TomasTvivlaren

….
Alltså ….. det är mycket jag inte förstår här i livet. Ju längre jag lever, och ju mer jag lär, inser jag att det är mer och mer jag inte förstår. Kvinnor tex… Jag älskar dem, attraheras av dem… men ack så dumt av mig. Får de inte uppskattning för sin kvinnlighet och utseende, så kan de bli arga och kränkta, och nästa gång kan de bli arga och kränkta för att de faktiskt får blickar och uppskattning…och ingen nu levande forskare har några som helst svar. En del klär sig till ex i kraftigt urringade tröjor och blusar och blir upprörda över att män inte tittar dem i ansiktet. En del byter ogenerat om framför näsan på en, och uttrycker mindre smickrande ordval om äldre mäns slem-grad, när blicken råkar registrera det inträffade.

Det finns en film, med Mel Gibson, som heter: ”Vad kvinnor vill ha”. Och givetvis är det ren Science fiction, det är ingen som vet detta, inte ens kvinnorna själva. Och då är det ju svårt för män att veta det, skulle jag tro. Jag har tom vagt hört talas om gifta kvinnor, som halvt om halvt talar om för förmodat attraktiva män, utanför hennes äktenskap, att det kommer inträffa känslomässiga, vänskapliga indragningar i vänskapsrelationen, i fall denne man behagar träffa en egen kvinna.

Och kommunikationen med dessa underbart lockande varelser som vi kallar kvinnor, är en rent av en omöjlighet. Man skall inte lyssna på vad de säger utan vad de tänker, så vida de inte ger en direkt order, då kan det hända de blir arga för att man inte lyssnat på vad de sagt, till skillnad från när man ska läsa mellan rader och förstå utan att de sagt vad de vill ha sagt. Huruvida en man skall lyssna ordagrant eller läsa mellan raderna på kvinnans ord, tycks i efterhand till synes helt slumpmässig utvärderas och avgöras av kvinnan i fråga retroaktivt.

Och kvinnor i grupp kan vara ytterst förbryllande. Det är inte bara en gång det hänt, att kvinnor man träffat på tu man hand, som varit trevliga pratsamma, bytt blickar och meningsutbyten, sedan förvandlats till något annat, när man sitter som ensam man i en tajt grupp av kvinnor. Luften bara vimlar av kodade budskap, exkluderande internskämt, grov vokabulär, och ett oförtrutet tillika för män, obegripligt fnitter. Och man känner sig lite ”ET phone home” i dessa ögonblick, lite lätt utanför.

Naturligtvis kan jag inte skylla min singelstatus och mitt oförstående, enbart på hur kvinnor är. Det ligger mycket hos mig som person oxå. Det finns miljontals gifta par där ute som får vardagen att fungera, och kanske till och med med kärlek och omtanke. Skillnaden mellan dessa gifta män och mig är kanske att de inte har ambitionen att förstå gåtan kvinnan….plus att de har jobb, hus och bil kanske.

…

Efterlängtad kramförfrågan på glaskrossarkväll.

Lyckan kommer och lyckan går… säger de…. ibland besöker den en flitigt. Och ibland får man efterlysa den med missing people. Bara en sån sak som vädret, som de flesta svenskar i nuläget hunnit börja gnälla på: ”för varmt, för kall, för blött, för blåsigt”…. fast jag tycker det har varit underbart väder, lite sol, och lite regn, lite dimma och lite fläkta bort insekter….

Och i Lördags på criusingen, som egentligen inte alls är ett evenemang som tilltalar mig. Med män i divergerande åldrar som har brallorna på halvstång, funderandes på bred ångermanländska: ”va dra’n hänn fö olja då?” Dum-fylla fram på småtimmarna, och fullt accepterande av krossade glasflaskor och vältande av parkbänkar. Något som i nyktert tillstånd på en vardag förmodligen skulle kunna rendera i böter eller dylikt. För att inte tala om det makabra brottet ”cykla på gågatan”… huvva säj ja ba !!

Men på cruisingen i år, i likhet med laxfestivalen i fjol, bestämde jag mig för att sätta mig på en stol mitt i stan, då på Bennys Bodega, nu i år på Lilla caféet, och betrakta tokigheterna på säkert avstånd över en nytillagad kopp espresso. På tidiga kvällen var Lilla caféets lilla son och dotter ännu på plats, och jag fick inkassera min första kramförfrågan någonsin av fröken Solin. Av Sam har jag fått massor förut. Men lilla fröken har alltid varit naturligt reserverad, och jag har tålmodigt och respektfullt väntat ut henne, ritat och målat sittandes i skyltfönstret, vid cafeet när Mamma och pappa springer runt och servar kunder. I några år har jag frågat henne hurtigt och med bus-röst: ”vill du ha en kram Solin ?” varpå hon skrattat och svarat: ”aldrig i livet”
Men så i lördags, kom kanske den första någonsin utanför familjen att få en kramförfrågan från Solin. Det är många som försökt charma fröken utan framgång kan jag säga. Min spontana spjuvernerv frestade mig att skoja och säga: ”aldrig i livet” Men då jag vet att barn upp till en viss ålder inte förstår ironi, så lät jag bli, och gav henne kramen hon ville ha….

Jag är smartare än en femteklassare !?

Smartare än en femteklassare Programmet med Lasse Kronér, där vuxna välutbildade män och kvinnor går bet på att överträffa femteklassares skolkunskaper, kan te sig rätt knepigt ibland. Men jag fick idag bevis på att JAG är smartare än en femteklassare. Via Svenska bangolfförbudet är en kille anställd för att få ungdomar intresserade av bangolf. Marcus heter han. En mycket duktig, kompetent, lugn kille. Denna gång hade han 2 skolklasser där tillsammans med 2 lärare. Jag fick cykla ner för att låsa upp, och så fixade jag lite med några bangolfhinder, ringde nåt telefonsamtal ang bangolfaktiviteter. Eftersom de var så många, så gjorde M som så att han mixade spel med tipsfrågor vid varje bana (18 st) Och vinnande laget hade 12 rätt tror jag… och jag hade 15 rätt, således borde jag ju kunna titulera mig smartare än en 5:e-klassare ?! Även om jag faktisk rågissadfe på 4-5 frågor. Jag vann ändå ingen kaka 🙁

Fö övrigt hade jag glömt hur många frågor 10-11åringar kan ha, och då gånger 30 st: ”Varför har du så många golfbollar ?” – ”är det där en tävlingsklubba ?” – ”Kan du gå runt anläggningen på 17 slag? ” (det finns 18 banor) – ”Tävlar du i minigolf ?” – ”Få jag prova din klubba ?” etc etc etc..


Dubba Paul Svenssons röst !

Det finns stunder i liver då man ryser och myser av vällust, liksom spinner lite som en katt. Till ex när en frisör donar med håret, när vågorna kluckar mot fören på en trä-eka, eller när en gammal tant pysslar om en med nybakta kakor och nykokt kaffe.

Ytterligare en sådan stund är en Finlandssvensk mysstund. Jag kan sitta och titta på finlandssvenska ”Strömsö” utan att det egentligen är så speciellt mycket mer intressant än svenska Ernst kirchsteigers pyssel o knåp. MEN !!!!
… det är på finlandssvenska, vilket gör att man kryper ihop i soffan och njuter av den underbara språkmelodin, utan att vara det minsta intresserad av vad de tillverkar, och tillagar. Kanske är det så att Tove jansson och Mark Levengood har lagt grunden för den finlandssvenska feelgood-mystiken, men jag tror att språkmelodin i sig är förtrollande oxå…. som ett mumintroll. Jag skulle gärna ha replikationer av programledarna Camilla Forsén-Ström och Jonathan Granback, på varsin piedestal i hörnen av min lägenhet, kucklandes gallimatias på finlandssvenska…. ja bredvid fusklappen då förståss.

Men naturligtvis finns det en katt bland hermelinerna även i detta program. Kocken bryter inte det minsta på finlandssvenska, utan har bräker på nåt underligt vis fram någon blandning av Helsingborgsskånska och nyinlärd Stockholmska. Hela stämningen är ju förstörd för hela kvällen !!!!! De har väl jallafall kunnat dubba honom till finlandssvenska !!!!…

…
Tänk så det kan bli. Jag Kai Tomas, näst intill moralistisk nykterist, men ändå inte så moralistisk över berusning ändå.ä…. har tillbringat kvällen lätt berusad.
Jo och visst har jag haft trevligt, mycket trevligt skulle jag säga faktiskt.
Min Sancho Pancha Göran och jag såg Zidén & co rocka lös på cabovalen på Risön.
Berusningen satte nivån för vad som kunde betraktas som rolig konversation, och om sällskapet nyktrade till fortare än en själv, så märktes tydligt hur oförståelsen för berusad humor blev tydligare.

En alldeles underbar uppenbarelse och hennes genomsnälle barsällskap, lyste upp min och Gs kväll. Nu hör det till saken att den underbara uppenbarelsen anses av undertecknad vara lika underbar när jag är helt nykter, men jag skulle gissa att hon är ”out of my leage” …. så jag var i vanlig ordning en snäll tillbakadragen gentleman.

Så jag och G vinglade hem i gladan lag och skojade friskt om saker som en nykter hade fnyst föraktfullt åt. Tex att jag som hade kängor på mig kunde plaska i pölarna, medan G som hade tygskor inte kunde det. Det krävdes 3 öl för mig att komma i det stadiet.

Aningen av en melankoli kom över mig sedan Gs och min väg skilts åt, och jag skrärpte mig och gick relativt rakt. Nåja … nästa nöje blir helnykter dans misstänker jag. Jag och en danstjej pratade om att jamma i pausen, med gitarr, flöjt och sång nästa dans på Gussjö. Men jag kom just på att det är Non-stop-dans den kvällen…… typikst

För övrigt så är jag bortsett från denna händelse. ledsen över att har gjort en vän sedan länge ledsen, utan att ha haft en minsta avsikt att göra detta. Men jag har bett om ursäkt till henne för en vecka sedan, och kan bara hoppas att det går över. Det hade inte gått över ikväll kändes det som..

nä… nu äre borsta gaddar o knoppa som gäller, imorrn ska moster skjutsas på Skärvstagården

…Fick just höra en fantastisk berättelse av en vän, Hon kunde inte med säkerhet verifiera att den var från verkliga livet. Det är nästan så man hoppas på att den var det, annars duger den bra som motpol mot flummigt föräldraskap:

I Konsumkön i Umeå stod ett barn och gång på gång körde vagnen in i framförvarande Konsumkund, vilket naturligtvis irriterade denne, och föranledde honom att säga åt föräldern till det oregerliga barnet att säga åt honom att sluta köra vagnen på honom.
Varpå mamman hade sagt:

– Nä … vi har fri uppfostran, han får lära sig själv

En i kön bredvid hade sett vad som skett, och tog en Ketchupflaska, öppnade den, och sprutade ner alla varor i kundvagnen hos den fritt uppfostrande föräldern och sa:

– Jag hade oxå fri uppfostran när jag var liten !

Vist hoppas man att det är en sann berättelse ?

…
Helt underbart med regnet som faller, och bidrar till grönskande försommar. Det finns alltid pluskonton, och minuskonton på hur man har det, och det är i ständig förändring, trots att mycket verkar aldrig förändras. Jag kommer från en vinter med hotfulla svarta fläckar på huden, en slumrande ointresserad och underbemannad sjukvård. Och nu till en begynnande sommar, där jag jag lite smått beklagar mig över att ständigt vara Gösta Gigolo på danserna, dvs ha fullt upp på dansgolvet HELA kvällen, utom just sista dansen, och utom just att gå hem med en kvinna jag älskar.

Men även om jag vidhåller att det är trist och tråkigt att det är på det viset, så hade jag den stora äran att träffa D, en kille som måste ha hjälp med i stort sett allt, andningsmaskiner o dylikt. En ung kille som ändå kämpade på och gjorde det fantastiskt bra. Kommunicerade genom teckenspråk, hade en stark egen vilja, tyckte om besök, och hade en vass humor som jag uppfattade det. Och två unga tjejer ganska nya på arbetsmarknaden som ständigt vakar och sköter om. De imponerade stort på mig. Så stort ansvar på så unga tjejer, och de tycktes fixa det med bravur och distans.
Halleluja !

Ja ….och just då efter det besöket, tycktes mitt gnäll över kärleksbrist, och stackars-mig-syndrom, … det tycktes blekna ganska fort och föreföll sig rätt löjligt av mig i ljuset av andras livsöden. Men givetvis kommer jag väl alltid längta efter den kärlek som jag så saknar…även om den aldrig slår in för mig, utan bara för andra. Jag har ju mina dans-cykel-och-promenad-spiror i behåll, och är relativt frisk ändå…..

När vi sedan rullade vidare mot Birsta Shoppingcentrum, så slog det mig hur off road människan håller på att bli. Det är en helt främmande värld för mig, speciellt Birsta city. Ett inomhusköpcentrum där det sprang omkring en hel del omogna småtjejer mellan 10-60 år gamla fullt fokuserade på sitt eget utseende, och vad de kunde shoppa för att bättra på det. Smink, parfymer, kläder, stövlar och skor, nagellack, och ännu mera kläder. Männen springer även dom numera omkring och tänker på sitt yttre, kroppsbyggen, med tajta tröjor, och kan inte få in armarna till kroppen pga av sina uppsvällda gym-armar. De ser mer ut som vandrande svullnader än som vältränade män. Och deras ekonomiska överflöd spenderas på gymkort, blanka överdådiga bilar, fyrhjulingar att köra i fyllan med, mobiltelefoner, etc etc….

Och sedan så jag den nya generationen springa omkring på Birsta city med sina utseendefixerade mammor, och det blev uppenbart för mig att de kommer i än större grad växa upp att bli fullfjädrade ytliga shopoholics en stor del av dem. Och det gör mig orolig för människans framtid, den nya svenska generationen ungdomar.

Och sen gör dom buisnes av resultatet oxå, och exponerar folk i TVs ”lyxfällan”…

Puke !

http://vardagsrasismen.wordpress.com/2014/05/13/sverige-kan-inte-ta-emot-alla-flyktingar/

“Sverige kan inte ta emot alla flyktingar”

SD går till val på det, rasisten älskar att säga det och till och med
S har apat efter retoriken. “Vi kan inte ta hand om alla”. Det är
verkligen en liten snuttefilt i diskussionen om invandring och
framförallt asylinvandringen, att just vi tar in för många, vi tar hand
om “alla”. Så därför tänkte jag ge er lite statistik på hur det faktiskt
ligger till med det där att alla kommer hit. Nyaste statistiken är
från 2012 så det är den jag kommer använda mig av.

* 2012 var 45 miljoner människor bort-tvingade från sina hem.

* 15.4 miljoner var på flykt och i skydd av FN

* 23.000 personer tvingades varje dag lämna sitt hem för att söka skydd från krig, antingen inom det egna landet eller till andra länder.

* Utvecklingsländer tog hand om 81% av alla flyktingar. Till skillnad mot 70% 2002.

* Pakistan tog hand om flest flyktingar, totalt 1.2 miljoner.

*Afghanistan var det land varifrån flest flydde, 95% av alla afghanska flyktingar hamnar i flyktingläger i Pakistan eller Iran.

* 46% av alla flyktingar var under 18 år.

* 28.8 miljoner var på flykt inom sina egna länder.

* 893.700 sökte asyl vid något kontor kopplat till FN. 13% av dessa behandlades under året.

* De fyra länder som tog emot flest asylsökande var: USA (74.400), Tyskland (64.500), Sydafrika (61.500) och Frankrike (55.100)

Källor: UNHCR globala rapport för 2012 samt UNHCRs årsbok

Nu när vi vet hur många som var på flykt och hur många som sökte asyl i något FN land kan vi se på Sverige:

* 2012 ansökte 43.887 asyl i Sverige. Det är alltså
0.2% av alla flyktingar det året. Fördelat på kön och barn/vuxen såg
statistiken för 2012 ut såhär:

* Av dessa fick mindre än 15.000 asyl, dvs färre än 0.09% av alla flyktingar i världen. Källa: Migrationsverket

Att jag nu enbart räknat på asylsökande beror helt enkelt på att
övriga invandrare består av (från största till minsta grupp):
Återvändande svenskar, anhöriginvandrare vars försörjning måste vara
säkrad av den som personen invandrar till, arbetskraftsinvandring,
studenter, adoptivbarn.

Så nu kan vi ju då fråga oss om 0.09% är “alla”? Inte? Nä då kanske det är dags att sluta säga att alla kommer hit?

Om någon känner för att gnälla om att USA, Tyskland osv är rikare länder än oss och därför har råd med fler asylsökande:

* Det land som tog emot flest flyktingar sett till BNP var Pakistan. Följt av Dominikanska republiken, Kongo och Kenya

* Sverige låg först på plats 58 sett till flyktingar och BNP.

Å den som istället vill gaffla om att Sverige är ett litet land med få invånare, sett till invånarantal 2009 så var det Jordanien
som tog emot flest flyktingar. Inte Sverige, vi var först på 12:e
plats. Så nä så himla världsledande är vi inte va? (Dessa siffror är
från 2009 men tyvärr hittar jag inte en samlad statistik på detta som
går att länka till, den som vill kan ju räkna själ utifrån siffrorna hos
UNHCR från detta år)

Som sista grej, för den som nu vill hävda att vi inte har råd:

Invandringen (totalt räknat) kostar oss ca 1% av BNP varje år (drygt 34 miljarder). Bara alliansens skattesänkningar mellan 2006-2010 kostade 100 miljarder och på de la det sedan skattesänkningar för ytterligare 100 miljarder och så sent som i fjol talade de om skattesänkningar för ytterligare 15 miljarder. Så nog finns det pengar, det är bara en fråga om hur de fördelas.

…..

Vårkänslor på ålderns höst

Det spritter i benen på gubben när det blir vår, och första logdansen äger rum. Men nu för tiden räcker inte bensprattlet lika länge under danskvällen. Nånstans halvvägs mellan paus och sista dansen var det slut på extravaganta sidostepp och exotiska rullningar på mina höfter som i det läget skulle kunna misstas för stelopererade.
Det handlar från den stunden och framåt om att försöka fly dansgolvet för en vilostund, och microåterhämtning. Men det gick inge vidare med flykten…. fick ju inte va i fred en stund på dansgolvet, så är det ju när man är dansant och trevligt, charmig… och … wait for it… wait for it: söööööt.

Men sedan när kvinnorna eggat upp sig färdigt och sista dansen tonat ut, DÅ …jädrar skingras dom som som en gnuflock jagad av hyenor och ”Jellon” på samma gång. Men det är klart… man kan väl inte riskera sin sociala status genom att idka älskog med samhällets ekonomiska bottenskrap kan jag tänka.

Min rygg, och övriga lemmar var näst intill obrukbara, bortsett från en lem, som säkert hade kunnat skakas liv i om tillfälle getts. Jag hade pincett och sockerbit redo för att locka ut den från sitt gömställe. Och sker detta kan den förvandlas till ett regelrätt monster. Det har hänt att jag måste sätta mig ned pga blodtapp från hjärna vid sådana tillfällen.

Överraskande modernt och ålderssänkning

Elizas överraskade positivt både vad gäller repertoaren som blivit avdammad, från att ha varit i Bert Idoffs-stuk, till ett nästan modernt band, men bara nästan, och vad gäller medelåldern på danspubliken. Man behövde inte följa med uppbjuden tant och parkera rollatorn strax efter uppbjudning, ej heller plocka upp tappade löständer samt handväska. Faktum var att det var en hel del tanter i min egen ålder, snygga och virila… eh tror jag. Fanns tom en del ögongodis för gubbsjukan inom mig, men tanterna i min ålder vann kampen om min dansanta lekamen denna kväll, ja och några få i 21-30.

Karaktärer

Två stycken tjejer hade rymt från dagis denna kväll (12 år gamla, sa en tant i min ålder)och hamnade på Hanssons loge, hoppandes hand i hand slalom mellan dansande par under hela kvällen. Ett gäng sura gubbar i den övre medelåldern, med armarna i kors, agerade panelhönor (tuppar) då de äldre tanterna lyste med sin frånvaro. Kanske de var på pickalurven efter för mycket lådvin under matstaffetten.

Matadoren/Salamandern som hypnotiserar sina dansoffer i något som liknar ADHD- Quick step lyste med sin frånvaro. Men han hade en stand in denna kväll, om än betydligt mer dansant, så var förförelse och påklistrat dollargrin prioriterat före dans. Jag misstänker att nån enstaka av mina danstanter följer med honom hem nån enstaka gång…vilket är förbryllande, då jag tagit mina danstanter för att vara inkleckella (intellektuella).

Sparbössan spräckt, matsäck gör mig mätt

Mitt ekonomiska läge, föranledde medtagande av eget fika, som jag allena inmundigade, förgäves väntande på sällskap… vilken sort som helst. Dock gick ju inte fikat av för hackor, Nyfångad/rökt abborre på hårt krav-tunnbröd… ja osså Trocadero… i brist på kaffe.

När kvällen var slut och jag haltade iväg till Stinas bil, var jag glad att jag antog erbjudandet av skjuts, istället för att ta cykeln som 18-åringen i mig föreslog. Det hade 100-åringen i mig fått lida för.

Dagen efter, kvällen före

Dagen efter är en dansnykterist som jag inte bakfull i huvudet, med kroppen känns så lite grann. Det en timme innan den kom igång igen. Ner på Bangolfen för klubbtävling med endast 3 deltagare, utan ett enda träningsslag. Det kunde ju bara bli förlust tänkte jag efter att ligga 5-6 slag efter övriga redan efter 3 banor.
Men på nåt j-a vis gick jag i mål som etta i detta storskaliga startfält… men jag var för trött för att dryga mig mot förlorarna.

Gräset nere på Bangolfen, hade växt sig långt trots att det klipptes av undertecknad för 2 veckor sedan, och först tänkte jag att ”nån annan skulle kanske klippa istället för mig (ha ha ha ha ha) men sedan sluta jag att skoja med mig själv och tog fram åkgräsklipparn. Naturligtvis klatrade både gräsklippare och grästrimmern…. så jag var klar 4½ timme senare.

Men så hemskt synd om mig idag var det inte ändå. Då 82-årig Moster bjöd på Pärern, röbetern, moröttern, palsternacka och biff.

Ska försöka lura iväg min kropp på dans nästa vecka också…. vi får väl se, den brukar glömma stelheten rätt fort. Och lem nummer 5 lär ju inte behöva överanstränga sig då heller, och kondomkontot ligger på noll. Det är inte ens budgeterat för det…. ingen mening, de hinner ju torka ihop innan eventuell användning. Men vad gör det ? Jag ser mig i spegeln och ger mig själv en blink, och känner mig uppskattad till tusen.

Auf wienerschnitzel !

…
Jag har nu iofs inte deltagit i Sollefteås matstaffet, så jag får helt enkelt bygga mitt blogginlägg på fördomar och hörsägen. Och sedan är det bara att stämma mig för förtal om tillfälle ges. Själv förbehåller jag mig rätten att ha fördomar om företeelser, så länge det inte skadar människor direkt, i likhet med fördomar som leder till rasism och förtryck, eller skvaller som berör personligen individer vars liv kan försvåras eller förstöras av dem… och här erkänner jag ju dessutom att det är fördomar jag sysslar med.

Jag har ju fått känslan av att många, dock inte alla deltagare, inte alls är intresserade av mat och samvaro, utan snarare ges ett tillfälle att skryta över sitt boende, jobb, och inredning. Och dessutom ges tillfälle att racka ned på folk som inte har lika bra jobb, snygg bil, snygg äkta man/hustru, och fin inredning.

Lite grann i likhet med klassåterträffar från högstadiet och gymnasium, där man ser hur bra det gått för vissa ekonomiskt och statusmässigt,…. och vise versa för medelmåttorna. De som det gått riktigt dåligt för dyker troligtvis inte upp på återträffen, men det finns säkert en brutalt nyfiken person, oftast då tillhörande medelmåttorna, som har koll på dessa förlorare, och gärna vidarebefordrar information om deras misslyckanden och elände.

Om det nu skulle vara så att denna matstaffet bär ett skimmer av snobberi och statustävling, så skulle det vara roligt, åtminstone som tankeexperiment, att anmäla sig till denna tävling. Nu har jag förstått att man måste anmäla sig parvis, men att man inte behöver vara ett kärlekspar eller gifta/sambos. Men det går väl att ordna… åtminstone på tankeexperimensnivå.

Men det vore roligt att se ansiktsuttrycken och eftersnacket när ett prominent par med status lottats att komma hem till min enkla boning, med dammråttor, hopplöst omoderna möbler, cykeln uppe lägenheten, som är på 35 kvadratmeter. Det vore roligt att bjuda på uppstekt kornmjölsgröt med sirap, baserat på min egen matbudget. Och på ren tji bjuda hem dem INNAN städdagen, som inte inträffar så ofta som den borde. Ytterkläderna liggandes på golvet i hallen när de stiger på, 4-5 par skor liggandes huller om buller i samma tambur. Gruset ute i hallen ska fastna på deras hundrakronors strumpor. Skyffla ner skruvar, verktyg och lite brädbitar som ligger på köksbordet vi ska sitta vid när vi ”dinerar”

Och för att riktigt spä på… så sätter jag fram min vänsterpartiflagga på bordet, och köper hem ett porträtt på Stalin. Inte för att jag någonsin gillat Stalin, men det är ju så societetens verklighetsbild ser ut.

Bon apetite panriche mes freres et seures ! vive la revolution !

….
Mitt i feminismens framfart, med hen, och skäggiga damer, gör jag med stolthet och framförsikt iakttagelser som gör att jag kan titulera mig ”gubbe”
Nu ska väl ändå sägas att det är orättvist att en dam som vinner eurovision song contest, fortfarande har avsevärt mycket mer skägg än mig, men jag tror att hon/hen/henom/han fuskar på någe vis. Det skäggiga… el f’låt skämmiga är att det inte är skägget som är fake om jag förstått det hela rätt, utan håret, som är en peruk.

Självklart är vi män/gubbar fortfarande roten till allt ont i världen, och insemination måste ju vara framtida lösningen för det goda släktet; kvinnorna ! Men i smyg går jag ändå omkring och är lite stolt över min nyblivna gubbighet med gubb-träskor, keps och Jeans, som tvingas ned nedanför magen pga nyodlad Airbag.

Tar små microsömnstunder i princip varje dag nu för tiden. Jag är nöjd med mat, sömn, kaffe med kaka, och att få avsluta det med en fast och fin avföring som huvudkudde

En tant i min ålder, sa sig se små gra stänk vid tinningen när vi promenerade häromdagen. Och även om jag inte sett dem själv ännu, så tar jag henne på orden, och kanske blivit lite vuxen då’rå.

Jag bör för min egen säkerhets skull, sitta ner när jag tar på mig strumpor och skor, så jag inte far framstupa, och får fara på Amburettet i Lassalans. Sitta ner i badkaret, och ha badkarsmatta är viktigt.

Gubbsjukan är ett måste när man blir gubbe. Att titta efter unga tjejer är helt naturligt tror jag, om du inte frågar tanter som vill att man ska titta på dem istället, då kan du få ett annat svar. Det är för övrigt dessa tanter som uppfunnit ordet ”gubbsjuka” om någon undrade.

Sedan tror att vår herre ordnade det så praktiskt att göra unga kvinnor snabbare att springa, än gubbsjuka gubbar. Så det ordnar sig nog med detta.
När man var ung sprang man efter tjejer, men när man fick ifatt dem, visste man inte vad man skulle göra med dem. NU vet jag, men nu hinner jag inte ifatt dem längre.

Gubbsjukan blommar som sagt, men tanter i min egen ålder är nog bäst, då de inte använder sig så mycket av ”helt sjuuuukt bra” ”de va fett” ”a eller hur?” och ”jag ska anmäl’re” så fort något går emot dem. Och förhoppningsvis så sitter de inte och sms:ar 90% av sin vakna tid. Möjligtvis kan jag tänka mig en ung klok kvinna, med en 100-årings själ… men .. njä .. ja vet inte jag, det blir nog som för mäster skräddare; ”det bidde ingenting”

Men när allt kommer omkring är det nog inte så tokigt att mata änderna i parken. Det är himla mysigt med en kopp kaffe och lite skitsnack.
Men nästa steg i min evolution till gubbstadiet är förmodligen att jaga gratis fika, gnälla på cyklister på gågatan och klaga på för höga priser och dåligt väder. … vi få la se när det blir. Huvudsaken är väl ändå att det inte går så långt att man sätter sig o tittar på Sussane Axells/fråga doktorn på TV, eller när svenska kändisar sitter och har ”senilbjudning” i direktsändning, när de tror att de har middag med diverse döda personer.

…
Hej far !

Jag har inte skrivit till dig på ett tag. Men nu skriver jag igen.
Hur har du det bland molnen ? Jag måste ju anta att du får så mycket syltkakor du vill där i paradiset. Så du sitter väl och knaprar på sådana nu ?

Livet består av glädje och oro. Nu när förhoppningsvis jag kämpat ned orosmolnen som uppstod under gångna året, och hälsan återvänt, så finns utrymme för andra ”bekymmer”. Min välsignelse i livet är att JAG som tillhör den grupp har det sämst ekonomiskt i Sverige, inser hur bra jag har det ekonomiskt, vädermässigt, och demokratimässigt, jämfört med andra delar av världen. Även om jag är medveten om att makten köps av de rika även här.

Mindre välsignad känner jag mig över saknaden av en egen familj att älska, en egen kvinna, egna barn…. det kommer nog aldrig ske, jag börjar inse det nu. Och det skär djup in i hjärtat på mig. Kommer aldrig riktigt komma över den sorgen. Speciellt som vår familj, med dig, mor och mina bröder var/är så splittrad far. Jag vet att du hade ont av det… jag lägger ingen skuld i det, men jag sörjer det far.

Jag hjälper en vän nu, med ett hus i Nyland far. det är lite kul att få VARA en vän, lite kul att få göra fint, tapetsera, måla och sånt. Det som jag inte har pengar att göra åt mig själv. Och sedan att få handla hos Lennart Jonsson, på hans färghandel är så mysigt, att det är värt ett besök bara därför, till Nyland.

Maggan bakade både matbröd och fikabröd nu i dagarna, det är krut i kärringen trots allt. Och till helgen kan det bli dans på Hanssons Loge till Elizas. Jag ska be dem skruva upp basen så du hör. Nu äre kväller far bye bye.