Författare: tomastvivlaren

..
Väntar… väntar… väntar
livet är i träda….
Ögonen avslöjar troligtvis att jag inte är lycklig.
Jag kämpar ändå på, låter inte de viktiga sakerna förfalla helt.

Jo jag har lite stökigt hemma, och diskbänken är inte alltid ren..
Men blommorna lever, jag har nyss tvättat, jag äter någorlunda bra, jag hjälper fortfarande min gamla moster med det hon behöver hjälp med, jag åkte iväg till Stockholm trots det långa ansiktet.
Jag tränar med Åsa och Per-Åke, och skall spela på Åsa dop…
Skrev musiktext till deras dotter.,..

Jag gör allt det där… men jag är långt ifrån glad, och att en tand gick sönder är trots allt ett litet bekymmer när man ser till det större perspektivet..

känner mig rätt billig och maktlös… och rätt ledsen

..
Far ….vad är det för mening…
Jag har gått genom skärseld, och tillbaka till livet

… för vad ?

Kanske är det mitt fel, jag vet inte.
Jag ser inte ljuset nu, jag ser inte kärlek, var är den ?

Far … du tror inte chiefen kan hjälpa till lite ?
Det är mer än bara det tre orden far…. det är bekymmer.

…snälla far, hjälp mig… hör med chiefen

…..
De odödliga

När jag promenerar hem ikväll, och tittar upp mot stjärnorna, ser jag ini evigheten, en aning. Luft tränger in i mina krampande bekymmersfyllda lungor.
Jag går med något lättare steg än för några timmar sedan, och orsaken är outgrundligt, förbryllande, basal.
När ingen logik kan trösta mig, när inga vackra smickrande ord kan nå förbi mina tunga andetag, när inge ”pensionärspepping”, ”ta dig i kragen” eller ” se vad soligt det är ute” förändrar min inre oro…..

…. då träffar jag en odödlig.

Solin 5 år gammal, skiner upp som namnet förpliktigar, som en solstråle, när jag kommer in på caféet. Hon säger till mig med en gång att hon skall stanna kvar på caféet med mig (och Rooney) och inte följa med sin mamma hem. Nu skulle jag följa med dem alla hem för middag, men det förstod inte Solin med en gång, hon trodde inte att jag skulle följa med Familjen hem. Där till en början kände jag mig aningen mer levande och aningen mindre bekymrad med ens. När vi sedan hela gänget gick hemåt för att överföra bilder från min disk till ett bröllopspars dator, så tog Solin min hand och propsade hela vägen hem att få hålla den….

Jo … barn är odödliga, så länge de förblir barn och lever i nuet, så länge de får behålla sin lekfullhet, sin naivitet, sin uppriktighet, och sin brutala kärlek. Så alla barn är inte lika odödliga, i sitt eget sinne, men de flesta…
Sedan finns det odödliga vuxna i en annan bemärkelse, då framstår den självbilden inte alls lika sympatisk, utan ofta är det ett resultat av bekymmerslöshet, ett liv i gräddfilen, vilket i rätt många fall lämnar dessa utan empati och medkänsla

De levande döda

… finns det oxå minst två sorter av. Jag tillhörde ett kort tag de levande döda.
I mitt fall pga att omgivningen inte klarade av min enorma dåvarande sorg och ångest, varken vänner eller sjukvård… alla stod handfallna inför en av de mest naturliga saker i livet…. så jag till en början motvilligt med på att stoppa i mig ”lyckopiller” eller som det hette rent medicinskt ”antidepressiva mediciner”. Jag upplevde då varken glädje eller sorg, vilket ärv det samma som att vara levande död.

Den andra sortens levande döda, har kanske inte sitt raka streck till livskurva, så långt ned i dyn som den lessne deprimerade personen, men likaväl, upplever de inga toppar eller bottnar, hävdar jag att de likt EKG, och EEG är levande döda om strecket förblir rakt.

De levande

Numer söker jag i största möjliga mån befinna mig i lyckan då den kommer, om än den bara hälsar på i nån minut. Och jag försöker i största möjliga mån befinna mig i sorgen, eller andra mindre önskvärda känslotillstånd, när de kommer…

Jag accepterar inte längre att för andras skull, ge sken av att vara glad, om jag är ledsen. Jag accepterar ej heller att någon ska tvinga ner mig i ledsenhet när jag lycklig. Med andra ord är jag i den bemärkelsen högst levande … just nu.
Sedan gör REN kärlek, så som den Solin gav mig idag, varje människa mer levande, ty ärligare kärlek, och mer livsgivande energi existerar inte på denna jord.
Stjärnorna ger mig distans, naturen frihet, men kärlek …. utan förbehåll, det finns inte i det formatet någon annan stans.

De döda

.. pratar vi sällan om, och vår egen död, kan vara fruktansvärt att ens tänka på.
Jag är inte annorlunda där. Jag finner det svårt att prata om döden, jag vill ju likt många andra inte dö …åtminstone inte i förtid.
Att vi skall dö vet vi alla om, men vill inte tänka på det.. och det är i sig naturligt, då vår instinkt säger åt oss att överleva till varje pris…

Men vi vill inte dö, inte förrän vi levt färdigt.
Jag vill leva länge … jag vill älska …jag vill ge och ta…

gonatt alla stjärnor på stjärnhimlen

….
Jag gjorde ett tappert försök …
Leendet stelnar, och skrattet fastnar i halsen.
Mina fina dansöser bjöd upp ändå, trots hängläpp.
Det berörde mig…. var grinfärdig, och lämnade dansgolvet tidigt.

…
Ansikten kan bara hålla masken ett tag.
Sedan faller maskerna och ansiktsmusklerna orkar inte hålla uppe skrattet.
Jag är orolig. Och jag är ledsen… först blev jag arg, men nu…
Tankarna har fastnat i oron …

Jag är maktlös… kan ingenting göra, väntar…. väntar.
Tårar hjälper inte … men de kommer ändå…
Finns här kraft nog att hämta?…
Jag vill ju tro det….

Tänkte att jag skulle hålla huvudet högre, …längre
Kanske jag oroar mig i onödan, men jag är inte starkare än att jag ändå blir ledsen.

..
Vissa människor tar på sig skuld och tycks vara de mest oskyldiga, de mest empatiska, de med störst ryggsäck och flest fällda tårar.
Andra vandrar rika genom livet och trampar på allt och alla, begår brott med gott samvete, så länge de kommer undan med det. Och de kommer ofta undan med det.

Olika regler/lagar eller moral gäller för olika människor, utifrån om du är fattig eller rik, man eller kvinna. I princip kan det sammanfattas som att den fattige som stjäl en spottstyver för att överleva blir klassad som brottsling. Den rike som stjäl för miljarder och kostar andra livet, i processen, kallas ”smarta” och ”samhällets stöttepelare”.

De största ”syndarna” sitter ofta i position att straffa…. och i position att undvika straff.

Allt detta sker i Världen idag, Allt detta sker i Sverige idag, för att VI tillåter det, för att allt för många kastar bort sin politiska röst, utan att förstå vilka de sätter till makten. De har kommit till makten och stannat där på en uppsjö lögner…

.. och medborgarna trodde dem.

…
Hej far … så här har jag det:

Det kan bli dans på fredag… hoppas på det.
Känner mig lite lätt nedstämd, har varit arg under dagen, och nu när jag landar, kommer känslor över mig. Jag känner mig rätt billig nu… men kanske det går bra till slut.

När ska cynismen och besparingar på medmänsklighet minska ?
När jag var ett mänskligt vrak, en skugga… stod jag emot den medicinska dårskap som kunnat förvandla mig till en mänsklig Zombie. Ingen medicinsk ”expertis” och få vänner eller släkt stärkte mig i mitt beslut att trotsa, och kämpa emot de livsförgörande kemikalier de ville stoppa i mig. Det var helt och hållet jag som var stark nog, intelligent nog att säga ja till smärtan och glädjen, istället för att förvandlas till Zombie.

Måste bli Fläck-vis, när det blev fläck-ovisst pga fläck-ovishet

Nu har det hänt igen .. nonchalans eller ekonomi ?… det kvittar lika
… vems är ansvaret ?
Jag vet inte hur det kommer gå, om det blir ”fläckfritt” igen.

”Besparingar” sa han
”Semester” sa han
”Inte förrän sommarens slut” sa han, i Maj
”ser bra ut i kanterna” sa han

Jag tänkte fortsätta komma tills han/de blev less. Det lyste igenom, och åtgärder vidtogs, om än med ytterligare e månads dröjsmål och försening eller mer.
Han såg mer än lovligt less ut när jag återkom, och förstod nog att han inte blir av med mig. Jag vet fortfarande inget klart… och visst kan det gå bra i slutänden, det är troligt, måste jag tro….

Men vad hade hänt om jag lyssnade på:

”Besparingar”
”Semester”
”Inte förrän sommarens slut”
”ser bra ut i kanterna”

Vems är ansvaret ?
… är detta acceptabelt ?

Jag måste bli fläck-vis, … att dansa är vist, börjar med det.

…
Livet har sin gilla gång här i Ådalens Pärla. Hösten är i antågande ordentligt, nu kan inte ens den mest överoptimistiske sommarfantasten kalla detta för sensommar. Själv tycker jag om hösten lika mycket som andra årstider. Om det är något som bekymrar mig, så är det inte gula löv, frostiga nätter och tidiga kvällar.

Företagsklimat och olikheter

Företag här i Ådalen slåss för sin överlevnad som företagare. Så är det väl överallt, fast förutsättningarna ser olika ut på olika geografiska områden. Konkurrensen är hårdare i tex Stockholm, men även förutsättningarna, och antalet potentiella kunder.
Därför gladde det mig innerligt att Glenn på Musikanten fått sälja en hel hög gitarrer och några elpianon… och att det var tillfälligt tomt på instrument i butiken. Min snudd på ekonomiskt ouppnåeliga älsklingsgitarr för nära på nio tusen riksdaler var dock inte såld.

Jag har tidigt insett att det finns många djur i vår herres hage, och hur olika människor är funtade. Även bland företagare varierar människotyperna kraftigt. Själv….med nuvarande läggning ekonomiskt, snällhetsgrad, och brist på cynisk profit, skulle jag nog inte bli långlivad som företagare. Till att börja med bör man som företagare sätta värde på sin vara, och inte sälja ut den för billigt, oavsett om det är en betaltjänst eller en fysisk produkt man säljer. Det är väl A och O inom företagandet. Sen finns det många hårt slitande företagare med stort samvete och känsla för rätt och fel, som med det hårda arbetet lyckas nätt och jämt uppehålla ett leverne på de slantar som blir över.

Sen finns det de profithungriga företagarna som i olika grad tänjer på samvetet, till att en del blir näst intill samvetslösa. Det gäller givetvis inte bara företagare, men det finns kanske fler sätt att fiffla med avgifter, skatter, kvitton, avdrag och subventioner som företagare och kapitalägare, än som löntagare. Att köpa saker för privat bruk, och bokföra det på sitt företag som investeringar och undkomma skatt… att köpa kvitton för att kunna få tillbaka summan på det som köptes in, fick jag nyligt lära mig om av en bekant/närstående med insyn i olika företagsverksamheter. Och då är jag förmodligen bara och snuddar vid ytan på vilka olika sätt man kan glida moraliskt och lagligt, skattemässigt, avgiftsmässigt.

Ja … människor är olika….. tydligen

Inte allt för sällan är det oxå samma människor med det vidlyftiga samvetet och cyniska människosynen, som är snabba på att racka ner på sjukskrivna och arbetslösa, och påtala dessa som sämre och mer oansvariga människor. Men vem är den störste parasiten ?… Den som INTE FÖRMÅR arbeta eller INTE HITTAR ett jobb, och därmed inte bidrar med mervärdesskattepengar … eller de som inte bara kan jobba, utan gör det och dessutom småfuskar eller undanhåller inkomster, utnyttjar alla skattefinansierade trygghetssystem utan att blinka, men propagerar för sänkta skatter och ytterligare nedskärningar i desamma ? Och sedan har de mage att prata om egna och andras pengar, ur en påstådd moralisk synvinkel.

Går det att bedriva företagsamhet då, med rent samvete och utan att ständigt mygla, småfuska, utnyttja etc ? … Jo jag tror det går, om man inte har expansion och profit som självändamål, man kanske inte nödvändigtvis blir rik ekonomiskt, men klarar sitt uppehälle… men det är nog svårt.

Morgondagen

I morgon vet jag väldigt lite om…. så jag fortsätter väl mitt vardagliga liv. Jag hälsar glatt på vänner och bekanta. Jag tar en kopp kaffe med vänner. Jag hjälper dem jag förmår hjälpa… och hoppas på att det får åtminstone får fortsätta så …
Jag har inget företrädeskort i livet, jag är inte mer värd än någon annan, och jag har ingen rätt att kräva någonting av chiefen…. men jag önskar hälsa för mig själv och de jag älskar.

’Fläckvis’ är det väl si och så med hälsan… men det kanske blir bättre.

…
Precis innan jag satte mig framför min dataskärm, och mitt patetiska substitut för mänskligt umgänge, meningsfull sysselsättning och mänsklig värme….
… kom jag plötsligt att tänka på att det var flera dagar sedan jag tog hans om det enda levande i denna lägenhet, utöver mig och mina kvalster…. nämligen mina gröna växter.

Dom såg ut att angeläget vara i behov av vatten, och då fick tangentknapparna och låtsasvärlden vänta…. Livet väntar inte, livet är här och nu, om inte livet tas om hand om, … så vissnar blommorna och tynar bort.

”Ja men det går ju att köpa nya blommor” kanske den cyniske kapitalisten hävdar.
Ja visst kan man göra det, så länge det finns några blommor att köpa.
Men livet är inte till salu, och livet kan inte köpas, och livet om än så förgängligt, bör handhas varsamt och med respekt. Mina blommor har blivit ett sätt för mig att säga till mig själv, att allt levande kommer först, om världen tycks rasa runtomkring mig, så finns det vissa saker som får företräde, och det är det levande…

Jag själv är levande… om jag ser mina blommor, ser jag mig själv.
När allt annat är kaos och jag inte orkar med mig själv och omvärlden, inte finner glädje i något, har tappat tron och livsglädjen…

… då vattnar jag mina blommor, då äter jag nyttig mat, då borstar jag mina tänder och håller mig ren, betalar mina räkningar.

Om jag gör detta, så finns det liv när depressionen är över, då tron återvänder… eller tom när kärleken kommer på besök, då kan stökighet, och dammigt golv städas, storbyken med tvätt tvättas, badrummet skuras…

Livet väntar inte, livet är här och nu, om inte livet tas om hand om, … så vissnar människor och tynar bort.

…
Jag längtar ibland till det enkla……
För att finna nån mening med allt.
Jag vet att det är svårt, näst intill omöjligt.
Men jag längtar ändå till att odla mina egna grönsaker
Sköta om dem och skörda dem på sommar och höst.
Jag längtar efter att grilla min nyfångade fisk över öppen eld.

Det handlar om en längtan efter att göra det som behövs för min överlevnad, utan att för den skull tära på Moder Jord. Utan en massa mellanled, miljöförstöring, kapitalistisk profit, och galna snedvridna målsättningar som ekonomisk rikedom.
Det handlar om en längtan efter att leva enkelt, med det jag behöver, och inget mer.

Men jag drömmer … ja visst drömmer jag

Experimentet mänskligheten, och dess industrier, dess utarmande, dess bekvämlighet, har redan spårat ur alldeles för långt. För få vill ändra kursen vi intagit, … det kommer vara för sent … det kanske redan ÄR för sent. Folk är alldeles för invävda i det system som förstör oss själva, förstör förutsättningar för hälsa och överlevnad för sina barn.
Folk kallar idag de som slåss för denna miljö för ”extremister” samtidigt som de försvarar fängslande av medlemmarna ur Pussy Riot, samtidigt som de blundar för fångar på Guantanamo, samtidigt som vi blundar för kvinnliga fångar i Afghanistan, pga att de övergett en misshandlande make….

Det är nog för sent.

Jag är trött på lurenderjerier, propaganda, falskspel, tortyr och krig. Jag är trött på köpt media, trött på köpt politik a la Alliansen…..
Ekorrhjulet bara fortsätter att snurra och vi vill inte se att det redan börjat.
Vi är mitt upp i processen av destruktion. Vi dör redan av cancer, förgiftning, och många mångas fler sjukdomar orsakade av vårt eget leverne… vi dör indirekt och direkt av de mediciner som skall bota de sjukdomar vi själva orsakat..
Vi ser inte skogsbrynet i destrutivitetens skog, eftersom vi står mitt i den.

Ekorrhjulet är igång, och farten ökar.

Så nu när jag inser att jag inte KAN förändra världen, inte KAN stoppa ekorrhjulet, så tillåter jag mig att drömma om ett enkelt liv, en öppen eld, nygrillad fisk, och egenhändigt odlade grönsaker… under en stjärnklar molnfri nattsvart vacker himmel, och spegelblank sjö, som återger månens ljus.

Jag tillåter mig att drömma om att mitt arbete ger mig det jag behöver för att överleva, utan att våldta moder jord, ger tillbaks lika mycket som jag tar, utan att förgifta moder jord. Lever stilla mitt liv … och efter många stjärnklara nätter ännu, återbördar mig själv till moder jord när jag levt mitt liv färdigt…

Men visst drömmer jag… visst drömmer jag, och visst är jag naiv, som drömmer om detta. Men hellre naiv drömmare, än cynisk självförgörare.

God natt du cyniska värld och naiva drömmare !