https://www.youtube.com/watch?v=6n5beRpFCFc
Depression är inte att den deprimerade inte fungerar som man ska, det är den förutsägbara utkomsten, resultatet av ett parasitiskt kontrollsystem, som drivs av skam. Skam är systemets, ultimata verktyg. Rädsla kan överkommas, skuld, kan man argumentera kring, men skam attackerar din rätt att existera. När du skäms över vem du är, så raderar du frivilligt ditt eget jag. Ingen kraft utifrån, för detta ändamål behövs för att åstadkomma just detta. Det innebär att systemet behöver inte kontrollera dig. Du kontrollerar dig själv å deras vägnar. Det sker genom upprepning och innötning, varje gång som din upplevelse och dina känslor inte stämmer över överens med problemet / programmeringen, möts man med skambeläggning som:
– hur kunde du?
– Vad är det för fel på dig?
– Ingen kommer älska dig om du beter dig på det viset
Ingen människa vid sina sinnes fulla bruk skulle säga så till sin hund eller sin katt. Det skulle uppfattas som grymt. Vi älskar våra husdjur, helt enkelt för att de existerar. Och ändå, när det kommer till människor, så ändras plötsligt reglerna, och kärlek blir villkorad, baserat på prestation. Och plötsligt befinner du dig hos en läkare, som säger att ditt problem är kemiskt. Men vänta ett tag… kanske du tänker. Är inte depression en kemisk obalans? Är det inte så att deprimerade människor helt enkelt har uppfuckad kemisk balans i hjärnan, som behöver fixas till?
Men då ska man veta att det existerar inget test för kemikalier i hjärnan, serotonin, som sägs ska vara må-bra-kemikalier, som grund för att läkaren skriver ut antidepressiva tabletter. Det finns inga studier som definitivt visar att deprimerade människor, har mindre mängd, serotonin. Men det finns studier som visar på att om man artificiellt sänker halten serotonin, att det inte orsakar depression hos icke deprimerade människor. Självklart så förändras kemin i människans hjärna när du blir deprimerad, men det är konsekvensen inte orsaken. Att leva under konstant stress, till följd av att du trycker ner dig själv, gör att hormonet kortisol, som finns som en varningssignal i kroppen för att uppmärksamma stress och obalans, går i taket, och under längre sådant framkallande av Cortisol, leder det till obalans och ohälsa. Dopaminet sjunker. Fast i kronisk hjälplöshet, gör att hela din neurokemi kraschar.
Systemet placerar vagnen framför hästen! Man påstår att du har depression på grund av att balansen i din neurokemi är rubbad, istället för att din neurokemi-balans har rubbats för att du lever i strid mot ditt sanna jag, lever i strid mot vad som är naturligt. Men att behandla neurokemin kommer inte att ge tillbaks det som du förlorat. Det verkliga jaget, dog inte, försvann inte. Det lärde sig att gömma sig. Varje sann impuls/reaktion, riskerade social utfrysning, vilket gjorde att du begravde det så djupt som möjligt, under lager av skam. Så djupt och under så lång tidsperiod, att du t.o.m. glömt att det fanns där. Vad som blev kvar på ytan blev ett skådespel, en mask, den accepterade versionen. Den som följer regler, den som förtrycker känslor, spelar en teatralisk roll. En funktionell kopia som vet hur man navigerar bland sociala förväntningar., Men som inte har någon egen livskraft. Det är detta som de flesta kallar att växa upp. Att byta ut sitt egentliga jag mot en manövrerbar Avatar. Och sedan undra varför allting känns så tomt? Den här tomheten som alla pratar om, att inte känna någonting i sig själv, behovet av att fylla tomrummet, det är inget mystisk existentiellt tillstånd. Det är inget annat den plats i det verkliga jaget, som en gång levde där, innan skammen vräkte ditt verkliga jag. Du går omkring med ett U-format hål i ditt medvetande. Systemet kallar detta för depression och låtsas som att det är en gåta. Men vad ska du annars kalla det för, när den faktiska, verkliga, äkta människan har blivit ersatt med ett ihåligt uppträdande, beteende, uppförande, skådespel, en avatar?
Depression är det naturliga tillståndet av medvetenhet, som blivit koloniserat av skam. Du klarar inte längre av att ha en egen vilja, eftersom det avslöjar ditt verkliga jag och att det jaget har blivit inpräntat som oacceptabelt. Du kan inte känna glädje för att glädje är spontanitet, och spontanitet hotar skådespelet, masken, illusionen. Du kan inte känna ilska, för att ilskan skulle kunna röja masken du bär. Så då känner du istället ingenting, eller kanske mer att du känner avsaknaden av dig själv.
Och det sjuka med alltihopa är att detta inte är en slump. Det är ett kontrollsystem, som människor skapade, men det eskalerade långt bortom någons intention. Dina föräldrar valde inte att installera systemet i dig, problemet fanns redan inuti dem. Och skolan förstärkte det ännu mer, för att institutioner är skapta för att skapa compliance, efterlevnad, lydnad. Förvärvsarbete kräver åtlydnad, för att äkta människor accepterar inte exploatering av dem. Hela strukturen är självförstärkande. Skam skapar ihåliga människor. Ihåliga människor, uppfostrar barn genom skam, cykeln upprätthålls. Och på så sätt behövs ingen konspiration, bara ett parasitiskt mönster som hittade en perfekt värdorganism, i den mänskliga sociala strukturen.
Och på tal om mänsklig social struktur, låt oss inte glömma vilken nonsens-värld vi lever i. En del tror att om man byter ut det politiska systemet, så kan man rätta till dessa saker. Om du t ex byter ut kapitalism mot socialism, eller åt vilket håll som helst. Men depression existerar i varje ”ism” för att de är alla olika varianter av samma förtryckande konstruktion. Orden, språket, och ”visionerna” förändras men kontrollen kvarstår. Och det är för mig inte ens möjligt att ta upp religion i sammanhanget, för om jag gör det så kommer mitt eget lands hämmande, undertryckande system, betrakta mig som kriminell. Men religion är en av de primära kontrollmekanismerna. Spelet är riggat, men de gaslightar dina ansträngningar när du misslyckas. Grundläggande överlevnads-kriterier så som mat och tak över huvudet, har gjorts till verktyg för att skapa tystnadskultur, okritiskt, oinformerat medgivande från befolkningen. Du arbetar inte längre för att leva. Du lever för att arbeta. För att alternativet är hemlöshet och socialt utanförskap. Och för varje dag du lever är du tvungen att vara civiliserad mot människor, vars falskhet innerst inne gör att du vill bara skrika ut.
Exempelvis de konstlade oäkta:
-Hur mår du?
……när de allra festa inte bryr sig ett skit om hur du mår. Du speglar deras livlösa leende, och pratar om ingenting, och känner hur din själ upplöses inifrån. Ingenting blir förståeligt, för du förstår att systemet inte är trasigt, det är fientligt i sin uppbyggnad. Du blir förvirrad om du förväntar dig mänsklig logik från en anti- humanistisk struktur. Systemet är gjort och riggat för att skapa efterlevnad, lydnad och att inte tänka själv. Och den livnär sig på allas utmattning. Det har ingen användning av lycka eller vitalitet, Men varför blir inte alla deprimerade? Kanske för att intensiteten i undertryckandet av människor inte är densamma överallt? I vissa familjer är inte trycket på individen lika brutalt. om det inte finns en, över tid inpräntad narcissism, eller konstant manipulation hemma, så behöver inte ens verkliga jag, gå i total exil. Det innebär mindre skam, färre förbud, och större chanser att förbli levande inuti.
Andra överlever genom att finna en plats för äkthet senare, inom vissa subkulturer, relationer, eller ett kreativt arbete. Och vissa lever två liv, håller upp en mask inför världen och har en hemlig vrå där ens verkliga jag fortfarande kan andas. Men för de vars verkliga inre jag, är för starkt för att fullt ut låta sig bli hämmat och kuvat i en, och för skambelagt för att kunna uttryckas eller ventileras – det är där depression frodas.
Du är fångad mellan två omöjligheter. Att vara dig själv, vilket är förbjudet, eller att inte vara dig själv vilket är outhärdligt. Och sen går du i terapi och vad händer? Man sätter en diagnos på din tomhet, fastslår att det är en sjukdom, och kallar det för kronisk depression. Ger dig antidepressiva piller för att på ett artificiellt vis, få dig att klara av skådespelet du tvingas till för att kunna leva i den här världen. Och det ger din avatar mer energi, men inte ditt äkta jag. Du lär dig strategier för att klara av saknaden av dig själv. Men inget av detta gör att du får tillbaka ditt verkliga jag, som länge levt i, och ännu lever i exil. Det enda som händer är att du klarar av ditt rollspel på ett för omvärlden funktionellt sätt. Man adresserar aldrig kärnfrågan. Du är nämligen inte deprimerad för att din neurokemiska substanser i hjärnan är trasiga, du är deprimerad för att du lever som ett tomt skal, medan det verkliga jaget är fången i livets källarutrymme, som i lockdown, för full av skamkänslor för att kunna existera. En del människor lyckas upprätthålla denna kluvenhet långsiktigt. Det är vad systemet kallar hög-funktionellt eller att ”lyckas i livet”. Men det är inte samma sak som att leva. Du kan spela spelet i årtionden, men tomheten bara växer. Och industrin älskar att du är inte bara deprimerad, du är dessutom en deprimerad lukrativ patient, en återkommande inkomstkälla.
De hjälper till att upprätthålla ditt din roll, din avatar. Och berättar inte att systemet fungerar precis som det är tänkt och medvetet utformat. När egentligen varje symtom av depression, egentligen är bevis på verkligt liv. Oförmågan att finna en mening i alla omgivande illusioner och nonsens, motståndet till att låtsas vara entusiastisk, fast du inte är det eller känner dig så, utmattningen som uppstår för att upprätthålla avatarens mask, skådespelet, det är inte något som visar på att det är fel på dig,. Det är dom sista kvarvarande verkliga signalerna från vilken äkta del av dig själv som fortfarande kämpar för sin plats i livet.
Depression är i själva verket ditt äkta jag, som vägrar samarbeta. Inte dramatiskt upprorisk, eftersom ett skambelagda jaget inte vet hur man gör uppror, men väl en tyst vägran. En sorts strejk där du förser kroppen med energi så att ännu finns kvar. Men inget för ditt levande jag. Systemets reaktion är då:
– Du är sjuk,
– här får du medicin,
– ansträngde dig mer!
– Jobba med dig själv!
Allt utom hur du presterar är problemet? Fundera ett tag på varför det kallas för ”återhämtning”. Det handlar om att få dig fungerande i systemet igen. Tillbaka till arbete, tillbaka till lydnad och att bli kuvad. Tillbaka till att inte göra någon obekväm genom ditt faktiska existerande. Inte ens terapeuter som jobbar med skam, ifrågasätter det system som gjorts till ett vapen mot oss.
De hjälper dig att läka din skam, medan maskineriet som skapar skam fortlöper. Äkta återhämtning skulle innebära att uppmärksamma att, den röst i dig som säger att du inte är tillräckligt bra, inte accepterad, inte är värd att känna lycka, den rösten är inte ursprungligen din egen röst. Det är systemet som använder din röst som ett verktyg mot dig. Den parasit-rösten har varit där så länge, att du misstar den för din egen. Men det är inte din egen röst. Det är kontrollmekanismen. Depression är inte svaghet, det är vad som händer när en levande varelse blir tvingad att spela död. När äkthet betraktas som ett brott, och straffet är exil från ditt eget jag. Den tomhet du känner är det negativa utrymmet, där du egentligen är skapt för att leva. Det jaget som existerade innan de lärde dig att känna skam över dit jag, det jag som hade en egen vilja, utan att be om tillåtelse. Att känna saker utan att be om ursäkt, existera utan att behöva rättfärdiga sitt existerande. Den sanna versionen av dig finns fortfarande där under all denna skam. Inte död, bara begraven. Och det sanna jaget väntar på att du ska förstå att ditt äkta jag som du lurats tro är ett brott, inte alls är ett brott.
Kan man avinstallera skam? Inte genom någon teknik eller praktisk handling inte genom ageranden eller att uttrycka sig själv. Systemet älskar när du ägnar dig åt dessa saker. Det skapar bara nya, för dem lukrativa marknader, som att ”lära känna dig själv”, ”workshops”,” hälsoresor” etc, som så klart inte gör dig mer hel eller mer frisk. Du kan inte göra uppror mot parasiten genom att använda parasiten logik. Varje försök att hela sig själv inom systemet, ger systemet mer information om hur de ska kunna styra dig bättre. Det enda fungerande sättet är att se hela parasitens, struktur, arkitektur – väsen.
När du väl förstår att skammen faktiskt aldrig var din, att rösten i dig som dömer dig, var systemets implantat, att din personlighet är i stort sett ockuperat område vad gör du då?
Det du sett, har du sett, kan inte göras osett, det du har förstått har du förstått, och det finns ingen väg tillbaka från det. Deprimerade personer tänker ofta att det finns ingen plats för dem i den här världen. De har nästan rätt, det finns ingen plats för de levande i det här systemet. Men systemet är inte världen. Den slutgiltiga yttersta illusionen är att du ska tro att systemets gränser, är själva verkligheten. Det finns ingen fysisk plats att gömma sig i, från systemet. Programmeringen täcker allting.
Men svaret finns inte där, det finns i att du slutar lyssna till parasitens röst. I den stunden du förstår att den är som ett implantat och inte din egen röst, är du redan fri från parasitens grepp. Svaret, botemedlet är att se skam för vad det är, mjukvara installerat av ett parasitiskt system, som bara existerar på grund av din eftergivenhet, din lydnad. Men det skulle innebära slutet på en oerhört lukrativ industri, som är skapad för att upprätthålla infektionen. Samt en väldigt massa obekväma människor som kommer ihåg vilka de egentligen är., Innan parasiten, belägrade dem.