Författare: tomastvivlaren

…
För tillfället, när man efter bästa
förmåga försöker ta del av omvärlden,
så känner jag en frustration. Det är så mycket som
är galet, helt galet, och de flesta tycks vara helt
resignerade inför de flesta av alla galenskaper.

Och jag försöker sammanfatta mina tankar, mina tankar
kring allt i en blogg som nästan ingen längre vågar kommentera
eftersom jag styrt kommentarerna till Facebook, där de inte
kan tycka i lönndom, kritisera utan att behöva stå för sin åsikt.
Konflikträdsla ? Jag skulle säga JA på det.
Feghet ? Jag skulle nog säga JA på det oxå.

När man är mitt uppe i sina karriärer, sina dag-slavs-jobb,
sitt konsumerande så reflekterar man antagligen inte över
det stora sammanhanget, där vi genom vår flathet och egennytta
till slut bidrar till världskonflikter, krig, svält, sjukdomar.

Man tenderar istället att fokusera på ”de orättvisa miljömupparna”
som genom höjd bensinskatt ”förtrycker människor”
Att Östersjön är döende, med de framtida konsekvenser det
får för hälsan för bensinförespråkarnas barn, tas liten och ingen
hänsyn till. Det är kortsiktigt och egoistiskt mest hela tiden,
och ju rikare du blir desto mer spottar du nedåt, och nu har vi en
befolkning som är så pass rik att de flesta kan unna sig att spotta
nedåt och se till sitt eget bästa i alla skeenden.

Man tenderar istället för att fokusera på att 80 personer äger
hälften av världens tillgångar inte berör så illa som när utsatta
rumäner tigger för sin överlevnad utanför Konsum.

När man mår psykiskt dåligt,
kan man göra det av många olika anledningar.
Det kan bero på val man själv gjort,
vilket är den enda biten man kan påverka själv.
Men det kan oxå bero på att du råkat ut för saker
från andra människor, och från samhället och världen.

Och när man är svag, och ganska ensam om att ifrågasätta,
då kan man lätt känna det som man håller på att bli galen.
Men när styrkan växer inombords, så kan man fundera
om man snart är den enda vettiga människan på jorden ?

”It takes a fool to remain sane”

Historien är full av händelser vi låtit ske,
som i av efterföljande generationer ter sig
helt omöjligt att förstå hur människor kunde stå och se på.
Och ändå står vi nu här, intelligentare än någonsin,
och ser på ….

….ser på när den förut så rättfärdiga feministiska kampen
förvandlas till könskrig och hets mot folkgrupp,
baserat på anklagelser, ”känslor”fördomar,
istället för att ägna sig och ett jämställt hållbart,
samhälle (Och där försvann några procent läsare)

…ser på när det rika ökar klyftorna,
när media ägs nästan helt av högerkrafter,
när vi låter ”handelsavtal” köra över
befolkningens valda demokratiskt valda.
(Och där försvann några procent till läsare)

…ser på när kurderna som stod upp mot Islamiska statens
våldsvälde, i sin tur blir slaktade vid Turkiets gränser,
…ser på när näst intill alla politiska partier i riksdagen
antar de folkdräktsklädda populisternas protektionistiska,
rasistiska och främlingsfientligas problembeskrivning,
och fortfarande låtsas som att det bara är de som är
främlingsfientliga
(Och där försvann ytterligare några procent läsare)

Jag skulle kunna hålla på länge, och tappa i princip
alla läsare, av de få som ens kommit förbi klicket på
länken till min blogg, eftersom de oftast inte är lättsmälta.

Nej jag är givetvis inte den enda vettiga människan på jorden,
och visst är även jag full av brister och otillräcklighet.
Men problemet är att alla ni andra vettiga håller tyst
och då vinner ondskan, då vinner galenskapen !

…
Det är inget särskilt med mig.
Och ändå är allting speciellt med just mig.
Ingen har gjort det just jag gjort med sitt liv,
och det är inget särskilt med det.

…
”Jag tror det finns någon för alla,
huruvida man hittar den personen, är en annan sak”

Ja kanske det är så.
Att se gamla människors långvariga kärlek,
är något som berör mig djupt. När de håller varandras
skrynkliga händer, och älskar varje rynka.
och ser på varann med varma ögon som om de
visste att de går in i evigheten tillsammans.

Jag prioriterar nu de stunder,
som jag känner mig mest levande.
En sommardans på Gussjönoret,
med älvor som tar min hand och leder
mig ut på dansgolvet, och för en stund får mig
att känna mig önskad, känna mig levande.
Där vattnet är spegelblankt och solnedgången
speglar sig på dess kvällsbädd.

Jag känner mig levande när jag har
möjlighet att betyda något för en vän,
eller för en främling. Allra mest levande
när jag får ett barn att skratta eller krama om en.
Som lilla Iris som efter att ha fikat färdigt med sin mormor
vände sig om och gick tillbaka till mig och gav mig en puss
på kinden. Det var några år sen, men är för evigt fast i mitt
hjärta. Eller när min dansvän Carola säger att det jag
sagt henne, betytt mer för henne än jag förstått.
Då känner jag mig levande.

Jag känner mig levande när jag hjälper Karl med ved
på bruket, och när Åsa gnider sin fiol till Per-Åkes bas
och min gitarr. När jag fick äran att stötta Martin med
både snöskottning och lyssnande öron.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

I do not drink, or eat or walk or talk the way you do.
I don’t breath without a machine, helping me day and night
I can not move my arms and legs.

And yet …I’m still a man

I’ve lost so much, and yet, I’m still here.
I feel everthing, the slightest feathertuch any where
on my body. My heart is alive, to meaning,
to values, to love. That is all it’s ever been about.
I realize I have a choise, I can let this life crush me,
wear me down until I’m dead, or I can bear the weight,
and live !
There is no surviving, there is living, and there is dying,
There are no gates to the suffering. No liberator will come.
I must deside …to live
…or die… to live …. to live!

(från filmen ”En glimt av ljus” UR Play

…
Är du älskad ?
Det är ett så stort och obegripligt begrepp.
Kan du hävda att du är älskad ?
Är det då att du upplever dig älskad,
eller får du bekräftelser på det,
eller just orden ”jag älskar dig” ?

Jag känner mig tex inte älskad,
innebär det att jag inte är älskad ?
Det känns så storslaget för en svensk,
medan Amerikaner, som jag upplever det,
ofta använder orden ytliga bekanta.

Jag har nog aldrig ens känt mig älskad,
någonsin. När jag försvinner,
föreställer jag mig en tom kyrka,
med en präst som försöker hitta ord inför
det faktum att ingen tycks sakna detta liv,
så till den grad att förtvivlan tillsammans
med kärlek fyller Guds hus.
Har man varit mer älskad i livet,
om det kommer många på begravningen ?

Eller går många bara omkring och visar upp
sina troféer, sina partners, för att visa omgivningen,
att de minsann är älskade ?
Men är tomma inombords, när de går och lägger sig
bredvid varandra, och drömmer om riktig kärlek?

Jag drömmer iaf om riktig kärlek,
jag vet inte om den finns, men lever
för att jag någon gång innan jag dör
ska ha känt mig älskad. Men jag är klentrogen,
jag är tvivlande. Och ändå längtar jag, som det
vore det enda som betyder något.
Det kan definieras som något korkat möjligtvis,
men sån är jag just nu, och sedan år tillbaka.

För mig betyder tex inte det per automatik kärlek,
när någon uttryckt att de ”vill ha mig”.
För mig blir det tolkat som kättja och behov
att bli sedd, att i första hand
få sina egna behov tillfredsställda.

Min dröm om att vara älskad,
är respekt, att vilja ge, och den utomordentligt
svåra konsten att kunna ta emot.
Min naiva dröm, är att bli älskad för den jag är.
I min drömvärld vill jag bli berörd och känna värme.

Älskad.
Jag vet inte, det är inte det jag ser på film med
Julia Roberts jag drömmer om. Det är en blick
och en beröring som inga ord kan åstadkomma.

Men angående begravningar som måttstock,
för om du varit älskad i livet. Så har jag iofs sett
många gråta på begravningen för att slåss om
arvegods som porslin efter begravningen.
Så jag vet inte jag… är du älskad ?
känner du dig älskad ?
Och om du känner så, gör du det egentligen
för att du blir älskad av din käresta vän,
eller för att du som barn lärt dig att du är värd
att älskas ?

…
Bollsta Bruk
Bandet lockade inte, Black Jack.
några återbud på danstjejer,
ganska seg i kroppen.

Men jag behövde komma ut lite,
det får bli som det blir, tänkte jag.
Och det blev som det blev faktiskt.
Nere vid garderoben hördes de spela nån låt,
som fick Flamingokvintetten att framstå
som hypermoderna. Och till en början
var det majoritet äldre dansare, tom
äldre än mig.

Men så får jag i trappen på väg upp till
dansgolvet syn på H, och springer fram
och hugger tag och släpar ut na på
dansgolvet… o sen är det dans precis
hela kvällen, till och med en dans under pausen
till inspelad pausmusik. Och det var gott om
dansutrymme mest hela kvällen, så jag fick ta ut
svängarna ordentligt.

Och jag klarar inte av att dansa på sparlåga,
det är full gas hela tiden. Egentligen orkar jag
inte dansa efter paus, men gör det ändå.
typ. Tack alla dansälvor.

…
Livet för mig, är att spela musik,
att sjunga och få dansa.
Och jag gläds var gång tillfälle ges.

”För vem har sagt att just du skall ha hörsel och syn
Höra böljornas brus och kunna sjunga!”
Som Taube så klarsynt skaldade.

Kanske det är att älska någon, när man sjunger,
kanske det är kärlek att dansa,
Kanske du blir älskad när någon sjunger för dig ?
Att älska livet, att leva livet.
Vad mer kan jag begära än att få sjunga,
dansa och älska ?

Just nu har jag inga krämpor.
Kroppen är rätt okej, och jag känner mig stark.
Jag har samma ”ryggsäck” att bära.
Och den har gjort kroppen stark,
och själen uthållig. Men all förtvivlan
och all längtan bor ännu där inuti.
Men jag är ändå ganska lycklig,
i min melankoliska kvällsstund.

För idag har jag gått en vinterpromenad,
i strålande kyligt vinterväder med en vän.
Och jag har spelat musik,
med en annan vän.

Vad mer kan man begära ?

Just nu längtar jag till nästa dans,
oavsett vart det blir.

Jag längtar, jag hoppas,
jag sjunger, jag dansar,
jag älskar.

Sjung för mig,
dansa med mig !

…
Så nu börjar mitt femte liv.
I fyra evigheter och några dagar har jag
levt i utkanten av mitt liv,
med längre mellanrum av ett anständigt liv.

För några höstar sedan rasade allt samman igen,
och tillvaron blev mindre och trängre,
tills jag bara låg i fosterställning och grät i
förtvivlan, medan ingen hörde på.
Nästan allt jag såg och hörde,
gjorde och inte gjorde, skapade panik.

Sakta, sakta började jag krypa försiktigt,
Halva släkten, och hälften av vännerna,
backade iväg in i ljusets trygghet.

Härom dagen fastnade mina ögon, öron
och mitthjärta vid tv-rutan när Ekaterina
Bobrova and Dmitri Soloviev, gjorde sitt
isdansnummer. Aldrig tidigare har ”dans”
och musik gripit mig så.
(bilden är en länk, klicka på bilden för att se))

När hon i början famlar efter honom, som en blind,
stöter till honom. Han far omkring runt henne,
hon kommer åt honom igen, ser honom inte inte …
och sedan inlevelsefull isdans i några minuter,
där det slutar med att nu han, istället försöker omfamna
henne, men inte ser henne. Allt detta till 2 cellos ”Oblivion”

Så nu börjar mitt femte liv, likt en klumpigt katt som har
nio liv, men aldrig landar på fötterna som andra katter.
Det var jag som famlade i blindo på isen,
och vände mig om desperat, vid minsta närhet,
och sög i mig det jag kom åt.
Det var jag som kramade om
…där bara luften fanns kvar.

Ekaterinas famlande i blindo
och två cellos, berörde mig djupt,
in i hjärtat, och fuktade mina kinder.

Jag har kommit upp från marken,
och kryper inte. Jag går upprätt
…om än aningen vingligt.
Men har inga planer på att flyga
kan jag meddela.

…
Jag har jätte-o-manligt smällt upp en tidningshylla
åt mig själv och fyllt den med Hemmets Journal, på väggen.
Jag sitter, utan att skämmas, på café och har dubbla
glasögon på mig och ser konstig ut, men ser bra UT.

Jag är näst intill ensam om att våga ifrågasätta den
mediala laglöshet som rått under höst och vinter,
och likes uteblir totalt.

Jag ringer inte längre upp de som inte respekterar mig,
eller blir glad att höra min röst. Jag slutar höra
av mig till de som inte behagar höra av sig till mig,
och det gör att det blir mer tid över för mig själv,
och då får det bli så då….
Jag är rätt bra sällskap så.

…
Finns det inga människor med fel och brister längre?
som dessutom har förtjänster och är goda ibland ?
Det fullkomligt exploderar på Facebook av positivitet,
om hur underbara alla är, hur duktiga folk är,
och ”ha en underbar dag” och annat sirapsliknande
cyberspace-fjäsk.

Är det ingen som har några värderingar längre,
handlar allt om pengar i plånboken, eller låtsas-hjärtan
på FB ? Jooo … jag skickar oxå ett hjärta nån gång ibland,
Och jag tycker också människor är bra och saker är roligt,
men va f-n …. ”allvarligt ”? som ungdomarna säger.

Svenskar måååste ju få utlopp nånstans.?!
Då är det tur att det så neutrala och utskällda svenska
vädret finns, så att vi får gnälla av oss
vädret som inte skäller och gnäller tillbaks,
passar svensken bra !
Alternativt arga lappar i tvättstugan,
och sedan gå hem och slå näven i köksbordet,
lagom hårt så man inte stör grannarna.

Men att uppröras över att kurderna som nästan
på egen hand besegrade galna Islamiska staten,
nu blir slaktade av Turkisk militär medan Sverige
och USA tittar på utan att skämmas.
Det får inte ens en arg emoji.
Ej heller upprörs Fru och herr Svensson över att
ett rätt stort antal män blivit av med jobbet,
där många av de inte ens får veta vad de blivit
anklagade för.

Eller låt oss nämna det faktum att män fortfarande inte
blir kallade till prostataundersökning, när det fortfarande
är mer dödlig än bröstcancer… i det ”patriarkala” Sverige.
Eller att 7 av 10 självmord är män som begår.
Eller att ekonomiska klyftor ökar lavinartat,
och skolresultaten tvärdyker.

Nä men gulli-gull på er
och puss puss,
och styrkekramar !
och evig utopisk sommar !

…
Jag önskar jag kunde hitta hem,
dit där jag inte behöver vara rädd
hela tiden.

Rädd för ensamheten jag alltid befinner mig i,
rädd för att få mitt liv förstört igen.
Att vara rädd nästan hela tiden är hemskt.
Att oroa sig för saker som ännu inte hänt,
är inget nån vill.

Men fråga krigsoffret vad han tycker om explosioner,
fråga våldtäktsoffret om hon är orolig bland män,
fråga den övergivne om han är rädd för att
tro på kärlek och vänskap.

Jag önskar jag kunde hitta hem,
men min familj försvann så fort jag
öppnade min djupt bruna ängsliga ögon.

Sedan dess har jag letat, och letat,
efter något som finns i det förflutna.
Hoppats och längtat efter kärlek
och hållit utkik efter mitt hem.

Jag älskar, räds och hatar den här världen,
Jag älskar, räds och vreds över människorna i den.