Författare: tomastvivlaren

…
Historien är full av galenskaper
där horder av människor, inte bara låtit
galenskapen existera utan underblåst den,
till och med varit direkt skuld till den.

Hitler hade aldrig kunna utrota 6 miljoner judar själv,
Han behövde stöd från både en ansenlig del av befolkningen,
och en mycket nära sfär av folk som uträttade hans ärenden,
och höll honom vid liv. Propagandan gjorde folk blinda,
och svalde lögnerna gjorde man.

Och många gånger har erbarmliga förhållanden varit
förutsättningen som galningar kunnat använda.
Fattigdom, orättvisor, oroligheter. Att i dessa tider
komma med löften om förbättring, och beskylla andra
för eländet, har visat sig vara ett framgångsrikt recept
för både renodlad diktatur och semi-demokratiska ”diktaturer”
som dagens USA.

Och många gånger genom historien,
har själva revolutionärerna
som avsatt förtryckarna sedan själva blivit förtryckarna,
mobbarna, despoterna iom nyvunnen makt.

Och vi har väldigt ofta blivit oerhört förda bakom ljuset
vad gäller hur historien utspelat sig, utifrån att segrarna
i krig skrivit historien, utifrån att de med pengar bestämmer
hur historien skall skrivas.

Och historien är full av exempel där pionjärer inom vetenskap
och andra områden, blivit mördade, fängslade, baktalade,
smutskastade och offentligt kölhalade för att om sanningen
kommer fram, finns det människor, grupper som förlorar makt
iom detta. Copernicus, Galileo Galilei, Julian Assange,
Chelsea Manning, Olof Palme, Jean D’arc ….

Nu 2017, går drevet mot män i allmänhet,
ingen rättegång behövs, kölhala dem i tidningar, och
anklagelsen räcker som bevis, en efter en avgår de
från sina poster, sina uppdrag, utan att ens fått en chans
att försvara sig. Lite som när kvinnor anklagades för att vara
häxor, om de hade någon sorts begåvning, och om de
bakbands och kastades i vatten och sjönk, så var de oskyldiga,
men drunknade, om de flöt var de skyldiga och brändes på bål.

Folk är som galna idag på sociala medier och de stora
mediedrakarna,de har ingen urskiljning i anklagelserna
och jämställer i princip en kyss, efterhängsenhet,
komplimanger med övergrepp och våldtäkt.

Och nästan ingen vågar ha en annan åsikt, nyansering,
ifrågasätta eller hänvisa till oskyldig tills bevisad skyldig.
En enda manlig vän har en gång stämt in i min
kritik mot den nuvarande häxjakten.
Alla hämningar har släppt, ingen man går säker,
och alla kvinnor har blivit utsatta, det är helt galet.
Hämnd och hat,. generaliseringar och rena lögner
rättfärdigas i spåren av # metoo.
..precis som den lögnkampanj och de metoder Rasister i
Sverigedemokraterna använder sig av.

Och alla människor som faktiskt HAR blivit våldtagna,
utsatts för övergrepp, blir inte hjälpta av att fler
övergrepp begås av ”#Metoo-revolutionärerna”

…
Jag mår rätt bra.
… utanpå det som skaver inuti.
Har kommit ikapp lite med sömnen,
som kom ur balans under några dagar.

Jag vågade inte gå till Feka-dansen
idag heller. Jag som har så mycket självförtroende
vad gäller dans… men nä … bidde ingenting.
Men en annan gång kanske.
Lättare för att gå på utedans typ.

Jag har ätit, Västerbottenost-paj
och blåbär och hallon och glass till dessert.
Sämre finns !
Och jag såg åter det enda tv-program jag försöker följa,
”Allt för Sverige” Älskar Anders Lundin som programledare,
Lite tråkigt med utslagningen dock…känns onödig.
De har väl kunnat tävla om hur många släktingar
de får träffa istället ?

Jag hittade Purjo-broccoli-potatis-soppa i
frysen för morgonens måltid, och flera egenbakade bröd,
Och mer bär finns …. sämre kan man ha det.
Trots att jag tillhör den absoluta underklassen ekonomiskt
och socialt med svenska mått mätt.
Jag tillhör en annans sorts överklass,
de som reser sig gång på gång,
fast inget hopp syns.

…jo osså en Zeunerts Julmust….
inte så illa faktiskt !

…
En okänd man i en bil

I en stor skrytig bil,
tittar en jakthund drömmande ut
genom sidorutan utan att se mig när jag
promenerar hem från det döende sjukhuset
i Ådalens pärla, den vackraste av städer, Sollefteå.
Husse som kör är i mitt uppe den mörka
hösteftermiddagen, mitt i livet, upptagen,
på väg… nån stans.
Kanske hem till middagsbordet,
kanske hem till ett tomt hem och tröst
i spriten eller nät-kasinon.
Eller till sin älskade kvinna, som i likhet med honom,
är full av svagheter och trasighet, lycka och kärlek.

Den gamla damen och vintergatan

En äldre dam tar mod till sig och går ut
på den av tövädret isiga vägen, som om hon tog sats
för att simma över en strömmande fors,
ovetandes om hon skulle ta sig över helskinnad.
Hon tar stöd av fronten på en parkerad bil,
vilket gör att hon inte syns för trafik från ena hållet.
Hon staplar ängsligt ut på isgatan.
Jag tänkte för en mikrosekund att jag skulle fråga henne
om hon ville ha en armkrok över gatan.
Men min manliga intuition och hennes blick sa mig att
främlingar göre sig icke besvär.

Osynlig trafikpolis

Så jag gick bestämt ut mitt i vägen och gjorde mig synlig
för mötande trafik så att de inte skulle bli överrumplade
av en vintervägsrädd dam, och köra på henne när hon
plötsligt dyker upp bakom bilen.
Jag var beredd att sätta upp min hand mot trafiken som
en trafikpolis i rusningstrafik, men det räckte att jag var
mitt i vägen. Då blev hon synlig strax efteråt.
Jag hjälpte damen över gatan utan att ens
hon visste om det.

En betraktelsen från utanifrån

Den långa höstvinterkvällen har gjort entré,
och klockan är bara 4 på eftermiddagen.
Och folk kör hem till sin efterlängtade helg,
från ett arbetsliv jag sedan länge inte längre
varit en del av. Både med saknad, utanförskap,
och taskig ekonomi som följd. En social status som
troligtvis försvårar andra delar av vad människor
önskar mest av allt i livet… som typ kärlek typ.

”Vi borde träffas nån gång”

Jag träffar en god vän som jag förr spelat och
sjungit med i många år, vi stannar och småpratar,
och säger för minst 10e gången i rad att vi borde
träffas och spela igen, vi menar det båda två,
men kanske vi träffas 10 gånger till och säger samma
sak med samma övertygelse.
”De e livet” som min vän Rooney alltid säger när
nåt tråkigt tas upp.

Vad olika vi tänker ändå vi människor

Jag tänker ibland va olika vi människor tänker,
trots att vi på så många sätt är så lika i skörhet,
rädslor, ilska, sorg och lycka.

Tänk er en kvinna som kommit upp sig i karriären
med åren, bytt umgänge när hon gift sig rikt och
skaffat sig utbildning och hög lön.
Tänker att hon erhåller en gåva, ett hantverk som
är stickat av en bekant, vän.
Och tänk er att hon ej längre vill ha konstverket.
Själv när jag tänker mig erhållit en gåva, så är min
första tanke att återgälda den till antingen någon
som behöver den mer än jag,
eller någon som vill ha den mer än jag.
Men så tänker vi olika som sagt.
En del väljer då att sälja den för att få pengar,
oftast de som redan har… det är ett sätt att tänka,
det är ett sätt att leva.

Själv känner jag mig aldrig så rik som när jag har
möjlighet att skänka något till någon eller hjälpa
någon gammal dam över vägen, om än hon inte
vet om det. Andra känner sig rika av att lägga
20 kronor ovanpå en miljon i egen pengahög.
Den förmögne blir den fattige,
och den fattige blir den förmögne.

…tänk vad olika vi tänker ändå, vi människor.

Jag hoppas ändå….

Jag hoppas då att mannen med jakthunden hade en
kvinna att komma hem till,
och inte en halvfull spritflaska.
Och jag hoppas att den gamla damen stod
på fötterna hela vägen hem.

…och jag hoppas att den väldigt fina och duktiga
sjuksköterska som tog väl hand om en amatörhypokondriker,
får en härlig fredagskväll !

…
”De e livet”
…säger min vän R idag efter att varje dag jobba
10-14 timmar året runt även helger,
efter att inte ha haft tid för kärleken kanske,
eller likt mig vara uppgiven inför den.
”De e livet Tomas”

Fika hos Rooney

Idag ska det visst vara den svarta fredagen,
ytterligare nåt USA-importerat där vi svenskar
tar efter Amerikas alla sämre sidor istället
för dess bättre sidor,
jag vet faktiskt inte varför.
Vi måste väl vara korkade på nåt vis,
eller så handlar det om hämningslös
marknadsekonomi igen…. same difference

Det stora glädjeämnet stod Sjuksköterskan H
på Sollefteå HC för idag.
Efter att ha klivit upp innan dagen börjar för att
ens ha chansen att få hjälp fr sjukhuset,
somnat o vaknat, somnat o vaknat mellan
telefonjakten på en tid för kontroll, fick jag till sist en
tid för snabbkoll av rodnande operation-ärr !

Jag såg de vackra mönstren i snön.

Jag var på plats i mycket god tid,
och blev belönad genom att få undersökas
en halvtimme tidigare ön utsatt tid. De ni !
Och ett kort, effektivt möte,
med vänligt bemötande,
utan tjafs om huruvida jag behövt
komma dit eller inte. Skämtsamt, lättsamt,
snabbt och effektivt… Bravo !
Så hon botade ingenting, annat än eventuell oro-light
då. Men jag gick därifrån med ett leende på läpparna.
Och leenden på läpparna är nåt som är av riktigt
värde här i livet, som inga pengar kan köpa.

Idag blev det Omelett i det Lundinska köket, O-me-lett-het
gick det ner i hungrig mage, toppat med Zeunerts Julmust.

…och igår gick det så häääär bra att spela boule !

…
Jul, jul strålande jul
… nja nä… ändå inte faktiskt.
It’s all about the money faktiskt.

Själv är jag lite mindre vilse i mig själv,
men världen blir allt mer hysterisk och galen.
En för klädseln, alldeles för ung tjej går förbi
i jeans med hål på knäna, så tight åtsittande att hon jett
ge huden syrgasmask när hon kommer hem.
Hon tittar ängsligt omkring sig och halvspringer
förbi… hon klär sig ”sexigt” för att synas, men gömmer sig
och springer när hon syns
Och jag fortsätter i avspänd takt mot Konsum
för att köpa mina grahamsskorpor till kaffet.

Jag trampar sedan vidare hemåt i den av novemberkylan,
knarriga snön. Förbi ”plomberade” gömslen vi kallar lägenheter,
förbi människor jag knappt känner, fast jag tycker det skulle vara
rätt trevligt med lite grannverksamhet.
Människor vars enda brinnande kall tycks vara att hålla koll på
torktumlefiltret och ljudnivån på grannarna,
speciellt om det är mörkhyade som är högljudda,
det är på nåt sätt mycket värre. Vettefan varför men…

Men under anonymitetens osynlighetsmantel på sociala medier,
låser många av dem ytterdörren och ger uttryck för sitt hat,
både blå-bruna skjortorna, och rosa koftorna.
Kan hända tom, utan att förstå det,
ibland även hat mot grannen intill,
som hjälpte hen att starta bilen igår.

Jag kliver över tröskeln till mitt lilla krypin,
och blir hälsad av skenet från den blå
fönsterlampan jag lämnat på för att inte
mötas av totalt mörker.

Jul, jul strålande jul… … nja nä… ändå inte faktiskt.
Det är inte Jesus vi firar…. det har det inte varit på länge.
Men så länge kulorna rullar så….
är allt gott i ”gamla nyliberala Svedala”,
tänker jag och önskar Karl-Bertil Jonsson fanns på riktigt.
Samt att hans skapare Tage Danielsson ännu levde ,
för att ge underfundiga verbala smockor till tillväxt-vansinnet.

Ur matkassen plockar jag även fram en glödlampa till den
andra blå fönsterlampan, nu när jag fått min beskärda del av kakan,
så att jag har råd till det. Det känns lysande faktiskt.

Jag öser upp bitarna till ett tusenbitars Stockholmspussel,
med Riddarholmen i skymning, med vy tagen från Mariaberget
och Bastugatan på söder i Stockholm.
Lägger några bitar innan jag genom datorn,
blir varse om att vi nu även i Sverige ämnar segregera
kvinnor från män, vilket både brunskjortor och rosa koftor
länge upprörts över när det gäller svenska badhus och
kvinnor från andra kulturer… men nu är det jämställt helt plötsligt,
att segregera män från kvinnor
… vettefan hur det gick till faktiskt ?

Jag somnar in relativt harmoniskt,
en bra bit efter midnatt,
men drömmer oroligt som vanligt,
jagad av orättvisan, övergiven och
misslyckande i drömmarna.
Men återställer harmonin när jag vaknar
med en kopp egenbryggd kaffe
och två lussebullar till frukost.
Och en ny dag gives mig ännu en gång.

…
Kalendern tippade just över till
den 20 november år 2017.

Jag känner mig inte deppig kanske,
men less och jo lite ledsen.

Mörkret utomhus denna vinter,
skär inte in ända in i hjärtat och förmörkar det,
så som det gjorde de två senaste vintrarna,
men visst påverkar det humöret lite.

Egentligen kan man ju tycka att det är bättre
att vara utan familj, än att ha en familj som
krymper en, sårar en kuvar en.
Och så är det med säkerhet, men ändå….
…ändå blir det ett tomrum.

Passionen till dans,
svalnar med krympande antal dansgäster.
Och jag är inte kär längre… i dans.
…även om det kan vara kul.
En gång sa jag: ”Man blir självlysande av dans”
och då var det sant. Inte så mycket nu faktiskt.

…
Få se nu…

Utan att hamna närmare något annat parti
så hamnar jag längre och längre ifrån vänsterpartiet
för varje dag som går under just denna #Metoo-höst.
Men det är nog egentligen inte många
av de feministiska vänsterpartisterna
som bryr sig om det… de är nog tom nöjda med det,
verkar det som.

Jag blir mer och mer desillusionerad i politik,
för var gång män ska smutskastas.
för var gång invandrare smutskastas,
Ni får hålla på med det bäst ni vill,
men ni får göra det utan mig !

Jag trodde en gång att jämställdhet var målet,
nu vet jag bättre. Det är makt, egen makt och
ingenting annat än makt den nu furiösa feministiska
rörelsen är ute efter.
Det är pengar, det är rätten att förtrycka på det sättet
kvinnor en gång blivit förtryckta.
Det är inte att upphäva förtryck och
skapa harmoni som är målet.

Jag vet inte om jag längre kan ge dem min röst,
ty många av dem jag högaktat och sett upp till,
ser nu ner på mig, av en enda anledning
som jag inte kan påverka.
Nämligen det faktum att jag är man !

Detta är ju själva definitionen på förtryck,
rasism och negativ genusförtryck
att utgå, se ner på, människor
utifrån hur det ser ut.

Jag var en gång er bundsförvant,
Jag kan inte följa er på det blinda hatets stig…
..ni får gå där utan mig !

…
Så angelägen att få höra till ….
När snön nu faller tänker jag
likt det oskuldsfulla barnet
på en jul hemma…

Men jag har inget ”hemma”
för mitt hjärta. Jag har
en plats där jag bor,
jag känner, jag har inget ”hemma”,
för att jag inte hör till.

Jag vill inga klappar ha,
Och julgröten kan nån annan få,
Inte ens den vackra vita snön,
är vad som gör en Jul.
Men att höra till,
men att känna sig hemma
hos någon.

…
Ej fläckfri, men…

Tro det eller ej, jag är inte fläckfri faktiskt,
fast jag har tagit bort 2 fläckar nu häromdan.
Jag fick faktiskt hjälp med det av Abduqadir Mao,
en snubbe från Stockholm faktiskt.
De fläckarna ”lever” inte längre.

Amerkaresan

Ikväll åkte jag förresten till Amerikat.
Jag tog en sväng till Nashville/Tennessee,
och hälsade på Jill och Maxida via fjärrtelevision.
Ja osså träffade jag Bill Miller.
Osså sjöng dom lite för oss, mig, Raija och Rolf
Till det åt vi av mina hallon och blåbär,
från skogen vid bruket,
och skogarna vid Österåsen.
Och kaffe o glass o hembakad glutenfri morotskaka.

Musikaliska läten

Rolf och jag skrek oss hesa inne i hans lilla musikrum,
något som skulle kunna kallas för musik,
ibland. Solstrålen Agnes sken i sitt andra hem,
hos sin mor denna kväll.

Efteråt summerade jag det hela som att det brukar
vara rätt trevligt på våra träffar.
Och Rolf var benägen att hålla med.
Rolf kunde inte heller protestera när frågade om han
förstod hur bra han hadee det,
när Raija kom med nybredda mackor,
och bär och kaffe o glass.

Reflektion över vad man har

Och sedan när vi satte oss i bilen,
(för om man har en sån fin vänskap som vi har,
då ingår taxi hem)… så var bilen varm,
för han hade haft sin dieselvärmare igång.
Han var väldigt nöjd med den.
Och det var då jag konstaterade att han har allt
i livet som kan behövas,
när man har en snäll och omtänksam Raija,
en söt liten Agnes, och DESSUTOM en
dieselvärmare till bilen….
….jag då har man allt man behöver !!

Och då fyllde Rolf i att han faktiskt hade en Tomas oxå,
att musicera med, och se fika och se på film med .

Och då kom jag på när jag kom hem,
att jag faktiskt har en Rolf hörrni,
sämre kan det vara !
Och ibland lite grann, en Raija och en Agnes,
till låns !

…
Fars dag

Hej far, som farit till allas vår far,
det är din dag idag
Och jag önskade det även var
min dag idag far.
Att även jag var en far, far !
Och du far en postum farfar,

Några sura toner i Ramvik

Igår skulle du varit med,
och kollat in din son svänga sina lurviga,
träffat världens bästa dansbandsarrangör,
beundrat basisten och småsvurit
lite över ett par redigt sura sångtoner.
En halvtimme innan, sista-sekunden-avfärd,
bestämde jag mig för att fara på dans,
till skånska Perikles… i Ramvik far,
av alla platser.

Je gatt skynne mä

Så nu blev det bråttom, pinglade runt med mobilen,
vinglade runt på Facebook.
Frågade dansgudinnor, och danskungar,
Frågade nära och Långt-bortistan,
tiggde och lockade, och bönade och bad.
Men de var vin-druckna, de var på halv-sekelskalas.
De var bjudna och de var objudna,
de var ursäktade och de var lata.

Mer eller mindre gubbar

Till slut fick jag plats i en gubb-bil,
fast vi själva kanske inbillade oss att det var en grabb-bil.
Ja fast en av oss var 25 bast, och han sjöng till Lasse Stefans,
så han klarar sig inte heller undan som grabb.
Resten av oss var varsitt halvsekel gamla.

Jaha du kanske undrar vad Facebook är far ?
Det gör jag också, far !

Yviga ord

Det var ”grabbiga” skryt-toner av gubbiga gubbar,
när kosan bar åt sydost. Den ena skröt värre än den andra,
och några sa meningar de aaaaldrig skulle format runt sina
läppar i en danskvinnas närvaro.

Och mycket riktigt blev tonläget annorlunda,
från en av de som kanske hade yvigast ordval på vägen dit,
när vi för hemfärd blev omplacerade i en Kia,
med kvinnlig chaufför.

Melodiska, eftertraktade skutt

Väl på dansgolvet känner jag mig som en kondor
i Eldslandet, som flyger på termik och uppåtvindar,
som en lax i en vild ström,
som en Gasell på prärien… dvs i mitt rätta element !
Och självförtroendet är på en nivå,
självkänslan aldrig kunnat drömma om.
Jag blir uppbjuden först på gamla meriter,
av någon som skuttat runt med mig förr.
Och vet att mina skutt är melodiska och
kommer från hjärtat. Och är dessutom en fager fägring,
för att boosta självförtroendet ytterligare lite.

För övrigt var ……. där

”Matadoren” var där,
han som stirrar sina danspartners i ögonen,
i tangoliknande hållning,
men inte så i takt med musiken.
”Snälla du, snälla du, stånga mig, sparka mig.
Gör nånting. Hoppa på mig.. dansa med mig”
Skrek hans för kvällen sorgsna ansikte.

Den paranta showdanserskan från Baltikum,
kastade sig bakåt om igen, i hopp om att
jag skulle ha stödbenet i fas.
den följsamma E-L från Bollstabruk,
vars dans är smidig och mjuk.

New faces

Men annars ganska många nya ansikten ändå,
för en abdikerad danskung,
en desillusionerad, skruttig, svävande fd dansgud

Man blir glad i gubbe-själen, när man som två sista danser,
”Finns det nån annan nu” och ”Highway to hell”
får dansa med dansgudinnan
jag öppnade min danskväll med

Ett kort samtal med lejonet (arrangören Lejondans)
gjorde mig glad.
Men visst saknades Lejoninnan.
Tack till Camilla för skjuts och kanon-danser.

Och årets änglavingar går till….. !!!

Och nyvunna änglavingar,
har delats ut till Ängla-danserskan
Monica som har åkt långväga och
hälsat på Egon i Gafsele.
Grattis till dina nya vingar Monica !