…
Vad är en vän?
Det är en stor fråga, med säkerligen många svar.
Lika stor som frågan vad kärlek är. Har man förväntningar på andra, eller på något, blir man ibland besviken. Har man aldrig förväntningar, är man inte vid liv. Så hur man än försöker, tror jag att förväntningar smyger sig in i vänskap, och förhållanden. Och väldigt ofta har vi troligtvis missförstått ordens betydelse, precis som de flesta ord nu för tiden, som inte längre betyder vad de en gång betytt, om de nånsin gjort det.
Men jag skulle önska av en vän, att hon eller han vill en väl, att den är ärlig, att man kan prata med varann, och att man inte överger varann vid svåra stunder, inte överger sin vän när alla andra gör det. Det kanhända det är orealistiskt av mig, men så önskar ja att en vän ska vara, och så försöker jag så långt jag bara förmår, att vara.
Det finns alltid asätare som är villig att utnyttja andra, i kärlekens namn, i vänskapens namn, men bara är ute efter att få egen vinning av nåt slag, och bara är ens vän, så länge de har nån form av nytta av en. Så länge du är stark, glad, och skiner… vill dessa vara nära dig och suga åt sig av ditt ljus. Men lämnar dig i rännstenen så fort din låga falnar. Och slocknar den helt, finns det så kallade vänner som inte har nåt problem alls att i bästa fall kliva över dig, där i rännstenen, och i värsta fall, kliva på dig, på väg till nästa ljus att suga energi från. Och hur många är inte villig att vända dig ryggen, när de blir rädda? När du står upp för något, för någon, för medmänsklighet och öppenhet… blir du lämnad i sticket.
Extraordinära situationer, kriser, inre, nationella, globala, kriser, skapade kriser, brukar ta fram det bästa och det värsta hos människan sägs det. Faktum är att jag upplever faktisk mest det senare nu de senaste åren. Och jag undrar om det beror på vilka vänner jag valt, eller om det beror på hur människorna i den här världen kommit att välja bort medmänsklighet, för egot, och rädslan, och tystnaden, lydnaden… Den här världen, och människorna i den, så som de avslöjat sig på senare år, men kanske alltid i grunden varit… skrämmer uppriktigt sagt skiten ur mig, mer än något annat i detta liv. Och aldrig, aldrig i mitt liv har jag känt mig så ensam som jag gör nu, i mitt hjärta, och i mina sunda tankar, som kvävs i tystnaden från min omgivning. Som att skrika i rymden, som att skrika i ett ljudisolerat rum, som att gå förbi människor man känner utan att de tittar på en ens.
Jag vet vem jag är, jag kan absolut bli knäckt, jag kan absolut brytas ned, om det är vad tillräckligt många bidrar till. Men jag vet oxå satt alla dessa obekväma blogginlägg som ni ignorerar, är inlägg som tillsammans med alla andra som blir socialt isolerade av massorna och makten, dessa inlägg är de enda som slåss för medmänsklighet, yttrandefrihet, demokrati. Det är ett jävla tjafs om att rocka sockor och gilla olika, och sedan är det samma människor som tystar oliktänkande, folk som ifrågasätter och faktagranskar MAKTEN, istället för medborgarna. Jag vet vem jag är! Vet ni vilka ni är, vad ni står för, och om ni står på rätt sida historien, om era barnbarn kan vara stolta över er, eller om de gömmer era foton, för att ni blundade, tystade folk som hade två likadana strumpor?
Pulsen och blodtrycket hos mig, stiger för var dag tystnaden från medmänniskorna dominerar vår vardag, för varje fråga som ställs, som lämnas tomt av er i kommentarsfält. Det är alltså tystnaden som knäcker mig, inte att jag tar upp samhällsfrågor, inte att jag inte fångar dagen, eller inte tittar på gulliga kattvideor och gör som överheten säger åt mig. Jag är väldigt ledsen nu.. väldigt övergiven, hur känner ni er?
Jag skulle önska av en vän, att hon eller han vill en väl, att den är ärlig, att man kan prata med varann, och att man inte överger varann vid svåra stunder, inte överger sin vän när alla andra gör det. Sådan vän vill jag vara, jag vill lyssna och försöka förstå så långt jag förmår. Jag vill vara vid min väns sida, när inga ord hjälper, och när alla andra gått sin väg. Jag förstår så klart, och inser att eftersom jag är mänsklig, och otillräcklig, så kan jag inte alltid vara den vän jag vill vara, för de som vill att jag ska vara det, när de som mest behöver det. Och eftersom mina vänner också är mänskliga, så gäller ju det för dessa också.
Men… allvarligt! Den betong-tystnad kring de ämnen jag tar upp så som yttrandefrihet, avslöjande av förtryck, en fri press som granskar makten, ren öppen debatt med högt till tak … som jag ändå förväntar mig att vilken människa som helst vill ha, och är en förutsättning för varje vänskap… så beter sig väl ändå inte vänner, att frysa ut, och tysta ner? Eller är det jag som missuppfattat hela begreppet vänskap ?
