Natten till onsdag 12 november klockan 01:00
Att gråta när man är ”förkyld” gör ansiktet och ögonen mer svullna än om man gråtit vid andra tillfällen. Det vet jag sedan förut så klart. Men grät gjorde jag och svullen blev jag, och snoret brann jäms med tårarna. Varför grät jag? Jag kommer till detta.
Det är svårt att sätta ord på hur hårt det är att leva i en värld, där verkligheten är en illusion, och en värld där människorna har gett upp det mänskliga i sig själva. Det är svårt att sätta ord på hur omedvetna de är om sitt tillstånd, och ändå inte kunna göra något annat än att kämpa för människan, för livet, för friheten, för rätten att röra sig fritt, tänka fritt, yttra sig fritt, Rättigheter de flesta successivt är på väg att ge upp, utan att förstå konsekvenserna av detta.
Det är svårt att sätta ord på hur isolerad jag känner mig i den kampen, som många gånger ter sig överväldigande och hopplös. Men ändå utan val att göra någonting annat. För det vore ett öde värre än döden för mig att bli zombie….. igen. Har du en gång varit bland de levande döda, vaknat upp och känt livet strömmar igenom dig, återvunnit ditt jag, din identitet, som tvingats gömma sig under mer än en halv livstid, då finns inget annat än att slåss för den känslan, den rättigheten, eller att dö med stövlarna på . Jag tar hellre en kula i bröstet än en spruta i armen.
Min mycket gode vän, lejonet, har också uttryckt tröstlösheten i hur illa det är på väg att gå med mänskligheten, och likgiltigheten från i princip alla omkring oss. Att vi kan vädra detta med varandra och har högt till tak i samtalen, räddar åtminstone till stor del både förståndet och det mänskliga hos mig. För det är nästan en övermänsklig uppgift att ta till sig av all information vi behöver ta till oss för att bekämpa ondskan, utan att själva färgas svart av den. Ondskan som de flesta blundar för och blir offer för, och vi ser offren falla
Zombie ….. igen – skrev jag ovan. Ja och då tänker jag inte enkom på att även jag i lite för stor utsträckning varit sovande, normie, godtrogen och naiv. Utan jag tänker även på den egentligen fantastiska upphämtning av en nedbruten människa och man som jag gjort under större delen av min livstid till att bli den jag är. En rakryggad man, klok, intellektuell, beläst, men avprogrammerad och kärleksfull. Vaken i intryck och ifrågasättande. Stark för att jag kan vara svag, klok för att jag inser hur lite jag vet av allt som finns att veta, intellektuell för att jag ifrågasätter.
Jag fann till slut mig själv, ett själv som jag tvingats gömma undan i tidiga år för att överleva till följd av en i stora stycken traumatisk uppväxt. Det är faktum. Jag har kort sagt gjort något de flesta inte har gjort. Jag har metaforiskt återvänt från de döda, återvänt från de levande döda. Därför kan jag aldrig återvända dit för jag vet!
För att påminna mig om livet, om den kampen i det mänskliga i oss kom tårarna fram i floder då jag sträck-läste ungdomsboken Den lilla prinsessan av Frances Hodgon Burnett. Jag tänker inte ens recensera den boken annat än att den släppte ut tårar i mig som var barnet Tomas ogråtna tårar, genom den lilla prinsessan Sara Crewe, som likt mig fast på ett annat vis blev föräldralös
Och ja, det är att lägga till tårar, från de saker jag skrev i förra inlägget om på vilka sätt kroppen gör sig av med avfallsprodukter och gifter – fast tårarna gör oss av med de själsliga gifterna. Och tårarna är ingen sjukdom, sorg är ingen sjukdom i sig, men kan bli om de stoppas