…
Jag kämpar väl på, mångt är av godo, somt är av ondo. Människorna här i jämmerdalen letar tröst och illusioner genom både lagliga och olagliga kemiska substanser, samt flykten från verkligheten, livet och känslorna via sin Iphone, melodifestivalen och Hasse Aro’s Efterlyst, som får tittaren att känna att de är de goda, och de som de jagar är de onda. Det är synd om människan, skaldade Strindberg, redan vid förra sekelskiftet någon gång. Det var ingen överdrift.
Jag lever ganska sparsamt, har skrapat ihop några tusen som buffert, i digitala siffror, som över en natt kan göras värdelösa av samvetslösa före detta människor. ”Mitt kött var också hö” Sjöng väl Cornelis. Och våra pengar likaså. Anledningen till att pengar kan bli värdelösa över en natt, både digitala och upptryckta pengar, är att de faktiskt egentligen inte har något värde. ”Pengar är det ende den fattige har” sa S.L alltid och skrockade glatt. De allra flesta får inte ihop det ordspråket, utan tolkar det som en motsägelse, att den fattige har väl inga pengar? Men det menas att den som enkom har pengar, är inte rik. (rik på det som är värt något i livet) Och även jag är materialist. Vad annars kan man vänta sig av en som är uppväxt i Sverige under perioden då arbetarrörelsen, rörde sig ofrånkomligt mot egen förmögenhet som första och enda mål, på bekostnad av kärnfamiljen, kärleken, könsidentitet. Så mina surt insparade pengar, omsätts i mitt huvud till drömmar om inköp av saker min västerländska låtsasfattigdom, inte tidigare haft möjlighet att införskaffa. Dyra datorer, inspelningsstudios. cyklar, … men pengarna räcker inte till drömmen om ett eget torp, med egen jordplätt vilket kanske skulle gjort mig allra lyckligast. Att odla jorden, som ger mig mat.
Drömmar?… spruckna… kvävda. Ändå livsviktiga, även de som inte slår in. Kanske i synnerhet de som inte slår in och blir verklighet.
Dagligen möter jag och samtalar med folk som har fått diverse hälsoproblem. Blixtrar för ögonen, värk, hjärtproblem, cancer, och oräkneliga symptom. Jag känner snart ingen som är frisk. Nå jag tog i något, men åt det hållet och i den riktningen är det. Jag ser samband, och har undringar. Men till de lidande säger jag inget, för de vill inget veta. De är rädda, rädda att de gjort ett fruktansvärt misstag. Så till den milda grad att inte ens för sig själva tillåter den möjligheten…. att de blivit lurade, och betalar ett högt pris. I vissa fall det slutgiltiga priset för sin godtrogenhet och solidaritet.
Dagligen läser jag om dödsfall i tidningar. Dödsfall är inget nytt, det har alltid förekommit, och kommer alltid att förekomma. Det som är nytt att nästan inga av de som ska R.I.P-as i media längre har dött av någon medicinsk orsak. Jag, den toxiske mannen, tillika antivaxxaren, funderar kring varför folk plötsligt dör utan orsak, emedan under året 2020, hade officiellt sett näst intill alla dödsfall en enda orsak, och det blygdes inte att nämnas, alldeles oavsett övrigt hälsotillstånd för de avlidna.
Jag antivaxxaren, ställer alldeles för många frågor. Obekväma frågor som möts med avsky, rädsla och tystnad. Frågor om varför överdödligheten är stor, långt efter det att den utlysta pesten har avklingat?
Men jag säger inget nedlåtande till mina medmänniskor som nu har massor av extra extra sjukdomar och symptom. Det beror inte på att jag skulle vara rädd att straffas av ödet, karma eller någon obskyr gud, för mitt högmod. och ifrågasättande. Ty jag vet att jag, alldeles oavsett, är dödlig och mottaglig för sjukdomar jag oxå, vilket innebär att det är en tidsfråga innan maskarna verkställer ”av jord är du kommen, till jord skall du åter varda”
Tillät mig en stunds nostalgi med svt play och Sven Axel Herman Delblancs Hedebyborna. Imorgon är en onsdag … igen. Till slut tar onsdagarna slut, åtminstone för mig. Men för det betyder det inte att jag accepterar att få gifter insprutade i mig, eller genom maten, för att minska antalet onsdagar. Vi får se hur det blir, jag vet iaf vem jag är, vad jag står för, och att jag inom en rimlig förväntan lever någorlunda som jag lär. Åtminstone är det vad jag intalar mig. Denna tisdag fick jag iaf åka skidor, för det är jag tacksam, och ge en komplimang till den unga killen med utländska bakgrund eller utländska föräldrar, över att han och alla på butiken där han jobbade är väldigt trevliga. Det var i samma veva som polisen var där eftersom någon i personalen blivit hotad. Jag tror inte jag kommer till himlen för de orden, men jag vet att han blev glad för de orden. Och jag tror ändå mer på Nangiala än på den bibliska himlen… tror jag.