Kategori: Betraktaren

…
Solen skiner, samtidigt som det faller ett fint
duggregn på vattnet, älven. Regnet gör små, små prickar
på ytan, som i en Rembrant-målning. Och färgerna blir
starkare, som i pastell. Sol och regn ?
Två kontraster, och båda helt avgörande
för allt liv på jorden.

Regnet, ofta så avskytt i den mörka kalla Norden,
där avsaknaden av sol under halva året gör att
vi knappt pratar om annat än väder. Och på våren,
när solen för första gången blir så varm, att
den värmer våra kinder och nackar, står vi uppradade
vid busshållplatser, tegelväggar, och allt som går att luta sig
mot, och ger lite lä, för att fånga livet i de tappra första
varma solstrålarna för året. Som vore solen vår enda gud,
före jave, Allah, Budda och Jesus, vinklar vi upp våra hakor
i en position vårt svenska jante-mentalitet aldrig annars
tillåter oss, som vi dyrkade solen religiöst.

Astrid är hyllad men bortglömd

Kan vi leva utan regn, utan vatten ?
Kan vi vara goda, utan att göra onda handlingar ?
Den senare frågan ställdes i programmet om Astrid Lindgren.
Astrid som betytt så mycket för svenskarna, ja halva jordens
barn förresten. Astrid som behandlade de svåraste frågor,
så att ett barn kunde ta i dem, finna tröst, och lära sig skilja
på rätt och fel. Än idag dyrkar vi våran gemensamma själsliga
mamma, över alla politiska spektras, även om några politiska
inriktningar, förklädda i folkdräkter, försöker stjäla hennes hjärta
för onda avseenden. Alla dyrkar vi våran Astrid, men nästan
ingen lever efter de mänskliga rättesnören hon så konsekvent
stod upp för både som människa och författare.

Liten lort

Frågan var central för våran Astrid, och var central för berättelsen
om Bröderna lejonhjärta. Om man inte står upp mot grymhet,
girighet, cynism, hat, rasism och fördomar, om man inte
sätter hårt mot hårt där, så kommer de äta upp all empati inom oss,
de kommer krossa all solidaritet, och döda intellekt, liv,
vår natur som vi lever utav. Vi ser på… och vi gör ingenting,
för allt detta sker nu… NU ! Och som Jonatan sa, i Bröderna
Lejonhjärta:

”det finns saker som man måste göra, även om
det var farligt. ’Varför då’, undrade Skorpan. ’Annars är man ingen
människa utan bara en liten lort”

En diskussion mellan Orvar och Jonatan ställer det ytterligare
på sin spets:

”Men jag kan inte döda någon’, sa Jonatan, ’det vet du, Orvar!’
[…] ’Om alla vore som du’, sa Orvar, ’då skulle ju ondskan få regera
i all evinnerlighet!’ Men då sa Skorpan att om alla vore som Jonatan,
så skulle det inte finnas någon ondska”

Båda har rätt, men den ena drömmer

Och det är jag som drömmer.
Teoretiskt har både Orvar och Jonatan rätt i det.
Men Jonatan är naiv. Sådan är inte människans natur
helt igenom. Har aldrig varit, och kommer aldrig bli… fullt ut
Så blundar vi och ger upp, eller ”slåss” vi ?
Om det kommer till det… kan vi döda en annan människa,
för att rädda en anhörig, sig själv, eller rädda empatin,
solidariteten, demokratin, rättvisan ?
Jag vet inte jag… jag är som Jonatan, den naive,
som säger att jag inte kan döda. Jag är ingen soldat.
Jag tror empatin dör, i det ögonblicket vi blir en mördare,
även om syftet ”är gott”.

Mitt slagfält

Mitt slagfält är idag, mitt slagfält är imorgon.
Mina vapen är sanningen, empati, och solidaritet.
Mina vapen är mina ord… och förlåtelse.
Mina vapen är kunskap och förståelse, integration
och att, att ena inte splittra. Träffa oliktänkande,
resonera, prata, umgås. Alla andra former av krig,
finns det bara förlorare i !

Murar rivs, men nya byggs alltid upp

När Berlinmuren revs, föddes hopp.
Människor återförenades. Diktaturen föll.
De ”goda vann” ! Nu bygger ”de goda” nya murar,
för att rättfärdiga detta kallar man de fattiga för onda.
Som det verkar kommer murar alltid falla, och nya
muras resas. Och människan kommer aldrig att lära sig.
Hon kommer begå samma misstag om och om igen, och
till detta hitta än fler misstag. och allt vi kan göra,
allt jag kan göra… är att försöka handla rätt, lyssna till
min inre Astrid, inte vara nån liten lort. allt jag kan
göra är att så långt jag kan ge någon krona till
de som har det värre än mig. Bära en kasse åt
de vars kroppar inte längre orkar, lyssna till den
vars själsliga bördor blivit övermäktiga.
I den mån jag orkar och kan.

det är allt jag kan göra, men gör jag inte det,
så är jag ingen människa, utan bara en liten lort.

Vilken människa anser sig vara ond ?

Man bör vara försiktig med ”godhet och ondska”
Försiktig med vilka man slåss mot, slåss för,
i godhetens namn. För varenda despot
har ansett sig slåss för det goda, och mördat
i godhetens namn. Hitler tex hade Jesuskomplex.
Amerikanarna har alltid framställts som the good guys,
Nu har de militärbaser i hela världen, och styr regeringar som
marionetter, inklusive vår svenska regeringen. Man mördar civila
i andra länder pga rädsla, pga business, dollar.
man skjuter på obeväpnade, och vill fängsla de som
avslöjar det.

Var försiktig med vem/vad du stödjer,
och vilka du dömer och fördömer.

…
Ibland tänker jag på di här
människorna vid Båstads
gräddhylla, och känner medlidande med dem.

Människorna och barnen som ”får allt” har ingenting att se
fram emot,
inget att glädjas över.

Tänker på sommarstugan vid
Stordegersjön,
vid ”tre-kommuns-gränsen” mellan Kramfors, Sollefteå
och
Örnsköldsvik. Morfar Tures sommarstuga.
Som han och min far Benny
hjälptes åt att bygga.
Och vi små lärde oss tidigt att ”hjälpa till”.

Det var att bära ved, hämta vatten i brunnen morfar gjort.
Bränna ris.
Måla, ro ekan, plocka bär, etc etc.
Och vi tyckte det var roligt… , de
va självklart det var inte
ens jobbigt. Och vi lärde oss så mycket.

Hemma i betonggettot i Stockholms förort,
lärde jag mig ensamhet och
övergivenhet.

Men bättre var att bära tunga korgar med mat och
dylikt
från bil till eka, sedan ro med nästan övermäktigt stora åror,

bära från eka till sommarstuga, hämta ved och göra upp
eld och komma
igång med vistelsen där.
Det var himmelriket för mig. Och i detta
finner jag även
glädje än idag. Glädje som ingen dyr utländsk
solsemester
skulle kunna ge mig. Inga miljoner på banken heller.
Inget
hus i Båstad med allt serverat och klart.
Jag känner medlidande med dem
faktiskt…på riktigt.
Jag raljerar inte eller ironiserar. Jag menar
det.

Allt i sommarstugan var spartanskt, eller ”luxuöst”

hemsnickrat av morfarn. köksborden i båda rummen
gjorde morfarn,han byggde ju iofs allt.
Och
bordsskivorna hade han riktat
och hyvlat med en vanlig rubank.och ett
erfaret snickaröga.
Få människor av idag förstår hur svårt det är. Allt
togs tillvara
på. Av gamla, stora plåt-Oboy-burkar, gjordes bärplockare
med
hjälp av lite plåtbockning och uppfinningsrikedom.

Huset
var oxå delvis byggt på spillvirke som morfarn
”fick ta rätt på” men
utan att det påverkade kvaliteten
ett uns i negativ mening. Däremot
påverkades ju delar
av estetiken, finishen märkbart för det bortskämda
ögat.
Men för oss var det så här det skulle se ut. Innergolven,
ovanpå
rejäla plankor bestod av olikfärgade playwoodskivor.
Gröna och bruna.
Spisjonken var arvegods. ALLT togs rätt på.
INGET fick förfaras. Och det
var underbart. Vi barn tvättade
kläder i hinkar med en vaskrensare.

Rodde
ut på sjön och sköljde i sjön. Och hängde själva upp
den sedan vilken
frihet ! Kolbullar i högkantad gjutjärns panna,
stuvade makaroner och
danskt fläsk, nyfångad abborre stekt
i smör och skorpsmulor. Hemkokt
svartvinbärssaft och hembakat
grahamsskorpor. De ni … Båstadsbor, ser
ni aldrig röken av,
ej heller glädjen efter att kunna i förskaffa något
sedan länge
efterlängtat värdsligt tingest.

Ingenting i en
riktig sommarstuga ska matcha med varann.
De ska va ”åslappe” groteskt
skärande för det kräsna
matchnings-ögat. Grönblommig duk med glaskulor
som vikter.
Trävita obehandlade väggar, överblivna skolplanscher sedan

adertonhundra blankt.eller nittonhundra iaf. Lokal topografisk
karta
över sjön, solblekt av tiden. Veckotidningar och dagstidningar
från 60 och 70-talet.

Jag har med mig allt detta som
något naturligt, nåt roligt,
nåt gemensamt, vilket har lett till att jag
ofta trivts med
diverse uppgifter i föreningsliv, samt hjälpa vänner i
deras
sommarstugor ba f’att de e så himla kul… Och gemenskap.

Här
på bangolfen, under dess sista trevande tid, är bord
och hyllor inköpta
på loppis förr någon hundring.
Här står tiden på ett vis ändå stilla.
Det finns förvisso el
men inget vatten eller avlopp. Klockan tickar
terapeutiskt på,
sekund för sekund, och ger ro och lugn.
Ibland kommer nån kund och stör o vill spela.
Det är inte morfarns gula sommarstuga….
men så nära jag kan komma.

Nu
är ju dessa mina särdrag för gratis ”arbete” ypperlig för
föreningsliv.
Vilket ibland kan innebära att man lätt blir tagen
för given. Och det
händer HELA tiden i föreningslivet.
Så var drar jag gränsen ? När drar jag gränsen?
Ingen saknar kon förrän båset är tomt ?

Jag har av samma anledning i höst bokat in mig på att
hjälpa C med bortforsling av överblivet bråte vid hennes
sommarstuga. Ett sätt att umgås faktiskt.
Det ska bli kul. Samarbete, gemenskap, vänskap.
Och lövblåsning på J:s sommarstugetomt, samma där:
gemenskap, samvaro, göra nytta ! Samarbete, gemenskap,
vänskap… Meningen med livet + kaffe !
Förutsättningen
är respekt. Och den finns hos J och C.
Men kan ifrågasättas ganska ofta
i föreningslivet.
Hur var det nu med saknade kossor ?

Ligger på rygg och tittar upp mot en blå himmel
och några få fluffiga
moln. Jag fokuserar en stund
på det till synes oändliga himlavalvet, för
att leva
en stund här och nu. Furornas kronor vajar majestätiskt
och
jag hör barnskratt från någonstans i närheten.
Och sommaren är ännu min.

Bekymren som är många och få, triviala och olösliga
på en och
samma gång,. Svävar bort på ett cumulusmoln
för en stund. Digitala
pengar svävar osynligt omkring i luften,
det säger ba’ Swish, så är de
borta.

Om några dagar dansar jag en av sommarens sista
logdanser,
och ler mot leende kvinnor. Allt har ett slut,
men nya tider skall
komma, sommaren kommer kanske
igen nästa år….för många av oss.

Molnet
jag la mina bekymmer på, seglar bort över bergskammen,
efter att solen
vilat en stund på dess mjuka fluff.
Bekymmer, ondska och kamp för
rättvisa finns alltid kvar,
att ta itu med sen. För man kan inte ligga
på rygg och titta
på moln hela tiden, medan Stridsvagnar rullar och
demokratin
avvecklas pga ignorans och likgiltighet. Men en stund till
blir
jag kvar i ryggläge, och drömmer mig bort.

Men många blir kvar med blicken uppe bland molnen,
och ser inte, låtsas
inte om det de vet, i hopp om att
det onda försvinner av sig själv. Det
gör det inte…
Så nu måste jag resa mig upp och öppna ögonen igen…

Öppna munnen igen och säga ifrån.
Fatta pennan och bemöta ignorans,
blåögdhet,
ondska …. molnet kommer tillbaka… Och solen

…
Det är nog mitt kännemärke,
att med ord kriga mot orättvisor.
Jag känner mig ensam ibland på den fronten,
som när de förtryckta blir förtryckarna.
Sån’t är inte populärt. Jag är besviken på mina
röda systrar och bröder, som övergett rättvisan,
övergett jämlikhet, broderskap och frihet.
De som övergett solidaritetens idé:

”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”

Sådana ord låter kloka och vackra, när mängden
är relativt lågavlönade. Många har det svårt,
och det är nära till medkänsla och förståelse.
Nu …i vår tid förstår folk bäst varann i ”obehaget”
av att se folk tigga, det känns jobbigt. Man förstår
varandra över att bensinpriset känns högt.
– ”Av var och en … äh jävla kommunist-
propaganda… vill de ha tillbaka Stalin???”
varför ska JAG ge nåt till dem ? de får väl skärpa till sig”

Judarna blev mördade och förtryckta av Ryssar, och av tyskar
innan och under andra världskriget. Nu mördar och förtrycker
den judiska staten Israel miljoner Palestinier.
Och under tiden tittar det svenska folket på ”Ex on the beach”
och GW Persson, och äter laxöring och dricker vin.

Hur ska jag kunna vara tyst, när jag ser vad jag ser ?
Sverige har verkligen blivit de bortskämda människornas
rike. Och det är när riken, samhällen, civilisationer peakar,
som de ofta söndrar, faller samman, för att de upphör
arbeta åt samma håll. Upphör vara solidariska.
Glömmer sina rötter, och använder människor som trappsteg
i karriärstegen. Nazisterna tappade sin rätt att kalla sig
för människor när de staplade lik, och gasade människor.

jag blir besviken på de systrar, vars mödrar och mormödrar
slog vid barrikaderna, för rösträtt och en fackrörelse.
Nu bortskämda likt oss andra, ser de till sitt, sin karriärstege,
och använder ord som ”jämställdhet”, för att nå toppen.
Jag är besviken på att ingen av er längre vågar stå upp för
allas lika värde. Jag är besviken på att ni röda systrar,
har valt hatets väg, generaliseringens väg, fördomens väg,
vedergällningens väg … och kapitalisternas väg.
Jag hade väntat mig mer av ättlingarna till Fredrika Bremer,
till de som gav kvinnor rösträtt, och var kärnan i
arbetarrörelsen…. men nu är det var och en för sig själv,
på kapitalistiskt vis. Likt Sverigevännerna, spelar sanningen
och rättsväsendet ingen roll. Det är som en dålig västernfilm,
”hang them high”

Vem i hela världen, ska jag lita på?
när Saruman övergett förnuftet för galenskapen
och gjort gemensam sak med Sauron. När Det är
livsfarliga hjärndöda clowner vid rodret hos
både USA, Storbritannien och Brasilien, och en cowboy
i Ryssland som börjar fängsla sina medborgare för
att de vill ha rättvisa val. Och Trumpen fokuserar
på en rappares frigivande, medan detta sker.

The nine has left Minas Morgul,
And they will find the ring
and kill who carries it

Varför ska jag stödja de som anser att jag är
ond pga av mitt kön ? Varför ska jag stödja de som
anser att mina vänner Rooney, Achmed, Mohammed
inte är välkomna här, och har nedlåtande fördomar om dem ?
Varför ska jag vara tyst när snart varenda parti i riksdagen är
ett kapitalistiskt parti, och roffar åt
sig allt de kan på sjukas och gamla bekostnad ?

… och varför i helvete säger ingen nånting ?
Varför är det bara ytliga ”styrkekramar”
och rasisters lögner på sociala medier.
Varför säger ni inget ????
Varför står ni inte upp för allas … ALLAS,
lika värde när ni påstår er göra det genom att ha en
regnbågsflagga på visningsbilden på FB ?
Ni står inte på min sida … jag kämpar
för rättvisa och jämlikhet …. inte för segregation, hat
eller enskild rikedom.

It takes a fool to remain sane

…
Jag vet inte om det beror på att det numer finns fler kvinnliga
publicister, och skribenter.
Men det pågår nån slags massuppfostran av det manliga
släktet via media.
Och den är så klumpig och nedlåtande, fördummande att
det skulle vara oerhört förvånande, om inte detta inses av
nästa generation journalister. Artiklarna som lägger fokus på
kvinnor i offerposition, och framgångsrika kvinnor.
Medan män i media ofta framställs som förtryckande och
våldsamma. Framgångsrika män framställs i negativ dager.

VÄRLDENS FOGLIGASTE MAN

Det uppenbara i den medvetna strategin att uppfostra män
till metoo-anhängare, feminister, samt tillbakadragna toffelhjältar.
SOM OM DET SKULLE BEHÖVAS MED VÄRLDENS FOGLIGASTE MAN:
DEN SVENSKE MANNEN.

Det är givetvis en strategi som kommer bli kontraproduktiv
och få oönskade allvarliga bakslag. Och många av männen
som tröttnar på propagandan kommer till skillnad från mig,
att lockas till kvinnofientliga partier och organisationer.
Typ SD. Och könssegregeringen är i full blomning.
Resten kommer kanske bli än mer könlösa mähän.

Själv kan jag skilja på äpplen och päron.
I det här fallet då mellan kvinnor och lyxfeminism.
Men jag är mer än måttligt kräknödig på den här
snedvridna och meningslösa propagandan av lyxfeminism
och selektiv ”jämställdhet” i media.

Invasionen av televisionen

En företeelse som är uppenbar är programledare i televisionen,
där tidigare anklagats för att vara gubbvälde.
Nu verkar det vara en övervikt av kvinnliga programledare.
Det är alltså samtidens måttstock för jämställdhet.
Det man inte pratar så högt om, är att det nästan alltid är
förtur för unga, stylade fotomodell-vackra ja tom sexiga tjejer.
Och inte äldre erfarna, kvinnor med kunskap i erfarenhet.
De svansar gärna omkring framför väderkartan i helfigur,
fram och åter så att tv-tittaren inte ska ha missat den nyinköpta
utstyrseln och svindyra frisyren, och den vältränade gumpen.
Jag har en tanke varför just unga, sexiga kvinnor får förtur.
Och det handlar inte om jämställdhet.

Tänk er en Astrid Lindgren-tant läsa upp nyheter ist.
Eller en Margareta Strömstedt-typ. Det skulle jag gilla.
Det här är ju givetvis en kloning av Amerikansk nyhetsrapportering.
Nyheter ska vara tråkiga…
inte nå jävla moderiktiga underhållningsprogram.

Djurvänner som skjuter djur

”Kvinnliga jägarna tar över i svenska skogarna.” länk, men låst
Den typen av framhävande rubriker för att boosta ”kvinnor kan”
är vanliga och överflödiga.

– Jag tror det är få veganer som gör lika mycket för djuren som vi i jägarkåren, säger Linda Veen Huis

Ah men vilken j-a planet kommer ni från ?
En man som skjuter ett djur, dödar djuret, en kvinna som skjuter ett djur
dödar oxå djuret, ni är INTE i position att kalla er för djurvänner.
Det är inte heller de militanta veganer som släpper ut minkar.
Men inte ni heller. Att påstå det är lika plumpt
som när Göran Persson och Annie Lööf kallar sig feminister.
Ni är JÄGARE, inte djurvänner. Så är det bara !

”Det är böööögarnas fel” – Nej det är männens fel

När en kvinna mördas är det ”kvinnomord”
och kvinnovåld”. När en man mördas är det inget särskilt med det.
Allmänt anses kvinnor må psykiskt sämre än män, och den
vedertagna uppfattningen efter år av propaganda är att det
beror på ojämställdhet. Pojkar klarar sig sämre i skolan än flickor,
men DET är inte samhällets fel eller kvinnors fel. Det beror på
pojkarna själva och … Ja ni gissade rätt…. Män.

Självmord är kraftig överrepresentation på män.
Det beror dock inte på att kvinnor gör nåt fel mot män eller
att det finns matriarkala strukturer. Det beror återigen på
att männen är känslohämmade och inte kan prata om känslor.
Det är dock väldigt tyst om vilka det är som
gemensamt uppfostrar pojkar till män.

Populärt att va regnbåge

Pride-rörelsen är en del av det av-maskuliniserade samhället,
som nu tycks vara normen. Och matas helt ogenerat ut i
outtömliga mängder. Homosexualitet är inget konstigt,
inget fel med och är okej på alla sätt och vis.

* Det ÄR bra att stå upp för HBTQ-rättigheter. Men det FINNS
andra orättvisor i samhället, och framför allt i världen.
Om dessa knystas ett pip nån gång per
år, i nån artikel, och så har vi en stödgala i TV där kändisar,
spacklar upp sina trynen, sätter på sig 5-siffriga kostymer,
och fäller en krokodil-tår var för alla världens barn, innan
man återgå¨r till levernet som grundar de orättvisor de gråter
över

Så jag tänker att Homosexualitet inte borde vara norm,
som det basuneras ut nu, utan en självklar rättighet bara.
Mänsklighet är en eftersträvansvärd norm ! *

Nä jag är less på skiten o har varit less länge nu.
Det handlar inte ett skit om jämställdhet.
Det handlar om att segregera könen, om att avsätta männen
från makt. Ta egen makt och göra precis det som feminismen
anklagat män för att göra.

Och sporten oxå …

Under Dam-VM i fotboll var det oxå en oproportionerlig medial
kampanj, i förhållande till intresset. Vi skulle LÄRA oss att
bli lika intresserade av damfotboll som av herrfotboll.
Och de stora drakarnas sportavdelningen, dränktes med ovidkommande
skvaller om de kvinnor som sparkade boll i VM. Personligen
kräktes jag redan på de ovidkommande skvallerreportagen om
sportherrarnas privatliv. Nu skulle jag även matas med skitsnack
och personliga bråk mellan Nilla och Caroline. Och Fröken Nillas
önskade ekonomiska oberoende blev en medial följetong.
”Ty om Messi ska va det, så ska Nilla oxå va det” Puke !

Tre låtsas-jämställda damer

Och det är klart att om jämställdhet reduceras till rätten att
några kvinnor fler ska ha rätt att bli långt mycket rikare än
ett vårdbiträde. Ja då kan extremt högerinriktade, unga vackra
damer till partiledare plötsligt vara med och locka med borgerlig
feminism. Annie och Ebba och Nyamko. …. Feminister för jämställdhet
.smaka på den alla arbetare och sjukskrivna.

Jag börjar smått fundera på att ge Assange lite rätt i
feminismens Saudiarabien.

Så hur fungerar feminismens PR-byrå ?

Jag funderar även på hur dessa krafter har tänkt när de
dessutom kräver mäns medhåll och kampvilja för jämställdhet.
När män inte är inkluderade som människor med rättigheter.
Är det återigen tänkt att vi ska svälja o hålla käften.
Det som ofta anges vara orsaken till
mäns höga självmordssiffror ?

Feminismens rekryteringsplan tycks vara lite som Jehovas
vittnen som missionerar för fler anhängare, men talar i samma
andetag om att det är begränsat antal platser i himlen.
Om jämställdhet skall uppnås på riktigt kära systrar, måste vi alla,
även feministerna släppa makthungern, girigheten,
köns-segregeringen, vi-och-dom-tänket. Alla feminister borde
ha lätt att förstå detta, för de resonerar som oftast logiskt när det
kommer till etnicitet, migration, men inte när det gäller kön, könsroller
och jämställdhet. Och varför kan jag för min värld inte begripa.
Jag fattar det inte !!!

* = tillagt/redigerat/nyanserat, en dag efteråt

…
Kaj fumlar efter knappen att kalla på biträdet.
Ingenting händer. Det går inte att ta sig upp själv.
Han muttrar och svär:

– ”Va fan ska man va kvar för,
om man ändå inte ens kan pissa för egen maskin”

Han tycker att han gjort sitt nu, och tycker att han
förtjänat sin kommande vila. Kroppen har under en
längre tid hållit på att mer eller mindre lägga av.
Men huvudet är relativt klart. Tristessen på sjukrummet är
olidlig. Han som alltid varit van att ta sig fram för egen maskin,
och nu ringer man på en knappjävel för att få kissa, och får veta att
det inte finns tillräckligt med personal, för o hjälpa honom.
Han funderar på att pissa på sig med flit, så dom får extra jobb.
Men då tvingar de väl på honom vuxenblöjor eller nåt.
Till slut kommer det en ung tjej, så ung att Kaj undrar om det är
barnarbete de bedriver på det här stället. Hon har afrikanskt ursprung
men pratar flytande skånska. Så han förstår henne sämre än
killen som bara varit i Sverige i två månader och är där
på praktik.

– Neu meåstei dui säjta däj opp Kaaj
– Men va säg du fö’la….kan du int prata så ja begrip,
ta hit N’Mohammed iställe !!!
– Naäee nuii skau duu iiinte vau sååun Kaiij, din gaumla suorgobbe
sa hon och nöp honom i kinden, som han vore en bäbis.
Då brann det till i huvet på Kaj, och han sträckte sig
för att nypa na i häcken…. men ryggen knäckte till,
och han skrek till av smärta. I 89 år hade ryggen släpat
och burit på allsköns bråte, och nu var den slut. Biträdet
märkte inte ens Kajs försök att ge igen, när hon vände på klacken
gick ut och tog en cigarett.
Men kai va slängd i käften och full i fan, så nog skulle
han ge igen senare. Komma här o behandla honom
som ett barn. Han som vet mer om livet, än hela personalen samlat,
och allt han varit med på.

på vårdhemmet var han sedd som en grinig gubbe,
men med lite humor. Han gnall och gnydde i det mesta.
Några unga tjejer tyckte han var jobbig med sin negativitet,
och det tyckte han var extra kul. Det var det enda nöje han
hade, att småjävlas med personalen.
Men nu trycker han på knappen frenetiskt, och till slut kom
Mohammed. ”Puh äntligen nån som går att prata med”
Tänkte Kai.

– Jag måste på klosetten !!! Nuuu
– Tjänna mannen hor ar laget ? jag hjelpa dej kissa ?
– Ja de e bråttom
– Ja do mannen…. Mohammed fixa. Inte lita på brodarna
flinade Mohammed och rullade iväg Kaj mot handikapptoaletten

Sen ligger han där igen, och stirrar i taket,
ett vitt sterilt tak. I samma rum ligger en gammal dam,
som dagarna i ända kvider ur sig:
– Oj-oj-oj-aj-a-aj — hjäääälp oj-oj-oj.
Om barra haft nå’n o språke me ändå.
Den enda som behandla honom som en människa var Mohammed,
men ordförrådet var ännu ganska begränsat.

– Nästa gång, jag nypa på rompan på Sandra mannen, eller hor ?

Kaj log stort och gjorde tummen upp. Han visste väl att han bara
skojade, men det kändes ändå lite som att det var kul med
mån som kunde driva med andra, med glimten i ögat,
utan att hela världen vändes uppochned.

Och när han log, vandrade tankarna tillbaka.
När han var stor, ung och stark. När han bar sin minsta 5-åriga flicka
på axlarna, och hon sa åt honom att han var en häst, och skulle
galoppera, vilket han gjorde, och hon skrattade så hon kiknade.
Och han blev alldeles varm i hjärtat en sekund.
Hon väntade på honom nu. Bara han till slut fick tillåtelse
att lämna sin plågade kropp. Hon väntade där på andra sidan.
Det var han övertygad om. Annars hade han inte överlevt en timme
efter det att hon slog igen sina ljusblå ögon, en vecka efter sin
17-årsdag. Hon väntade på honom, så måste det vara… det måste.

– Pappa …. jag måste gå nu, jag kommer vara där och vänta på dig

… var hennes sista ord.

…..fortsättning följer, troligtvis senare, i nytt inlägg

…
Jag skyndade mig ut, så fort de
första regndropparna föll i förmiddags.
På riktigt så svalkande skönt efter en hel
veckas 30-gradig värme. Lämnade paraplyet
hemma, så att jag fick känna regnet mot min hy.

Nästan fullt på Café Petter, slog jag mig ner,
över en kopp kaffe. Inga bekanta utöver personalen,
som hade fullt upp. Det har inte lagt sig ännu
med ilskan, droppen i bägaren över vissa människors
snäva beteende. Och jag är fortfarande inne på att
mitt osjälviska bidragande i några sammanhang
radikalt kommer förändras, eller upphöra.

Det är inte i första hand fysiskt besvärande. Men
de är bristen på respekt och vanligt hyfs,
som får mig att överväga exit ur föreningslivets
ansvarsområden. Och det är bristen på respekt inifrån
föreningen, från tredje part, och från de som man måste
samexistera med. Samt att det är återkommande, vecka efter
vecka, år efter år, och trångsynt egoism. Alla vill
att det ska finnas, men ingen vill göra nåt, eller ens bete
sig civiliserat mot de som gör nåt.

Föreningslivet är döende i Sverige.
Det är ett faktum. Det blir så när det är byggt
på ideellt arbete, och vi lever i en tid
då det enda som betyder något för var och en,
är egna pengar, inkomster.
Svenskt föreningsliv är döende.
And nobody really gives a shit, do they”
Men det finns de som kommer gnälla över
uteblivna tjänster som de tagit för givet,
utan att förstå vad de pratar om. Som den som gnällde över att vi
hade en klubbtävling, men inte hade öppet för allmänhet.
”va dåååååligt” kommer det eka.

Det var skönt att regnet kom. Ute är det 13 grader nu,
men inne vägrar temperaturen sjunka under 25 grader.
Men bättre än 29, som det varit inomhus senaste veckan.
Jag var nära att köpa ett pussel till idag. Men klarade
av att hålla karaktären. Pussel i juli ? its a no no,
pussel vid Jul its OK.

…
”We come far you and I”

….sa Kicking Bird till Dansar med vargar,
i slutet av filmen med samma namn.

Jag tänker på det nu när nätterna återvänder
och svalkan lika så. Jag tänker att jag kommit långt.
Nej, jag jinxar inte min framtida hälsa och harmoni.
Jag vet att det kan dala igen, och att det kan gå fort.
Jag är inte immun till det, bara för att jag kommit
långt, gjort värdefulla insikter, och lever mer, smartare,
hälsosammare och billigare. Men icke desto mindre så
HAR jag kommit långt. Även om allt man lär sig
och praktiserar är färskvara, som kan falla i glömska
om jag glömmer att vara ödmjuk, glömmer empati,
glömmer var jag kommer ifrån, och vem jag är.

Men jag har tagit steg !
Tagit steg mot den ”sanna människans stig”
Och med vetskapen att jag ändrat det som
inte skulle gå att ändra. Samt vetskapen om hur människor
utnyttjar andra människors snällhet, så kan jag meddela,
att mycket kommer förändras…. och en del rätt så snart.
Och det kommer inte uppskattas, det gör det aldrig.
Parasiter uppskattar sällan att bli av med sitt värddjur.

Jag har nämligen sedan lång tid tillbaka kommit fram till
att människor är funtade på det viset att de utnyttjar andra
människor utan att blinka, så länge den som blir utnyttjad
tillåter det. Folk kommer trampa på dig tills du drar ditt sista
andetag, och en stund efter det, om du tillåter det.
Och inte för en sekund ha dåligt samvete över det.
But I tell you, there will be som changes, and most of
you aint gonna like’em.

Jag är inte längre rädd att bli ensam som konsekvens,
för jag ÄR ensam, och har alltid varit ensam.
Men har känt mig lååångt mer ensam, längre tillbaks.
Inte lika mycket nu faktiskt. ”Världen Är full av idioter, och man
kan inte ta hänsyn till dem”

Jag tänkte på mina bröder, som jag får förmoda,
lever någonstans i Sverige. Det har funnits frågetecken för mig.
Många ”varför” och många ”hur”. Men nu såg jag dem
försvinna ur min horisont, och jag bryr mig inte längre
om vart de bor, hur de lever eller något enda av de ”varför” och
”hur” som plågat mig.

Inte en enda människa kommer lyfta ett enda ögonbryn,
över värddjurets avlusning av parasiter. Allra minst parasiterna
själva, som likt Goa’ulds kommer sätta sig på ett nytt värddjur
och parasitera. Utan att blinka för en sekund.
Folk kommer trampa på dig tills du drar ditt sista
andetag, och en stund efter det, om du tillåter det.
Och inte för en sekund ha dåligt samvete över det.
Några kommer på sin höjd lite förvånat undra varför ?
Men på det stora hela kommer den stora förändringen för
min egen skull, vara en fis i världsrymden för livet
omkring mig. But, ”frankly dear, I don’t give a damn”

Jag tar steg !
Och fortsätter ta steg, men jag trampar inte
på andra för att ta mig fram, jag tar ett steg runt
om de är i vägen. Och går vidare. Jag tar fram luskammen
och avlusar mig från de parasiter, som parasiterat på min
vänlighet, mitt goda hjärta, min empati.
Men ni får nog se upp, det kan finnas större och elakare
parasiter, än er själva, som inte bryr sig var de kliver.
And me ? … I’ll be long gone !

…
Just nu är jag så trött på folk,
så fruktansvärt less på självcentrerade
egoistiska idioter som inte ser längre
än näsan räcker. Det finns fler än du någonsin kunnat
ana, och de förökar sig fortare än bananflugor i 30 graders hetta.

Det genomsyrar i olika former och grader hela
min omgivning, min omvärld, min samtid. Lokalt och globalt,
och alla äro de för dumma för att fatta i förlängningen
skjuter de även sig själva i foten, med sin egoism,
sin kapitalhunger, sin människocynism.
Självutnämnda ”småpåvar, och halvchefer, med svullet ego
lata klagoexperter, självcentrerade småföretagare
med storhetsvansinne.

Jag oooorkar inte med skiten längre

För närvarande utvecklar jag det inte mer än så,
och det är ändå ingen som bryr sig ett skit ändå så
Världen är full av idioter !

…
”Hur är läget ?”

..är en inte allt för ovanlig fråga,
som sällan eller aldrig besvaras,
inte speciellt ärligt i alla fall.
Det blir oftast slentrianmässiga ”Bara fint”,
och ”jo’rå det duger”

Men jag svarar väl här istället då,
det är ju frivilligt att läsa. Hur läget för
mig egentligen är, är allt från katastrof, djupt
mörker till helt sanningsenligt,
”det har nästan aldrig varit bättre”
SAMTIDIGT !

Och det kommer sig av att jag inkluderar så väl
långsiktiga drömmar, jämför mig med övriga världen,
jämför mig med hur jag mådde när jag hade det som värst,
men även inkluderar världen omkring mig, som
i förlängningen påverkar mig och min värld.

Men just precis nu, är jag väl mycket trött av värmen.
Men jag mötte en gammal dam med rollator nyss
som led än värre av värmen, så … det är relativt.
Men tar ju inte bort tröttheten för det.
Och jag svävar ständigt omkring i kärlekens
ingenmansland. Och är samtidigt livrädd för det
jag längtar mest av allt efter. Jag känner en lätt
melankoli krypa fram i mig. Men är glad
och positiv allt som oftast, på fasaden.
Men känner mig lite ensam,
och tom uppgiven då och då.

Men som Disney-fisken Doris, i ”Hitta Nemo”
sa som livsfilosofi; ” fortsätt simma, fortsätt simma,
fortsätt simma, fortsätt simma”
Och det är väl så det är med livet på ett vis.
att slutar du ”simma” så sjunker du till botten.
Lite krasst.

Men det känns som det saknas något.
Det är inte pengar, inte storslagna äventyr i form
av resor. Ej heller ett maniskt 7 – 5 jobb, och ägna
resten av tiden att skjutsa och curla ungar.
Detta trots att just ungar, kanske faktiskt
är en av mina stora förlorade drömmar. Jag är 53 nu.
Och har inte fått till det att leva med en kvinna,
i vardagen. Och det kommer ju som steget före
att skaffa ungar. Och sen skulle jag isf vara 70 när
de skulle bli flygfärdiga, dessutom. Sen har du ju
alternativet att själv slippa tillverka ungarna,
vilket i min ålder skulle kunna tänkas kännas
praktiskt och bekvämt. Men så mycket som är helt
skilda världar, ekonomiskt, praktiskt och i hur
ens dagar ser ut, vad man vill, vad man har,
och vad man vill ha.

Och det där, är 10.000.000-kronors-frågan, för var och en av guds
avbilder, människorna: ”Vad man vill ha, vad JAG vill ha…
eller lite mer relevant, vad jag vill !
Den spontana reaktionen på den frågan blir lätt,
om man ska va ärlig:

– de vette fan !

Det är inte en helt lätt fråga faktiskt,
om man inte är kroniskt sjuk, då är det lätt
att önska, men svårt att fixa. Men för mig då ?
En relativt frisk 53-årig dansant gubbe, som alltid går hem
ensam efter sista dansen. En som längtat efter familj hela sitt
långa liv, sin egen ursprungliga familj, och/eller en egen
familj, med fru och barn, vardagsgnabb, skrubbsår på
knän att blåsa så det blir bra. Läxhjälp, tjat på tandborstning, mutor
till barnen, otillräcklighet… mm mm, ett helt perfekt, imperfekt liv
utan lyx, glam och rikedom.

Min situation är ändå som den är,
och jag har svårt att föreställa mig att någon
kvinna över huvud taget skulle känna att de vill dela sin
tid med en som inte jobbar ett fullvärdigt jobb,
och som konsekvens därför också ligger omkring
existensminimum. Där viker nog ca 97 % av Sveriges kvinnor
undan, och letar nåt bättre ekonomiskt och socialt klipp.
Och av den återstående delen ska jag alltså hitta nån som
dessutom gillar mig. Och har jag kommit på, att
jag gillar henne. Ni fattar ? … Det är större chans
att Sandra Dahlberg ringer på dörren och säger jag har
vunnit på Postkodlotteriet. Och då är jag inte ens med i
Postkodlotteriet, av princip, efter som det är ett fulspel.
Det finns ändock, än kvinnor som attraherar, och sätter igång
hjärtebank för mig men….

So many things to tell her
But how to make her see
The truth about my past, impossible
She’d turn away from me

He’s holding back, he’s hiding
But what, I can’t decide
Why won’t he be the king I know he is?
The king I see inside?

Så det är det jag alltid har drömt om, en familj ?
Men är det vad jag drömmer om nu ?
Eller. rättare sagt, är det vad jag vill ?
För drömmar och vilja behöver inte vara samma sak.
Och svaret blir nog återigen:

– De vette fan !

På något vis är jag ganska nöjd med hur jag har det
i mitt liv. ganska trist, vardagligt. Nöjd med det lilla, lokala,
inget överflöd, inga statusprylar, inget slaverijobb som
dödar min själ dygnet runt, och drar ner mig i mörkret igen.
Inga utlandsresor, inga ”ambitioner” …
…men det känns ändå tomt ibland,
ensamt… och utan mening,
om ingen älskar mig, om jag inte älskar någon, några
(familj)

Too much ?
A men vaddå… du frågade ju hur läget var