…
Nu är det sommar på riktigt. Jag har ätit mina första egna jordgubbar, med grädde till. Obesprutade gubbar till obesprutad gubbe. Gubben har också fått en sommarfrisyr, en snagg, som han klippt till själv. Nu är det sommar på riktigt. Naturligtvis håller världen på under som vanligt. Man prövar intensivt att inbilla oss att minst tre eller fyra dödliga virus är på väg att spridas, så att man kan motivera att spruta in kemikalie intravenöst i våra kroppar, världen runt. Parallellt med det är naturligtvis Putin på väg att invadera Sverige, helt oprovocerat, trots att Sverige levererar vapen till Ukraina, som används för att förstöra mål in i Ryssland. Och så får vi inte glömma den fruktansvärda klimatförändringarna, som i och för sig ingen märker av, men ändå.
Jag har inte hunnit/orkat cykla någonting i sommar. Jag skulle säga att det första och främst är blåstens, och mördarsniglarnas fel. Mördarsniglarnas för er för att jag måste gå 6-7 km varje kväll för att hålla dem kort. Och om det stormar och blåser, är det inte kul att cykla i motvind. Ursäkter? Ja givetvis. Men jag köper dem. Har även ätit grönkål, i form av sallad, med morötter, olja, vitvinsvinäger, salt, peppar, vatten. Idag till 250 g bacon och lite ”skybetti”. Läsandet blir det också dåligt med. Både på grund av att jag blir trött, och att jag brukade läsa på café, men nu känns det inte roligt längre. Går inte ofta på café. Har jag nämnt någon gång i någon blogg att människor är idioter? – ifall jag har missat det: människor är idioter. Jag har snigelrundan kvar ikväll, behöver ta den långa. Men kommunen har klippt gräset och det är torrt, så det bör gå fort. Kommer det bli krig i Europa? Jag vet inte. Men det verkar som ”Europa” vill det mer än någonting annat så som de agerar inom EU. Kommer det någon ny pandemi? Inte om man låter bli att hitta på en!
Torsdag 25 juni
Här är jag Tomas, en sommarkväll i juni. Eller kanske närmare bestämt en sommarnatt. Om lite mer än en halv timme är det fredag!
Och hur är det med mig då? Undrar jag. På ytan är det mycket som är bra med mig, just nu, just här idag. Men det som är djupt in i mig, är oftast i skymundan. Ofta tillbakapressat av omständigheter, som kanske kan kallas för livet? Jag oroar mig inte jättemycket, och inte hela min vakna tid. Men oro finns, och ibland dyker de upp i mardrömmar nattetid, och Desillusion på dagtid. Jag kan inte exkludera den yttre världen och vad som är i görningen, när jag ställer mig frågan hur det är med mig innerst inne i själen. Jag påverkas så klart av det som sker, även om jag skulle låtsas som om det som planeras ske, skulle komma att bli verklighet. Det är den värd jag lever i, och de som är i den här världen, är det människor som jag möter och Samexisterar med. Men existerar jag? Eller lever jag? Nej, men visst lever jag. Men jag älskar inte, och jag är inte älskad. Har människan glömt bort hur man älskar? Är jag för intellektuell och klok för att älska? Är jag för kontroversiell för att älska älskas? Är jag fattig för att älska älskas? Är jag för speciell?
Jag känner att jag har tårar i mig, men jag har ännu inte hittat orden för att släppa de fria. För de vill släppas fria. Kanske inte dags ännu? Men jag kan inte tvinga fram sorg, och man kan inte fånga lyckan. Om man försöker tvinga fram sorg, går den och gömmer sig. Om man försöker fånga lyckan är det inte längre lycka för lyckan måste vara fri, och gå och komma som den vill. Jag inbillar mig och tror att det är samma med kärlek? Jag känner massor av människor, många som hälsar, men ingen av dem jag känner, känner jag. Och de känner inte mig. Nej, tårarna kommer när de känner sig trygga och välkomna och lyckan kommer strax efter! Likt när solen kommer fram efter ett regn som syresatt luften.
Nu har torsdagen blivit fredag, och fredagen är 4 timmar och 25 minuter gammal. Och är om 19 timmar och 35 minuter förpassad till historien för evigt. För evigt ja!? Ett uttryck som den mänskliga hjärnan egentligen inte kan och klarar av att förstå. Precis som oändligheten är omöjlig att processa för det mänskliga sinnet. Kanske för att det mänskliga livet är ändligt. Vi lever i en tid då det mänskliga i oss håller på att tas ifrån oss. Och vad värre är så låter vi det ske utan några större protester. Det är svårt att veta vad som är verkligt, sant i livet och världen längre. Det kanske inte var helt enkelt förr i tiden heller, men nu allt svårare. För vi håller på att bli robotiserade enheter som ska kontrolleras in i minsta detalj, varje vaken och sovande minut i våra liv. Och vi inte bara låter det ske, utan de flesta tycks väl välkomna det inhumana utifrån bekvämlighet och rädsla att sticka ut?
Man kan, om man bara pekar på enskilda detaljer i det förfarandet, den ondskefulla transformationen från mänsklighet till transhumanism och teknokrati, man kan då så klart bagatellisera det. Som när du inte kan avgöra om en låt är skriven av AI, eller om det är en människa eller flera människor som skapat den, och framfört den. Det är väl inte så farligt? Jag hävdar att det är så farligt!
För ett mänskliga är så mycket mer än imperfektion. Det mänskliga är levande. Det mänskliga är svårfångat, gudomligt, varmt, förtvivlat, naturligt och kulturellt. Det mänskliga är individuellt, och det är samvaro och samarbete. Men det är inte kollektivt, det är inte likriktat eller konformitet. Det mänskliga är tvåsamhet och familj, byar, men inte städer. Det mänskliga är inte tv, datorer, eller mobiler. Det mänskliga hör hemma i naturen. Och vi har separerats från naturen och därmed från våra själars hemvist. Och från oss själva
Om vi ens försöker samla information kring vår omvärld via media, vare sig, det är korrupt, gammelmedia som tv, tidningar och nyhetskanaler, eller om det är via kontrollerad opposition på sociala medier, så hamnar vi i en situation, en miljö som den mänskliga själen och hjärnan eller för den delen kroppen, inte är skapta för. Och där kan själen och sinnet, gå vilse, gå förlorad. Jag söker förtvivlat det mänskliga i min omgivning, bland de människor som är omkring mig. För i det mänskliga, söker man sig till sanningen istället för att vända den ryggen. Men de är allt som oftast vilse i det digitala och nyhets propagandan. De är vaccinerade och försöker konstant intala sig och andra att det är bra för kroppen att injicera en häxbrygd av substanser med celler från foster och kemikalier direkt in i blodet. Jag möts allt som oftast av att de försvarar det sjukliga synen med transsexualitet, och könslöshet, där vi återigen förlorar det mänskliga i oss, när man normaliserar könsbyten via medicinska ingrepp, och juridisk inblandning samt propaganda, finansierade av skattemedel, via bibliotek och andra kommunala och statliga institutioner, som om de vore mänskliga inte skulle lägga sig i folks sexuella läggning, ej heller sponsra den.
Och det värsta av allt, är att de flesta omkring mig, nästintill alla inte bara accepterar någon av dessa galenskaper, utan välkomnar dem och aktivt propagerar för dem. Du vet inte om det är en människa eller flera som skriver med musik, för musiken har digitaliserats. Och vi har digitaliserats. Vi är människokroppar, vars hjärnor har blivit kidnappade, och vars själar slukas av dementors (Harry Potter)
Det mänskliga är berättelser och sagor, det mänskliga är längtan och saknad. Det mänskliga är mytologi och kultur, litteratur och musik som skapas av människor, framförs av människor.
Det är dags att vakna nu, innan du somnat in för alltid!