Författare: tomastvivlaren

…
”Jag tror det finns någon för alla,
huruvida man hittar den personen, är en annan sak”

Ja kanske det är så.
Att se gamla människors långvariga kärlek,
är något som berör mig djupt. När de håller varandras
skrynkliga händer, och älskar varje rynka.
och ser på varann med varma ögon som om de
visste att de går in i evigheten tillsammans.

Jag prioriterar nu de stunder,
som jag känner mig mest levande.
En sommardans på Gussjönoret,
med älvor som tar min hand och leder
mig ut på dansgolvet, och för en stund får mig
att känna mig önskad, känna mig levande.
Där vattnet är spegelblankt och solnedgången
speglar sig på dess kvällsbädd.

Jag känner mig levande när jag har
möjlighet att betyda något för en vän,
eller för en främling. Allra mest levande
när jag får ett barn att skratta eller krama om en.
Som lilla Iris som efter att ha fikat färdigt med sin mormor
vände sig om och gick tillbaka till mig och gav mig en puss
på kinden. Det var några år sen, men är för evigt fast i mitt
hjärta. Eller när min dansvän Carola säger att det jag
sagt henne, betytt mer för henne än jag förstått.
Då känner jag mig levande.

Jag känner mig levande när jag hjälper Karl med ved
på bruket, och när Åsa gnider sin fiol till Per-Åkes bas
och min gitarr. När jag fick äran att stötta Martin med
både snöskottning och lyssnande öron.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

I do not drink, or eat or walk or talk the way you do.
I don’t breath without a machine, helping me day and night
I can not move my arms and legs.

And yet …I’m still a man

I’ve lost so much, and yet, I’m still here.
I feel everthing, the slightest feathertuch any where
on my body. My heart is alive, to meaning,
to values, to love. That is all it’s ever been about.
I realize I have a choise, I can let this life crush me,
wear me down until I’m dead, or I can bear the weight,
and live !
There is no surviving, there is living, and there is dying,
There are no gates to the suffering. No liberator will come.
I must deside …to live
…or die… to live …. to live!

(från filmen ”En glimt av ljus” UR Play

…
Är du älskad ?
Det är ett så stort och obegripligt begrepp.
Kan du hävda att du är älskad ?
Är det då att du upplever dig älskad,
eller får du bekräftelser på det,
eller just orden ”jag älskar dig” ?

Jag känner mig tex inte älskad,
innebär det att jag inte är älskad ?
Det känns så storslaget för en svensk,
medan Amerikaner, som jag upplever det,
ofta använder orden ytliga bekanta.

Jag har nog aldrig ens känt mig älskad,
någonsin. När jag försvinner,
föreställer jag mig en tom kyrka,
med en präst som försöker hitta ord inför
det faktum att ingen tycks sakna detta liv,
så till den grad att förtvivlan tillsammans
med kärlek fyller Guds hus.
Har man varit mer älskad i livet,
om det kommer många på begravningen ?

Eller går många bara omkring och visar upp
sina troféer, sina partners, för att visa omgivningen,
att de minsann är älskade ?
Men är tomma inombords, när de går och lägger sig
bredvid varandra, och drömmer om riktig kärlek?

Jag drömmer iaf om riktig kärlek,
jag vet inte om den finns, men lever
för att jag någon gång innan jag dör
ska ha känt mig älskad. Men jag är klentrogen,
jag är tvivlande. Och ändå längtar jag, som det
vore det enda som betyder något.
Det kan definieras som något korkat möjligtvis,
men sån är jag just nu, och sedan år tillbaka.

För mig betyder tex inte det per automatik kärlek,
när någon uttryckt att de ”vill ha mig”.
För mig blir det tolkat som kättja och behov
att bli sedd, att i första hand
få sina egna behov tillfredsställda.

Min dröm om att vara älskad,
är respekt, att vilja ge, och den utomordentligt
svåra konsten att kunna ta emot.
Min naiva dröm, är att bli älskad för den jag är.
I min drömvärld vill jag bli berörd och känna värme.

Älskad.
Jag vet inte, det är inte det jag ser på film med
Julia Roberts jag drömmer om. Det är en blick
och en beröring som inga ord kan åstadkomma.

Men angående begravningar som måttstock,
för om du varit älskad i livet. Så har jag iofs sett
många gråta på begravningen för att slåss om
arvegods som porslin efter begravningen.
Så jag vet inte jag… är du älskad ?
känner du dig älskad ?
Och om du känner så, gör du det egentligen
för att du blir älskad av din käresta vän,
eller för att du som barn lärt dig att du är värd
att älskas ?

…
Bollsta Bruk
Bandet lockade inte, Black Jack.
några återbud på danstjejer,
ganska seg i kroppen.

Men jag behövde komma ut lite,
det får bli som det blir, tänkte jag.
Och det blev som det blev faktiskt.
Nere vid garderoben hördes de spela nån låt,
som fick Flamingokvintetten att framstå
som hypermoderna. Och till en början
var det majoritet äldre dansare, tom
äldre än mig.

Men så får jag i trappen på väg upp till
dansgolvet syn på H, och springer fram
och hugger tag och släpar ut na på
dansgolvet… o sen är det dans precis
hela kvällen, till och med en dans under pausen
till inspelad pausmusik. Och det var gott om
dansutrymme mest hela kvällen, så jag fick ta ut
svängarna ordentligt.

Och jag klarar inte av att dansa på sparlåga,
det är full gas hela tiden. Egentligen orkar jag
inte dansa efter paus, men gör det ändå.
typ. Tack alla dansälvor.

…
Livet för mig, är att spela musik,
att sjunga och få dansa.
Och jag gläds var gång tillfälle ges.

”För vem har sagt att just du skall ha hörsel och syn
Höra böljornas brus och kunna sjunga!”
Som Taube så klarsynt skaldade.

Kanske det är att älska någon, när man sjunger,
kanske det är kärlek att dansa,
Kanske du blir älskad när någon sjunger för dig ?
Att älska livet, att leva livet.
Vad mer kan jag begära än att få sjunga,
dansa och älska ?

Just nu har jag inga krämpor.
Kroppen är rätt okej, och jag känner mig stark.
Jag har samma ”ryggsäck” att bära.
Och den har gjort kroppen stark,
och själen uthållig. Men all förtvivlan
och all längtan bor ännu där inuti.
Men jag är ändå ganska lycklig,
i min melankoliska kvällsstund.

För idag har jag gått en vinterpromenad,
i strålande kyligt vinterväder med en vän.
Och jag har spelat musik,
med en annan vän.

Vad mer kan man begära ?

Just nu längtar jag till nästa dans,
oavsett vart det blir.

Jag längtar, jag hoppas,
jag sjunger, jag dansar,
jag älskar.

Sjung för mig,
dansa med mig !

…
Så nu börjar mitt femte liv.
I fyra evigheter och några dagar har jag
levt i utkanten av mitt liv,
med längre mellanrum av ett anständigt liv.

För några höstar sedan rasade allt samman igen,
och tillvaron blev mindre och trängre,
tills jag bara låg i fosterställning och grät i
förtvivlan, medan ingen hörde på.
Nästan allt jag såg och hörde,
gjorde och inte gjorde, skapade panik.

Sakta, sakta började jag krypa försiktigt,
Halva släkten, och hälften av vännerna,
backade iväg in i ljusets trygghet.

Härom dagen fastnade mina ögon, öron
och mitthjärta vid tv-rutan när Ekaterina
Bobrova and Dmitri Soloviev, gjorde sitt
isdansnummer. Aldrig tidigare har ”dans”
och musik gripit mig så.
(bilden är en länk, klicka på bilden för att se))

När hon i början famlar efter honom, som en blind,
stöter till honom. Han far omkring runt henne,
hon kommer åt honom igen, ser honom inte inte …
och sedan inlevelsefull isdans i några minuter,
där det slutar med att nu han, istället försöker omfamna
henne, men inte ser henne. Allt detta till 2 cellos ”Oblivion”

Så nu börjar mitt femte liv, likt en klumpigt katt som har
nio liv, men aldrig landar på fötterna som andra katter.
Det var jag som famlade i blindo på isen,
och vände mig om desperat, vid minsta närhet,
och sög i mig det jag kom åt.
Det var jag som kramade om
…där bara luften fanns kvar.

Ekaterinas famlande i blindo
och två cellos, berörde mig djupt,
in i hjärtat, och fuktade mina kinder.

Jag har kommit upp från marken,
och kryper inte. Jag går upprätt
…om än aningen vingligt.
Men har inga planer på att flyga
kan jag meddela.

…
Jag har jätte-o-manligt smällt upp en tidningshylla
åt mig själv och fyllt den med Hemmets Journal, på väggen.
Jag sitter, utan att skämmas, på café och har dubbla
glasögon på mig och ser konstig ut, men ser bra UT.

Jag är näst intill ensam om att våga ifrågasätta den
mediala laglöshet som rått under höst och vinter,
och likes uteblir totalt.

Jag ringer inte längre upp de som inte respekterar mig,
eller blir glad att höra min röst. Jag slutar höra
av mig till de som inte behagar höra av sig till mig,
och det gör att det blir mer tid över för mig själv,
och då får det bli så då….
Jag är rätt bra sällskap så.

…
Finns det inga människor med fel och brister längre?
som dessutom har förtjänster och är goda ibland ?
Det fullkomligt exploderar på Facebook av positivitet,
om hur underbara alla är, hur duktiga folk är,
och ”ha en underbar dag” och annat sirapsliknande
cyberspace-fjäsk.

Är det ingen som har några värderingar längre,
handlar allt om pengar i plånboken, eller låtsas-hjärtan
på FB ? Jooo … jag skickar oxå ett hjärta nån gång ibland,
Och jag tycker också människor är bra och saker är roligt,
men va f-n …. ”allvarligt ”? som ungdomarna säger.

Svenskar måååste ju få utlopp nånstans.?!
Då är det tur att det så neutrala och utskällda svenska
vädret finns, så att vi får gnälla av oss
vädret som inte skäller och gnäller tillbaks,
passar svensken bra !
Alternativt arga lappar i tvättstugan,
och sedan gå hem och slå näven i köksbordet,
lagom hårt så man inte stör grannarna.

Men att uppröras över att kurderna som nästan
på egen hand besegrade galna Islamiska staten,
nu blir slaktade av Turkisk militär medan Sverige
och USA tittar på utan att skämmas.
Det får inte ens en arg emoji.
Ej heller upprörs Fru och herr Svensson över att
ett rätt stort antal män blivit av med jobbet,
där många av de inte ens får veta vad de blivit
anklagade för.

Eller låt oss nämna det faktum att män fortfarande inte
blir kallade till prostataundersökning, när det fortfarande
är mer dödlig än bröstcancer… i det ”patriarkala” Sverige.
Eller att 7 av 10 självmord är män som begår.
Eller att ekonomiska klyftor ökar lavinartat,
och skolresultaten tvärdyker.

Nä men gulli-gull på er
och puss puss,
och styrkekramar !
och evig utopisk sommar !

…
Jag önskar jag kunde hitta hem,
dit där jag inte behöver vara rädd
hela tiden.

Rädd för ensamheten jag alltid befinner mig i,
rädd för att få mitt liv förstört igen.
Att vara rädd nästan hela tiden är hemskt.
Att oroa sig för saker som ännu inte hänt,
är inget nån vill.

Men fråga krigsoffret vad han tycker om explosioner,
fråga våldtäktsoffret om hon är orolig bland män,
fråga den övergivne om han är rädd för att
tro på kärlek och vänskap.

Jag önskar jag kunde hitta hem,
men min familj försvann så fort jag
öppnade min djupt bruna ängsliga ögon.

Sedan dess har jag letat, och letat,
efter något som finns i det förflutna.
Hoppats och längtat efter kärlek
och hållit utkik efter mitt hem.

Jag älskar, räds och hatar den här världen,
Jag älskar, räds och vreds över människorna i den.

…
Tove Anna Helena Soo Hee Jensdotter Lifvendahl,
en mörkblå kvinna

Ja hon heter tydligen soo …
eller så menar jag.
fast Soo också typ,
delvis.

I en diskussionspanel på ett program som visades på
SVTs kunskapskanalen där det tydligen hade
kommits överens om att inte propagera för partipolitik,
kunde inte Tove hålla sig ändå. Hon propagerade för
riskerna med en stark stat, och hävdade att det är väl
bra så länge staten är ”god”.

Moderater likt Tove är ju som
bekant näst intill villiga att privatisera och göra vinst på
allt. Huruvida hon är beredd att sälja sin mor och far
om tillräckligt med pengar kan göras låter jag vara osagt,
men helt säker är jag inte.

Jag är ej heller säker på om Tove är intelligent nog att
förstå det faktum att makt kan missbrukas var än den
uppstår, i vilket format den än uppstår.
Och blir väldigt osäker på om Tove förstår att den makten
i privat regi, är lika fragil som en stat som börjar begränsa
medborgarnas rättigheter… eller som hon troligtvis ser det,
börjar begränsa borgarnas vinstmarginaler.

Det är precis lika illa, om inte värre i många fall,
när det gäller det som så vackert kallas för det ”privata”
”näringsliv” och ”marknad” …. för den makten kan bli
globaliserad och har visat sig vara obegränsad, när 80
personer äger hälften av jordens tillgångar.
Och hälften av jordens befolkning
lever under fattiggränsen. Detta globalt fördelningspolitiska
förhållande är dock inget Tove oroar sig för utan snarare hyllar.

Så så mycket bevänt var det egentligen med Toves avog
för att en maktfaktor får för mycket makt, och rädslan
för att den maktfaktorn skulle förvandlas ”från god till ond”
Det handlade alltså mer om att Tove själv vill se sig på ”rätt
sida” om maktgränsen och kapitalfördelningen.
Dvs så att pengar och makt tillhör henne, och hennes
gelikar.

Och det visar än en gång att det inte per automatik är
någon garant för jämställdhet, minskade klyftor eller
borttagande av maktmissbruk, när kvinnor tar sig till
makten.

Lite så tänker jag, och nästan ingen vågar säga emot mig
och stå för det.

…
Det går inte att vrida tillbaka tiden.
ibland saknar jag dock vissa saker från förr.

Jag saknar min far.
Jag saknar att ha enkom två kanaler på TV.
Och livet utan internet kan verka lockande ibland.
Jag kan sakna tiden då rött var rött, och blått var blått.
nu har alla politiska partier förlorat färg, och allt är bajs-brunt,
grumligt ill-rosa eller likt the dark side of the force,
mörkt, mörkt blått.

Jag längtar tillbaka till Stordegersjön och morfars stuga,
med abborrfiske, granriseldning, bärplockning,
roddturen, gäddfiske i viken. Där regnet snattrade
på plåttaket på stugan, medan vi värmde oss vid
öppen-spisen, från ved vi själva huggit och burit in.
Kolbullar, havresoppa eller nystekt abborre.

Jag kan sakna min naiva tro på kärleken.
och sakna när jag inte visste något om politikers svek
och lögner och privatiseringens cyniska rovdrift på
människor.

Jag har garanterat passerat halvtid,
men man vet aldrig när ”domaren” blåser
av matchen. Men jag har börjat sakta in och reflektera,
jag har börjat göra mig av med mer än jag skaffar mig.
Jag har bytt ut tron på min framtid, mot insikten
över att allt har ett slut kärlek, vänner, livet.
Jag ger sakta, sakta upp. Det kan ta 30 år till,
men jag har börjat ge upp. Och jag kan ännu få
uppleva många lyckliga stunder,
men jag har påbörjat vandringen,
mot horisonten och evigheten.

Jag blir mer desillusionerad kring människor,
samtidigt som jag kan förundras över människors styrka.
Jag förstår att ingen vän varar för evigt, eller
är så mycket på din sida som du drömt om,
när du behöv er dem som mest.
Inte heller jag.

Vi lämnar alla våra vänner i sticket i olika
utsträckning, av olika orsaker.

Jag längtar tillbaka till när morfars ådriga hand,
pekade på jordgloben när vi snurrade på den och
drömde oss bort på den grå heltäckningsmattan,
vid Gumåsvägen 67 i Kramfors.

Men jag längtar inte tillbaka till det mörker
jag blev lämnad i …. under 18 år,
som sedan objuden följde med mig
under delar av mitt vuxna liv,
och golvade mig fyra gånger,
och ringdomaren hann räkna till nio,
innan jag kröp ut ringen.

Nu …. längtar jag lite till sommaren,
och kanske nå’n sommardans,
och att min vän Ulf ska bli frisk från
de elaka små celler som gjort honom sjuk.