Konstapel Lundins vintervandring

…
Mycket känslor…
några sorgsna, men inga dåliga idag.
Vädret är grått, kallt och mörkt större delen
av dygnet. Solen orkar knappt över horisonten.
den lyste på Norra sidan Ångermanälven. Jag jagade solljuset
mitt på dan, under en promenad, men solen orkade
inte hänga kvar tills jag kom upp på Remsle.

Guldgröna skogar
Men det gör inget… för jag såg solen lysa upp skogen,
och bergen, när jag gick min första 6 kilometers promenad
för dagen. Och när jag såg de guldgröna skogarna av solens
ljus, så fylldes jag av ljus och längtan. Snart blir det ljusare igen.
mindre än en månad kvar, då vänder det. På Tomas-dagen.
Tomas tvivlaren… jag … hyser hopp om ljusare tider.

Ett nytt och sundare liv
Jag håller på att promenera ur sockret ur kroppen, samtidigt
som jag slutat med godis och småkakor. Jag känner redan lite bättre
i kroppen, mindre krypande känsla i blodådror, och armar
och ben…. inbillar jag mig. Jag tog tom trapporna från Risön, upp
till Remsle, med ganska bra fart för att få igång flåset.
Nere på stan blev jag trafikkonstapel för en stund, när kort kvinna
kom gåendes armkrok med dubbelt så stor man, med krycka
och skadat knä. För när jag korsade övergångsstället, kände
jag hur halt det var, men att det inte alls såg halt ut. Så jag lät dem veta det,
och ställde mig mitt i vägen för trafiken, och satte upp en hand
och stoppade trafiken, för det tog en minut för dem att komma över gatan.
Jag gillade känslan.

Mörkerseende
Mycket känslor idag.
En andra promenad vid 18-tiden, då det var kol mörkt.
Tankar och känslor kring kärlek,
och utebliven kärlek, längtan, sårbarhet, ensamhet.
Den sällskapssjuke ensamvargen, den värderingsmässigt
jordnära tvivlaren…. Tomas. Den som inte tvivlar,,
är inte riktigt klok. Promenaden i mörker, bar iväg
mot bruket först, mot övergård, Bensinmacken, minns inte vilket
namn den har nu. Det har iaf hetat OK. Sedan in på vägen mot Vemyra,
men tar av mot Prästbordet, går ner förbi GB-skolan, viker av mot
Gärdesgatan, innan körgå’rn.

Fördomsprofileringsdokumentär
Kroppen fick sitt idag, 12 km promenad, och själen tackar och tar emot.
De hör nämligen ihop. Mina tjocka nyinköpta tumhandskar i skinn
för 499 kr, inköpta på Sportringen i Sollefteå, håller fingrarna varma.
Under dagens vandringar, är de flesta människor, inlåsta
i rullande plåtlådor, vi kallar dem bilar. Från punkt a till punkt B, och
sen hela alfabetet, under arbetsveckan. Jag ser glimtar av ansiktsuttryck
ibland, om inte det blir reflektion på sido-rutorna. Ibland ägnar jag mig
åt att fantisera om människors liv, en slags medveten fördomsprofilering,
och fantiserande. Som en dokumentär, med ögonblick ur
livet, fast skapat i fantasin.

Var människa
Varje människa, en ocean av tankar, känslor, problem,
kärlek, tragedier, lyckostormar, och inte minst vardagsliv.
Jag ser en man i en bil som ser ut att sucka och lägger huvudet
på sned… på väg … vad tänker han på ? Är han på väg hem från jobbet
och oroar sig över en något skräpig, döende relation med sambon ?
Eller tänker han på att han kommer bli av med jobbet inom en vecka?

Teknikberoende
Jag kollar min nya app, till min övervakningskamera,
som jag riktat in på spisen i mitt kök, så att jag aldrig mer ska behöva
oroa mig över att ha glömt stänga av plattorna. Det är i infrarött.
Jag vet att de är avslagna denna gång, men testar tekniken.
Nackdelen är att man på ytterligare ett område gör sig
mobilberoende, teknikberoende.

Svenskt hundliv
En kvinna går med tre st lurviga, medelstora hundar, som trasslar in henne
i kopplen, inte vägvinnande, jag fäller en skämtsam kommentar om
sladdfritt. Den går hem. Reflekterar över att så många svenskar har hund,
men att så få invandrare har det. Jag tänker att det beror på ensamhet hos oss, och stark familjesammanhållning hos dem.

Änkling
En äldre man promenerar mot mig, hans kroppsspråk,
och hans ögon är kontaktsökande, så jag skiner upp, på mitt sedvanliga
vis under promenader, och utbrister ett hurtigt ”hej”.
Jag tänker att han var änkling, och känner sig väldigt
ensam under pandemin.

Markus den store
Markus… stora, genomgoda Markus med Modomössan,
och sjukhusengagemanget, lufsar förbi i slowmotion,
och hejar, som alltid. Jag frågar om hur det går för MoDo,
fast jag inte är ett dugg intresserad av hockey på den nivån.

Brustet tvivlande hjärta
Väl hemma, landar mitt ivriga zappande med tv-dosan
på en film som är delvis svenskproducerad, ”Idomeni”
Som följer människor på flykt, i flyktingläger. Människoöden,
som vi inte kan förstå, fast det bara var drygt 100 år sedan
våra förfäder, utstod liknande flykt, men inte samma
brutala krigstrauman. Mest av allt brister mitt hjärta när..
Ayad och Khero, två pojkar drunknar vid flyktinglägret,
och pojken Saber som var där, försökte rädda dem, med hopknutna
träningsbyxor. Sedan tröstar han under flykting-åren,
brodern till Khero…. och mitt hjärta brister. Till slut får de
båda komma till Tyskland … nu tonåringar i målbrottet,
fortfarande med trauman, fortfarande stöttar varandra,
fast de hamnat i olika delar av Tyskland.

Åh vad jag önskar Att Ebba Busch Thor och Jimmy Åkesson
och Ulf Kristersson hade hjärtan… och fick se detta…
åh vad jag önskar att de vore människor,
med mänsklighet, och mänskliga känslor…
Men det är nog för sent för dem.

Men vi andra,… vi måste känna…. vi måste trösta,
vi måste älska