under solskenspromenaden återsåg jag än en gång
en skylt vid en privat villa, där det stod att läsa
”vi vill ha fiber”. Jag har funderat ett tag på om jag
skall tillmötesgå denna socioekonomiskt utsatta grupp,
villaägarna, med en gåva som bilden nedan visar:

Men kanske min generositet inte skulle uppskattas ?!
Själv blev jag mer eller mindre påtvingad fiber, 10Mb/s,
för ca 250/mån, som ganska omgående utan mitt medgivande
”upphörde” som valmöjlighet för hyresgästerna.
Och sedan fick vi välja på 100 Mb/s eller 100 Mb/s,
för 448 kr eller 448 kronor. Sen att jag inte hade en dator
som gjorde mitt internet ett dugg snabbare, var ju inget stort
prio för Telia och Älvtorpet bostäder. Men fiber i form av AXA,
konsumerar jag rikligt i alla fall. … men jag tror
dom får inget av mig.

Men jag fick mig en kopp Macchiato till sist,
och njöt av den i fulla drag, och tittade fascinerat
på frenetiska konsumenter med handtagspåsar och
stress + dollartecken i pupillerna.

För egen del bara växte leendet på mina läppar,
delvis, i ärlighetens namn för att jag träffade lite
bekanta ansikten under observationsrundan.
Men oxå för att jag kände mig rikare och rikare
för varje svart skylt jag insåg inte berörde mig,
och hur fantastisk denna svarta fredag faktiskt är,
då man kan spara jättemycket pengar.
Jag måste ha sparat tusenlappar idag, då jag inte la
ut mer än 28 kronor för kaffet.

Smartast lokalt sett, var väl ändå kanske den anrika
klädbutiken i forna Norrlandsmetropolen Kramfors,
som tjurigt och tvärtemot stänger butiken under fredagen,
och öppnar igen på lördagen, och som av en händelse råkade få det uppmärksammat i den lokala tidningen. Massor av kommers-trötta
människor gillade tilltaget, och uttryckte det på Facebook.
Snacka om gratis annonsering. De stängde butiken,
och kommer få sälja till kommers-trötta kunder pga det.
Ja herre jösses … mycket ska man se och höra….innan….

Nej, självklart förlorar en majoritet av konsumenterna på
reor, överallt. Det är bara att fundera på om företagare
skulle ha reor, om de gick förlust, så har du svaret.

Men JAG gick ju vinst, på ett vis då,
som inga reavaror köpte, som jag inte behöver.

HO-HO-HO — God Jul alla konsumenter !