…
Jag har sett många filmer, och genom åren, använt citat och metaforer, för att förstå min omvärld och mig själv. Några av dem är Clint Eastwoods Unforgiven, Nyckeln till frihet med Morgan, Freeman, The Bucket list med samme Morgan Freeman och Jack Nicholson. Filmen Lion, Om den indiska pojken som försvann och återfanns, Och så klart Sagan om ringen trilogin. Men sällan eller aldrig har jag sett något som Munken och geväret.
I inledningen av filmen vandrar en ung munk, till synes obekymrat med en mindre tunna på sin högra axel genom ett sagolikt vackert bergslandskap med fält av violetta blommor, och Himalayas toppar runtomkring. Genialiteten och enkelheten i beskrivande av folkets behov och naturnära leverne, är mycket svårslagen.
Handlingen? – ja, det finns ju en story line, från början till slut. Och det bygger på att den av folket älskade kungen valt att abdikera för att ge landet, demokrati, tilläggas bör kanske: västerländsk, demokrati. Och hur myndigheter nu ska lära folket att rösta i val. Och i detta filmberättande uppstår mycken humor med a dead serious tone. Samt den genomgående tråden att en äldre munk när han får höra detta, ber om att få ett gevär eller två, för nu måste det ställas tillrätta saker och ting.
Jag vet inte om jag har skrattat så mycket någonsin till en film, framför allt inte till renodlade komedier. Och samtidigt på ett annat lager, massor av geniala frågeställningar genom hela filmen, berörande familj, och det som vi kallar för ”demokrati”, traditioner, lycka,. Om västerlänningen som kommer dit, med sin tro på den allsmäktige dollarn. Men finner att den är ingenting värd, hos dom som värderar livet, och lyckan. Han hamnar bland annat i en situation där en affär skall göras, och det inte prutas på västerländskt vis, utan tvärtom, han tvingas betala mindre än vad han bjudit.
Det är svårt att göra en recension på filmen som gör den rättvisa, eftersom den är rakt igenom genialisk, och tar upp så många lager, så många dimensioner på livet, och det system som vi lever i här i västvärlden. Och att varje detalj och skådespelarinsats skulle vara värda att nämna i recensionen, och jag kan ju inte gärna berätta hela filmen för er. Den kritiken eller vad man ska kalla det för, det upplysandet, görs utan att säga ett enda ont ord om västerlandet. Är inte det briljans så säg?
Ytterligare ett sorts betyg för filmen är M:s kommentar efter filmen, när jag säger att det är bland det bästa jag sett i filmväg:
– ”Jag ser det på dig, det är bara lyser i ögonen på dig”