…
O inte har man träffat Nylands målargubbe Lennart på flera månader … suck (Läs om det, klicka här) Men vad är väl en kväll på slottet, den e väl alldeles …..
Men jag hjälpte ändå till o sätta upp gipsplattor på väggarna åt kompis hus i Nyland. Det är typ en sån kille jag är. Varm o go o hjälpsam.
Jo men faktiskt, e de inte lite så då ?
Jag är givetvis inte ensam om det, och det finns betydligt snällare människor än mig. Men hjälpsam är jag nog banne mig ändå. Jag har liksom svårt att se på, när människor går bet, eller hamnar nån svår situation… eller bara behöver hjälp helt sonika.
Härom dagen, satt jag på Lilla caféet i Sollefteå. Jag pratade med en av de anställda, när en gammal man med rullator gick förbi, påtagligt tagen av den för säsongen nyss komna bitande kylan. Mannen hade glasögon som var ihoptejpade, och de hade immat igen så till den grad att han inte såg något. Samtidigt som hans ögon rann rikligt pga av kylan. Ögon kan göra det på gamla människor. Jag kunde inte se på, när den gamle mannen försökte torka ögon och glasögon med det hårda tyget från sin jacka, utan någon som helst effekt. Så utan att fråga caféinnehavaren, tog jag en bunt servetter och gick ut till mannen med dem, så han fick fritt synfält när han stapplade vidare med rollatorn.
Det kanske inte är så märkvärdigt. Och visst hade gubben överlevt utan servetter.
Men det underlättade lite för honom, samtidigt som han blev sedd av en annan människa. Det är i alla fall något som jag själv värdesätter väldigt högt i livet… att bli sedd. De gånger någon gör något litet fint för mig, ser mig, bryr sig om mig med sin tid och sin omtanke… kan jag ibland spinna som en katt inombords. Jag mår tex jättegott när min vän Ulf Palmer tar sig tid för mig och min dator, grundligt och systematiskt går igenom och rengör den. Det kan ta en halv dag och en kvarts natt i anspråk för honom, och mina ögon kan trilla ur av trötthet ibland. Men jag myser lite över att han tar sig tid för mig. Det är inte så ofta folk tar sig tid för varandra idag, och än mindre ser …. jag menar verkligen SER en annan människa. Och kanske är det inte alltid man upptäcker det heller.
Idag oxå, på hemväg, efter att ha hjälpt kompis med gipsplattor i 4-5 timmar, kunde jag inte låta bli heller. Vi åkte från Nyland, och hamnade mycket snart efter en buss, som vi först trodde var en turistbuss, eller långfärdslinje. Vi var lite förvånade över att det gick så pass sakta, för det var inte speciellt halt på vägen. Och busschaufförer brukar inte vara blyga att trampa plattan i mattan… ja gaspedalen asså. Men det fick sin förklaring senare. Det var Mats Blads buss (Moget dansband) Och han körde ungefär lika fort som tempot är i deras dansmusik. ca 70-80 km/h och ca 70 BPM.
Men de svängde förvånande nog av ned mot polisstationen, och då förstod vi ju att de inte visste riktigt vart Hullsta Gård låg. Så de stannade till vid polisstationen. Och då sa jag åt Marie att stanna. Jag klev på bussen och åkte med dem upp på Hullsta Gård och gick hem sedan. Återigen… de hade givetvis hankat sig fram på nåt vis och hittat till slut. Dvs klarat sig alldeles utmärkt utan min hjälp. Men jag tycker nånstans att det skadar inte att göra sådant… och man mår lite gott av det själv oxå.
Eller som när min moster tar fram frågespel och läser frågor, för hon vet att jag tycker om det (oftast är det jag som läser, hon gillar oxå att nån annan läser frågorna) Då mår jag gott inombords.
Eller kvinnan som gjorde som jag nästan alltid gör vid dans. Hon skyddade mitt huvud från smällar av andra danspar, med sin hand. Jag gör det nästan alltid, men hon gjorde det för mig… för MIG. Då blev jag varm i hjärtat. Kanske det inte behövdes i samma utsträckning som för en 1.60 lång tjej… men omtanken….omtanken !
Lennart som jag nämnde i början, är oxå en sån där mysig gubbe, som tar sig tid för en i sin butik, skämtar, och lyssnar efter ens behov, inte bara efter nån försäljningsmall sprutar ut försäljningseffektiva slogans. När vi var där senast, köpte Marie en del spackel och dylikt. Och det fanns inte en enda penna i huset som renoveras, så jag frågade Lennart om han hade pennor, blyertspennor. Nu saluförde ju egentligen inte alls gubben pennor. Men han gick omgående efter att frågan om pennor ställts, in i butiken, dit där det gränsar till deras hem, som är i samma hus som butiken, och plockade fram en blyertspenna av sina egna och lade ned i påsen.
Återigen…. kanske inte folk tycker är så märkvärdigt. Men JAG tyckte om det. Pennan i sig är inte värd mycket i kronor och ören, men för oss, just då, var den högst behövlig, och en normal försäljare i en större affär skulle aldrig tänkt tanken att ge bort en penna av sina egna. De skulle bara konstatera att de inte har några. Det var omtanken,…. omtanken.
Det handlar alltså om att bli sedd, och att se.
Precis som filmhistoriens mest omtänksamma och jordnära, replik i filmen ”Avatar”:
”I see You”