Kategori: Betraktaren

…
Tack för ännu en dag,
att vakna och kunna ta mig upp för
egen maskin. Tack för gröten på frukostbordet,
för mjölet jag kunnat baka bröd av. Tack för vänner
som får mig att växa, och visar respekt.

Tack för snön som faller, tack för solen som tinar den bort.
tack för regnet som får frön att gro, tack för tak över huvudet.
Tack för boule, tack för kaffe, tack för ännu en dag.
Jag känner mig privilegierad.

Men jag känner även andra känslor,
för tillfället är det inte helt friktionsfritt.
Omdaningar i prioriteringar som initialt för med
sig oönskade externa reaktioner, men som i längden
ändå förhoppningsvis kan resultera i mer harmoni
och livsglädje. Respekten för sig själv erövrar man
inte utan inre strid, eller utan att markera mot
omvärlden, och konsekvenserna av det.

”Vad är det värsta som kan hända ?”
frågade en kompis mig, angående en sak jag oroat
mig för en tid nu. Det är en bra fråga att ställa sig
själv. För då blir det tydligare.

En del människor ifrågasätter aldrig sig själva,
sina beslut eller sitt agerande. Andra gör det konsekvent
med sviktande självkänsla och självförtroende.
Så ser världen ut, så ser livet ut.

Somliga människor tycker de är värd större tillgångar
i likvider, saker och bekvämlighet än andra. Andra
kliver ständigt åt sidan när skörden skördas,
men drar oket när det plogas.
Så ser världen ut, så ser livet ut.

Med hjälp av spikmatta/akupunkturmatta,
pressar jag syre in i mina lungor, mitt blod,
förbi spända, krampaktiga magmuskler.
Och liv återvänder till själ och kropp.
Hyfsat framgångsrika försök till att för egen del
leva mer jordnära, mer spartanskt, mindre erövrande,
färre men viktigare mål, och utan kravfyllda och kvävande
ord som ordet ”ambitioner.”

En lätt strävan under perioder, som sig bör finna frid i att
tillbringa tid för mig själv, och göra även den tiden
meningsfull. Och att hitta gemenskaper där jag relativt kravlöst
bara kan vara. Aktiviteter som stimulerar,
och människor som till största delen respekterar.
Vi är alla bara människor, och kan begå misstag.
Jag är inget undantag. Men att åtminstone strävan och
grundfilosofin ska vara att visa sig själv och andra respekt.

”En vacker dag ordnar det sig”

Stod det kluddat på en betongvägg i Sollefteå,
och det är ord jag nu suger i mig och tänker på.
Nu blir det spela lite musik !

…
Som vanligt räknas bara framgångar i vår
galna värld… för den är verkligen galen.
Och de som inte sväljer galenskapen och idiot-tempot,
är i de flesta fall de som KÄNNER sig galnast,
och de galnaste känner sig mest normal,
så länge det håller.

Jag har pressat mina gubbiga ben upp till Hallstaberget
idag, 4 kom rätt ”oppat”… och 4 km ”neat”. Jag gjorde det direkt
efter tjejernas 3-mil. Jag gick in en kort sväng på hotellet
och sket ner en toalettstol, … ja inuti asså.
Men för mig är det som att vandra rätt in i en annan
samhällsklass, när jag går in i hotellfoajén.
Där de går omkring i badrockar, invid spa’t, och andra i dyra
skidkläder, solglasögon, skidor och pjäxor.
Och då är det inte längre en klass i minoritet,
utan folk som många troligtvis räknar sig själva som
arbetarklass på nåt märkligt vis.

Charlotte var kanske den starkast bidragande orsaken
till stafettguldet, men i mångas munnar talas det nu
att hon är slut som artist. Och de flesta fokuserar på
Frida Karlsson, och hennes framtid. Jag antar att
så är den mänskliga naturen på nåt vis. Så Kalla
är lite ur form för tillfället och funderar säkert på om
det blir nån framtida karriär. Frida är värd allt beröm,
jag är bara lite inne på hur svart och vitt det tycks vara
för så många människor, hur enkelt allt är när man är på topp,
och hur värdelösa vi är som inte är i form, eller är bäst i
världen. Jag är likt Kalla oxå ur form en aning,
men jag fajtas likt Kalla hela vägen intill mållinjen.
Och likt Kalla överväger jag framtida åtaganden som sliter för
hårt på mig utan att ge nåt tillbaka, medan det gagnar andra.
Fast vi gör det i olika världar. Hon alldeles bredvid strålkastarljuset,
och jag i anonymitet för att ta en plats i livet.

Ett beslut håller på att växa fram i mig, ett långsiktigt
beslut, där vissa aktiviteter troligtvis kommer att överges.
Och det beslutet har snarare stärkts när jag pressats och kritiseras
för att jag börjar ta hänsyn till mig själv, för första gången
i mitt liv.

Efter promenaden, bjöd min frys mig på linsgryta
och rågbröd med kummin och mandel. Den mellanlandade
bara i mikron några minuter. Och nu är näringen på väg ut
i kroppen som känns välförtjänt trött, och ska snart belönas
med stretching och spikmatta för avslappning och harmoni.
Kanske till och med Kaffe om nån timme.

I torsdags åkte jag och en nära vän, till kära moster,
som nu mera bor i Domsjö, istället för nästgårds.
Jag hade med mig egenhändigt bakade havrekex,
såna som hon gjorde, på den tiden hon hade en rygg.
Och så fick hon egenhändigt bakade grahamsbullar i sin frys.
”Det är som om jag hade bakat dem själv”
harklade moster ur sig, och jag kände mig stolt, stolt !
Bättre betyg går inte att få. Min vän hade med sig blomma
i kruka.

Nja … det är inte rå-deppigt, det är inte direkt dåligt.
Men trögt, små-grått, och lite halv-tufft. Men Min frys
matar mig med hembakt, och storkok. Och min kropp
orkade ändå gå 8 km idag. Och jag slapp tävla
om vem som har dyrast skiddräkt… jag kunde helt enkelt
bildligt och bokstavligt skita i det.

…
Jag har en liten klump i magen.
Det är svårt att stå upp för sig själv,
och för vissa svårare än för andra.

Jag tänker på Tove Janssons ”Det osynliga barnet”
ur Muminserien. En av mina absoluta favoritsagor,
trots att jag nog hörde den först som vuxen.
Den handlar om en liten flicka som har så dåligt självförtroende
att hon blivit helt osynlig. Muminmammans stora kärlek och
omsorg får dock flickan att steg för steg bli mer synlig,
och först när hon blir riktigt arg över dåligt beteende,
syns hon helt.

Av Tove Janssons saga kan vi lära oss att om man är
snäll mot alla i alla lägen, så är priset dyrare än belöningen,
det kostar att man blir ”osynlig”
Att jag älskar den sagan, torde nog vara för att
det finns så mycket av den i mig. Jag gör mig synlig,
genom att stå upp för mig själv,
när jag blir utnyttjad, när man talar nedlåtande,
och då syns jag igen …..

Men även nyvunnen integritet, okränkbarhet,
har ett pris. Alla i ens omgivning uppskattar inte
det nya, när man kunnat utnyttja en pga av att man
vill va snäll mot alla, alltid. Och då kan man bli ensam
ett tag…. men den tillfälliga ensamheten är världslig,
och långt bättre än att vara osynlig bland 100 vänner.

Ingen… ingen … ingen kommer någonsin sätta upp
gränser för dig, det finns bara en som kan det.
Och så länge man tillåter det, kommer med all säkerhet
någon att trampa på dig, och fortsätta trampa på dig tills
du säger stopp. Och säger du inte stopp,
så blir du osynlig min vän.

För att vara en vän, handlar detbara om EN sak:
visa din vän respekt… det är allt: Respekt!

För många är nog den här kvartetten,
och den här bilden dagens bild:Och jo… jag blev så innerligt glad för de här bragdtjejerna,
och nästan lite tillfälligt kär i den alla fyra på en gång,
de är ju sötare än socker, och så fina förebilder, tänker jag.
Jag blev så glad att tårarna kröp fram i ögonvrån.
Men mest av dem älskar jag Kalla, inte bara för den fantastiska
idrottsliga prestationen, utan mest för den hon är.
Av detta blev jag rörd !

Men av detta grät jag här hemma, så fint var det:
När Heidi Weng, från hjärtat syns det,
kramar om och gratulerar de svenska tjejerna
som aldrig vunnit VM-guld i straffet tidigare,
och säger att de v ar värdiga vinnare,
istället för att prata om att Norge hade vunnit
om de hade annan startordning.

Men det kan även finnas ett frö sått november 2015
till att det var just Heidi som var den enda av norskorna som
kramade om svenskorna vid blomsterceremonin.
När Heidi Weng i nov 2015, åkte fel och var otröstlig och två svenskor,
men i synnerhet underbara Ida Ingemarsdotter kramade om henne
och tröstade henne. Detta är sportens absoluta höjdpunkter

https://www.expressen.se/sport/langdskidor/weng-jag-ar-kanske-varldens-storsta-idiot/

Så jag är lite kär i Heidi Weng och Ida Ingemarsdotter oxå …
iaf i kväll, det går över… till jag ser de här bilderna igen.

Men klumpen i magen då ?
Jo den finns där. Det kan lätt bli lite mindre angenäm stämning,
när man säger ifrån. Spec såna som folk förväntar sig aldrig säger
ifrån. Men jag har aldrig egentligen trivts med osynligheten.
Så är det bara !

Fiol och gitarr + sång i morgon,
kan lätta upp klumpen i magen !

…
Idag har jag indirekt glatt Jonna Jinton
och hennes Johan uppe i Grundtjärn.
För vänsterpartiet i Sollefteå blev tungan på
vågen för ett nej till utbyggnad av nya vindkraftsparker
i Ångermanlands inland. Och jag röstade på V
både i riksdag, landsting och kommun.
Jag är inte som princip emot vindkraft,
men jag tycker de kan bygga dem där energin
förbrukas… släng upp ett par i Stockholms skärgård,
utanför riksdagshuset, och runt om Sollefteås
moderater och socialdemokraters hem.

Småknaprat på mina havrekex, med smör på.
Löst lite korsord, ätit supergod morotssoppa
med curry och chili. Grått, milt väder, och känner mig
mer och mer tveksam till aktivt föreningsliv.

Småfåglarna har inte återvänt till min fågelmatare,
och i badrummet står 18 kg solrosfrön som var tänkt
till dem, man kan få pippi för mindre.

Och det bråkas fortfarande om att det är för många
som har snopp som har makt, trots att de utan snopp,
beter sig precis lika illa, så vad är poängen med det kan
man undra. Jag skiter väl i hur de pissar, stående eller sittande.
Maktmissbruk, är maktmissbruk. Och kvinnor i toppskiktet skiter
fullständigt i jämställdhet åt folket. De vill att lika
många i styrelser har snopp, som de som är utan snopp,
eller möjligtvis fler utan snopp.
Omoget resonemang ? … Jajjamen !

Och världens bästa Karlsson, har fått konkurrens,
av Sollefteås bästa Karlsson, Frida Karlsson,
som genom en jättebragd tog vm-silver på 10 km
klassiskt. UR SPÅR ! Med lite läppsalva och astmamedicin
kanske det blivit guld… nä vaddå … jag bara spånar.
Och om man kan kalla Kallas prestation dålig för att hon blev
nia, får de bestämt mothugg av mig. Efter stafettinsatsen
i OS i Sotji … kan hon få bli sist i resten av sin karriär
och vara både förlåten och för evigt hyllad.

…
Mot fören slår vågorna i den hemmabyggda
träbåten, av granvirke. I fören sitter jag med orange
flytväst och tittar på morfars fårade, harmoniska ansikte
där han satt i aktern, med handen på handtaget,
till en gammal vit Johnson utombordare.
Jag var med och tittade när morfar byggde själv båten i
garaget på Gumåsvägen 67, mittemot Skarpåkersskolan
i Kramfors nån gång i början av 70-talet.

Jag var för ung för att lära mig så att jag själv en dag
skulle kunna bygga en båt, på morfars vis. Men visst
var morfars byggande av båtar, hus, och sommarstugor,
och den lilla vackra pigtittaren jag ärvde troligtvis orsak till
mitt eget skapande i livet. Morfar var en konstnär, när
det kom till trä och byggen och skapande.

Morfar drog ner på gasen på Johnson-motorn,
så jag gjorde mig beredd för hedersuppdraget att vara
hoppilann-Kalle. Det var typ det jag betroddes med, jag
var den yngre av två bröder, och storebror klev alltid in
och gjorde saker, och puttade undan mig.
Men jag var trygg i båten, när morfar viftade med öronen
och log åt oss barn, och ögonen lös av harmoni,
livserfarenhet, och allt verkade meningsfullt,
de få stunderna med morfar i Stordegerssjön,
långt från grå betong i Stockholms förort med självmordshot
och brutala skilsmässor.

När morfar, min förebild, min idol, min stålman,
gick in i dimman vid 80-årsåldern, rasade nog nånting
i mig ihop. … men livet gick vidare.

I Sibirien, där fattigdomen tvingar ut män i norra ishavets
avlägsna öar för att leta efter mammut-betar, ser jag samma
fåriga ansikten, iklädda anorak som morfar, men de viftar inte
på öronen och ler tryggt. Utan har en desperation och förtvivlan
i blicken

Elefantbetar är ju sedan ett tag förbjudet
att handa med pga utrotningshot, Medan Mammut-betar redan
är utrotade så de betar de kan hitta i tundran, kan det sälja
och får pengar för. Men de är lurade, mellanhänder tar det mesta,
efter att de slitit och halvsvultit på ryska nya sibiriska öarna
Bara för att miljonärer i Kina och runt om i världen ska
kunna köpa konstverk i elfenben.

Under dokumentären som jag länkat till genom ett klick på
bilden, visar de även parallellt hur forskningen, sedan de kunnat
utvinna blod från ett nedfryst mammut-lik, har för avsikt att klona
en livs levande mammut … till vår tid. Man pratar triumferande och
på samma gång aningslöst om att man nu kan med genteknik,
sortera bort barn med Downs syndrom. Vilket får mig att undra
hur vi kommit att bli sådana varelser som ska odla fram perfektionism
genom avel och gen-modifikationer. Har vi redan glömt Hitlers
Ariska ras och förintelseläger ?

De nordamerikanska indianerna högaktade de äldres visdom,
och lärde vidare ovärderlig kunskap, från generation till generation,
som morfar lärde mig ovärderliga kunskaper, och inte minst
värderingar och naturkännedom.
Det är allt borta nu… våra äldre är inte ekonomiskt produktiva
och gamla kunskaper skapar inte förmögenheter,
därför blir de äldre värdelösa i vår tids syn på människor.
En belastning …. typ som jag.

Aldrig har jag känt livet mer logisk och meningsfullt,
än när jag satt i fören och tittade på morfars fårade leende.
Och jag tror aldrig igen jag får uppleva att man var en del av allt,
och man förstod sin plats i livet. Att fiska abborre gav oss mat
att sätta pärer gav oss mat, att bygga båt gav oss redskapet
att fånga mat… och allt var så självklart naturligt,
när storlommen skrek bekant om kvällarna när båten styrde mot
sommarstugan, och varm choklad framför en sprakande eld vid
öppenspisen trollband mina ögon när jag värmde mig
efter kvällens kalla fiskefärd. Och spisjonken fin-klöv vi grovhuggen
ved med. Nu är allt naturligt borta, all livsharmoni.

Men mänskligheten skulle nog behöva
många hoppilann-Kallar nu, för vi är ganska rejält
vilsna och har glömt all sans och vett, för snabba pengar

…
Jag tror uppriktigt sagt att människan aldrig
nånsin kommer att lära sig, utan tvärtom upprepa
sina ”misstag” gång på gång, på gång.

Hur lätt är det inte att hata terrorism ?
Men vad är terrorism ? Och vem bestämmer det ?
Hur lätt är det inte att hata våldtäkter, men vad är en våldtäkt,
och vem bestämmer det ?

Jo rå !
Jag är på, ”ingen nåd för de som våldtagit och mördat
under ISIS flagga”. Och känslomässigt kan man argumentera
för hårda straff, eller tom ett öga för ett öga en tand för en tand.
men hur ska vi utse de skyldiga ? och skyldiga till vad ?
Varken Irak eller Syrien har i detta läge ett fungerande
rättsväsende. Och hur ska Sverige kunna döma personer
efter händelser där det inte finns bevis och vittnen att tillgå ?
Förtjänar de som är skyldiga till mord och våldtäkter bland de
hårdaste straff man kan tänka sig ? Ja det är väl inte så svårt
att skriva under på, men hur får vi veta om de är skyldiga, och
vilken grad av skuld varje anklagad individ har ?

Sverige har tydligen för närvarande ingen lag som säger att
det är olagligt att vara med i någon gruppering, ens om det är
IS vi pratar om. Och som sig bör, vore det ett steg mot diktatur att
skapa lagar efter gärningar, och döma folk godtyckligt !
Och om vi skulle införa en lag att inte som svensk medborgare
bege sig till krigszoner. Då skulle kurderna som rest dit och hjälpt
oss att befria oss från den Islamiska staten, även dom falla under
den lagen, och utvisas eller dömas för att ha hjälpt oss.
Det kan väl inte ens en Sverigedemokrat tycka vore vettigt ?? eller ?

Turkiet, som fängslar meningsmotståndare till Erdoğan,
anser tex att Kurderna, som faktiskt är den största anledningen
till att ISIS inte segrat i Syrien, och kunnat fortsätta slakta
och våldta människor i Guds namn… är stämplade som terrorister.
Och INGEN i väst står upp för kurderna, som utan rätt till
egen suveränitet … nästan själva brottat ned terrorn.
Och betalat med sina liv.

Nu kommer frågan, vad gör vi med de IS-medlemmar
som överlevt ? Givetvis vill pöbeln i vanlig ordning låta
dem svälta, bli mördade eller mörda dem själva, avrättas
eller fängslas. Och jag kan verkligen förstå det om du är en
av de som blivit våldtagen av deras ”soldater” (mördare)
eller fått din familj slaktad inför videokameror.
IS är en bestialisk sekt, som inte kan tolereras.

Men vad gör vi ?
Och vem ska göra det ?
Och framför allt, vad får våra val för konsekvenser ?
Vi kan ju som en bekant sa ang miljöproblemen spränga
Kina i Luften, så ordnar det sig med miljön ?
Jag har med egna ögon, på sociala medier, sett tusentals av
liknande föreslagna ”lösningar” på diverse konflikter och
brottsbekämpning. Och allt jag har att säga är ett citat från Jesus på korset:
”Fader, förlåt dem; ty de veta icke vad de göra”

För det finns fler dilemman än hur rättvisa/hämnd skapas.
Om vi agerar bödlar på ett icke rättssäkert sätt så oskyldiga döms,
så skapar vi ÄN MER grogrund för hat och ÄN MER
terrorism, både hos högerextremister och islamister.
Och om inget land ”tar hem sina medborgare”,
inget land vill ha med dessa människor att göra .
Vad tror ni händer då ? Jo De kanske försöker bilda en ny stat,
känns det igen ?

Det är LÄTT för regeringar och människor att säga att de
får skylla sig själva, om de gått med i IS, även om de inte
gjort något brottsligt rent aktivt. Men det kan bli så att vi till
slut än en gång får säga att VI får skylla oss själva om dessa
människor än en gång blir grogrund för ökad terrorism,
för att vi inte gjorde nåt nu.

…
Tur att jag köpte en frys till för något
år sedan. Nu har jag så tråkigt igen, att jag har laddat
för storbak imorgon igen. Havrekex denna gång,
vilket är ett slitgöra. Men jäääämarns va gott !

Jag hade eventuellt tänkt mig att ge igen lite,
till moster som bakat och lagat mat i hela
sitt liv, åt makar, barn, barnbarn, barnbarnsbarn
och så mig då, som ”hon fick” vid 55 års ålder,
typ tog hand om då typ, när jag var ett 20-årigt barn.
Nu är hon 87, och har inte rygg för att baka,
och jag har inte mage att komma tomhänt när
jag, med kamrat åker 10 mil enkel för att hälsa på !
Hoppas moster blir glad !

Nä men det har inte varit så där jättelätt,
under februari för Kai-Tomas. Men jag är seg som kola,
mjuk som silke och hård som sten, så jag tjuras på.
Jag har faktiskt tagit några få ”egoistiska” beslut en period,
och inte tagit på mig att ”rädda världen” (figure of speach)
Ja .. till och med så pass att jag satte mig själv före
några som jag förr i ti’n utan hänsyn till mig
själv, hjälp före mina egna grundbehov,,… för att överleva,
för att leva.

Jag har kommit fram till att jag bara kan ge
det jag kan ge, till några få åt gången. Och jag har dessutom
kommit på att jag har en egen vilja, och att det är helt okej
att även lyssna till den ibland…. ja menar så vitt jag vet,
så har jag bara ett liv… allt annat är dumt att chansa på.

Det var fasligt vad det lever om utomhus,
det stormar på rejält för tillfället. Och vi halkar omkring
i tillvaron då snön packats till is Fönsterrutorna skallrar ordentligt
och jag kan se med blotta ögat, hur de rör på sig, som om de skulle
blåsa sönder vilken sekund som helst. Jag plockar in fågelmataren,
de har ändå sedan 2 veckor övergivit denna min matstation
pippi-bördarna. Har väl fått bättre krubb på gräddhyllan nånstans
kan tänkas. Oooops … jo puh .. fönstren höll även för den vindbyn.

Det blir liksom segt när vårvintern uteblir, det blir barmark redan
i februari, och man liksom börjar vänta på våren redan då,
som ändå inte kommer förrän i maj, i bästa fall.
Men ack …Maj månad … som du förför mitt sinne,
med tussilago, lövsprickning och grönt gräs igen.
Nåja … nu är det februari, som kan vara jättevacker
och vit, men nu bara påminner om Förortsvinter i
Storstockholm … grå, grå, grå, grå.

Ja då får man baka lite till.
Full frys med Kai-Tomas

…
Många tankar har snurrat som
en virvelvind under några veckor nu.
Känslor från oroliga nattdrömmar har
följt med en stund inpå dagen, men jag har enträget
kokat min gröt, kokat mitt kaffe diskat min disk.
gått mina promenader, stretchat min kropp,
masserat ansikte, fötter och händer för att få
ro i kroppen, som efterhand sprider sig till själen.

Men jag är människa, och människan är ett flockdjur,
och tungan på vågen har idag varit att jag träffat trevliga,
riktiga människor flera gånger, och skrattat en hel del.

Solen sken och värmde mitt frusna ansikte,
när jag vände tillbaka på min vintersol-promenad.

Så andra halvan av Onsdagen,
var en mycket bra dag… eh halv-dag !

…
Jag längtar ibland efter nån
att vila min själ hos för en stund.
Slippa vara stark nån sekund
Och bara få vara mig själv.

Tänk att någon minut slippa sin mask,
den som alltid ler och är stark
Tänk att få gå på säker mark
och bara vara … bara finnas till.

Tänk att få vara ifred från gamar,
som hugger när man blöder,
tänk att få vara med sina bröder
Och att känna sig som en del av nåt

Jag längtar efter att bli längtad efter,
”Oj vad jag har saknat dig min vän”
Att själv få sakna samma människa sen
Att slippa låtsas och göra sig till

Tänk att alltid ha ett annat hem,
när mitt eget ekar tomt och tyst,
där inget säger ett knyst,
tänk att bara veta att det fanns

Jag längtar ibland till det som varit,
fast jag egentligen vet bättre än så
Jag lurar mig att det var enklare då.
Men då minns jag bara det jag vill.

Om ändå tvivlet for sin väg för gott
Om ändå sommaren vore här snart,
då vore väl allt rätt så underbart.
Om bara blommors doft var här

…
Så där ja, pannkakor och lingonsylt i magen.
Jag provade att ha ½ dl grahamsmjöl i dem,
det blev inte alls så dumt.

En promenad i halkan tillsammans med G,
plus ett steg närmare ålders-pensionärs-livet,
när jag tog på broddar på fotarna.
Inte för att jag är rädd att ramla ännu, men för att kunna
gå på promenad utan skridskor. Plus 2 grader i dag,
så lite närmare normaltemp.

Annars är det väl rätt okej, även om jag kämpar något
med stress och meningsfullhet för närvarande. Ständigt trött.
Osså är det en balansgång i hur mycket man ska bry sig
om omvärlden, och medmänniskorna. Skulle jag falla in
i den tydligen rådande normen kring detta, så skulle jag
skita i allt omkring, hämta fogsvans o hjälpa folk att såga av
grenen vi sitter på.

Jag fattar inte hur folk kan vara så cyniska och likgiltiga

Jag får då och då faktiskt fokusera på små glädjeämnen,
och vardagliga underverk, så som hembakt bröd,
frisk luft, frisk kropp, så länge jag har tillgång till dessa.
Alla har inte detta!

Jo nog längtar jag efter snöfritt nu, även jag,
efter barmark, barfota på gräsmattan, kortbyxor,
utomhusboule, och logdans… jag längtar faktiskt,
just nu är denna säsongs förälskelse med vinter, över

Jag sms:ade härom dagen med Amin, som nu flyttat till en
annan norrländsk stad. Förut spelade vi boule om sommaren.
Jag gav honom mina extra tävlingsklot, medveten om att han
troligtvis inte skulle bli kvar. Det var i alla fall kul att få
livstecken. En mycket trevlig ung kille, och att han
inte blivit utvisad gladde mig.

Nå ja… dag för dag blir det raskt ljusare,
och med det återvänder livet på ett vis,
efter vinteridet.