Författare: tomastvivlaren

…
Homo Sapiens insaniam – Det galna människosläktet

Asså…. en liten dammsugare-robot som far omkring mellan våra fötter, för att vi ska slippa röra oss ?
Eh… en robot till, som gör kattfan hos granne hysterisk,när den snurrar omkring på gräsmattan.
Rulltrappor för att vi ska slippa motionen, Ja till och med långa plana rullband för att vi ska slippa gå.
En som tar bilen 500 meter till gymmet för att…
öh, just det promenera på ett band ???!
Det påminner mig om ordspråket ”att gå över ån efter vatten”.

Sen prånglar man till höga reklamkostnader på oss oändligt många sorters träningsredskap som ska … öh ge oss den motion vi missar för att vi köpt robotar, stått på rullband och i stått i rulltrappor samt försummat att promenera till affären och tagit bilen ist bilen ???

Och det finns en tråkig gemensam faktor i detta beteende, det är marknadsekonomi !
Det är nyliberalism, det är kapitalism och ”tillväxt”. För att tillväxt ska kunna upprätthållas måste behov SKAPAS. De som har pengar måste vara missnöjda, och faktiskt lurade, som i motionsexemplen här ovan.

…
Frihet. Kärlek. Bekymmer. Tillhörighet. Familj. Skratt, är allt jag vill ha.

Jag kommer för alltid fälla en tår eller två,
när en dotter kramar om sin far när hon kommer från skolan.
Jag kommer nog alltid få fukt i ögonvrån när familjer återförenas i ”Spårlöst.
Mitt hjärta kommer helt säkert alltid att brista, när jag ser den fattiga indiska flickan som får ett näringsrikt kex om dagen, men ler större än jag nånsin sett, och välkomnar stolt den rika västerlänningen till sin skola.
Jag kommer alltid ……

Jag blir gråtmild när pappan följer den lilla pojken på knattefotbollen,
varje vecka, varje år, tills pojken blir less på faderns sällskap och vill frigöra sig.
Jag blir glad men avundsjuk när par går hand i hand, år efter år, när de planerar för middagen, hjälps åt att måla husfasaden.

Det kanske alltid kommer vara så,
Jag vet vad kärlek är likväl som någon ann,
men jag vet inte hur man lever ihop.
Jag har gett kärleksfulla handlingar och ord, tusen gånger,
och jag har även tagit emot sådana ord och handlingar.
Jag har helt enkelt inte ännu tillräckligt lärt mig att jag är värdefull.

Jag avundas inte miljonärer, dem är det synd om,
Men jag avundas familjer, jag avundas fäder,
jag avundas ibland vuxna med föräldrar.

…
Jag tycker inte alls om Jenny Strömstedt, det är så.
Jag har svårt att sätta ord på varför, utöver att när det en gång i en valdebatt 2014 lyste igenom vad hon eg tyckte om jobbskatteavdragen, och mantrat ”det ska löna sig att arbeta”. Detta i samband med att hon intervjuade Jonas Sjöstedt.
Det lyste igenom irritation över att Jonas talade om bättre villkor för arbetslösa, gamla och sjuka… då hon irriterat frågade

”Men ska det inte löna sig att arbeta då?

Jenny Strömstedt hade 633.000 i årsinkomst 2013, tror knappast den har minskat sedan dess. Hon bor tillsammans Med Niklas Strömstedts inkomst att lägga till hushållsekonomin så *förstår jag att det blir tufft, och att man upprörs över att det finns sjuka och arbetslösa i samhället som givetvis borde ta sig i kragen i och göra rätt för sig som Jenny själv* (Jo … det var ironi)

Jag tillhör nog de som i Sverige har minst att röra mig med ekonomiskt. Men få av mina vänner eller bekanta har hört mig beklaga mig över ekonomin. Jenny har 8 gånger så mycket som mig, om man inte räknar in makens inkomst. Inte heller nu, när jag i denna text visar på hur stora skillnader det är mellan fru Strömstedt och mig som sjukskriven… inte heller nu gör jag det för att beklaga mig över min ekonomiska situation. Jag belyser att det är HON som beklagar sig, och tror sjukdom och arbetslöshet kan motiveras bort med hjälp av sämre ekonomiska förutsättningar. Det är alltså viktigt för henne att människor i min position får MINDRE… för det skulle ge incitament till sjuka att bli friska, och arbetslösa att hitta jobb som inte finns eller alt de inte är kapabla att utföra.

Men det är oftast så det är … det gnälls mest från de som har mest. Och de är ständigt missnöjda, speciellt om någon som har det dåligt ställt skulle få det bättre nån gång, nån stund. Finns inget annat som retar ”goda människor” likt Jenny. S som när människor som inte klarar av att jobba eller får tag på ett jobb, får någon form av livsuppehållande utbetalning på den försäkring de oftast redan betalat in genom skatt.

Och när Jenny Strömstedt ojar sig över att ha blivit kallad ”godhetsknarkare” i Expressen efter 7:e-april-attacken, och räknar sig till de goda, och de andra är onda.
Ja då framstår hon som ett liten naivt barn som tror att prinsessor som är vackra är goda, och de fula drakarna sprutar eld och är onda. Hon har helt enkelt gjort det enkelt för sig, när det gäller gott och ont. När man sitter på piedestal kan man faktiskt så många frön till den ondska som sedan även drabbar välbärgade privilegierade överklassmänniskorna… som det tycks så mycket hårdare än krigets barn i Syrien, så mycket hårdare än barnen som dör i svält i Afrika. Jag undrar Jenny… är det samma syn du har på ”löna sig att arbeta” i Afrikas svält ? Borde vi motivera dem. Och när sedan J.S upprör sig över ”ojämställdhet” för kvinnors räkning …och tror sig vara feminist …

…. ”då går min gräns för vad jag pallar med,
då vänder sig min mage ut och in”

…
Aldrig mer ska jag säga ”aldrig mer”….

Jag har sett på sista avsnittet av programmet ”30 liv i veckan”
Bara att jag kan se programmet, är bra. För bara ett tag sen har jag inte orkat med ett milligram av elände, inte en tesked romantisk komedi, och inte ens en centiliter konflikt eller ansvar.

Jag tyckte orden polisen i programmet sa var kloka och fina. Att fara på den typen av uppdrag var en av de vanligare. Han sa det var viktigare att lyssna än att prata, upprepa, tydliggöra det personen säger. Inte komma med tusen råd, men kanske med lite hopp om det går. Det verkade vara en bra människa och därför en bra polis.

Jag har vid nåt tillfälle i min ungdom varit stenhård, när någon bekant
eller vän slängt ur sig att de ”kanske skulle ta livet av sig”. Något
som grundade sig i att min mor vid upprepade tillfällen inför mig från
att jag var liten pojke hotade just med att ta livet av sig. Och lagt
ansvaret över sitt liv på mina små barnaxlar. Det ville jag aldrig mer
uppleva.

Jag har kunnat sagt att ”gör det då” (Det skulle jag aldrig säga idag)
”Om
du verkligen vill ta livet av dig kan jag ändå inte hindra dig, Det där
kommer du inte med till mig, jag kan lyssna på ditt gråt när du vill,
du får ringa när du vill, men för mig talar du inte om att du ska ta
livet av dig”
Jag skulle aldrig uttrycka mig så idag. Om jag
själv inte skulle orka lyssna, skulle jag hänvisa, eller upplysa någon
nära om hur det är…kanske.

Det är ett och ett halvt år sedan jag åkte rakt ner i mörkret nu.
Jag känner fortfarande av sviter av det. Kämpar fortfarande med vissa saker som gått lätt förut. Jag har iofs fortfarande svårt med tillit men…. Det här är en sån här sak som bekanta, anhöriga om man har några, och vänner vill höra att ”nu är det bra” …. ”åh va skönt, nu är det gamla vanliga Tomas igen” Det tycker jag inte om att höra. Jag var Tomas då, innan deppet, och jag är Tomas nu. Och jag hade hoppats att jag skulle vara lika omtyckt och eftertraktad då som nu. Kanske naivt ?
Och jag tycker inte om att höra det för att det förstärker bilden att jag måste vara glad för att vara omtyckt. några få vänner i synnerhet har varit stöd ofta, efter bästa förmåga, telefon, sms och telefon och mera sms. De har varit viktiga för mig. Och under perioden har jag varit livrädd att de skulle överge mig. LIVRÄDD.

Nu är kontakten med dessa få mer utspridd. De har oxå egna bekymmer och glädjeämnen som måste levas igenom. Men jag har uppriktigt sagt känt mig besviken på ganska många …och likt tilliten har väl det inte gått över än. Jag har känt mig besviken över det faktum att människor ”inte har tid” … när det egentligen handlar om att ta sig tid. Förväntningar gör dig besviken, men utan några som helst förväntningar är du inte mänsklig. Nu har jag slutat förvänta mig telefonsamtal av några stycken jag trodde var några som brydde sig om mig.
Det bryter bara ner mig annars. Men det är inte lätt att konstatera mitt i det svartaste. Då klarar du dig inte själv… inte helt själv.

Hur som helst, självmord är den vanligaste dödsorsaken bland män mellan 15-45 år. 70 % av alla självmord begås av män. Och när det presenteras så läggs det ofta på männens oförmåga att uttrycka sig, inte lika ofta på omgivningens förmåga att lyssna. Många som poängterar att det är viktigt att kunna prata om saker, är paradoxalt nog inte nödvändigtvis villiga att lyssna.

Feministiskt initiativ som påstår sig sträva efter jämställdhet mellan könen har visst utelämnat det faktum att det är kraftigt överrepresenterat med självmord bland män. Ist fokuserar de att kvinnor får mer mediciner utskrivna och är oftare sjukskrivna. inte ett ord om att män mycket oftare tar självmord. Det kanske inte stämmer med den blid av ojämställdheten som de vill måla upp ? vad vet jag ?

Länk: feministisktinitiativ.se/politik/halsa-och-sjukvard/psykisk-hals

En person i programmet sa att om inte han hade haft familj som stöttat honom och funnits, så hade han fortfarande gått omkring som en apatisk heroinmissbrukare, med en tom stirrande blick. Det är intressant… för ingen klarar av att överhuvudtaget leva helt ensam, och än mindre sådana svarta livsperioder.
Jag är, och har varit noga med att inte hota med självmord, själv lägga det ultimata ansvaret för mitt liv på nån annan, för jag inte vill att någon ska känna som jag gjorde som barn. Och för att jag vet att det stöter bort människor. Det stöter bort människor bara att man är förtvivlad vid tillfälle.

Men där menar jag att förtvivlan kan vara viktigt att få uttrycka någonstans, och bara tas emot av den som lyssnar. Och i det läget inte komma med råd, i det läget inte komma med ”positivt tänkande” Utan bara tillåta förtvivlan en stund… sen kan man ta en kaffe, sen kan man kanske ingjuta hopp, sen kan man kanske skratta… men tillåt förtvivlan att få komma ut, annars kan den kväva människor, leda dem in i mörkret, och i vissa fall… 30 fall i veckan leda till nåt än värre, där de aldrig mer hittar ut ur mörkret.

…
I väntan på att Socialdemokratin ska rodna över sina blå-bruna frierier, rodna så att den ursprungliga röda själen kan anas nån stans i ett svekfullt blått hjärta.
I väntan på att Socialdemokratin ska vakna ur sin törnrosasömn, och dess trogna väljare vägrar överge dem, i tron på att de ska återvända till sina rötter.
Innevånarna i den vänstra flygeln i det Socialdemokratiska lyxslottet, som en gång var folkets byggnad, har förpassats till källaren. Och de sitter där nere och hoppas och tror att pengarna de arbetat in skall gå till ”personalen” och inte fasaden på den högra sidan av slottet som vetter mot Lidingö, Båstad och Vellinge.

Slottets herre, Greve Stefan von Lövfén , som en gång svetsade samman folk så väl som svenskt stål, har tagit sig an folkdräktsdemokratens, Jimmie Ormtungas retorik för att samla de vilsna själars röster. De själar som gått på illusionen om att det skulle vara de utsatta människorna på flykt som är skyldiga till allt ont i Sverige. Trots det otvetydiga faktum att utan invandring, skulle Sverige varit ett ekonomiskt U-land.
Greve Lövfén har gått vilse i sitt eget slott, och ser förvånat upp mot en journalist som frågar vägen till västra flygeln, där källaren sägs ska ligga. ”Vi ska inte ha någon som bor i källaren” säger Greve Lövfén myndigt, medan det fortfarande finns folk som tror menar det, när han korkar upp champagneflaskan och får sina skor putsade. Trots att högra flygeln i denna typ av slott alltid tycks vara störst till ytan och blankast i fasaden, så tycks det av någon anledning få plats enkom några stycken där. Och trots att källaren är mest trång, har minst ljus och är kallast, tycks alltid sjuka, arbetslösa och ”bostadssökande” (asylsökande… tvingas bo där.

Alldeles till vänster om slottet finns en liten röd stuga med gröna knutar.
Dit brukar Greve Lövfén ibland gå för att få rödfärg på sin retorik.
Här byggs det ut på framsidan, för att fler ska få plats. Det är inget felfritt bygge, men grunden är solid och stabil, och alla som vill är välkomna. Så länge man respekterar sina medmänniskor oavsett kön, sexuell läggning religion, hälsotillstånd, eller nationalitet. Hit har Socialdemokratins själ sökt asyl, alldeles till vänster om Det nya, blå-brun-röd-gröna slottet med putsad fasad på högra flygeln.
Men socialdemokraternas medborgare i vänstra flygeln, tror fortfarande, hoppas fortfarande på en vändning. En vändning från greven som inte kommer förrän medborgarna flyttat till den lilla röda stugan. Tills dess bor de i den vänstra flygeln på skrytslottet, och rödfärgen flagnar dag för dag, vecka för vecka, år för år, ty skattepengarna som medborgarna jobbat in, går till högra flygeln, och till andra slott i nåt slags ”paradis” i Europa.

Lite längre bort, ligger ett tältläger, alldeles nedanför en blå-brun klippa, varifrån folk utan papper blivit nedknuffade. Den Allians som huserar uppe på klippan, har i samråd med Greve Lövfén och mannen som i politikens maskeradbal klätt sig i folkdräkt , för att dölja sina bruna underkläder…. börjat normalisera tanken på att det ska vara förbjudet att inte ha några papper, och förbjudet att ha lite pengar, förbjudet att arbeta deltid, förbjudet att fly från det krig som dessa herrar och damer säljer vapen till.

Här under klippan vill ingen bo. men det ska ändå bli olagligt att vistas där, dessa själar skall förpassas utanför Grevskapet, och en osynlig mur skall byggas med en kraftigt förstorad poliskår som vakter, som skall vakta Greven och den högra flygeln som vetter mot Lidingö.

Slottet var en gång i tiden en stuga dit alla var välkomna, men byggherrarna löpte amok och glömde underhålla grunden. Nu ruttnar den en gång röda grunden, medan Greven målar östra fasaden i blått och brunt. Om en dag den lilla stugan med röda nejlikor i trädgården växer för mycket på sin högra del, så som Socialdemokratins slott gjorde, så är det bara att bygga en ny stuga till vänster om den.
Slott kan inte byggas utan medborgarnas svett. Men vi kan sluta bygga dem åt de som tar av oss men vägrar ge tillbaka. Och vi behöver inte riva deras slott, varken de i Vellinge eller Lidingö, eller -greve Lövféns slott…. vi behöver bara sluta att underhålla deras byggen, och flytta till flera små röda stugor med gröna knutar. För de varken vill, orkar eller kan underhålla sina slott själva.

…
Nu ger jag mig ut på djupt vatten,
och hoppas nån kastar ut en livboj om det blir storm i vattenglaset.

Detta med sjal eller inte sjal, har ju blivit ett tillhygge i en befängd debatt om olika traditioners och kulturers förträfflighet respektive förkastlighet.
Och jag har läst och hört en hel del. Vad som är sant om traditioner, förtryck, kultur och religion är jättesvårt att veta som blekansikte i kalla Norrland.

En förklaring till bärande av huvudduk eller sjal, har jag hört ska vara att kvinnan inte skall inleda mannen i frestelse. Återigen, jag vet inte hur sant det är, och för vem. Men ponera att det skulle ligga nåt i det. Då finner jag sjalen oerhört ineffektiv, eftersom den i många fall tom kan förhöja skönheten hos kvinnan, som en vacker hatt, eller söt toppluva. Långt effektivare sätt för kvinnor att undslippa trånande blickar, om det är målet, vilket jag starkt betvivlar, vore nog att klä sig i säckiga mysbyxor, med hängiga knän och rumpa. Eller alternativt knänylonstrumpor i birkenstocksandaler lär vara effektivt. Eller ett ansikte så översminkat att det lockar mannen att gå till garaget och ta fram tinner och avfettning samt trycka igång högtryckstvätten och befria den stackars övermålade varelsens ansikte. Eller ett riktigt sur fördömande ansiktsuttryck.

Givetvis är det fel att det går omkring ”sedlighetspoliser” som styr över kvinnors rätt att själva välja vad de ska ha på sig, även om Stefan Löven t,bara tar upp den frågan för att fiska röster hos främlingsfientliga utan att faktiskt i sak säga något främlingsfientligt. Men däremot kasta bensin på en eld av fördomar.

Och jag kan som blek, norrländsk man hålla med om att bleka vita svenska män, eller mustiga, bruna temperamentsfulla män, inte har att göra med vad kvinnor klär sig i, vare sig de väljer slöja eller icke slöja. Däremot, när svenska kvinnor hävdar att män inte ska diktera vad kvinnor ska klä sig i, kastar de milt uttryckt sten i glashus. Ty åtminstone vad gäller gifta och ogifta par, har kvinnorna alltid klätt mannen ”det där kan du ju inte ja på dig”, En randig slips till rutiga byxor”

Nä diskussionen om sjalen har blivit absurd, och ett verktyg för både de i sammanhanget få män som vill tvinga sina kvinnor att bära sjal, och de svenskar som använder diskussionen till att befästa fördomar och rasism. I den diskussionens skugga klär sig våra ungdomar obegripligt illa. Unga tjejer i 13-årsåldern går omkring i nylonstrumpor och högklackat på Lucia i 25 minusgrader och förfryser fötterna samt faktiskt utsätter sig för risker oavsett om vi tycker att det borde vara så eller inte. Och vi pratar om sjalens vara eller inte vara ?

Unga killar springer omkring i jeans som är tillverkade för att hänga nedanför rumpan, så att Björn Borgs kalsongmärke ska synas, och riskerar frostskador på pungen. Sen när det är sommar går de med vintermössa på i 30 graders värme. Och vi diskuterar sjalens vara eller inte vara ?

Sneakers för 100 kronor i sulor som gynnar framtida privata fotvårdare och kirurgers plånböcker, och vi diskuterar slöjans vara eller inte vara ?
I slutändan handlar det oftast ändå om vanliga fördomar och ovilja till förändring. Trots att historien säger oss att allt förändras hela tiden, men vi gör ändå om samma g´historiska misstag om och om igen.

Så bär era sjalar med stolthet, men inbilla er inte att ni blir mindre attraktiva, för det finns effektivare medel.

…
Efter morden i Stockholm, eller ”terrordådet” som det heter när Svenskar, Européer och Amerikaner blir mördade, gick Stockholmarna man ur huse i en kärleksmanifestation, ”de kan inte ta Stockholm i från oss” ”En attack mot Sverige”
var några av reaktionerna.

Och jag håller med, eller rättare sagt, jag hade mycket väl kunnat hålla med till 100 %. Men det gör jag inte. Eftersom den ”solidaritet” det pratades om tydligen inte gäller alla medborgare. Sverige stannade den 7e april, det direktsändes dygnet runt om ”terrordådet”, det gick inte att se nånting annat på tv nästan. Detta trots att det inte fanns nåt att rapportera om under 23 timmar av 24. Reportrarna ställde samma fråga till ”experter” om och om igen, och när det blev på tok för upprepande och intetsägande, bytte man ut det mot att haffa nån tårögd Stockholmare eller prinsessa för den delen och fråga hur det ”kändes” Dvs man nästan på nåt sjukligt vis från media gjorde det här till en terrorattack ist för brutalt mord.

Det är mest den nationella reaktionen som spelar högerextremisterna i
famnen som gör mig bedrövad. Det är den överdrivna, spelade sorgen, det
var hur man plötsligt älskade polisen, det var hur prinsessors gråt
blev viktig, när världen brinner varje dag och tusentals barn dör. Det
är då man inser att det inte är nån solidaritet. Det är då man inser att
solidariteten bara räcker till Tullarna i Sthlm, eller max till Europas
yttre gränser.

Den som vill, kan nu om den vill medvetet mycket lätt ”missförstå” vad jag skriver. Och det är mycket troligt till och med att man väljer att missförstå. Jag tycker att morden är fruktansvärda, jag tycker de är oförsvarbara, och hade jag känt offren hade jag känt mig förbannad och lessen och kanske tom hatisk mot gärningsmannen.

Men nu riktas inte hatet mot gärningsmannen. Nu riktas hatet mot människor som tror på samma gud, som kommer från hans trakter av världen. Nu riktas politiska förslag och inskränkningar mot papperslösa flyktingar, vars enda brott är att ha blivit utsatt för brott och krig i sina hemländer. Krig som ofta utövas med svenska vapen som bidrar till vår ekonomiska sär-position. Och politiker från MP och S till L, C, M, KD och SD tävlar i hur hårda åtgärder de kan sätta in mot brottsligheten och terrorn. Och man ger SD rätt när man tar deras förslag, och samtidigt fortfarande tycker sig ha rätt att benämna sig som mindre främlingsfientliga och rasistiska än SD. Man ta omvägar, rider på främlingsfientligheten och rädslan, man rider från S MP, och M på rädslan hos folk, som är helt utom proportioner jämfört med andra faror i samhället, och det är främlingar som media och de etablerade partierna till höger om V säger vi ska vara rädda för.

Men med ökad övervakning, hårdare regler, fler poliser, mer avlyssning, etc etc blir det precis likadant som när Alliansen pratade om det ”utbredda fusket” i sjukförsäkringarna (som låg på 0,04 %) Majoriteten som drabbas av det blir oskyldiga människor vars rättigheter redan är minimala. Men det bryr sig varken journalister, politiker eller de rättfärdiga delen av befolkningen om i nuläge. De tror att de blir säkra från dylika dåd i framtiden, men det blir de med allra största säkerhet inte. Däremot blir vi steg för steg av med vår frihet, med vår integritet, med vårt privatliv, ….och sakta men säkert blir vi av med vår demokrati, kanske tom med vår medmänsklighet och än värre vår själ.

Och DÅ/NU har högerextremister och Islamister lyckats. De ler nu i sina lägenhetsbunkrar bland Nordiska motståndsrörelsen i Falun, och de ler stort bland IS mördare både i Sverige och i Irak, och Syrien. De vinner mark för varje extra miljon vi satsar på polis, för varje gång pressen basunerar ut ”vi mot dom” för varje solidaritetshandling som exkluderar och segregerar inom Sverige, inom EU. Och det är VI som ger dem segern… inte mördaren på Drottninggatan.

Stefan Löven emfaserar i sitt maj-tal att det ska vara förbjudet att tvinga på kvinnor slöjor. Och det är politiskt kortsiktigt väldigt smart, för det attraherar den vilsna mobb som tror på det den svenska kulturens förträfflighet, och ändå i smyg tycker att de inte ”är riktigt kloka de där muslimerna” Och han gör det genom att antyda … bara antyda att det är så muslimer gör, tvingar på sina kvinnor slöjor. Och hux flux har både de män som faktiskt gör så vunnit mark, de högerextremister som vill få oss att tro att det är muslims sed, vinner oxå mark, och IS vinner mark. De som förlorar stort är demokratin, sanningen och 90% av Sveriges muslimer och flyktingar… och därmed i slutändan förlorar Sverige och du och jag.

De som demonstrerar mot rasisterna i Falun i dag på 1:a maj, går de flesta sedan till valurnorna 2018 och röstar på nåt av av MP, S, C, M, KD, L… som i politiska förslag och retorik gör samma som SD…
Och vi går i samma fälla som USA 9/11 om än i mycket mindre cskala. Det är så här extremisterna lyckas skada oss, genom att få ett dyrt övervakningssamhälle, genom att tumma på demokratin och frihet för medborgarna. Usama Bin Ladin fick USA på knä, genom den enormt dyra och ineffektiva satsning i underrättelse och militär. Där har ni största orsaken till USA brutna ekonomi… och Usama ler tyvärr i sin terroristhimmel, även om han blev blåst på de 72 oskulder han blev lovad.

Vilka har mest kluven tunga ?

…
Läste artikel i Expressen om tiggeriet.
En artikel som förespråkade förbud av tiggeri.
Det är fascinerande hur fler och fler politiker och journalister i smyg, fast ändå öppet drar sig åt det hållet politiskt, och därmed även fler medborgare.
Hur liksom hela rättesnöret, de flesta normer, och moral sakta men säkert accepterar och tar till sig högerextrema värderingar och normaliserar dem.

Normalisering av olika tankesätt och visst agerande är något väldigt centralt när det kommer till hur avarter som fascism och rasism växer fram. Vi är mitt i den processen, det är inget som ”kan hända” Det händer nu. Några av oss driver på det, och några av oss tillåter det ske.

”Ett förbud löser inte problemet med fattigdomen i Rumänien, invänder
många i debatten. Nej, det är helt riktigt. Men det gör sannerligen inte
pappersmuggar på gator och torg i Sverige heller”

http://www.expressen.se/ledare/anna-dahlberg/dags-att-infora-ett-tiggeriforbud/

så avslutar Expressenskribenten Anna Dalberg sin ledare, i tron att hon fått till en klatschig slutkläm som övertygar alla om tiggeriförbudets förträfflighet.

Jag finner det vara frapperande, anmärkningsvärt och cyniskt uttalande. Men så låter det ofta från ”liberaler” och konservativa skribenter och politiker. I grund och botten, för att förstå borgerligheten inklusive deras obekväma högerpopulistiska, politiska avkomma, Sverigedemokraterna, så bör du veta att allt de är intresserade av är att försvara sina bekväma sociala och ekonomiska positioner. Det handlar faktiskt BARA om det, ingenting annat. Allt annat är en försköning och omskrivning av deras agenda. Och det görs via språkbruk. Därav språk och utbildning så viktigt för demokrati och jämställdhet.

Den slutklämmen från Anna Dalberg säger det mesta om människosynen och cynismen som dominerar svensk politik idag. Hon motiverar ett förbud av tiggeriet för att det är att ”cementera” fattigdomen. Det är ju fan ta mig häpnadsväckande hur naiva, hur cyniska hur människoförnedrande dessa högerskribenter och politiker är.
Hon erbjuder inte en lösning, men motiverar förbud av fattigdom med att tillåta att fattigdom syns, ”inte löser fattigdom”. När det i själva verket egentligen handlar om en enda sak. Dessa uppblåsta, självupphöjda överklasscyniker, anser att de inte ska behöva BEVITTNA fattigdomen. Det är precis ALLT vad motståndet till tiggeri handlar om, ingenting annat. Sociala klyftor som dessutom är en produkt av deras politiska gärning och ideologi. Vilket är jämförbart med dubbelmoralen i att fredliga Sverige exporterar vapen till diktaturer och krigförande länder, men beklagar sig över att behöva ta emot flyktingar från det krig vi livnär oss på.

Jag tycker själv det är obehagligt att människor måste tigga, jag mår dåligt när jag går förbi en tiggare. Men vem är jag att för min egen bekvämlighets skull föreslå lagar som förbjuder dem att vara fattiga och försöka överleva ? De flesta verkar inte längre ha några som helst moraliska betänkligheter kring detta, vilket får mig att oroa mig över hur mycket människa det finns kvar i människor i Sverige nu för tiden. Samtidigt försvarar de flesta fortfarande EU just pga den ”fria rörligheten”. Men den rörligheten ska ju då inte gälla fattiga så klart. den fria rörligheten inom EU ska j finnas för att Pernilla Wahlberg ska kunna ”shoppa i Europa” (som hon sa när hon yttrade sig kring EU-medlemskapet och Euron.

Så är fungerar kapitalism, globalisering och ”marknadsliberalism” ”Liberalism”. Liberala och konservativa pratar ofta om öppet samhälle och öppna gränser, men det gäller aldrig för fattiga utslagna, marginaliserade, det gäller för dom själva, när det pratar om ”frihet”
”Liberalt” folk vill inte se detta, för tänk om de får det någon hundradel sämre ekonomiskt, eller om vi tvingas se vilket elände vårt levnadssätt ställer till med.

”Men vore det inte trevligt om tiggeriet försvann från våra gator”

”Men vore det inte trevligt om ingen skulle behöva tigga ?”

Två NÄSTAN likadana frågeställningar. Men med milsvid skillnad i andemening.
Den översta är borgerlig och liberal kan jag avslöja.

Men tillbaka till normaliseringen av värderingar, som jag nyss var inne på, när jag benämnde normaliseringen av främlingsfientlighet som pågår NU.
En normalisering av avarter pågår ju ständigt, och har alltid gjort det, vilket har gjort att häxbränning kunnat ske, folkmord kunnat ske, koncentrationsläger kunnat ske, massvåldtäkter kunnat ske.

Normaliseringen pågår. Pornografi vore väl trevligt om det inte fanns ? eller ?
vad tycker ni. Detta är ju fortfarande ett av vår tids stora tabun att prata om.
Få svarar ”jag har suttit och runkat en stund till pornografi” när någon frågar vad de gjort. Men ändå porrsurfar enligt vad de själva medger 90 % av unga killar, och 70 % av unga tjejer. Är det då normalt, när de flesta gör det ? You tell me !
Men ändå tycker vi ju att det är äckligt och förnedrande med porr, ”onaturligt” etc etc. Jag har faktiskt aldrig hört någon ställa sig upp och försvarat dess existens. Ändå så ägnar sig 90 resp 70 % av svenskarna åt just detta. Så porren har vi gömt undan till internet. Sånt kan vi ju inte ha sänt hem i tv-apparaterna. Och det håller jag med om. Jag vore glad om den inte fanns överhuvud taget faktiskt. Jag skulle oxå vara glad om inte våldsdyrkan fanns heller faktiskt.
Samtidigt när jag hör det ensidiga fördömandet av porr, tänker på den äldre ensamma mannen som trots allt hysch hysch kring detta erkände att han kollade på porr, och på knacklig svenska (hade råkat ut för stroke) med tårarna i ögonen sa att han var ensam som motivering. Kanske allt inte är svart och vitt ändå ?
Hade en läkare på provision från multimiljardsindustrin/ läkemedelsindustri, skrivit ut lagligt knark, (antidepressiv medicin) mot hans ensamhet, hade det kanske vart mindre kontroversiellt och hysch hysch ?

Med detta sagt, så kan man då förundras över att hem till tv-apparaterna på bästa sändningstid visas det, utan att nån längre höjer på ögonbrynen över detta:
Människor som har sex med varann i Paradise hotel, Krim-serier där de visar obduktioner, lemlästning, blod, våld och tom glorifierar det. Vi visar på bästa sändningstid folk som förnedrar sig själva och andra i något vi kallar för ”underhållning. Vi visar och gottar oss i Leif GWs mordmysterier, vi tittar på när överviktiga människor slår ut varan och baktalar varann, förnedras i ”Biggest loser”. Vi låter små barn tävla i matlagning, och även där exploateras och slås ut. Och i varje reklampaus matas vi med sexuella, kroppsliga lockbeten, vi matas med hysteriskt mycket nät-kasino.Är inte detta oxå en form av prostitution och pornografi ? Osså förundras vi över avarterna ? ”Onaturligt” ?
Jag skulle väl drista mig till att påstå det, men får knappast massivt medhåll.

… normalisering.

Visst vore det trevligt om dessa avarter försvann från TV, från samhället.
Men fråga er själva hur de uppstod, och vilket politiskt system som ger näring åt beteendet och normaliseringen. Och fråga er om problemen försvinner genom osynliggörande av dem, eller genom människovärde, generositet och humanism.
Fråga er själva om tiggeriet är problemet eller det som orsakar fattigdom och utanförskap.

…
Solljuset når mitt fönster i norrläge, trots att det är kväll. och strålarna sipprar in mot gitarrerna på väggen, och förvandlar den nästan till en levande oljemålning,
Diskbänken är nästan fri från disk, bortsett från nåt tomt Oboy-glas och en tjockväggad espressokopp.

Trottoarerna är grusfria, men knopparna i träd och buskar väntar fortfarande på värmen, och gör jag. Det finns hopp, det finns alltid hopp, sa en lärare åt mig en gång, när det var som mörkast … tom när du inte ser det eller känner det, så finns det alltid hopp. Varje år, trots att vi i kalla norden får vänta länge och väl på att knopparna ska springa ut i lummiga, grönskande löv som förvandlar en karg och grå värld, till Edens lustgård, med färgsprakande skogar och himlar. Trots det så kommer den till slut, sommaren… varje år. Och trots att den kan kännas kort, så kommer den alltid åter, och den är underbar i sin generösa prakt och livfullhet. Med syrenbuskar, blåa himlar, svalkande sommar-skurar, surrande humlor och svenska medborgare lätta till sinne och själ.

Den kommer alltid åter, den svenska sommaren, och är vackrare och mer välkommen och efterlängtad än någon annanstans på jorden.

Kärleken då ?
Min far vägde inte alltid sina ord på våg innan han uttalade sig, och han var inte alltid mångfacetterad i sitt språk. Men när han träffade rätt, då träffade han rätt.
Han sa till mig:

”Det kommer flera” och syftade till kärleken, syftade till att fler skulle komma att tycka om mig. Så lång hade han rätt. Men jag har aldrig lyckats riktigt med kärlek, och det är som en giftpil i mitt hjärta. Och pilen ger mig kärleksförgiftning. På så vis att jag inte tror, inte hoppas lägre. Det känns dött för mig, och det får mig att känna mig död. Mitt hjärta känns igenmurat. Och muren stänger inne mig, låser mig inne och mindre levande. Jag har aldrig lyckats med det här som kallas kärlek, trots att jag har så stort varmt, hjärta, så har det bara blivit fel.

Jag betvivlar inte att det finns kvinnor där ute som är attraherad av mig, men jag betvivlar väl att någon kan älska mig som jag är. Jag har svårt att lita på det,
Men kanske, kanske, kanske… är det med kärleken som det är med sommaren.
kanske, kanske, kanske.

…
Det har slagit mig under krisperioder, att få människor faktiskt är villiga att ifrågasätta sina åsikter, värderingar eller förändra något i sitt eget beteende.
Faktum är att jag undrar om inte just personlig kris är enda gången vi blir tvungna att ompröva saker vi gör och tänker, utöver det är det ganska ovanligt att vi förändrar våra åsikter, vårt beteende mot andra människor.
Och våra åsikter är låsta i ett skyttegravskrig, vi är oftast aldrig villiga att verbalt överge dem, eller ifrågasätta varifrån vi fått dem, eller varför vi håller fast vid dem.

Kris är inte speciellt trevligt, varken personlig eller samhällelig kris. Så det är inget vi gärna söker upp, vi rotar inte gärna i det som gör ont. Och i dag matas vi tex på FB ständigt med ytliga uppmaningsskyltar om att ”fånga dagen”, ”tänk positivt” ”och ”gilla och kopiera om du älskar dina barn” etc etc …
För mig är den typen av pekfingret-i-ansiktet-skyltar först och främst inte helt med sanningen överensstämmande, de är en ”plåsterlösning” på ett brutet ben. Det är en ”om-jag-blundar-försvinner-detläskiga-lösning”. Sen att de kan uppfattas nästan hånfulla för människor som tappat allt, är också ett faktum.

Ibland kan undvikandet av det onda, leda till … tandlossning.
Ja det är faktiskt så. Jag har själv ibland problem med att det fastnar matrester mellan tänderna. Och jag använder väl tandtråd och mellanrumsborste ganska ofta. Men ibland uppstår tandköttsinflammation. Och i det läget finns ingen återvändo, när det börjat ömma. Då använder jag plasttandpetare med anti-inflamatorisk gel på, och det blir blodigt värre i käften, och är allt annat än mysigt, det gör riktigt ont. Men jag vet att det onda värker ut om jag gör det.
Där och då funkar det inte att tänka positivt, och undvika det som gör ont.
Och lite så är det med vårt inre oxå tänker jag, att när det gör otroligt ont ibland, så räcker det inte med att låtsas som det inte gör ont, utan du måste ner i skiten en stund, och sen upp igen. först då kan jag möjligtvis vara i nuet, ”fånga dagen”, ”tänka positivt, ”slippa tandvärken”

Jag tänker att för mig, som jag ser det, handlar det om att sträva efter balans mellan nuet, dået och framtiden. Och visst kan man på vissa områden fastna i det som varit, det är fullt möjligt, och inte så önskvärt alla gånger. Men lika illa är det som jag ser det att låtsas som det inte finns, blunda, hålla för öronen och munnen. Det beteendet kan bringa ner en människa på knä fortare än du hinner ”fånga dagen”
Jag behöver också ibland ”tänka positivt” eller höra en glad låt, ringa en vän som är lättsam och rolig…. men jag behöver nog inte tala om för andra att de måste göra det, och att det löser deras problem, löser världens problem om de ”tänker positivt”. För det är inte sant, inte helt sant iaf, och det kan skada mer än det hjälper när man kommer med enkla lösningar på det som faktiskt är livet.

Och allt detta påverkar nog vilka åsikter vi står upp för, slåss för, och bergfast förankrar oss vid. Att gå emot gängse normer tycks också vara nåt vi drar oss för.
Att kalla sig kommunist idag tex, är inte möjligt. Men att kalla sig feminist, är betydligt mer accepterat. Ändå bygger bägge på samma solidariska grundprinciper. Och pga av vårt åsikts-skyttegravskrig, så kommer ingen kliva upp ur skyttegraven och lyssna på när man förklarar kommunismens idéer för dem, kontra hur diktaturer kallade sig kommunistiska, fast de faktisk varken följde Marx eller Engels kommunistiska manifest. Det är omöjligt att ta den diskussionen. Jag påstår inte ens att kommunismen som den var tänkt är möjlig, jag påstår bara att det inte ens är möjligt att diskutera den pga förutfattade meningar och historielöshet.
Och historielöshet är allvarligt, ty om vi inte läser historia och förstår den, är vi dömda att upprepa historien, gång på gång på gång på gång..

Och det är precis vad som sker nu i Europa och Amerika.