…
Tro, jag vill känna tro,…
…..sjunger Marie Fredriksson, så det mys-värker i hjärtat.
Och vi Svenskar tycker det känns så svenskt och bra. Jag lyssnade även till Freddie Wadlings version av ”Blott en dag, ett ögonblick i sänder”, nu på morgonen. Asså den mannens röst och tolkningsförmåga av texter. Den tolkningen är right up there med hans tolkning av ABBAs ”The winner takes it all”. Båda de två först nämnda låtarna är ju sprungen ur andlighet och/eller religiositet. Vilket jag finner fascinerande, tillsammans med ”Svärjevännernas” fixering vid svenska kyrkan, som de egentligen – pardon my french – ger blanka fan i.
Men vi svenskar tar ju ofta gärna stolthet i att kyrkan är friställd från staten, och att vi är ett gäng ateister, som inte tror på sagor, som de där müsli-misterna gör. Samt att vi inte skulle vara lika snarstuckna som ”DÅÅM” angående humoriserande och drivande med religion. Ofta hänvisas till filmen Life of Brian av Monty Pythons flygande cirkus, vilket jag personligen iofs tycker är en roande film. Nä vi svenskar vill vara lite så där lagom mellanmjölks-religiösa, inte för extremt liksom. Men när fan blir gammal, blir han religiös. Ett uttryck som jag tolkat som att man blir religiös när man krisar och behöver hjälpt, eller får dödsångest, inte när allt går bra och man lever loppan på underbetalda barnarbetare som gett förutsättningen till lågprisvaror i rika Sverige. En slags helgardering inför dödsögonblicket, med en hel tipskupong av helgarderingar … för säkerhets skull. Men varken tipstjänst eller en eventuell Gud går nog med på den typen av helgarderingar för egoistisk vinning, skulle jag gissa.
Pratade med utländsk vän om andlighet igår. Han är uppväxt med annan religion än den vi svenskar försvarar med näbbar och klor, men inte tror på, förrän vi dör. Han frågade om vi svenskar tror på ande. Det tog en stund innan jag kunde reda ut vad han menade, eftersom jag är en sekulariserad svensk som inte tror på sagor 😉 . Eller åtminstone förväntas vara det. Så enligt min erhållna, blygsamma kunskap i ämnet, min tolkning, föreslog jag att vi svenskar mer tänker på det som själen, och att det är en medicinsk, vetenskaplig term och att anden, är ett religiöst uttryck, term. … men att det är samma ”ande-mening” (ibland bara ramlar dessa dubbeltydigheter/kvickheter in som myggor under en midsommarkvällsmiddag)
Vi hade en djupare diskussion kring religion, tro etc. Jag hävdade att jag inte är direkt ateist, men definitivt inte religiös ur meningen att tro på någon specifik skrift/religion/kyrka/trossamfund. Och att det närmaste en tros-sats jag kommer är den jag ärvt av Tage Danielsson: ”Den som är utan tvivel, är inte riktigt klok”. Han var nog inte så imponerad av den trossatsen. Utan menar på att bristen på tro och religion i världen, bidrar och/eller skapar allt elände vi nu ser. Kan inte hålla med honom på en fläck där, samtidigt som jag försöker lyssna med bägge öronen, halva min själ och hela hjärtat på hur han ser på det, hur han är uppväxt. För faktum ÄR i slutänden, att det är den enda möjligheten att mötas, med människor.
Jag har ju inte växt upp där han växt upp, och vi har skapats i helt olika miljöer. Hans upplevelse är att religionen, på mark-nivå, inte den i Mullornas och påvarnas nivå, har tjänat freden mellan människor väl, och ger budet om att respektera varandra som människor, och bara leva sina liv, här på marken. Frågar du en Svärjevän om det, så kommer ju denne visa på alla religiösa krig i historien, och islamisternas, ISIS våldsaktioner. För Svärjevännen, svensken ser på svenska nyheter, och enkom av staten, Bill Gates, Klaus Schwab, godkända/sanktionerade nyheter, och får därmed bara EN bild av den delen av verkligheten, där ute, bortom våra Hennes & Mauritz-inköpta tröjor, gjorda av barnarbetare i Indien och Bangladesh. Den om ISIS mord och skövling, är naturligtvis sann, men bara en liten del av hela sanningen, hela världen. Men har ingenting att göra med min väns syn på tro. Den han växte upp med, i fredligt leverne, med kristna grannar, som respekterade varann, på marken, nedanför Mullors och påvars självupphöjda status. Jag har ju inte växt upp där han växt upp, och vi har skapats i helt olika miljöer, och mitt liv, mitt sätt att leva är långt ifrån perfekt och felfritt, svenska samhället och det sätt vi svenskar förväntas leva, är ännu längre från perfekt och felfritt.
Men visst är vi människor bräckliga, i själ och kropp, även om vi många gånger visar på en stark överlevnadsförmåga, och kan hämta oss från de mest makabra förhållanden, misshandel, förtryck, och till och med de som överlevde förintelsen under andra världskriget. Ni vet den som vissa Svärjevänner hävdar inte skett, och vars offer, Moderaternas partiledare och tillika Sveriges nya statsminister (huvva, en huskes) Ulf Kristersson svek sitt ord inför och efter valet 2022. Men människosjälen, anden är ibland stark. Jag kan naturligtvis bara se till mig själv, hur jag överlevt feministiskt Metoo-inspirerat pojk/mansförtryck, som nästan, nästan knäckte mig helt. Hur kuvad och självdestruktiv jag lärde mig bli. Och nu är en relativt stark, trasig tvivlare som är en finne i arslet på de flesta -ister. Kapitalister, Nazister, Socialister, Feminister, Liberalister, globalister, nationalister, vaccinister, islamister, ateister, fascister, nudister, rasister, turister, bigamister, darwinister, journalister, monarkister, infanterister, optimister, nikotinister, Bilister, propagandister, och så klart 40-talister. – Cyklister gillar jag dock !
Men vi är inte alltid starka, vare sig i grupp eller ensamma. Men vi behöver varandra ändå ibland. Så länge vi är människor, mänskliga människor. Och vi behöver något att tro på, eller någon att tro på, någon satt lita på. Vilket gör oss sårbara. Religion. kan vara en sådan tröst, en bubbla, en övertygelse, som inte behöver vara förankrad till det liv vi lever här och nu på jorden. Och man överlämnar då ofta ansvaret över sitt liv till en obskyr Gud. Vilket då i sin tur faktiskt ofta resulterar i ett vårdslöst beteende, mot sina medmänniskor. Då Gud ändå förlåter allt, så Gud är störst, då Gud kommer låta mig komma till himlen, och skicka de andra till han som blir religiös på gamla där (det sista i föregående mening, kräver satt du läst hela blogginlägget, och inte på Tommy-vis, för slarvigt för att kunna ironisera över innehållet och slippa ta ställning till något i livet) Min mormors mormor, tror jag det var, en rätt så djupt religiös kvinna, sa: ” Gud ger oss inte mer bekymmer än människan mäktar med, men han vill nog att vi ska hjälpa till lite själva också”) Vare sig man är religiös eller inte, hade hon nog en poäng där. Det här överlåtande av eget ansvar, kan metaforiskt göras liknelsen med de som sätter på dyra bra vinterdäck på bilen, och ökar hastigheten.
En del letar och finner sin tillit, tro och tröst i kärleken, Kärleken som konstant och ihärdigt hånskrattat åt en tvivlare, Tomas Tvivlaren. För kärlek måste man tro, ge sig hän, visa tillit, ge tillit, känna tillit.- Något jag önskar mer än allt annat att jag kunde men inte kan. Det är en risk att älska, låta sig älskas. En risk jag inte längre klarar av, gissar jag… men jag tvivlar. … så klart. Det är en risk att lägga alla ägg i en korg, det är en risk att lägga hela sitt liv i en enda tros-sats, i en kyrka, i en religion. Men det ger en trygghet medan man är i bubblan, innan bubblan spricker. Och det ger tyvärr upphov till mindre förståelse och tolerans för andra människor, andra människors tro och värderingar.
En fd granne, från Afghanistan, pratade jag med angående Lars Wilks och rondellhunden. Det ”konstverk” som naturligtvis enkom kom till för att provocera. Många inom konsten anser att det är konstens främsta uppgift, att krossa gränser, provocera, uttrycka, söka gränser för det tillåtna. Och i diktatur, har konsten ofta visat sig vara det sista sättet att uttrycka sig på, visa trots, kamp, som inte regimen kommer åt. Därför har många regimer förbjudit all konst, genom historien. Min hållning i den lilla diskussionen, som inte landade helt väl, var att bara för att man KAN säga något som provocerar, (yttrandefrihet) innebär det inte att man BÖR säga det. han menade på att man fick provocera, kriticera, förlöjliga muslimer hur mycket som helst, men om man provocerade, förlöjligade profeten Mohammed, så fick man göra vad som helst med dessa. Han försvarade således dödshoten mot Wilks. Vilket jag under INGA omständigheter kan förstå eller acceptera. Jag avslutade den diskussionen, genom att tacka för att jag fick veta vad han tyckte. Kände väl inte riktigt att det skulle leda någon vart att fortsätta.- Och iofs, hade jag inte haft den diskussionen, hade jag inte vetat att han hade en sådan för mig mänsklighetsfrämmande åsikt. Så inte bara ont kom utav den lilla diskussionen.
Nä, så det är väl tur att vi svenskar inte hänger oss åt blind tro, som leder till så mycket våld, krig och konfrontationer. Eller ? Well so I thought… men efter stora delar av det svenska folkets reaktion mot ovaccinerade, och vaccinisterna blinda tro till det de blivit lurade att tro är en enhetlig homogen vetenskap, har jag insett att stora delar av svenska folket är minst lika religiösa som de som erkänner sig vara religiösa, eller än mer. Dvs utifrån blind tro. Och jag vill åter citera från Horace Engdahls bok, ”De obekymrade, det enda stycke som gjorde boken värd att läsa, bara för att knyta ihop resonemanget kring tro, och tron att vetenskapstro oxå är tro:
Utdrag ur boken ”De obekymrade” av Horace Engdahl
För människor som inte själva är utbildade för att delta i vetenskapligt arbete, är de vetenskapliga sanningarna religion. De tror blint på de påståenden som vetenskapsmännen gör, eftersom de har fått lära sig att det är sådana personer, utrustade med vissa titlar, knutna till vissa institutioner, sanktionerade av statsmakten, som har till uppgift att producera sanna påståenden om verkligheten. Lekmannen har ingen möjlighet att kontrollera riktigheten i forskningens observationer, eller att förstå de teoretiska överväganden, som har lett fram till uppställandet av vedertagna hypoteser och teorier.
Lekmannen ser heller inte graden av förenkling och förvanskning i de framställningar, som är avsedda att kunna förstås av en bredare allmänhet. Men eftersom det är god ton i vårt samhälle att visa respekt för vetenskapligheten, och eftersom alla i omgivningen, inberäknat medierna och utbildningssystemet, har gått med på att det existerar en ”vetenskaplig världsbild”, som man i stora drag bör avhålla sig från att tvivla på, tar människor för givet att de påståenden som görs av vetenskapsmän är sanna. De tar detta för givet, på ungefär samma sätt som människor i en svunnen tid, accepterade den sk sanning som kyrkan predikade. Lika lite som det idag faller en vanlig människa in att öppet resa tvivel om relativitetsteorin, vars matematiska modeller inte förmår att fatta ens på det mest avlägsna sätt, skulle en människa på 1600-talet ha kommit på idén att förneka Kristi uppståndelse eller syndafloden.
Den propagandaapparat som vetenskapen har till sitt förfogande, är minst lika imponerande som den religionen hade på sin tid. Då liksom nu är det inte främst genom förnuftets bruk vi kommer fram till tro, utan genom viljan. Vår strävan att tillhöra den sociala gemenskapen dikterar våra övertygelser. Det fåtal som själva deltar i avancerade forskningsprocesser och som tränger djupare in i den vetenskapliga metoden, uppdagar genom sitt arbete hur bräckliga och tillfälliga de flesta föregivet vetenskapliga sanningar är. hur beroende de är av antaganden som inte låter sig kontrolleras, i hur hög grad de bygger på gissningar och äventyrliga generaliseringar. (slut på utdrag)
