…
Man borde kanske inte ta det personligt, när dylikt sker. Men det sker gång efter annan, och är mer en regel än ett undantag. Och det är inte riktigt mänskligt beteende. Det när vänner och bekanta bara tvärtystnar, när man ens nuddar vid ett ämne som inte stämmer överens med det massmedia programmerat deras huvuden med. Man vänder bort huvudet, ser besvärade ut, byter samtalsämne, tittar på klockan, och är på väg därifrån, både mentalt och fysiskt. Då kan man till slut känna sig väldigt, väldigt ensamen. Och vad värre är, sveper hopplösheten över en, när människor slutat lyssna, slutat prata om saker som berör dem själva till den milda grad att de står i färd att förlora allt som vi vann, när Nazismen, Fascismen, och Stalinismen besegrades i ett horribelt krig. Allt detta återvänder nu … men inte bortom någon Berlinmur, inte i Kinas despotiska rike, och inte i det hjärntvättade och kuvade Nordkoreas folk… utan här i västvärlden, i segrarnas riken, i den anglosaxiska fd kolonierna Kanada, Australien, Nya Zeeland, i Självaste Storbrittannien, och i Amerikat… och alldeles i hasorna vårt eget Sverige …
Jag är innerligt trött på människors likgiltighet inför det totalitära och omänskliga som spelar upp sig mitt framför våra ögon. De tystnar vid minsta ord om det, pratar om annat, behandlar en som paria… när deras egen och min och deras barns och barnbarns frihet tas upp… de vill inte veta om det, vill inte prata om det. Jag förstår inte vad som händer med människorna omkring mig. Om man inte håller med mig… fine! Men visa då på varför jag har fel! Prata om det! Säg åtminstone att om jag bara har delvis rätt i det jag visar dem och förmedlar, om bara en del vore sant, att då vore det hemskt! … nej, inte ett ord. Tystnad… tystnad, tystnad … som döden
Jag rekognoserar efter ny hydda, helst långt bortom civilisationen, en koja i skogen, nära Penti Varg från fablernas värld. Ingen förnekelse och inga tystade lögner… bara mil och åter mil av skogar och sjöar, och överlevnad, bland det vilda naturliga. Inga låtsasmänniskor så långt ögat kan nå, inga vandrande, kuvade zombies, människospillror utan egna tankar, utan egen vilja, utan egen själ…. Jag rekognoserar efter ny hydda.
Jag kan frakta dit alla mina böcker som sällskap, och min akustiska gitarr, och sjunga för skogsrå, och oknytt, om Rönnerdahl och om Vargfors-Fredrik, om Jon, och om Brogrens fiol vid timmerkojan.
Jag är trött, och under stundom indignerad över all likgiltighet, all omänsklighet, här alldeles i min närhet, inte bara i Ukraina och Tel Aviv. Här i Sverige 2023, bland människor jag möter, bland människor jag kallar vänner. Jag funderar över varför jag gör det? Vänder sig vänner bort och tystnar, när man pratar med dem om angelägna ting?
Jag vet inte längre… Jag rekognoserar efter ny hydda… kanske jag rätt och slätt dör dätr i frid i skogen, av köldskador eller svält, eftersom jag inte är någon vildmarks-överlevare. Men här dör jag av själslig svält, och intellektuell svält, svält på strävan efter frihet och demokrati, och människors ovilja att försvara dessa värden, som vi en gång offrade miljoner liv för att vinna mellan 1939 – 1945… Nu inte bara ger vi bort friheten, utan vi låter det ske här, i vårt land, i västvärlden…
Jag är oerhört sliten i hjärtat och mentalt nu….