Kategori: Betraktaren

…
”Vad tjock du har blivit”…. fick jag ibland höra redan på den tiden jag vägde bara 80 kilo.
Nu väger jag 87 kg…. och kanske har folk vant sig vid den blygsamma kalaskulan,
för nu hör jag det inte alls nästan. Kanske för att jag inte bryr mig om just den sortens nedlåtande kommentarer vare sig de påstås vara humor, eller nåt annat.
Och blir man inte sårad så är det inte lika kul för ”humoristen”
Finns dock andra kommentarer som går rätt in i hjärtat.

Det rör sig mycket i huvudet på Kai Tomas, och i hjärtat likaså, men det från hjärtat är inom lykta dörrar. Det är på ett vis lättare att avslöja Donald Trumps och Sverigedemokraternas inhumana människosyn, än att blotta hjärtat om hur jag innerst inne känner, vad jag önskar och drömmer om.

Här går en man vars känslomässiga konto, vars integritetskonto, blivit övertrasserat för länge sedan, och som inte finner sig i minsta lilla trash talk längre, inte längre godtar att bli tagen för given eller att gå undan. Och under den iskalla hårda, glada humoristiska ytan döljer sig en längtansfull man som inte tror på att han är ämnad för kärlek och respekt, passion och sex, förälskelse. Och framför allt inte vågar längre. Teatern, skådespelet har börjat igen. Den teater som ler och skrattar, den teater som en som gått ner i träsket inte orkar upprätthålla. Teatern har börjat igen…. ”hur mår du” … ”jo tack bra”
Lite teater är bara bra, lite teater är rent utav hälsosamt och nödvändigt för integritet och självbevarelse. Men risken finns för själar som min, och många andras, att teatern ”blir jaget” och andra känslor, riktiga, ärliga känslor och längtan tynar bort igen.

Det är naturligtvis lätt och rätt att tala om för mig med en 5 sekunders kommentar att jag visst är värd allt det där. Men ibland kan jag känna och tänka: Don’t tell me ! Show me ”! Men då är vi ju inne på orealistiska förväntningar igen. Men kanske måste de oxå få finnas lite, för de är oxå drömmar och vad jag vill och längtar efter.

”Vad jag vill” …. ja det du….
Det känns nästan främmande, och nytt att tänka så…
”Vad vill JAG?” ”har jag rätt att….”

…
Lyckokänsla

En lyckokänsla, om än så kort,
sprudlar genom hjärna och kropp,
när jag nu idag kommer ut i 17-gradig värme
och jag ser hur björkarnas blad,
äntligen vågat sig ut i luften.

Det är nästan samma känsla som fanns i kroppen, som när man var barn, efter skolavslutning., och visste att sommaren skulle vara för evigt. För det kändes så då, trots all föräldrafrånvaro, självmordshot och ensamhet.
Sommaren skulle vara för evigt…. det visste ju varenda barn.
Det blev bara en lite sval grå överraskning till hösten då skolan började igen.

En gråsparv har börjat slåss med Talgoxarna om fröna i min fröbehållare.
Talgoxarna är smarta, men förlorar en direkt konfrontation med gråsparven.
Mitt rättvisepatos, kraftigt grumlat av att jag tycker Talgoxen är vackrare, och var där först, vill för ett ögonblick skapa rättvisa mellan de stridande. Men jag inser på en sekund hur dumt och omöjligt det är. Talgoxarna klarar sig nog, de har ju åtminstone en chans… om jag inte lägger mig i det hela.

Kåta män och kvinnor i förhör

En som inte upplevt varken småfåglars kvitter eller björkarnas bladprakt på våren, är Julian Assange. Instängd på en ambassad i 4 år och lite till. ”Där kan han gott sitta” mullrar ytterligare personer med grumligt rättvisepatos. Likt mig och talgoxarna har de baserat sin ilska på helt andra faktorer än vad de vet något om.
Skulle man kunna säga det samma om människor som utan underlag inte bara anser att Assange är oskyldig till de anklagelser som gjorts, utan även ogenerat hävdar det som sanning ? Jo givetvis är det en möjlighet. Däremot är det den klart dominerande bilden som givits i media, att utgångspunkten är att Assange är en skyldig våldtäktsman trots att massor av förhörsmateriel från de anklagande kvinnorna tyder på något helt annat, förstöring av bevis, falsk vittnesbörd etc.

Tar de gulligas parti

Och i likhet med den enligt mig vackrare och bortkörda talgoxen, tenderar vi som folk och nation, ta för givet att den fysiologiskt underlägsna alltid har rätt och alltid har företräde att betrakta sig själv som brottsoffer, och numer allt som oftast får medhåll av media och politiker. Jag har ibland fått höra från medmänniskor, och kändisar kommentarer som:

”Om barn inte tycker om en person, betyder det att personen är ond, dom känner av sådant”

”Kvinnor är ju mjukare och godare än män, mer omhändertagande”

”Barn ljuger inte”

”Män är som utvecklingsstörda barn”

Och det är tyvärr mest extrema forum som flashback och Avpixlat som syns i kritiken mot den typen av uttalanden, vilket ju i sin tur urholkar trovärdigheten i den egentligen rättmätiga kritiken mot sådana inhumana fördomar.

Vi tenderar ju på samma sätt uppröras mer om vita gulliga sälungar klubbas blodiga för sin päls skull, men handlar glatt och obekymrat danska fläskkotletter, som är fullproppade med antibiotika, inte haft något annat syfte i sitt liv än bli mat, och aldrig levt fria, För sälungarna är gulliga… och grisarna är …. svin … typ.

Nä Assange har inte av svenskt rättsväsende kategoriserats till ”talgoxe” eller ”sälunge”, …utan snarare motsatsen. Och utifrån det har man som läsare av tidningar, åhörare av nyhetssändningar lärt sig förknippa mannen med anklagelserna, om ”våldtäkt” och ”ofredande”, vilket ju juridiskt sett inte är det samma som en dom. Och ju oftare dessa upprepats i media, desto sannare har det blivit i folks medvetanden. I dessa webbadresser tydliggörs hur i synnerhet den ena kvinnans berättelse inte stämmer, och hur den andra kvinnans berättelse inte finns något brottsligt att finna i Assange agerande. Men är det av intresse för folk som redan bestämt sig ? … njä tror inte.

…och se där Talgoxarna är tillbaka, dom kommer att överleva, och gråsparven blir oxå mätt. Och jag har fått Jasminris i kistan, med fiskpinnar, tomat, lök, och grönsaksblandning. Nu undrar jag om det kanske blir kaffe !!!??

(vill ni gräva mer i vad som sagts och inte sagts så finns webbadresser
nedan, som oxå går att söka sig vidare ifrån för ytterligare info,
kopiera och klistra in !)

http://samtycke.nu/2011/07/13/marklig-anklagelse-i-fallet-assange-eller/

http://samtycke.nu/2011/07/11/sex-logner-inga-videoband-och-mer-logner-falska-anklagelser-i-fallet-assange/

http://samtycke.nu/2010/12/23/ar-claes-borgstrom-viktig-i-fallet-assange/

http://samtycke.nu/2010/05/25/sag-nej-till-granskningskommission-sag-ja-till-samtycke-nu/

http://samtycke.nu/2010/09/30/fallet-assange-uppgifter-raderas-om-och-om-igen/

http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/dags-att-prata-om-det/

…
Kommer ni ihåg den tiden då man svarade i telefon och nån hade ringt fel ?
När man inte tryckte bort okända nummer … minns ni ?
Minns ni att det fanns stunder då folk inte var anträffbar ?

Minns ni när bananerna var gula när de kom till butiken ?
Kommer ni ihåg när man fick bestämma träff om man gick åt olika håll i storstan ?

Minns ni när det fanns en snäll tant i samma hyreshus som gav en kakor ?
Minns ni när inte alla män var våldtäktsmän ?

Minns ni när vi välkomnade de grekiska flyktingarna, eller minns ni rakt av när vi tog emot Judarna som flytt från Nazityskland ?

Kommer ni ihåg att vänsterpartiet var det enda parti som drev på för allmän rösträtt 1917 ?

Minns ni när barnen själva gick till isbanan utan skjuts ?
Kan ni erinra er när när vi satt klistrade framför ”fem myror är fler än fyra elefanter ?
Minns ni när tecknat på TV var en högtidsstund för barnen ?

Kommer ni ihåg när världen inte var större än Sverige, och alla krig var långt borta ?
Minns ni när folk hade tid ? Minns ni när det fanns andra värden än pengar ?
finns det i era minnen att när det var natt tog tv-programmen paus ?

Minns ni när barnen lekte med varandra utan mobil eller dator ?
Minns ni när världen inte hade så bråttom ?

…
Jag kan inte säga att jag såg mellon igår, , men jag kan inte säga att jag inte såg den heller vilket jag återkommer till på slutklämmen av blogginlägget. Jag zappade frisk mellan kanalerna. Däremot innan mellon såg jag hela ”Alive inside” En fantastisk dokumentär om hur musiken och beröringen kan få äldre, dementa att leva upp, efter att helt förståeligt slutit sig inne pga tunga droger (Jo jag vet att många fortfarande kallar dem för ”mediciner)

https://www.youtube.com/watch?v=QG7X-cy9iqA (trailer)

https://www.svtplay.se/video/13655901/kulturstudion/kulturstudion-avsnitt-42 (hela filmen)

Det är inte helt okänt att musik ger positiva resultat för äldres hälsa, och mer än någon annan form av terapi. Även djur och barn som besöker äldre har positiv effekt. Musiken kopplar igång hjärnan igen, hjärtat igen, identiteten och hittar fram till den de
dementa en gång varit, och djupt inuti fortfarande är. Och dokumentären
ger mig rätt i hur jag tänker, och länge tänkt kring både synen på
människor, äldre, pengar och mediciner.
Och jag som till och från upplevt tuffa depressioner, vet att det gäller inte bara för äldre människor. Det gäller för människor… alla människor. Det finns alldeles för många apatiska barn, utbrända vuxna, och ”onödiga” vuxna.
Och alla skulle bli friskare av musik, av beröring, av att vara behövda.
Nu kanske någon reagerar över ordvalet ”onödiga vuxna”
BRA ! För det är nämligen sanningen för nuvarande kultur, samhälle, politiska våg, hyllar ENBART produktivitet, och vi har nästan alla godkänt detta genom vårt leverne och politiska ställningstagande, eller bristen på politiskt ställningstagande, skrivit under de papper som förslavar oss, gör oss till produktionsenheter, och gör äldre till ”uttjänta” sjuka och arbetslösa till ”onödiga”

En Ipod med personligt anpassad musik, fick äldre som inte svarat på tilltal, att leva upp och dansa, gråta glädjetårar, sjunga, prata om sig själva.
Ändå finns/fanns ett enormt motstånd, från stat, företag organisationer mot att i finansiera de 40 dollar per dement som det kostade att befria dessa underbara, men uppgivna själar. Miljarder i droger (mediciner) går dock fortfarande bra. Ni vet alla vad det beror på, men vi fortsätter ändå i samma spår, vi röstar fram storfinansens partier politiskt, och blundar för vår egen tillåtelse av att droga våra äldre till tystnad, droga dem till levande döda, droga dem till ”lugna”. Droga oss till lugna.
Det finns gott om människor som fortfarande tror på droger, för att vi döper om det till ”mediciner” Det finns gott om människor som är rädda för känslor, dvs rädda för liv.

Jag är en av dem…. jag är rädd för ”kärleken”, för mina upplevelser av den när jag kommit i kontakt med den har inneburit smärta. Men det har eg inte varit kärleken som gjort ont, det har varit bristen på den, bristen på tillit, bristen på harmoni, bristen på självkänslan och självförtroendet…. kärlek är en egen separat kraft, som inte enbart ryms i kärleksförhållanden, som jag hittills inte lyckats så bra med. Dess renaste form finns livets alla skeden i form av empati, beröring, omtanke. I förhållanden (har jag hört) i vänskap, i släktskap… i musik, i dans i beröring.

Utdrag ur dokumentären (fritt översatt):

När äldre blir dementa och inlåsta, och förvarade, förlorar de sin kontakt med livet.

Det är smärtsamt att inse att det du har att ge, inte behövs.
I vårt förflutna, i alla kulturer hade äldre något att ge som behövdes.
Och det fanns alltid någon där som behövde de äldre hade att ge.
äldre människor betraktas numera bara som slitna versioner av ett bättre jag.
vi har skapat en kultur som belönar individer som kan efterlikna maskiner
leva sina liv som maskiner. Det är inga bra förutsättningar att åldras i.
De går in i en ny typ av levnadsstil, som får samhället att stoppa undan dem.
gömma undan dem. Den västerländska kulturen är felande
Det finns faktiskt liv efter den vuxna åldern.
Det går att leva och växa bli seniorer.

Det finns en beröring, som tar en livstid att uppnå.
att gömma undan den beröringen är som att beröva oss själva delar
av att vara mänsklig !

Nu blev det nästan svårt att återkoppla till mellon. Så jag gör det lätt för mig. Jag håller med den portugisiske vinnaren som kallade mer-delen av Eurovisionsmusiken:

– Snabbmatsmusik utan innehåll. Och jag tror att det här kan vara en
seger för musik gjord av människor som vill att musik verkligen ska
betyda något.

Så sant som det är sagt. Det mesta är producerat för att kortsiktigt bringa succé och pengar. Det mesta är show, glamour, spektakel, effekter och ytligt utseendefixering. Så tack för det Salvador Sobral !

…
Livet sker just nu.
Vare sig det är tomt, fruktansvärt, eller underbart,
så är det just nu livet levs….. mitt liv levs.
Och det må kanske inte vara likt en rockstjärnas liv,
Det må hända att det inte är fyllt med resor jorden runt,
och det må vara att jag inte likt så många andra, funnit mig själv.
Snart är det slut, eller om 40 år, vem vet ?
Jag gör det jag gör, jag är den jag är,
även om det är onödigt att sätta etikett på vem jag är, vad jag gör,
eller jämföra mig med andra. Det sker just nu,
mitt i natten i en stad som politikerna överger en efter en.
Men vi är kvar, här i livet några av oss, för det är vilka vi är,
vi är Ådalingar, vi är människor som vandrar en stund på jorden.

Nej jag har inget företag, jag har inget jobb, jag har ingen att älska,
och ingen som älskar mig, men livet går vidare, och jag är den jag är.
Jag är Tomas, med många öppna sår, och ett hjärta av guld.
Jag är Tomas som inte vet hur man blir älskad,
men hoppas på något som inte finns.
Jag har ingen dagstidning, ingen bil, inga utlandsresor,
Jag har ingen stolthet, jag har inget bröllop, jag har inga barn, ingen familj.
Jag har nästan ingenting.

… men ändå har jag hopp, ändå ger jag inte upp,
ändå fortsätter jag gå, ändå fortsätter jag le till människor.
Tills mitt hjärta slutar slå….
Så länge skutan kan gå så länge hjärtat kan slå
så länge solen den glittrar på böljorna blå

…
…och lika goda, och lika onda.

http://www.dn.se/insidan/lars-blev-misshandlad-av-en-kvinna-under-16-ar/

http://www.dn.se/insidan/kvinnors-vald-mot-man-maste-ocksa-uppmarksammas/

Jo jag vet … jag har redan tappat några läsare, bara genom vad orden i länkarna avslöjar om mitt bloggämne. Och det är synd, för paradoxalt nog är det just undvikandet av att läsa sådant som motverkar ens egen världsbild, samhällsbild, precis det som är problemet som behöver omprövas. Att tänka i större perspektiv än det egna könet, än den egna hudfärgen, än den egna tron osv.

Så risken är väl att ni som fortfarande läser detta blogginlägg, är personer som redan tycker som jag. Och det vore synd, för det är i synnerhet feminister som kanske borde läsa både tidningsartiklarna och ämnet de tar upp. PRECIS det som skrivs där och tas upp av forskare är sker jag för länge sedan ”spanat”.

Jag tar inte upp dessa ex för att hävda att det är mer synd om män, har inga ambitioner att starta ett könskrig. Jag försöker bara belysa att bilden försmådda och misshandlade feminister ibland målar upp, i verkligheten har fler färger och nyanser än att män är vilddjur, och kvinnor alltid är offer. Det är egentligen makabert att man ens ska behöva påpeka detta FAKTUM. Men det har gått så långt i vissa fall i journalistiken, i rättsväsendet att det faktiskt måste påpekas. Och bilden av samhället och världen måste ALLTID ifrågasättas och omprövas. annars fastnar man i stereotyper, och stora delar av sanningen går förlorad.

För inte så länge sedan talade en kvinna, som jag i övr respekterar och imponeras av, om för mig att kvinnor ju faktisk är mjukare, mer omhändertagande, mindre maktlystna…kort sagt mer mänskliga och goda än män. Jag höll på att trilla ur kalsongerna, och blev så tagen på sängen att inte ens jag med min vokabulär och debatterfarenhet orkade ens försöka förklara hur det egentligen ligger till med den saken. Nånstans insåg jag att det inte fanns minsta lilla förutsättning att bidra till en mer nyanserad bild för henne. Plus att jag blev så arg att jag inte visste vad munnen skulle säga om jag släppte lös. Hon hade bestämt sig, så var det bara.

Artiklarna jag länkade till handlade alltså om fall där män faktiskt blir misshandlade av sina kvinnor, psykiskt och fysiskt, och med hot som att anmälan om misshandel mot kvinnan för att ta barnen ifrån mannen. Hot och misshandel förekommer från båda könen, och kvinnor är precis lika bra och lika dåliga som män. Att säga så, är som att svära i kyrkan i dagens fem-Sverige.

Vad värre är, att förneka att män i likhet med kvinnor blir utsatta, att håna män som ”inte är man nog att hantera det själv” utan polisanmälan, att negligera mäns känslor och integritet, att låsa sig fast vid bilden av män som varelser som är utan känslor….

…allt detta eskalerar bara till mer våld, mer tryckkokare som exploderar till slut, eller imploderar (självmord) För jo ja just det 70 % av självmorden är män som begår. Men det tas sällan upp i jämställdhetskampen, däremot vill det oftast gärna belysas när statistiken säger att kvinnor blir förfördelade, så som fallet att det är FLER män som misshandlar sina kvinnor fysiskt, än tvärtom…. i den mån nu all information om hur verkligheten vad gäller våld i hemmet, når fram till polisanmälan… vilket ju är föga troligt.

Den här människosynen. Den här mansbilden, den här kvinnosynen, skapar sedan problem med jäv från domare, åklagare och försvarsadvokater i olika brottmål, varav vissa inte ens borde rubriceras som brottmål, utan snarare hämndaktioner.
Marrianne Ny’s jakt på Julian Assange är ett tydligt sådant fall där snedvriden manssyn, är lika rättsvidrigt som snedvriden kvinnosyn.

Det är MÄNNISKOR, med den mänskliga faktorn lurande i bakgrunden som är advokater, domare, åklagare, forskare etc. Att tex ha en kvinna som är djupt bitter på män som helhet, som är åklagare i sådana mål, borde vara jäv om något, och rent rättsvidrigt. Det är som att sätta Sverigedemokraternas Björn Söder att väcka åtal mot i rättsfall där invandrare på något sätt är anklagade eller utsatta.

Att tillsätta människor som redan bestämt sig för en tes i rättsfall, polisutredningar, utan att ha ett öppet sinne för andra eventualiteter, och driver utredningen, forskningen, polisutredningen dit de vill, skapar de svar de vill finna … är ytterst oerhört omänskligt och krossar ibland människors liv… som mycket väl kan var så i fallet Kevin, och med all säkerhet är så i fallet Assange, vilket helt och hållet är drivet av motorn hämnd, och inte rättvisa. Om man redan bestämt sig som utredare, är det föga troligt att sanningen kommer fram.

…
Vill till en början säga, att jag inte har en aning om vad som hänt.
Och sedan säga att det inte finns ord att beskriva tragedin och sorgen.
Så det här, från mitt håll, blir inte, som ofta sker hos många ett tvärsäkert uttalande om vad som hänt. Så som tex väldigt många gjort i fall som Assange, Billy Butt, Tito Beltran. Folk hemma i sofforna och journalister har varit tvärsäkra på deras skuld, fast inga egentliga bevis lagts fram i fallet Assange, eller Tito Beltran iaf.
”Den jävla våldtäktsmannen Assange” och dylika uttalanden är väldigt vanlig på sociala medier. ”skyddade bakom sina skärmar agerar de domare utan att ha varit varken närvarande eller tagit del av uppgifter eller presenterat någon som helst bevisning. Och i vissa utredningar har läckor till media och åsikter påverkat rättegången.

I Kevinfallet handlar det om barn som är både offret, och barn som blivit anklagade, så här är väl inte folk lika bestialiskt tvärsäkra från soffan och bakom dataskärmen. Här går ytterligheterna av åsikter kring metoderna och bevisföringen, vittnesmålen. Och på den punkten ter det sig lika polariserat och ogenomtänkt som vanligt.
Men här känner jag ändå lite tveksamheter inför hur just förhören av barnen gått till, och till slutsatserna av dem. Det finns även fall där vuxna människor som blivit åtalade är i en sådan utsatt position att det är ytterst rättsosäkert att leda vittnena, och pressa fram ett ”erkännande”, och utan teknisk bevisning.
Många blandar i sin iver att ”lösa fallet”, eller ska vi kalla det utkräva hämnd för ett dåd, för att det är så fruktansvärt, att man glömmer att man skapar fler offer om det inte står utom alla rimliga tvivel att man kommit fram till vad som hänt, och vem/vilka som är skyldig/skyldiga.

Så min åsikt är att det blir ytterst rättsosäkert när man lägger all vikt på vittnesmål och ingen teknisk bevisning finns. Och då skall vittnesmål bedömas trovärdiga eller inte trovärdiga, och människors hela liv hänger på vad några personer ”bedömer”
Och detta rättfärdigas med att det sällan finns teknisk bevisning.
Men det officiella ”avslutet” och känslan av hämnd, tar allt för stor plats i moderna rättegångar… om ni frågar mig

Och ändå tycker jag hemskt synd om Kevins pappa, för att allt rivs upp på nytt.
Kevin är kanske i Nangiala… Men Kevins far, och de anklagade barnen lever ett helvete om och om igen. Jag säger bara att ibland… bara ibland kan det vara bättre att leva i ovisshet, än att skapa en ”sanning”
Lite då tänker jag. Kevin kommer inte tillbaka till sin far. Möjligtvis reinkarneras han till någon lite Kungsfågel. Men han kommer inte tillbaka för att rättsväsendet försöker avsluta ett mål som inte finns tillräckligt med bevis i.
Det kanske får räcka nu ?

…
Liberalfeministiskt ordbajseri och högerextrem desorientering
http://www.expressen.se/kronikorer/hanne-kjoller/det-gar-att-bemota-fruktan-utan-att-lana-sds-formular/

”Liberalfeministen” Hanne Kjöller påstår att endast Sverigedemokraterna har ett ”Narrativ”. Och med det onödigt tillkrånglade ordet, menar hon nog att det är det enda partiet som har en ”berättelse”, en vision, eller nåt sånt. Det är ofta så att skribenter som Hanne använder sig just av den typen av vokabulär för att antingen framstå som bildad och det övre skiktet i samhället, eller för att just göra sitt ”budskap” något diffust och svårattackerat. Eller både och kanske.

Lite grann blir den typen av journalistik med tvetydigt, snobbigt språkbruk samma typ av vapen som just SD och Trump använder sig av. Dvs att bombardera med svårtolkade ord, eller i Trumps och SDs fall med halvsanningar och obekräftade påståenden om ”etablissemanget”, om invandring och invandrare så till den grad att vanliga medborgare till slut resignerar inför vad som är sant eller inte, eller vad orden eg betyder. Det är definitivt en form av maktutövande. Att nu Trump och SD iom opinionsframgångar och valvinster blivit ”etablissemanget” är ju givetvis inget man vill tillstå.

Jag säger det, för att när man läser Hannes text, finns det så mycket felaktigheter och ordval som bör ifrågasättas, att fokus från det hon försöker framföra, vilket helt klart blir en gåta för vilken läsare som helst. Och kanske det är meningen ?
Ett närmande till SDs idéer, en normalisering av deras idéer kring olika rättigheter utifrån nationalitet religion, medborgarskap etc. I sin text, utan att tala klarspråk, så gillar hon SD lite i smyg, och kritiserar övriga 7 partier för visionslöshet. Att en som hon kallar sig själv ”liberalfeminist” inte vågar tillstå att Vänstern verkligen har visioner och en berättelse om förändring är ju naturligt. Det är inte en förändring hon vill se. En förändring i Sverigedemokraternas riktning tycks däremot inte vara lika främmande. Det går inte att tolka den luddigt diffusa texten på annat vis.

Bara en sån sak som att hon dryftar sig till att i något format benämna sig själv som någon form av feminist, med ”rättvisekrav” på agendan, får det ju att vända sig i magen på en. Och bara den definitionen av sin politiska ståndpunkt är så absurd och förvirrande att fortsatt seriös diskussion blir snudd på omöjlig. Hannes politiska ståndpunkt har enligt mig inget med rättvisa att göra. Att döma av Hannes journalistiska gärning så långt, så känns det inte riktigt som hon förstår begreppet rättvisa, eller ursprungsversionen om feminism. Det gäller förvisso för en del ledande FI-politiker också, som vill har rättvisa för kvinnor, invandrare och HBTQ-människor, men helst inte för män.

Men åter till artikeln, som … tror jag handlar om SD.
Att SD skulle vara ett parti med ett ”narrativ” en berättelse, en vision, är lika absurt som att… som att… som att Hanne kallar sig feminist, eller Fredrik Reinfeldt ville att folk skulle ”öppna sina hjärtan”. Vad SD har, är en oerhört slug partiledare som framställer svenskarna och sig själv som offer för något skrämmande, främmande, odefinierbart. Och i en tid då det inte tycks spela nån roll om det finns någon statistisk sanning i påståenden. I en tid då det är värre om en invandrare våldtar en kvinna, än om en svensk våldtar en kvinna, så vinner ju givetvis den typen av människofientliga, segregerande tankegångar mark. Och när ”Liberalfeminister” som Hanne Kjöller, dessutom krattar manegen åt dessa ”demokrater” i folkdräkt, med bruna underkläder… ja då går det som det går.
Jag tror tyvärr SD kommer vara största parti om två val. För att vi hjälps åt att normalisera människoförakt, för att vi nöjer oss med att strunta i källkritik, för att vi föraktar sanningen, och räds alla utanför ”Svedala”, för att är redo att sätta oss moraliskt över andras människor pga av vår sociala status, och blunda för att vi är precis likadana i genomsnitt.

Idioter finns inom alla religioner, alla kulturer, alla partier, alla nationaliteter, om inte annat så visar många företrädare av SD med eget beteende upp det faktumet. Och en och annan ”Liberalfeminist”

…
Homo Sapiens insaniam – Det galna människosläktet

Asså…. en liten dammsugare-robot som far omkring mellan våra fötter, för att vi ska slippa röra oss ?
Eh… en robot till, som gör kattfan hos granne hysterisk,när den snurrar omkring på gräsmattan.
Rulltrappor för att vi ska slippa motionen, Ja till och med långa plana rullband för att vi ska slippa gå.
En som tar bilen 500 meter till gymmet för att…
öh, just det promenera på ett band ???!
Det påminner mig om ordspråket ”att gå över ån efter vatten”.

Sen prånglar man till höga reklamkostnader på oss oändligt många sorters träningsredskap som ska … öh ge oss den motion vi missar för att vi köpt robotar, stått på rullband och i stått i rulltrappor samt försummat att promenera till affären och tagit bilen ist bilen ???

Och det finns en tråkig gemensam faktor i detta beteende, det är marknadsekonomi !
Det är nyliberalism, det är kapitalism och ”tillväxt”. För att tillväxt ska kunna upprätthållas måste behov SKAPAS. De som har pengar måste vara missnöjda, och faktiskt lurade, som i motionsexemplen här ovan.

…
Frihet. Kärlek. Bekymmer. Tillhörighet. Familj. Skratt, är allt jag vill ha.

Jag kommer för alltid fälla en tår eller två,
när en dotter kramar om sin far när hon kommer från skolan.
Jag kommer nog alltid få fukt i ögonvrån när familjer återförenas i ”Spårlöst.
Mitt hjärta kommer helt säkert alltid att brista, när jag ser den fattiga indiska flickan som får ett näringsrikt kex om dagen, men ler större än jag nånsin sett, och välkomnar stolt den rika västerlänningen till sin skola.
Jag kommer alltid ……

Jag blir gråtmild när pappan följer den lilla pojken på knattefotbollen,
varje vecka, varje år, tills pojken blir less på faderns sällskap och vill frigöra sig.
Jag blir glad men avundsjuk när par går hand i hand, år efter år, när de planerar för middagen, hjälps åt att måla husfasaden.

Det kanske alltid kommer vara så,
Jag vet vad kärlek är likväl som någon ann,
men jag vet inte hur man lever ihop.
Jag har gett kärleksfulla handlingar och ord, tusen gånger,
och jag har även tagit emot sådana ord och handlingar.
Jag har helt enkelt inte ännu tillräckligt lärt mig att jag är värdefull.

Jag avundas inte miljonärer, dem är det synd om,
Men jag avundas familjer, jag avundas fäder,
jag avundas ibland vuxna med föräldrar.