TomasTvivlaren

…
Starkast överlever ?

Starkast överlever, brukar förespråkarna för ett ojämlikt samhälle ofta prata om.
Man hänvisar till naturen, att de svaga individerna inte är livsdugliga, och därför förgås av sjukdom eller rovdjur.

Det finns många problem med den jämförelsen. Ett av problemen är att de som starkast förespråkar denna sorts ojämlikhet, inte skulle klara sig många dagar i det vilda, som de jämför med. Inte många av oss skulle det, men de skulle förmodligen gå under först, när inget arv och färdigserverad mat står på bordet… och hux flux har förutsättningarna och själva kriteriet för vad stark innebär vänts uppochner.

Ett annat problem med den jämförelsen med naturens hårda lagar, är att de inte vill erkänna att stora skillnader, klyftor, socialt utslagna skapar element som de själva skapat, och ser som något främmande och ondsint… och vill bli beskyddade av polis och rättsväsende …. ska de ”starkaste” individerna, de mest lämpade behöva beskyddas från de ”monster” deras arrogans och högmod skapat ?

Motsägelser och kontraproduktivitet

Det finns starka motsägelser och mycket kontraproduktivt med den oreglerade frisläppta marknaden oxå. Märk väl de ordval som uppfunnits av nyliberalisterna ”oreglerade” … ett annat sätt att uttrycka det är anarkistiskt, laglöst.
De stora multinationella bolagen påstår sig hylla en fri marknad, samtidigt som de strävar mot 100% av marknadsandelarna…

Tillväxt

Ett annat motsägelsefullt begrepp inom den laglösa marknadsekonomin är ”tillväxt”. Idag är det något fullkomligt självklart som inte får ifrågasättas ens, utan att du därmed kallas kommunist, och med det då per automatik är massmördare… ja det låter absurt, men så ljuder det borgerliga debattklimatet idag, för att undanröja alla former av solidaritet med de ekonomiskt och socialt svaga länkarna i samhället. ”Tillväxt” är något som bygger på att andra får det/har det sämre än oss, Världen är ett enda stort pyramidspel idag, när kapitalismen regerar.

Dessutom är Jordens tillgångar ändliga… dvs KOMMER TA SLUT.
Men det faktumet trollar nyliberalisterna effektivt bort med sin påstådda tilltro till utveckling och innovationer, utan att för ett ögonblick beakta vad dessa innovationer och uppfinningar gör med moder jord, dricksvatten, växtlighet …och i slutändan vår egen hälsa. De står lika förvånade inför det faktum att sjukdomar som cancer ökar lavinartat,…. som Stockholmarna gör varje år det faller vita flingor

Valfrihet ?

”Valfrihet” är ett annat illusionistiskt trick man använder sig av. Jag synar ordet och påståendet relativt enkelt ur flera synvinklar.

Är det verkligen ”valfrihet”, när det finns så många TV-kanaler att det är omöjligt att göra ett relevant val ? När samma TV-kanaler sälj i paket, så du får med en massa skitkanaler ? Är det verkligen ”valfrihet” att ha att välja på 100 olika sorters schampo i hyllan på Konsum, när det är så tidskrävande att försöka förstå skillnaderna på dem, och när det dessutom inte går att läsa sig till skillnaderna eftersom alla är bäst, enligt egen utsago.

Är det verkligen ”valfrihet”, att i en djungel av spekulationer välja vilka fonder man ska satsa på för att få en trygg pension, när dessutom det slår väldigt olika hur mycket pengar man kan lägga undan ? Är det verkligen ”valfrihet” att måsta syna energibolagen varje månad för att hitta lägsta priset, när det ändå har krånglats till så mycket med prissättningen och avtal att det är mycket svårt och tidskrävande för gemene man att sätta sig in i det tillräckligt för att verkligen kunna göra ett val …

Är det verkligen ”valfrihet” att bli terroriserad av telefonoperatörer dagligen med erbjudanden, som ständigt förändras, och där alla vill binda en för längre perioder ?

Är det verkligen ”valfrihet”att varje dag bli bombarderad med reklam via TV, tidningar, mobil, gatupratare, reklamaffischer etc etc ….?

Nä fan tror det är dags att återinföra EN TV-.kanal, ETT schampo, ETT energibolag, En teleoperatör, ETT statligt apotek…. så jäkla less på borgerlighetens lögner om ”valfrihet”

….
Alla som blivit trampade på, alla som fått den nedvärderande blicken, alla som inte varit tillräckligt framgångsrika, duktiga och korrekta, alla arbetslösa och sjuka… vet vad jag talar om, vilka jag talar om…

… de ”rättfärdiga”

De existerar inom alla samhällsklasser, alla kön, alla åldrar.
Ibland ser du de i form av en pompöst, överlägset, jäsande småbarnsmamma med näsan i vädret, full av egensinne och fördomar. Ibland är det en slipsbeprydd herre i kavaj, som går utåt med fötterna och rak i ryggen, och med ett hånfullt självsäkert hånflin på läpparna.

Ibland kan det vara den nyutbildade som just fått en titel och några tusenlappar mer i månaden….. det finns lite varstans dessa moralistiska rättfärdiga, fördömande personer, och alla har de det gemensamt att dom tänker ”Jag har minsann klarat av det” ”Det är bara att ge sig fan på det så går det” osv.

Att folk inte gillar mig som person, har jag ej längre några större problem med. Jag har insett att så är det i livet att man inte kan gilla alla, det gör inte jag heller. MEN jag anser mig inte vara mer värd en person som inte klarar av lika mycket som jag, vad än det gäller … DÄR skiljer jag mig från de ”rättfärdiga”

Jag inser väl att i vissas ögon kommer jag aldrig vara riktigt accepterad, och det är fine för mig…. men vilka fattiga liv de lever de ”rättfärdiga”, ”duktiga”, moralistiska, nedlåtande pengamaskinerna ….

….
Naken, utan hud landade jag utanför i det obarmhärtiga storstadsdjungeln, med kolossala själlösa betongblock i grått. Hjärtat hade slutat slå och spegelbilden bleknat bort…. mitt liv var slut. Ingen, ingen alls gick vid min sida, ingen, ingen alls hörde min röst, och ingen ingen alls visade mig vägen….

Huden skulle jag senare i livet få tillbaks, hjärtat skulle börja slå, om än i skräck och i otakt…. många, många år senare. Men aldrig, aldrig har såren läkt till ärr. Blödningarna är inuti.
Sedan dess har jag alltid sett mig om i oro, jag var ett villebråd. Det jag berättar om är en skräck, och övergrepp på övergrepp på övergrepp förintade mig och förstörde mig för all framtid. Mentala övergrepp, myndighetsövergrepp, föräldraövergrepp, och ännu mera myndighetsövergrepp…. och övergrepp ingen skulle tro händer en pojke, man

Jag dog den kvällen 18 år gammal… för första gången. Det fanns inget kvar i mig ingen kärlek, bara tomhet, mörker, påtvingad skam, och evig skräck. Jag var ingen.
De turades om att våldta min själ, en efter en med förebrående anklagande röster, hot och anklagelser. Inga ursäkter kom, ingen hjälp kom, ingen människa kom….

Som en trasa kastade de ut det som var kvar av mig på gatan. Jag grät öppet på tunnelbanevagnen, och folk runt om gömde sina blickar djupt i sina dagstidningar.
Sen kom mörkret över mig, med sin kalla omänskliga hand, drog den mig ner i ett djup utan slut….

Jag var inte värd något för någon, allra minst i mina egna ögon… jag hade lärt mig att jag var ingenting värd. Och jag var på en plats i livet där ingen såg mig, där ingen vågade stå upp för mig. Det var okej att spotta på mig … jag hade inte kraft att förhindra det, inte kraft att fly undan, inte kraft att fortsätta …

Jag kröp ihop i fosterställning och stängde av mig själv, jag fanns inte mer. Det var för jobbigt att vara Tomas…. Jag försvann den dagen. Jag har aldrig pratat om den dagen förrän nu …

Och de rättfärdiga,moralisterna som tror de är utan synd, som tror de står över lagen, som tror de kan komma undan med vad som helst De som beskyller andra, för att ge skugga åt sina egna synder …. stryker fortfarande omkring i samhället med giftpilar och obefogad makt… och ingen har någonsin stått till svars …

…
Ljuden tystnar för en stund, skriken byts ut av gråt som bottnar långt i hennes trasiga själ. Sen blir det helt tyst efter att dörren smälls igen, och du hör springande steg bort efter loftgången. Värden är oändlig och det är ångest du upplever, men du äger inte det ordet ännu. Du vågar inte ligga kvar i sängen i mörkret, går upp och tänder alla lampor, sätter igång TVn så högt att du inte ska höra om någon kommer, någon som kan göra dig illa, någon som kan …. ja du vet inte vad. Du tänker inte klart, kryper ihop under alla filtar du kan hitta, gömmer dig under dem. Det enda sättet du kan komma på …. du är ensam

Tro inte att jag inte ser dig lilla flicka, tro inte att jag inte förstår vart du är.
Med stora ögon ser du på världen, den stora obegripliga världen där mor och far skriker åt varandra, där pojkarna på gården slår dig och kallar dig för fula saker.
Du böjer ditt huvud och svarar inte på tilltal när den främmande tanten pratar med dig. Du drömmer dig bort till ett annat land, dit ingen får komma…utom den farbrorn med snälla rösten, han som aldrig skriker, aldrig gör dig illa, aldrig står och tittar ned på dig, utan ser på dig på samma nivå. Han som lyssnar på dig och inte pratar hela tiden om vad du gör fel. Han säger att du är snäll och rar.

Du träffade honom aldrig mer, när ni flyttat. Ni flyttar alltid. Din mor vill bort hela tiden, bort, bort bort. Men när allt är mörkt om natten ser du hans vänliga ansikte, hör hans vänliga röst säga att du är bra precis som du är….

Tro inte att jag inte ser dig lilla flicka, för din berättelse är min berättelse, och jag var en pojke som drog filtar över mig och tände lyset i hela huset …och nu är jag den som lyssnar… och ler.

…
I de mörkaste av stunder, så glädjer det mig när vänskapens och kärlekens träd blommar, när människor uppfattat mitt hjärta, min kärlek och godhet.
Jag åker bergochdalbana nu känslomässigt, oroar mig, kämpar med mig själv, och försöker le…. vissa tycker att jag ska låta bli att oroa mig, och vissa tycker att jag ska slåss mer för min rätt i vården.

Kanske båda har rätt, kanske inte….

Igår blev jag i alla fall bjuden …när jag var på väg att betala för pizzan, och frågade hur mycket det skulle kosta, och hon svarade som titeln på blogginlägget lyder.
Det var för att hon uppskattade mig som person, som jag blev glad… inte för att jag slapp betala.

… det värmde i mitt bekymrade hjärta.

Och sedan hade en annan vänlig själ bemödat sig att baka åt mig, för att visa att jag är uppskattad

… det värmde oxå i mitt bekymrade hjärta.

….Så där ja …. nu har jag burit min mask en dag till.

Jag oroar mig för det värsta, och jag litar inte fullt ut på läkarna. Jag har väntat i sex månader sammanlagt nu, sedan jag först kom till dem och påpekade att jag ville ta bort leverfläcken. Då gick det inte alls … det var i början av sommaren, och jag fick höra att det inte fanns personal på lab för att undersöka …

Jag propsade, men fick nej.

Sedan kom jag tillbaks i September, och sa att det hade förändrats, vilket det inte gjort, men jag var angelägen om att få bort det och undersöka. Läkaren såg less ut när han såg mig, och då tog han bort den i början av september. Sedan tog det över en månad innan jag fick nåt svar ….

Då pratade han om blodtestet jag gjort samtidigt för allergitest… i ca 10 minuter, för att sedan i slutet tala om att det fanns ”lite malignt Melanom”
Han försäkrade mig om att det inte var farligt… och jag frågade honom igen, och han försäkrade mig igen. Men man skulle skicka det till ett annat lab som skulle avgöra om de behövde ta bort mer för säkerhetsskull …

Det tog ytterligare en månad, och då fick jag veta att det skulle ta bort mer ”för säkerhetsskull” Och att jag skulle få remiss till kirurgin i Sollefteå. Det skulle ta 2-3 veckor…. När det gått 3½ vecka ringde jag igen, Remissen skickad till Kirurgin, men Jag har ännu inte fått någon tid för ingreppet…

Nu har jag känningar i armen där fläcken var… det molar lite emellanåt, och jag är orolig, och ledsen…

Ska man behöva göra inbrott på sjukhuset och skära i sig själv och skicka iväg det där j-a provet ?

Vad om livet tar slut ? … och det är för att jag blivit nonchalerad ?
Jag är så jäkla ledsen och arg…. deppig om vart annat .. livet har stannat upp, och jag tänker på det hela tiden…. trots att jag gör allt för att tänka på annat oxå.

Jag känner att jag vill leva längre än så här…. Jag har så mycket ogjort.
Tex har jag inte träffat min kärlek än…

..
Det är svårt att leva ibland, även om man älskar livet.
Ibland är det svårt att skratta, även om bra saker händer runt om dig.
Och Ibland är det svårt att njuta av det vackra….

Många saker har lett mig dit jag är idag, och till den jag är på gott och ont.
Jag kan och vill inte önska något ogjort, inte ens de saker jag gjort fel, eftersom de format mig …till det bättre…. vill jag tro.

Men det innebär inte att jag inte känner sorg och saknad till följd av dessa skeenden, det innebär inte att jag önskar jag vore älskad, och att jag hade en kvinna att älska … och kanske tom det finaste livet kan ge … barn.

Det kanske är min största sorg i livet.

…
Det värsta är inte att som ikväll hosta tills jag kräks, att kräkas tills jag skakar i kroppen.
Sjukdom är hemskt alltid oavsett….
Det värsta är inte att jag gråter i rädsla och förtvivlan…och det värsta av det värsta är nog hemskt i sig…

… men att vara ensam genom alla dessa stadier i livet

Att kräkas ensam, att oroas ensam, att gråta ensam, att vara sjuk ensam, att slåss ensam…

Det suger.

…
Ingen ljusning i horisonten…
Mörkret tar tag i mig och drar i mig, sliter i mig
Alla dessa vackra människor omkring mig bara fortsätter gå.
Alla löften väger nu lätt, alla intentioner förblir intentioner.

Jag orkar inte ta mig ut så mycket.
Längtar inte ens till dans, som annars är mitt livselixir.
Tårarna är ofta nära även när jag är bland folk. Och jag försöker hålla huvudet högt, försöker skratta och njuta, Jag drömmer mardrömmar om döden. Den första känslan jag har på morgonen innan jag ens slagit upp ögonen är ångest. Och från den stunden gör jag allt för att slippa den för en stund, men ögonlocken hänger tungt.
Jag blir påmind överallt, har svårt att planera framåt.

– ”Mår du bra” ? hör jag någon säga, och jag hör mig själv svara ”aa”, och tittar bort med blicken, eller för över fokus på dem…
… vad ska jag säga.

Tystnaden infinner sig…. telefonen tystnar, cyberspace tystnar. Jag tystnar….
Det är ensamt här….

…
Under stundom har jag i mitt liv haft så mycket ord inom mig. som trängt på och velat ut i det fria, ut till läsare och till folk som lyssnar. Eller bara rätt ut i cyberspace.

…men ibland som många stunder nu för tiden är jag utan ord.

Någonstans där uppe bland stjärnorna sitter min far. Någonstans i Stockholm sitter min Mor, likaså mina bröder….. på varsitt håll. Min mor har sagt oförlåtliga saker om mig, som nyligt kom till min kännedom. Saker som får den mest kallsinnige att rysa av obehag, och dessutom från en mor. Och detta mitt uppe i bekymmer utöver detta som jag aldrig tidigare mött….

Under lång tid har jag arbetat bort den ilska jag känt över andra begångna svek från den som skulle närt mig. istället för tärt på mig. Men nu träffade de orden illa … mycket illa, och jag tog mycket illa vid mig. Jag tänker inte upprepa dem här, då det vore att ge näring åt dem, och jag väljer att inte ägna tid åt de andra yttre och inre svårigheterna jag går igenom…då jag känner att upprepande av något jag har svårt att påverka som i detta fall, bara gör mig än mer ledsen och uppgiven. Men …

.. Jag väljer att prata om hur jag känner och tänker, det är den enda ventil jag har, om så ingen skulle läsa eller reflektera över det… så tänker jag ändå inte gömma mina känslor.

Nu tog tröttheten över… och jag ska snart försöka sova lite … godnatt medborgare och vänner.