…
Jag kommer på mig själv att ha blivit något av en obetald, objektiv humanist-journalist. Lite utifrån ren nyfikenhet på hur andra än jag ser på saker, känner, tänker kring saker. Sina smärtor, sjukdomar, allmänt nyfiken, och så ”sticker jag in”, utan att värdera, nån fråga om vaccinering och hälsotillstånd i samband med detta. Lika väl frågar jag människor om deras jobb ibland, utifrån den erfarenhet de har, som jag inte har. Jag tar det inte som fakta, jag tar det som EN uppfattning bland många, när jag får svar. Jag frågar gärna småföretagare om deras företagande, vad som krävs, fattas, vad som gör det svårt osv.
Det är alltså inte status och titel jag är intresserad av, utan människa bakom, och dennes erfarenheter, känslor och kunskap.
Jag är svulten på människor de senaste åren, mänsklighet, uppriktighet. Och jag är trött på tystnadskultur, distansering, globalism, vaccin, avdemokratisering. Ikväll var jag människa bland människor för en stund. På dans i Junsele. Jag skulle lätt kunna betygsätta detta danstillfälle som ett av de sämsta jag varit på, utifrån några synpunkter….. men…
…men jag var människa en stund
Jag fick ca 5 bra danser ikväll. Och superb musik, av Sannex. Jag sa till Andreas, sångaren, att jag beundrade deras professionalitet, hur de gjorde sin grej, trots det dåliga publikresponsen, och så få dansare… de gav järnet ändå, som om de vore på en dans i Malmö, fullsatt. Samma uppträdande. En kvinna från Dorotea, dansade bra, En Maria, en Marie och en Johanna, sen var det inte så mycket mer. Men det räckte. Jag fick vara människa för en stund, bland människor. Och inte ens bland det sämsta kaffet jag druckit i mitt liv, (för att orka ratta hem bilen) gjorde så mycket… det var okej, för jag fick vara människa för en stund