Författare: tomastvivlaren

…
Hej far !

Jag kan se stjärnorna klart i natt.
Att stilla betrakta dem, är som att se in i evigheten.
Det sägs att det är chiefen som skapat allt detta vackra, undersköna, mystiska i vår värld, i vårt universum…. kan det verkligen vara så ?

Jag känner harmoni i den klara vinterluften, när jag ser in i evigheten, och känner mig som en del av den. Världen jag är i, känns liten, och inga tvivel och tveksamheter råder medan jag ser upp på himlavalvet, från Sollefteå, Ångermanland, Sverige, Tellus.

Vi människor är människor, och mänskliga, det innebär att vi har varma själar, någonstans inne i de kalla skalen vi bär på. Det innebär att vi felar, och sårar.
Jag har inget emot att vi felar, och gör misstag. Faktum är att jag kan tycka människor är otroligt vackra när fasaden faller, och de visar sårbarhet, och osäkerhet.

Men far …. jag har svårt för när människor dömer utan att se, pratar utan att veta, tar gissningar för fakta. Far, jag har svårt för när människor inte försöker vara empatiska, förändra sig till det bättre, utan bara är bekväma i fördomar, nedvärderingar och översitteri.

Gång på gång stöter jag på ryktesspridningar om andra människor, och det vore nästan naivt att inte förutsätta att det ryktas även om mig. De allra flesta rykten bekommer mig inte alls, men det finns vissa som kan förstöra så mycket.
Idag pratades det om en bekant till mig som tydligen gjort ett misstag, ett fel, och får sona för det. Och det är väl okej att man på något vis får stå till svars för sina handlingar inom rimliga proportioner. Men… det sprids andra rykten om denne oxå, som är just bara rykten, det finns inga bevis eller belägg för dessa. Men ryktesspridarna hävdar med bestämdhet att de vet att det är på det viset.
Med fraser som ”säkra källor” ”inget skvaller” ”hon vet” han är ingen som skvallrar” osv osv…

Men vid varje tillfälle som jag ser ryktesspridare i ögonen och frågar HUR de vet de, så slirar dom och vacklar med blicken, så spricker det ”säkra” som en botox-läpp från Hollywood…..

Far …. så hade väl inte chiefen tänks sig att människor skulle bete sig ? Jag personligen utgår från att det jag ingenting vet om, bör jag heller inte lägga mig i eller värdera. Människor gör fel, begår misstag, tom brott av olika slag. Och jag vill gärna vara med och förebygga mot brott, och jag anser att det måste finnas vissa konsekvenser för brott och styggelser……men jag anser inte det vara min sak att döma folk. Och jag anser inte att det är min sak att fara med osäkra rykten och osanningar som kan skada, i syfte att få mig att framstå som bättre.

Stjärnorna tittar tillbaks på mig… kanske förstår de vad jag säger. Kanske är det bara glödande gasbollar miljoners mil härifrån… som Pumba skulle uttryckt det.
Men det känns i alla fall som jag är en del av dem.
Jag har umgåtts med min nylonsträngade gitarr en del idag far… du vet den som du köpte åt mig. Tränat lite skalor, spelat lite folkmusik…. för stjärnorna, och för dig far. ….. nu ska jag slå igen mina mörkbruna ögon och drömma mig ut i universum…. håll utkik efter mig far… om jag svischar förbi i drömmens värld !

Städtanten i mig har vaknat till liv, efter en livslång törnrosasömn.
Vem var då ”städprinsen” som kom och väckte mig ur min sanitära slarverdröm ?
Vissa skulle kunna hävda, med vis bäring, att det skulle vara min vän, mon frêre, mon ami G. Bredin, i all sin städ-pedantism och tålmodigt betraktande av städkaoset i den Lundinska dammknarkarkvarten…..att det är han som fått mig på andra tankar.

Njä … måhända att Karln är en förebild rent ordningsmässigt, och boendehygieniskt. Men det krävs långt mer än förebilder och åthutningar för att förändra sitt eget beteende i företeelser där man inte riktigt är nöjd med sig själv.

Under en tid nu har städtanten i mig trätt fram, från klarhet till klarhet. Nu saknas bara ett par Birkenstock fotriktiga sandaler och knästrumpor i beige nylon, så har ”hen” kommit ut ur ”garderoben”… ja dvs städgarderoben, på riktigt.

Idag när jag gick in i mitt kök/kokvrå, som förut alltid varit belamrat med ett diskberg, så glänste diskbänken glittrande ren, på ett för en Anonyma Alkoh… eh slarver AS) … nästan ångestfyllt kliniskt doftande sätt.
Och inte nog med det, för så har det varit en längre tid, att jag haft ren diskbänk UTAN RESTER i slasken… inte nog med det som sagt, nu börjar städtanten i mig se områden som inte var synliga för slarvern Lundin. Trösklar, dörrkarmar, skrymslen och vrår blir nu utsatta för Javex, JIF, Ajax, YES, och svinto.

De mest troliga orsakerna till denna ”förvandling” torde vara:

Nya köks- och hallskåpluckor

Det blir trots allt en väldig kick för viljan att hålla rent och snyggt när inredningen är fräsch och luktar fabriksmålat som på IKEA

Erikshjälpen och soptippen.

I en LITEN lägenhet, på 35m2, så finns det inte utrymme för samlarkollektioner. Mer än halva bohaget har getts bort till vänner, Erikshjälpen…. och ibland tanterna på soptippen. Detta innebär i sin tur att det finns mindre saker att stöka ned med, mindre saker att snubbla på, mindre saker att damma och flytta på. Så i de fall där jag eventuellt skulle kunna få återfall till Dammige, slarvige stökige Tomas, så kan städtanten i mig snabbt återfå makten eftersom det inte finns så mycket att städa undan.

Inre harmoni och självkänsla

Ja månne … detta kanske trots allt är den enskilt största orsaken till min uppryckning på städfronten. För om det är trasigt och ”smutsigt” inuti, om allt ter sig meningslöst, om man inte ser på sig själv som värd att ha fint…. ja då hjälper inga övriga metoder, förmaningar och moralkakor. Jag gillar mig själv lite bättre nu helt enkelt.

Nya glasögon efter 20 år av gissande.

Ja man måste ju se skiten oxå… för o kunna fli unnan 🙂

För övrigt må GB vara den okrönte kungen på lägenhetshygien, men jag byter kalsonger oftare än honom 😉

…
Ja … närmare bestämt Kai Tomas Lundin.
Kai efter pappas chef… det hjälpte inte, pappa fick ändå söka jobb i Stockholm.

Men jag trivs med mitt namn, har aldrig velat heta något annat, har aldrig varit missnöjd med ”Tomas”. Av smeknamn som givits mig tycker jag bäst om ”Ludde” och ”snygging”

…
Ställ en argsint björn framför mig, och jag skall fly eller slåss.
Ge mig ett teknisk problem att lösa, och jag skall se till att det blir löst.
Ge mig oländig terräng att ta mig förbi, och jag skall betvinga den.
Ge mig sorg över kärleksförlust och förlorade vänner, och jag skall leva vidare, och övervinna.

Men rykten som skadar, finns inga ord eller nävar som rår på. Förgiftade ord och illasinnade antaganden, finns ingen sköld för. Rykten som skadar kan ge dödliga sår, om blödningen inte stoppas, om orden och det ansvarslösa agerandet inte upphör.
De kan slå ut hela sociala strukturer, slå ut beprövad vänskap. De kan ta ifrån dig ditt levebröd, de kan ta ifrån dig dina vänner, din hembygd, ditt ljus…

Ge mig oövervinnerliga fysiska strapatser, och jag skall framhärda, och gå segrande ur striden. Men sticks vassa ord i lönndom, att förgifta min miljö av vilken jag lever i och får min näring från. Så står jag värnlös som en sköldpadda på rygg.

Jag väljer att vårda mina ord, samt att inte agera på lösryckta antaganden. Och jag allt jag begär och önskar mig är samma bemötande.

….

Hej pappa !

Hur har du det där uppe ?

Tårar rullar på min kind. Kan du se dem ? Kan du känna dem ?
Jag kom att tänka på att det är nu snart 6 år sedan du slutade sträva här nere med oss. Du saknas mig pappa, och kommer så göra.

Jag känner mig vilsen ibland, i den här världen, ensam och övergiven.
Jag önskade du vore med mig inatt.
Jag har svårt att finna ord …. det gör bara ont i mig.

Modet tog slut. Jag orkar inte hålla huvudet högt ikväll.
Men i morgon är en ny dag.

….
Jag är definitivt ingen ängel, om det nu var någon som trott det. Jag har däremot trott att jag måste vara en, för att få finnas till, vara snällare, mer självuppoffrande, självutplånande… för att få existera, för att få leva.
Men nej, jag är ingen ängel. Jag är skröplig och feg emellanåt, lat och elak ibland, kall och hänsynslös ibland….

Jag är elak utifrån min ofullkomlighet, kall utifrån mitt sargade hjärta, feg utifrån min skräck att bli lämnad ensam, övergiven. Och ändå sitter jag här mitt i livet, ensam. Trots detta är varje ord jag skrivit på denna blogg, alla dessa hjärtliga, omtänksamma, solidariska ord också sanningen om mig.

Har jag gjort illa människor ? Ja visst har jag det, kanske inte så ofta, om någonsin medvetet. Har jag gjort oförlåtliga saker ? Det beror ju på vem som dömer, men jag har gjort saker, sagt saker som jag har haft svårt att förlåta mig själv för.
Jag har sårat människor, med ord som inte går att ta tillbaka. Men vem har inte det ?

Jag har dock lärt mig hur man ber om förlåtelse, och lämnar det till den drabbade om de vill förlåta eller ej. En mycket värdefull insikt och ett värdefullt verktyg för att leva.
Det är synd om människor som inte lärt sig be om förlåtelse, som inte insett att alla kan göra fel… att alla gör fel… ibland. Att då be uppriktigt om förlåtelse, då gör du vad som står i din makt. Att förlåta är att sätta en fånge fri, för att sedan inse att du var den fången.

Har jag då fullt ut förlåt mig själv ?

Nja…. så gott det bara går. Jag tror inte att någonting i livet är färdigt någonsin. Livet är en ständig process och ”perfektion” är en utopisk hägring. Så, nej… men jag kommer närmare och närmare förlåtelse.

Lidande

…är något vi osynat ofta tolkar på minuskontot. Och visst är det så att just under upplevelsen är det svårt att se något positivt med lidandet. Men utan lidandet, är jag övertygad om att vi skulle leva i en värld utan empati. Lidandet skapar förståelse för sorg och ångest. En förståelse som är helt nödvändig för att kunna känslomässigt känna med andra.

Kanske är det oxå därför som ekonomiskt fattiga människor ofta är så generösa, och snuskigt rika människor så snåla och giriga. De som aldrig upplevt några större svårigheter, har därför ofta svårt att sätta sig in i andras, och saknar dessutom viljan till att förstå.

Så jag har mitt lidande att tacka för min empati, medkänsla och medlidande. Utan det kunde jag varit en empatilös människa. Och det är jag inte, även om jag i mina svaga stunder kan trampa fel, och vara tillfälligt kall utifrån sårat hjärta, tillfälligt feg utifrån rädsla att bli övergiven.

… men jag är ingen ängel, trots att min gamla Moster säger det nästan varje gång jag hjälper att lyfta morbror sen han ramlat, eller kommer med hemkokad lingonsylt åt dem

….
Du tittar ut genom fönstret, timme efter timme med en frånvarande blick, rullar omedvetet på tummarna, tiden har sprungit ifrån dig.
En skata flyger fram och tillbaks mellan två lyktstolpar, detta tycks fånga din uppmärksamhet för en kort sekund, då du plötsligt reser dig upp…. för att efter bara någon sekund sätta dig ner igen, och återinträda in i din egen värld.

jag sitter och betraktar dig från andra rummet med ögon som älskar den du är inuti, och jag kan se på hur livet ter sig alltmer trist och grått för dig, alltmer. Du går iväg en stund, och märker inte att jag betraktar dig med kärleksfulla ögon hela tiden…

Jag ser efter vart du gått, för att se efter så du inte ramlat eller något, och ser att du ägnat de senaste 10 minuterna åt att försöka få till att knäppa igen ett skärp.
En gång låg du i 20 minuter på golvet utan att säga till, för du ville inte va till besvär.

Från att ha varit allt för så många, räddaren i nöden för dussintal människor, som du slitit ut det onda ur, inkluderat mig själv, och räddat våra själar…..
Från att ha uppfunnigt kluriga lösningar på vardagsproblem i alla tider, klatrat med tekniska problem, mekat med trilska bilar och fått trasiga maskiner att fungera… fått trasiga människor att fungera igen …

… nu sitter du på sängkanten och försöker få till bältet på dina byxor, men det fungerar inte som förr. Och du har för mycket stolthet för att fråga om hjälp.Jag går fram till dig och frågar med min allra mest respektfyllda och vänliga röst hur det går, och frågar om jag får hjälpa dig… vilket jag får. Du tackar vänligt, men jag hör besvikelsen i din röst för att du inte klarar av det själv längre.

Sedan hasar du dig sakta iväg i dina tofflor, till synes planlöst och landar till slut på samma stol tillbaka i köket, och tittar ut med en tom sorgsen blick, kanske för att se vad skatan håller på med.

Jag går och sätter mig bredvid dig, lägger armen om dig, utan ord till en början.
Pratar sedan tydligt och sakta för att du skall vara med mig, om vad jag gjort. Jag för på tal saker från ditt förflutna som du känner igen, personer du känner, och berättar ofta och gärna om allt roligt du sagt, allt gott du gjort, all nytta du gjort, och all kärlek du gett….

Sedan innan jag går hem, håller jag om dig stadigt länge och markerat, något jag gör varje gång jag kommer, och går, varje dag du är hemma…

Du är aldrig, aldrig glömd min vän, och dina handlingar och din kärlek kommer leva vidare långt efter dig, jag vill bara att du ska få en så fin avslutning som möjligt, hur lång eller kort den än blir… men ibland känner jag mig otillräcklig.
Men du skall alltid känna min kropp krama om dig vart än du befinner dig, i vilken värld än du är i….

… du är i mina tankar varje dag

……
Idag tittade solen fram en liten stund, efter det att vi, jag och min vapendragare Göran, lämnat trevlig personal i form av Kricka och Eva Johansson på badhuset.
Det var en underbar känsla när solen värmde så pass att jag kunde ta av mig pälsmössan, utan att frysa… jag blev tom värmd av solen…

Sedan mötte vi en till solstråle på vägen…. Erika S, som log så brett och varmt att snön började smälta omkring oss. Bra jobb Eva-Britt !… med båda två !

Jag måste säga att då, efter bubbelbad och bastu, rena öron och luktfria fötter, så känns livet för stunden rätt bra.
Jo jag vet att när som helst kan det förändras, fort, dramatiskt och fundamentalt. Just därför njuter jag av bubbelpoolen, promenad i senvintersolen, och ett varmt leende av en jättefin tjej.
Nästa dag kan bestå av en ragata, snöslask och förtal.

Så sant… redan när jag kom ner på stan så stötte jag på en annan tjej, som tycker sig ha rätt att tala illa om andra utifrån sin egen högfärdighet.
Men nu var det en sån dag som gjorde att inte ens en sur affärsexpedit i kvadrat(från ett av våra stora varuhus), kunde rubba de positiva ringarna på vattnet…

För jag tog/gav kram från underbara Barbro Björklund, och sedan en fika hos fantastiskt trevliga Roney och Yildiz….på lilla caféet …

Igår renderade vårt musicerande i varmt och hjärtligt beröm, med många detaljerade positiva kommentarer… vilket värmde min frusna självbild en aning.

Ibland … vissa stunder är livet lika varmt och underbart som det kan vara kallt, brutalt och meningslöst….

Idag var en bra dag !

……
Jag lyckades överleva idag också… bra där !

Jag är fortfarande en slarver, glömmer ibland saker jag inte borde glömma.
Fast mycket, mycket mera sällan.

Jag har fortfarande stökigt emellanåt åt i min själ och mitt huvud, jag har ibland stökigt hemma, och kommer att ha ibland även framöver… men det blir bättre.

Färre tingestar i min bostad att stöka ned med. Och färre människor som kommer åt att stöka till i min själ, bara några ”spöken” från förr…. kanske vissa alltid kommer trassla till det, men de blir färre, och de blir mindre….

Ordningsman Lundin

…
Hej far

Hostar och hostar och kräks nån gång i veckan för omväxlings skull, det har pågått en månad lite drygt nu.
Kanske jag till slut måste gå till läkaren ändå, fast jag inte vill.
Det verkar inte ge med sig.
Men sist jag var dit tappade jag lite i förtroende för läkarkåren.
I dagens västvärld äts på tok för mycket penicillin och alldeles för lättvindigt, vilket resulterar i att det snart inte finns några verksamma penicillinsorter kvar, och skapandet av resistenta bakterier….. o då ligger vi pyrt till.

Jag var dit och fick ett penicillin som efter full kur visade sig inte vara verksamt mot den bakterie i halsen jag då hade. Detta konstaterade man efter att jag tagit första kuren, då man tagit prover i halsen.
Läkaren föreslog då ytterligare en kur med ett annat penicillin och skulle inte det funka så ytterligare en tredje penicillinkur…

Jag fick recept… köpte ut den andra … men kunde inte börja stoppa i mig ännu mer.
Till slut gick det över ändå, utan kur.
Vad gör man, när läkarkåren ser så lättvindigt på så allvarliga saker…

Jag har alltid varnat för när människan leker Gud, och beger sig in på områden som hon inte behärskar….. jo du far, som ändå är där uppe och glidflyger cumulus och äter Filadefiaost…. vad säger chiefen om det jag skriver om nu ?

Annars är det ännu kall, karg vinter här nere i Ådalarna.
Minusgraderna och Kung Bore har åter tagit ett litet grepp om dagarna. Men tids nog får han väl ge sig han å….

9:e Februari är det nu…..
Om några månader åker alla tunga vinterkläder av igen, och Isarna o snön smälter och med våren kommer fram lukter som ingen önskar, som bevarats efter lata hundägare.
Men även kryper det gröna fram upp ur marken om igen, som ett smärre mirakel. Träden värker ut sina knoppar som färgar hela Ådalen grön. Hägg och Syren skall åter blomma, och likaså hoppet om kärleken, som kommer med Juni månads värme och ljusa nätter, med logdans, med badstränder.

En hostig man från mörka kalla Ådalen i Februari, måste ju få längtas lite, efter den korta men vackraste sommaren på Jordklotet … eller hur Far ?

Hälsa Chiefen !