TomasTvivlaren

…
Sjön ligger helt stilla, som om den höll andan, och Storön avbildas på den vilande vattenytan. Storlommen som skrek innan regnet, har tystnat. Svalorna har slutat jaga insekter för kvällen. Min blick vilar mot den helande utsikten, som ger mig själaro.

Från öppenspisen sprakar det till och tystnar med en värmande glödbädd.
Ibland sitter jag och tittar in i elden som om den med sina dansande flammor, hypnotiserade dem som är dess åskådare. I skogsbrynet dansar älvor och skogsrån insvepta i transparent mantel och döljande kvällsdimma. Innan jag lägger mig till sängs, går jag ut ur stugan och tittar upp mot en ljusblå sommarnattshimmel, och andas in den friska svala luften. Myggorna missar sin chans till ett kvällsmål, när jag åter går in i stugan, och drar täcket upp till hakan.

I rummet bredvid ligger morfar på rygg med slutna ögon och inväntar tålmodigt sömnen, tills den behagar komma. Snart nog kommer dova snarkningar från hans lilla sovalkov. Själv ligger jag och tittar på träribborna till botten på våningssängens överslaf. Jag synar dess kvistar och ådringar och finner dem naturligt vackra.
Trots all ro och harmoni omkring mig, snurrar tankarna kring i mig som osaligt rastlösa knott. Och en aning av rädsla för det okända och den mystiska skogen utanför gör att jag ängsligt tittar ut genom fönstret ibland.

Istället för att räkna får, fantiserar jag om hur mycket fisk vi ska få imorgon när vi vittjar mjärdarna, och jag känner mig lycklig vid den tanken och fantasin.

Halvt i dvala, halvt vaken hör jag att en ny dag har påbörjats innan jag vaknade, när morfar tassar omkring i sina bruna morfarstofflor. Mellan varje morgonsyssla, så som morgontoalett, göra upp eld, kaffekokning, grötkokning och lite smått och gott, så höjer morfar radion en anings aning i syftet att få upp sjusovarna i stugan. För nu finns det gott om sysslor, en ny dag har grytt i Stordegersjön, och morfar ler stort och triumferande när volymen på radion nått sådana höjder att inte ens ungdomar klarar av att sova till den…och säger med en lurig blick i ögonen:

– Jasså är du vaken nu ???

…
På många ställen har tiggare från Östeuropeiska länder parkerat framför butiker. Det hungerstrejkar några flyktingar i protest mot att de blir placerade i Grytan 2 mil utanför Östersund. Samtidigt i Svea Rike härjar det människor som skriver rasistiska ord på moskéer och vandaliserar dessa. Men från annars så lag-och-ordnings-ivrande Sverigedemokraterna, är det nu rätt tyst om vandalisering av moskéer. Jag menar det torde väl vara skillnad enligt dem VEM som vandaliserar ?

Och nu knyter säkert många av de ”invadringspolitikskritiska” svenskarne näven i fickan och svär över ”bortskämda invandrare” som ska va evigt tacksamma över att de överhuvud taget får komma till Sverige, och absolut inte har rätt att ställa några krav.
Men låt oss nu syna hur det ser ut, och vad integration innebär. Integration som är en av de saker Sverige-”demokratiska” partiet använder som täckmantel för att politiskt motverka att det kommer invandrare till Sverige.

Integration, är frågan om hur invandrare snarast möjligt kan anpassa sig och bli en DEL av svenska samhället, till skillnad från den assimilering som de flesta Sverige-”demokratiska” aktivister i realiteten förespråkar. Assimilering handlar om att radera ut sin ursprungliga kultur, religion, och helst även hudfärg om det hade gått. Medan integration är frågan om att berika samhället med sin kultur och religion samtidigt som man efterföljer svenska lagar, lär sig det svenskas språket och till slut kan arbeta på svensk arbetsmarknad.

Om nu vi kräver av flyktingar och invandrare att de skall anpassa sig till Sverige, integreras, eller som högerextrema Sverigedemokratiska element vill, assimileras, borde vi inte då ge rätt förutsättningar till dem för detta ?
Allt oftare, i Östersund som Sollefteå slussas de ut på landsbygden utanför staden, utanför samhället, bort från svenska språket, bort från svenska människor. Om nån försöker inbilla mig att detta att flytta bort flyktingar från städer är för att det inte finns bostäder, så ställer jag mig frågande till det. Kan det vara en medveten politik som har att göra med beröringsskräck och fördomar istället ? Och om det skulle handla om brist på bostäder i våra städer, vare sig det är landsbygdsstad eller storstad, så finns det väl utomordentligt kunniga byggföretag i Sverige va ?

I Stockholm kan det vara svårt med bostäder JA. Detta är en följd av att högerpolitiker och sossar har fört en politik som innebär att ALLA ska helst bo i Stockholm. Vilket ju i praktiken är både absurt och omöjligt. Men att det inte skulle finnas bostäder i avfolkade Sollefteå kan dom ju försöka inbilla någon annan än mig.

Hur ska då våra flyktingar kunna integreras i det svenska samhället, lära sig svenska, träffa svenskar, när de slussas ut i skogen, och en bussresa till närliggande ort kostar mer än dagpenningen de får som bidrag?

Jag vet att Sverigedemokratiska politiker egentligen inte är intresserad av nån integration av flyktingar, utan intresserade av att stoppa flyktingar från att komma hit. Helt enkelt för att de inte tycker om utlänningar… nja .. eller de tycker inte om utlänningar som är mörkhyade eller muslimer. Amerikanare och Britter funkar bra i deras värld. Jag vet allt detta . Men är verkligen Sverige-”demokraternas” väljare av samma åsikt ? Är väljarna medvetna om dessa enögda ”politikers” verkliga agenda ?

Om deras väljare är medvetna om detta, och ändå stödjer dem…
Gud hjälpe oss !

…
Nu har ännu ett år gått, och det har absolut inte varit det värsta av mina levnadsår, men det går inte till bokslut som ett år fyllt av harmoni, kärlek och hoppfullhet heller.

Hade jag struntat att Sverige håller på att bli ett ogästvänligt land, som flirtar med rasbiologin åter igen, så hade kanske hoppet lyst klarare.
Hade inte min hälsa krånglat under året, och mosters hälsa lika så, vilket inneburit några gråa hårstrån kunnat undvikas och en mer harmonisk tillvaro hade kunnat infinna sig.
Hade mitt marknadsvärde vart nå’t att hänga i granen, kanske jag sluppit sitta för mig själv på nyårsnatten och skåla i tranbärsjuice…om det funnits kärlek i mitt liv.

Men det har funnits solstrålar som lyst genom dimman också. Lilla solstrålen Solin har tappat två framtänder nu. Hon har haft och har sådana problem med sin mage, har så ont att hon skriker ibland, det lilla hjärtat. Och hon äter väldigt lite.
Härom dagen när jag fikade på Lilla caféet hjälpte jag henne med modellera, gjorde blommor och hjärtan i olika färger, och försökte peppa henne att äta lite mat. Det gick så där med maten. Jag gick därifrån i alla fall, och fick ett samtal av Solins pappa, att Solin hade varit till honom med min plånbok som jag glömt där. Han sa med eftertryck att det var Solin som lämnat in den till honom. Så när jag kom dit gick jag och pappan fram till henne. Jag tittade på henne och sa:

– Vet du vad som händer när man är snäll, och ärlig och lämnar tillbaks folks plånböcker ?

Hon skakade på huvudet och såg nästan orolig ut, innan jag sa:

– Då får man en peng som belöning för att man gjort rätt !

Och så räckte jag fram en sedel till henne. Och hon kvittrade glatt tack, och sken upp som en tandlös sol med gluggen på övre tandraden, och sprang raka vägen till sin sparbössa och lade den där.

Nu börjar det pangas och smällas ute, champagneglasen väntar på att fyllas upp. Folk träffas och festar i fina festblåsor, och förfriskade sinnen. Avger nyårslöften de flesta inte kan hålla, önskar 100-tals ”gott nytt år” till människor de knappt känner.
Nu är snart Helgerna över, och jag om någon, pustar snart ut och välkomnar vardagen..

Det ska bli skönt när allt är över

…
Alla civilisationer genom hela mänsklighetens historia har fallit, och nästan alla arter har rotats ut. Det kommer naturligtvis bli så med den västerländska kapitalismen och hela mänskligheten oxå till slut. Frågan är vad vi gör av vår tid på jorden, hur vi agerar mot våra medmänniskor under tiden, hur vi spenderar våra hjärtan ?

Varje liv tar slut, även ditt och mitt. Vad väljer vi att göra med dessa liv ?
Jag är ingen stor uppfinnare som förändrar världen genom att uppfinna en ofarlig energikälla. Jag är ingen modig Malala som riskerar sitt liv när hon trotsar Talibanerna. Jag är ingen forskare som kommer hitta botemedlet mot cancer.
Men jag är en människa som öppnar mitt hjärta och min kraft för de jag kan hjälpa, och jag är en människa som även förtydligar det med mitt politiska val. I mitt fall betyder det vänsterpartiet. Andra väljer andra partier, sådan är den ytterst bristfälliga demokrati vi har.

På senare tid har politiken vänts uppochned av ett parti som har lagt in demokrati i sitt partinamn, men ändock anser att ett parti med 13 % skall diktera hela landets politik genom utpressning. Andra partier som varit i opposition med hela 30 % har fogat sig för demokratins regler men inte detta parti. De har till och med sagt att de tänker fälla alla regeringar som inte gör som de vill i invandringspolitiken, och i samma andetag beklagat sig över att det ”är odemokratiskt att ett land styrs av en minoritet”

Detta med deras hot och avdemokratisering, och överenskommelser som slutits är naturligtvis inte bra för bredden på demokratin.

Men kärnan i detta inlägg handlar om hur sympatisörer till detta parti hävdar att det är andra partiers fel att SD växer. Detta är en ren lögn. Grunden för att främlingsfientlighet ska växa är ökat utanförskap och ökade klyftor, och den vägen har Sverige länge kört på. Men i slutändan, så måste väl ändå de som väljer parti vara ansvariga för vart de lägger sin röst ?

Att Sverigedemokraterna växer, beror på att folk röstar på dem, för att de av olika anledningar är emot invandring, och i väldigt många fall är emot invandrare. Man har rätt till en åsikt i frågan, men man skall stå för vad man röstar på, och inte skylla på partier som är för en human flyktingpolitik, som orsak till att SD växer.
Och man skall kunna svara för VARFÖR man är emot invandringspolitiken som nu förs eller varför man är emot vissa religioner eller kulturer. Och där faller både partiledningens hållning och de allra flesta av dess väljare.

…
Jag och min bror var inte lika som personer då, och nu är vi än mer olika. Men som små, var vi ju faktiskt bröder, och bodde under samma tak i 6 år, i en betongförort utanför Stockholm.

På julloven, och sommarloven blev vi ivägskickade till Ångermanland, till mormor och morfar. Mormor kunde vara väldigt svartvit och dömande många gånger. Men det var en någorlunda trygg tillvaro, och uppfostrande och framför allt lärorik. Hemma i förorten lärde jag mig om ensamhet, väntan och förtvivlan. I Kramfors och Stordegersjön lärde jag mig om naturen, fiske, snickeri, trädgårdsarbete, hjälpa till, och något så exotiskt för mig och min bror som gemensamma, näringsriktiga, goda måltider.

Mormor var en hälsofantast, läste och lärde sig allt om näringsriktighet i kombination med smak. Och morfar en konstnärlig praktiker, som kunde göra vad som helst med materialet trä. Och så ofta det var möjligt åkte vi till sommarstugan i Stordegersjön. Och varje gång var vi i extas över detta min bror och jag. Vi kände till varenda hus och kyrka efter vägen, hur vägens skick var på varje vägsträcka, ju längre ut i skogen vi kom, på väg till stugan. Den stuga som Morfar byggde, med hantlangning av vår far vintern 1969.

Resan till stugan

Vi åkte från Gumåsvägen 67 i Kramfors, mitt emot gamla Skarpåkersskolan tidigt på morgonen. Lukten av Veja Sulfitfabrik genomborrade våra näsor, men det var bara ett positivt kännetecken. Stannade ibland och tankade på GULF tror jag det var, i Bollsta Bruk. Förbi Ytterlännäs Nya och gamla kyrka. I Nyland köptes den sista provianten utöver det mormor redan packat ner i kylväska och röd matkorg. Mattfabriken i Nyland, den smala, smala Hammarsbron, efter Ångermanälven till Lo, vidare mot Styrnäs vackert belägna kyrka. Till höger efter butiken i Undrom, mot Offer, och Gålsjö Bruk där en kyrka en gång brunnit.

Men efter det var det bara skog och enstaka stugor kvar, innan vi lämnade asfalterad väg och tog av vid en gulröd skylt som det stod Bjällsta på. Vi tog sedan av på ytterligare en mindre grusväg, eljest hade vi fortsatt till Sidensjö, på den större grusvägen. Denna den mindre grusvägen, var egentligen till för timmerbilar. Det var inget egentligt sommarstugeområde vi var på väg till, utan en egen timrad skogsstuga, mitt ibland skogsägare och avverkningsområden. Det var närmare en fjällsjö i klimat och natur, än ett område nära kusten som man skulle kunnat tro.
Denna grusväg fick man ta det varligt på, annars kunde en stor sten riva upp underredet på morfars gamla ljusblå Volvo PV, eller punktera dess däck. Nu visade ju morfar oss iofs hur man gjorde om man hade punktering, och var utan domkraft i bilen. Tog med sig yxan (som han alltid hade med sig) högg några slanor av björk, och använde som hävkraft för att lyfta ena hörnet av bilen.

Färden över sjön

Väl framme vid Sjön, väntade en kortare färd med roddbåt, över till stugan. Jag och bror ivriga att bära och hjälpa till. Oftast fick bror äran att ro, eftersom han var större än jag. Åtminstone tills jag blev 7 år eller nåt. Stoltheten den gången jag först rodde över oss alla till stugan var sprickfärdig. Däremot fick jag tidigt vara hopp-i-land-kalle, och förtöja morfars hemsnickrade eka, vid en speciell sten vid bryggan, som även den Morfar gjort.

Lärorikt nöje

Vi fick lära oss hur man gjorde upp eld i vedspisen och öppenspisen. Öppna spjället och få till ett drag som gjorde att elden fick syre. Vi hade bark, och tidningspapper till vår hjälp. Det fanns alltid något att göra vid stugan, och det kändes aldrig som arbete när vi hjälpte till, bara nöje och lärdom. All nytta blev som en nyttig lek. Vi hämtade vatten i brunn, vi hämtade, sågade, klöv, staplade och bar in ved. Vi gjorde utbyggnader till stugan, vi anordnade manuell vattenpump till ett badkar, för vattning av trädgårdsland, vi plockade blåbär, hallon, lingon och hjortron. vi lade nät för fisk, vi fiskade gädda med drag och utombordare, vi metade abborre. Vi eldade ris medan det regnade, klädd i riktiga regnjackor och sydväst. Vi bröt tjärstubbar, vi tjärade ekor, vi rensade fisk, och vittjade mjärdar, vi lade ut sorkfällor, stekte kolbullar… … och vi badade sena sommarkvällar vid bryggan trots gyttjig botten.

Men favoritsysselsättningen på jorden var:


Men några av de mest magiska stunderna vid stugan, var att fiska med Morfarn. Ture Hansson. När morfarn satt vid rodret på utombordaren på väg till något bra fiskeställe i skymningen, och man kröp ihop i fören iklädd varm grön anorak, och hörde vågorna slå mot fören i otakt. Det fanns inget bättre på denna jord. Utom då möjligen Mormors Sluring, eller hennes nybakta grahamsskorpor med smör och ost på till en kopp varm choklad, framför öppenspisen sprakande och gnistrande, efter utförd fisketur.

…
Plötsligt gick det upp för mig…

Sedan kvällen före julafton har mitt humör gått i sank, och jag förstod inte först varför, även om jag visste några uppenbara orsaker. Så som mitt eget hälsotillstånd, så som min mosters kritiska hälsotillstånd, och all uppbackning och oro detta innebär. Så som en längre tids sömnbrist till följd av dessa.

Julkänslan hade nästan nått ifatt mig, och den Grinchen-gröna färgen övergick så smått i Julrött, på mina kinder, när jag nyligt investerat i ett fotostativ som skulle möjliggöra för mig att ta fina vinterbilder i mörkret, med lång slutartid. När mannen med den kränkta och försmådda julgranen kom ut och surade ner julefriden i Sollefteå, uppbackad av en lejd surgranne, så hade jag bara godhet, skönhet och julstämning i mitt sinne, jag var i ett tror-gott-om-människor-mode. Det i kombination med nära på utbrändhet och sömnbrist, var en kombination som gav den kränkta granens ägare en möjlighet att komma åt mitt humör och mående.

Det var bland annat ordvalet han använde, när jag sagt att det inte var några problem, att jag helt sonika kunde radera bilden på hans känsliga julgran, och dess integritet. Nu uttryckte jag ju inte i det läget just de syrliga orden kränkthet om hans julgran som kränkt vid det tillfället, för att inte hälla ytterligare bensin på en eld som inte alls behövts tändas. Men så här i efterhand, tycker jag att de passar bra…

Ordvalet han använde sig av då att han ville jag skulle: ”ändra mitt beteende”
Och så här i efterhand kände jag att det var ett påhopp på min person, min karaktär, och i hans fantasivärld var jag av sämre karaktär än honom, och han själv i alla lägen den ”rättfärdige”

Jag vet vem jag är idag, jag vet vad jag gör. Mina handlingar är näst intill alltid med god avsikt och omtanke. Om något, så möjligtvis ibland i för stor utsträckning självutlämnande och självuppoffrande. Jag är utifrån mina iakttagelser av denne till själen lille man, helt övertygad om att han inte kan säga det samma.

JAG behöver inte skämmas över mitt beteende och vem jag är. Det är HAN som behöver tänka över sitt ”beteende”

…och skämmas !

…
Trots att jag är relativt anti, utifrån utgångspunkten vad gäller Svenskarnes och västvärldens överkommersialiserade så kallade ”Julfirande” och under stundom utger mig för att vara en ”Grinch”. Trots denna självvalda epitet, har jag från vänner och bekanta vid några jag höra att jag mer är en Karl-Bertil Jonsson till kynnet, än Julfientlig Grinch.

En tänkt stämningsfylld vinterpromenad tar sin början

Intet ont anande, fylld av Julgenerösa ageranden både på kredit och debetkontot i mitt Grinchen-kamouflerade Jule-hjärta, ….vandrar jag ut i en vinterklädd Ångermanländsk småstad, med kameran och nyinköpt kamerastativ under armen.
Fylld av förväntan och inspiration över att skapa vacker konst av Kung Bores dekoration av vinterstaden, samt människors externa julpyntande på tomten, ler jag i hela ansiktet medan mina fötter styr mot vackra Ådalsbyn. Jag vandrar i ett magiskt vackert vinterlandskap och vad Ådalsbyn har att erbjuda mig i vintermotiv, lever upp till mina högt ställda förväntningar, när jag arbetar med lång slutartid i decembermörkret.

Påfyllning av Julehjärtat

Tidigare under dagen före dopparedagen, hade mitt hjärta glatts av att Solin, som jag med hennes mor skjutsade till akuten, två dagar tidigare, nu mådde bättre i onda magen. Så bra att hon hade ett stort smittsamt julleende i ansiktet när jag klev in på caféet för en kopp te, och frågade hur det var med henne. Och glädjen hos stadens främste ramtillverkare när Min vän G bjöd honom och mig på Jultallrik från den Kooperativa butiken, var värmande båd för honom och oss. Det tappra fighting-fejset som min dansvän J visade upp, när jag gjorde en snabbvisit, till henne där hon låg med dropp, och hade infernaliskt ont. Och i allt detta för henne smärtsamma, var det naturligt för henne att le, och önska God Jul, trots att hon får fira den i en sjuksäng utan sina barn. En kämpe utan dess like, att beundra. Och det varma leende mannen utanför Konsum ger mig efter att jag gett honom en nystruken Jenny Lind-sedel, är obetalbart värmande, och hjärtekrossande på samma gång.

Rättfärdig liten. liten man

Men säg den glädje som varar för evigt. Jag får nog efter denna kvällspromenad ompröva min syn på min egen Grinchfaktor, när en människa som jag aldrig i mitt liv sett åstadkomma ett leende som inte är hånfullt, kliver ut på gatan, efter att hämtat backup i form av storväxt granne. Hela hans väsen osade av ”nu-ska här gnällas och bråkas och trilskas” i den för honom självutnämnda rättfärdighetens namn.

Det formligen kryllar av ”rättfärdiga, lättkränkta” rättshaverister i Sverige nu för tiden. Blir man inte kränkt av att bli tagen på bild i ett offentligt sammanhang, så blir man kränkt för att man INTE kommit med på bild. Jag läser i media om att man blir kränkta om det läggs ut bilder på luciatåg för barnen. Man blir kränkt av att lille Bosse inte får vara Lucia i Luciatåget. Man blir kränkt av i princip allt som kan tänkas ……och lite till utöver det.

En kränkt och försmådd gran

Och nu blev denne minst sagt charmlöse man kränkt av att jag fotograferat hans snöklädda gran. Jag menar den var ju inte naken, den hade ju snö på sig 🙂 Inte i min vildaste fantasi hade jag kunnat föreställa mig denna reaktion, från någon enda människa på jorden. Jag har vid några tidigare tillfällen stött på, samt passivt observerat denne lille mans ageranden och förehavanden. Och jag måste nästan tycka synd om honom. Att gå omkring i en sådan torftig hjärtlös värld och vara kränkt och sur hela tiden, kan inte vara lätt. Att som enda glädjekälla har prylar och egendom, utan att kunna tänka bortom sitt eget samlande av saker och likviditet, måste vara förödande för själen, om där fanns någon till att börja med.

Jag sade tidigt att jag kunde radera bilden på hans gran (tänkte, ”radera hans förbannade granjävel”) om han ville. Men han var inte nöjd med detta, utan ville att jag skulle ”förändra mitt beteende” Här hade vi att göra med en oerhört kränkt man, eller försvarare av en oerhört kränkt gran, som blivit skändad genom min hänsynslösa fotografering. Denne småsinte man gav sig inte, han var ute för att sura ner Julen för någon människa, och det blev jag som hamnade i sur-linjen för honom. Man kan ju bara hoppas att han inte för över dessa egenskaper på eventuella avkommor… bevare mig väl.

Från Julvärme till Julilska, och tillbaks till Julvärme

Det slutade med att jag på Tyko-Jonssons-vis kokade av Jul-ilska, istället för som tidigare, när jag gick omkring med ett varmt inlindat Jul-mirakelhjärta.
”Du får INTE se hur filmen slutar”

Men kanske jag har sovit av mig julilskan i morgon bitti.
God Jul alla bloggläsare, önskar en ”Karl-Bertil Jonsson”, som kanske, när allt kommer omkring, jämförelsevis, inte är så ”Grinchig” ändå. 🙂

…
Till en början var jag ytterst ovillig till att införskaffa mobiltelefon, för många herrans år sedan. Men nu är det svårt att vara utan. Sedan blev jag övertalad att skaffa mig en dator. Och nu får jag klåda om den inte fungerar. Och facebook skulle jag aldrig gå med i, men vacker danstjej från Umeå övertalade mig.

Nåja hur som helst, dessa tjänster och artiklar har sina förtjänster, men även baksidor. Visst är jag hjälpt informationsmässigt, och skamligt nog även socialt.
Bara att uttrycket ”IRL” (I verkliga livet) ens skapats, är oroväckande för oss människor.

Jag har även blivit tvungen att lära mig källkritik, på ett internet där vem som helst kan lägga ut text och åsikter, där alltför många sväljer all information som fakta. Och ännu fler medvetet söker rätt på minst sagt tvivelaktiga källor, eller sådana de vet inte stämmer för att påverka folk i den politiska riktning de vurmar för. Det förekommer för visso i alla politiska läger.

MEN…. det är just detta rubriken syftar till.
Det är en överväldigande majoritet högeranhängare och forumrasister som använder sig av dessa möjligheter till lögn, vilseledning, nättrollsverksamhet, spamning av forum osv. Jag har vistats på forum där vänstersidan till 97% stått för sakliga inlägg, och högersidan med brunsvansen SDanhängare spammat, förnedrat, spottat på meningsmotståndare etc. till 97 %. Och tittar man till hur röst antalet är fördelat i politiken, i förhållande till hur många kommentarer som finns på Aftonbladets kommentarsfält, så är högern och brunsvansen SD kraftigt överrepresenterade i fuldebatter, och överhuvudtaget att vistas där. Och detta på en tidning nästan alla av dem påstår sig hata.

Är det verkligen en slump att nästan allt nättrolleri och nedlåtande kommentarer kommer från höger och de ”invandringspolitikskritiska” ?

…
Himlen har öppnat sig, och snön faller mjukt över Julruschen i Sollefteå. En julrusch som jag bara härom dagen, trodde skulle utebli. Men nu kommer de hem från när och fjärran, alla som valt att flytta söderut, eller helt enkelt varit mer eller mindre tvungen för att få ett arbete. Själv ger jag gärna bort mina julklappar idag och året runt, i formatet av omtänksamhet. Samma omtänksamhet som jag blir glad av att erhålla själv.

Och visst kan säkert fysiska julklappar vara en sorts omtänksamhet. Men inte alltid. När folk våndas över vad de ska köpa, över hur de ska hinna, och hur de ska ha råd, då försvinner liksom magin i det hela. En magi som finns i Amerikanska Julmirakelfilmer, men även i vardagen hemma hos oss i lummigt vita, vinterstaden Sollefteå. Att få skjutsa solstrålen Solin och hennes mor upp på sjukhuset när Solin har ont i magen, är för mig en större julklapp än jag kan föreställa mig pengar kan ge. Att hämta kläder till gammal tant på avdelning femton, för hemfärd i morgon, gläder mig mer än om jag fått hundra julklappar, för tusen kronor. Och att få erbjuda bärhjälp till bilen, för villrådig ung dam som inte mäktade med att bära dagens inköp, är bättre för mig än en välklädd julgran, skinka och Kalle Anka på julafton.
På eftermiddagen fick jag en handtagspåse med omtanke av en vän från Langsel. Det gjorde mig glad i hjärtat oxå.

I morgon ska nog jag och G sprida lite Julglädje hos en understimulerad fotograf, i stadens kärna.

…
Nu står Julen åter för dörren, och snön har äntligen lyst upp våra marker och sjöar i norr. Och under stundom känner man sig, som om man vandrade omkring i Mumindalen, under trötta, sovande mumintrolls vinteride. Snön knastrar under mina kängbeklädda fötter, när jag på mörka Ångermanländska eftermiddagen, promenerar mot den affär som en gång i tiden ordnade billigare mat åt sina medlemmar, genom att vara kooperativt. Julbelysningen strålar ödsligt över den lilla energiproducerande, skogsexporterande staden. Jag tittar i tomma skyltfönster på en ur handelssynpunkt, döende gågata. En ensam heltidsöverförfriskad kvinna svär högt för sig själv, och finner att hon själv är den enda som gitter lyssna på sin egen klagolåt.

Julhandeln i Sverige beräknas uppnå den ”blygsamma” summan av 65 miljarder kronor enkom i Sverige i år, och under dessa ”knapra” förhållanden, måste man ju förstå att svenskarna i allt större utsträckning inte anser sig ha råd att sträcka ut handen till människor, vars hem blivit sönderbombade och de som har förlorat halva sina familjer. I min lilla avfolkade stad, blir dock julruschen knappt märkbar överhuvud taget, då många julstressade konsumenter, sponsrar Birsta och näthandeln, framför tynande lokala handlare på orten. Eller märks inte pga av att människor som jag, inte lägger en krona på julklappar, men har gett bort ett antal hundralappar i höst på människor som sitter och fryser utanför matvarubutiker i nöd, med pappersmugg och moloken blick.

Jo jag är fullt medveten om att detta mitt beteende, i ett land där jaget och pengajakten inte bara är normen, utan även det eftersträvansvärda…. kan framstå som en kommunist i osynligt tomtedräkt. Ty i dagens Sverige och Europa, är det fulare att vara solidarisk, än att sympatisera med politiska krafters vars anhängare går förbi en tiggare och bokstavligen spottar på henne. En god vän till mig bevittnade just detta, och det blödde i hjärtat på henne, så hon lade en sedel i muggen, och kramade om den unga kvinnan som vissa anser ”har mage att vara fattig”.

Välsigne dig min storhjärtade vän, från en troende ateistisk kommunisttomte som jag.

Med utgångspunkt från min nyligen akut aorta-opererade, 82-åriga moster inköpslista, inhandlar jag julmat i rätt blygsamma kvantiteter, långt under den genomsnittlige svenskens gastronomiska julfrosseri. Det blir lite sill, kalvsylta, rödbetssallad. Och jag köpte grötris eftersom jag blev sugen på julgröt.
Skinka behöver jag inte köpa separat åt trött, ålderstigen moster, eftersom vi gemensamt investerat i en kvarts gris. Detta år åligger det på mig att under mosters instruktioner, gnida in in julskinkan i lite socker och salpeter. Och dagen efter koka saltlake, för att om några dagar griljera julskinkan. Själv hade jag varit nöjd med Zeunerts julmust och Julgröt vad julköket anbelangar.

Jag är mycket lycklig lottad, som har ynnesten att få bidra. ännu lite mer, nu när godhjärtad mosters krafter tryter pga ohälsa och ålder. Det ger livet mening för mig, oavsett vem jag hjälper och bidrar till. Jag känner mig, mitt i alla politiska, kalla högervindar, rätt privilegierad, som får betyda något för någon…. som jag gör för moster. Då hon betytt allt för mig, då min värld rasade samman för 28 år sedan.

God Jul kära moster !