Författare: tomastvivlaren

…
Det finns vackra stunder i livet,
där jag ges tillfälle att förstå varför jag lever.
Jag letar inte längre meningen med livet,
jag vet vad meningen är.

Ett tag trodde jag det var dans,
för jag kände mig självlysande och rik.
Ett tag trodde jag det var musik,
eftersom musik kunde väcka de döda.

Ett tag trodde jag det var att träffa en kvinna,
som skulle hela mig, som skulle förstå mig,
som skulle älska mig.

Allt det kan vara underbart,
Allt detta är dyrbara kryddor i livets meny,
Dessa kan vara något av innehållet i den tomma påse vi kallar livet,
som är tom tills vi fyller den med något.

Men ingen mindfulness i världen,
inget ”självförverkligande”,
inga pengar i världen,
ingen karriär,
Ingen kvinna så underskön,
Ej heller den vackraste av livgivande musik,
kan mäta sig med mötet…..

….mötet mellan människor som bara finns i stunden.

Först mötte jag en vän till min morbror idag,
när han pratar, lyssnar jag med glädje,
Vi har aldrig, tror jag utbytt tjänster,
men det finns en respekt… ett möte.

Sedan möter jag en äldre sjuk man vars kropp inte hänger med,
vars tal är nästan borta, men vars hustru är i himlen.
Och jag brukar sätta mig en stund med honom på caféet,
på gågatan i Sollefteå.

Vi kommunicerar med penna och papper,
och jag gissar utifrån det och de hemspråksord,
som ännu finns kvar efter stroken som tog hans ord.
Långa stunder sitter vi bara tyst.

Efter en stunds ritande, tecken och utländska ord,
kommer vi fram till att han vill jag ska handla några saker åt honom.
Jag pyser iväg en stund, och lämnar min kasse hos honom.
Kommer tillbaka med önskade varor.
Vi sitter en stund till, tysta.
Tar sista slurken kaffe,
innan jag följer,håller upp porten,
till där han bor.

…och för en stund kände jag mig som en människa igen.

Det ovillkorliga mötet, där du syns,
där du är och därför finns
… DET är meningen med livet,
var än det uppstår, när än det uppstår.

väl mött !

…
Kommer ni ihåg den tiden då man svarade i telefon och nån hade ringt fel ?
När man inte tryckte bort okända nummer … minns ni ?
Minns ni att det fanns stunder då folk inte var anträffbar ?

Minns ni när bananerna var gula när de kom till butiken ?
Kommer ni ihåg när man fick bestämma träff om man gick åt olika håll i storstan ?

Minns ni när det fanns en snäll tant i samma hyreshus som gav en kakor ?
Minns ni när inte alla män var våldtäktsmän ?

Minns ni när vi välkomnade de grekiska flyktingarna, eller minns ni rakt av när vi tog emot Judarna som flytt från Nazityskland ?

Kommer ni ihåg att vänsterpartiet var det enda parti som drev på för allmän rösträtt 1917 ?

Minns ni när barnen själva gick till isbanan utan skjuts ?
Kan ni erinra er när när vi satt klistrade framför ”fem myror är fler än fyra elefanter ?
Minns ni när tecknat på TV var en högtidsstund för barnen ?

Kommer ni ihåg när världen inte var större än Sverige, och alla krig var långt borta ?
Minns ni när folk hade tid ? Minns ni när det fanns andra värden än pengar ?
finns det i era minnen att när det var natt tog tv-programmen paus ?

Minns ni när barnen lekte med varandra utan mobil eller dator ?
Minns ni när världen inte hade så bråttom ?

…

Folk i dag bryr sig inte om sin egen situation, när de bara bryr sig om sin egen situation.

Det är svårt för någon enda människa att orka lyssna på en svensk politisk debatt i TV, det har alltid varit så, men det blir värre och värre faktiskt. Jag orkade inte heller igår se hela debatten, det var hockey på fyran som fick mer uppmärksamhet. Men delar såg jag, och allt var sig likt …. nästan.

Jimmie Åkesson, vinner sympatier av väljarna, för sin städade, snälla yttre framtoning trots att hans politik absolut inte är snäll mot sjuka, äldre, invandrare, arbetslösa. Det är inget annat än moderat politik med öppet främlingsfientlig politik. Men det bryr sig inte hans väljare om, inte ens de som blir drabbade av hans moderata politik med ärligt invandringsfientliga inslag. Folk har blivit lurade att tro att de får det bättre om vi inte tar emot invandrare.

Länge har partier framgångsrikt kommit undan med att slippa bemöta vänsterpartiet i sakfrågor och ren politik. Genom att prata om partiets rötter och historia. Det fungerar så i de mesta politiken idag. De som är bäst på att prata illa om andra, vassaste tungan vinner, ljuger och hittar på mest vinner. Det är en tydlig trend i åtminstone svensk och amerikansk politik. Sakpolitik och genomtänkta förslag kommer du inte långt med. Folk orkar inte sätta sig in i det, bryr sig inte så länge de tror att de inte påverkas i sin vardag, bryr sig inte så länge de har det så bra som de faktiskt har det i Sverige idag, men aldrig, aldrig, aldrig tillstår det.

Och nu, istället för att angripa de förslag som SD kommer med, som är ofta öppet invandringsfientliga, så angriper man SDs ”rötter”. Det finns en orsak till det, och den orsaken är att de är flesta partier i riksdagen nu anammat den flyktingpolitik so SD förespråkar, och då är det bara ”rötterna” de har kvar att angripa. Att sedan alla andra partier har skelett i garderoben, i sin historia nämns aldrig. Moderaterna kommer från antidemokratiska rötter, ville inte ha rösträtt. Alla partier utom V var med på att släppa igenom Nazisterna i andra världskriget. Den nazism de nu åberopar mot SD som orsak till att de inte går att samarbeta med, Angrip SDs inhumana politik, ist för deras rötter, men det går ju som
sagt var inte längre, eftersom ni anammat den till stor del.
Jag tycker det är för dåligt av de etablerade partierna, för simpelt, för oärligt. Och det är dessutom som att hälla gödsel på Sverigedemokraterna. Desto mer skit, desto mer växer de.

Och när större delen av riksdagspartierna har i princip samma politik, en högerpolitik, en invandringsrestriktiv politik, ja då blir det andra faktorer som avgör. Så som framtoning i debatter, själssäkerhet, aggressivitet och trovärdighet. Och med ”trovärdighet” menar jag inte att det skulle vara förknippat med sanningsenlighet, utan helt enkelt framstå som man vet vad man pratar om, eftertryck i orden, attack och pondus. Det är ENDA orsaken till att Annie Lööf går så starkt framåt nu, plus att Kinberg Batra hjälper henne på traven genom motsatt robot-utstrålning. Lööfs politik har inte förändrats ett dugg sen hon låg på sämsta förtroendesiffrorna och partiet slogs vid 4%-spärren. Bara kaxigheten och aggressiviteten.

Anledningen till att nästan alla hatar miljöpartiet numer, är att nästan alla har bil, och att skattehöjning på bensin kanske är det enda politiska förslag som blir tydligt att det påverkar deras ekonomi. Det finns många fler, och många som påverkar mer, men det är inte lika tydligt.

”Och det där med miljön, det får väl nån annan ta hand om och betala för i hälsa och framtidsutsikter… våra barn och barnbarn tex…. det är väl inte vår sak, vi vill inte betala mer för bensin j-a miljömuppar”

Och det är av samma anledning Jonas Sjöstedts vänsterparti aldrig växer sig stora, den bygger på en solidaritet, som folk inte vill bidra till. Den bygger på något utöver hur mycket pengar jag kan bygga på hög åt mig själv, den bygger på något som inkluderar alla, men kostar några kronor för de rikaste.
Den bygger på rötter från en omtanke om sin nästa….

”gud förbjude”

…
Jag kan inte säga att jag såg mellon igår, , men jag kan inte säga att jag inte såg den heller vilket jag återkommer till på slutklämmen av blogginlägget. Jag zappade frisk mellan kanalerna. Däremot innan mellon såg jag hela ”Alive inside” En fantastisk dokumentär om hur musiken och beröringen kan få äldre, dementa att leva upp, efter att helt förståeligt slutit sig inne pga tunga droger (Jo jag vet att många fortfarande kallar dem för ”mediciner)

https://www.youtube.com/watch?v=QG7X-cy9iqA (trailer)

https://www.svtplay.se/video/13655901/kulturstudion/kulturstudion-avsnitt-42 (hela filmen)

Det är inte helt okänt att musik ger positiva resultat för äldres hälsa, och mer än någon annan form av terapi. Även djur och barn som besöker äldre har positiv effekt. Musiken kopplar igång hjärnan igen, hjärtat igen, identiteten och hittar fram till den de
dementa en gång varit, och djupt inuti fortfarande är. Och dokumentären
ger mig rätt i hur jag tänker, och länge tänkt kring både synen på
människor, äldre, pengar och mediciner.
Och jag som till och från upplevt tuffa depressioner, vet att det gäller inte bara för äldre människor. Det gäller för människor… alla människor. Det finns alldeles för många apatiska barn, utbrända vuxna, och ”onödiga” vuxna.
Och alla skulle bli friskare av musik, av beröring, av att vara behövda.
Nu kanske någon reagerar över ordvalet ”onödiga vuxna”
BRA ! För det är nämligen sanningen för nuvarande kultur, samhälle, politiska våg, hyllar ENBART produktivitet, och vi har nästan alla godkänt detta genom vårt leverne och politiska ställningstagande, eller bristen på politiskt ställningstagande, skrivit under de papper som förslavar oss, gör oss till produktionsenheter, och gör äldre till ”uttjänta” sjuka och arbetslösa till ”onödiga”

En Ipod med personligt anpassad musik, fick äldre som inte svarat på tilltal, att leva upp och dansa, gråta glädjetårar, sjunga, prata om sig själva.
Ändå finns/fanns ett enormt motstånd, från stat, företag organisationer mot att i finansiera de 40 dollar per dement som det kostade att befria dessa underbara, men uppgivna själar. Miljarder i droger (mediciner) går dock fortfarande bra. Ni vet alla vad det beror på, men vi fortsätter ändå i samma spår, vi röstar fram storfinansens partier politiskt, och blundar för vår egen tillåtelse av att droga våra äldre till tystnad, droga dem till levande döda, droga dem till ”lugna”. Droga oss till lugna.
Det finns gott om människor som fortfarande tror på droger, för att vi döper om det till ”mediciner” Det finns gott om människor som är rädda för känslor, dvs rädda för liv.

Jag är en av dem…. jag är rädd för ”kärleken”, för mina upplevelser av den när jag kommit i kontakt med den har inneburit smärta. Men det har eg inte varit kärleken som gjort ont, det har varit bristen på den, bristen på tillit, bristen på harmoni, bristen på självkänslan och självförtroendet…. kärlek är en egen separat kraft, som inte enbart ryms i kärleksförhållanden, som jag hittills inte lyckats så bra med. Dess renaste form finns livets alla skeden i form av empati, beröring, omtanke. I förhållanden (har jag hört) i vänskap, i släktskap… i musik, i dans i beröring.

Utdrag ur dokumentären (fritt översatt):

När äldre blir dementa och inlåsta, och förvarade, förlorar de sin kontakt med livet.

Det är smärtsamt att inse att det du har att ge, inte behövs.
I vårt förflutna, i alla kulturer hade äldre något att ge som behövdes.
Och det fanns alltid någon där som behövde de äldre hade att ge.
äldre människor betraktas numera bara som slitna versioner av ett bättre jag.
vi har skapat en kultur som belönar individer som kan efterlikna maskiner
leva sina liv som maskiner. Det är inga bra förutsättningar att åldras i.
De går in i en ny typ av levnadsstil, som får samhället att stoppa undan dem.
gömma undan dem. Den västerländska kulturen är felande
Det finns faktiskt liv efter den vuxna åldern.
Det går att leva och växa bli seniorer.

Det finns en beröring, som tar en livstid att uppnå.
att gömma undan den beröringen är som att beröva oss själva delar
av att vara mänsklig !

Nu blev det nästan svårt att återkoppla till mellon. Så jag gör det lätt för mig. Jag håller med den portugisiske vinnaren som kallade mer-delen av Eurovisionsmusiken:

– Snabbmatsmusik utan innehåll. Och jag tror att det här kan vara en
seger för musik gjord av människor som vill att musik verkligen ska
betyda något.

Så sant som det är sagt. Det mesta är producerat för att kortsiktigt bringa succé och pengar. Det mesta är show, glamour, spektakel, effekter och ytligt utseendefixering. Så tack för det Salvador Sobral !

…
Livet sker just nu.
Vare sig det är tomt, fruktansvärt, eller underbart,
så är det just nu livet levs….. mitt liv levs.
Och det må kanske inte vara likt en rockstjärnas liv,
Det må hända att det inte är fyllt med resor jorden runt,
och det må vara att jag inte likt så många andra, funnit mig själv.
Snart är det slut, eller om 40 år, vem vet ?
Jag gör det jag gör, jag är den jag är,
även om det är onödigt att sätta etikett på vem jag är, vad jag gör,
eller jämföra mig med andra. Det sker just nu,
mitt i natten i en stad som politikerna överger en efter en.
Men vi är kvar, här i livet några av oss, för det är vilka vi är,
vi är Ådalingar, vi är människor som vandrar en stund på jorden.

Nej jag har inget företag, jag har inget jobb, jag har ingen att älska,
och ingen som älskar mig, men livet går vidare, och jag är den jag är.
Jag är Tomas, med många öppna sår, och ett hjärta av guld.
Jag är Tomas som inte vet hur man blir älskad,
men hoppas på något som inte finns.
Jag har ingen dagstidning, ingen bil, inga utlandsresor,
Jag har ingen stolthet, jag har inget bröllop, jag har inga barn, ingen familj.
Jag har nästan ingenting.

… men ändå har jag hopp, ändå ger jag inte upp,
ändå fortsätter jag gå, ändå fortsätter jag le till människor.
Tills mitt hjärta slutar slå….
Så länge skutan kan gå så länge hjärtat kan slå
så länge solen den glittrar på böljorna blå

…
”När man skjuter arbetare” är på en roman, som erinrar om en tid då det var tillåtet att skjuta arbetare.
Ådalen 31, då militären gick in och sköt skarpt mot demonstrationståget i Lunde.
5 personer miste livet, bland annat en ung kvinna som inte ens demonstrerade.
Det fanns olika rapporteringar av händelserna i Ådalen. Det fanns gott om borgerliga som försvarade skjutningarna … det var en annan tid.
De som sköt gick fria, de som demonstrerade hölls ansvariga och fick straff.

Eller var det verkligen en annan tid ?

Jo det var det, men det finns gott om liknelser om hur historien upprepar sig, och makten trycker ner och negligerar folket som gett politikerna deras politiska uppdrag, Negligerar människorna som i praktiken arbetat in pengarna åt storföretagarna, åt Stockholmsregionen, och åt träpatronerna på den tiden när det begav sig. På den punkten har dock inget förändrats, hånfullheten från maktens herrar.Det finns kulturer som högaktar sina äldre för deras kunskap, och erfarenheter. Våran kultur är inte en av dessa. det finns kulturer som hyllar den barnafödande kvinnan, hyllar fertilitet, det är dock inte vår kultur: det blir tydligt iom nedläggningen av vård för framförallt utsatta grupper som är beroende av vård, men inte alltid längre lyssnas på.

Nu skjuter Bofors vapen inte längre svenska arbetare, nu skjuter dessa vapnen barn i Mellanöstern, och vapnen är i händerna på diktatorns mördare. Här hemma i trygga Sverige, eller det som en gång var ”trygga Sverige” skjuter man inte längre arbetare, man låter dem däremot dö om det gynnar det egna kapitalet. Eller rättare sagt de som inte förmår arbeta låter man i första hand dö. Dessa fall är ju helt säkert inte ett mål ens för cyniska landstingspolitiker eller riksdagspolitiker, utan snarare en ”olycklig bieffekt” i jakten på maktkoncentration och urbanisering.
…ja och nationalekonomisk gör det kanske inget för dem om icke produktiva långtidssjukskrivna, gamla uttjänta pensionärer och barnaföderskor i Norrland trillar bort…. en liten ekonomisk bonus för maktens herrar och damer kanske ?
Det är iaf helt uppenbart att dessa grupper inte är värda att slåss för, enl Erik Löfgren & co…. och det kan i förlängningen oxå innebära, att leva låta dö.

Och man gör det finurligt, så att ingen står till ansvars för nedrustningen av vården, för nedrustningen av hela norrländska inlandet. Man kallar försämring för ”förändring”. Och man står i svensk TV-debatt och praktiskt taget dumförklarar människor och hånar människor som lidit av deras politiska beslut. De har tiotusentals som bland de normalt sett kuvade tysta, fogliga svenskarna, går ut gång efter annan och demonstrerar, folk ockuperar, folk reser sig, men blir nedslagna igen, ”Beslutet är fattat” säger man, ”era protester kommer inte att ändra detta” säger en blå vänsterpartist och en mörkblå socialdemokrat i landstingspolitikernas korrupta korridorer.

Och ni förvånas och ondgör er över att folk blir förbannade, och använde den ilskan som slagträ mot oss, och pratar om att ”man ska kunna ha olika åsikter och prata med varann” Men för att ni ska kunna åberopa den rättigheten, måste ni landstingspolitiker lära er lyssna, för det är den viktigaste delen i ett samtal. Och på den punkten skulle betyget ”icke godkänt” vara en underdrift av historiska mått.

”Det är lite synd om människor att de inte kan titta framåt,
det här beslutet är fattat, och de inget som kommer tas tillbaka pga att de o
ockuperar” säger Annika Burma och skrattar. En sån kommentar med den hånfullheten kan ju få den mest fogliga ”hemma-vid-köksbordet-kritiker” att bli revolutionär.

För egen del så har jag i större utsträckning slutat söka vård på vårdcentralen över huvud taget. Förr, innan avvecklingen av Sollefteå sjukhus och hela vår bygd, kunde jag få ett misstänkt födelsemärke borttaget och skickat på prov för cancer. Nu går inte det. Förr, innan avvecklingen av Sollefteå sjukhus och hela vår bygd, kunde jag ringa vårdcentralen vid oro över att ha hostat och kräkts i 3 månader. Nu är ”samtalskvoten” fylld kl 08.00, när telefonslussen öppnar 08.00. Jag är uppgiven, och uppriven.

Det är ju centrala beslut som orsakat detta, inte personal i första hand i
Sollefteå som felat. Deras arbetsförhållanden har ju blivit ohållbara, trots att nån sjukhuschef eller nåt vid nedskärning av underskötersketjänster dyrt och heligt på vanlig cynisk maner, lovade att ”kvaliteten skulle bibehållas” genom ”omorganisation” Det vet alla normalbegåvade att det inte går. Det går inte att ersätta mänsklig arbetskraft genom omorganisation, det går inte att ersätta ett leende och en beröring från med omorganisation, det går inte att skapa bra vård genom nedskärningar. De går inte att hävda att vården ska fungera om man inte återger resurser dit de behövs, svarar i telefon och undersöker patientens hälsa. Det vet alla… eh ja jo de flesta uppenbarligen.

Det landstinget i Västernorrland gjort på senare tid, är ju som att ha ett fotbollslag som vinner matcher, sparka hälften av spelarna. Sätta in en tränare vars mål är att grannklubben i storstans lag ska gå bättre, och sedan när man börjar förlora matcher till grund av det, hävda att vi ska lägga ner laget för att det går för dåligt för dem.

S i Västernorrland har lagt upp bollen på straffpunkten, och sagt åt sin
målvakt att blunda när straffen kommer.

…
Jag tittar ut genom fönstret och ser stora lapphandskar snö falla mot backen, och till skillnad från större delen av vad jag kunde läsa om på FB tex, så förundrades jag över hur vackert det var. Genast tog jag på mig kängorna och gick ut bland de vackra bomulls-lika snökristallerna som föll mot mitt hår och asfalten och smälte på en gång.
Det tog en liten stund till för snön att smälta bort på gräsmattorna. Men det var näst intill paniktillstånd bland inläggen på FB. Det var alldeles som om folk inte visste att snön smälter med ens. Eller så visste man, men en svensk försitter inte en chans att beklaga sig över vädret. 🙂

Sedan väljer jag en kopp kaffe på Lilla Caféet, på gågatan i Sollefteå, pratar lite med ägaren/kompisen Adam om livet, företagande och hans favoritämne ”kvinnor”. Han får ofta springa emellan, då det kommer kunder, och återvända till sitt kallnande kaffe när kunden fått sitt. Nu spricker solen fram igen, utan att FB goes bananas över det.

För ett bra tag sedan, ur ett rent humoristiskt perspektiv, medan han ännu fann det tilltalande att fika på stan, ägnade jag och min kompis G oss åt en slags fördomsprofilering över människor som gick förbi caféet. Men det var en humoristisk nivå, och inte genuint elakt, utan mer vad de sysslade med, vilket politiskt parti de tillhörde, vad de körde för bil tex.
Ett exempel skulle kunna vara när en högdragen man i kostym och slips gick förbi:

”Tveksamt om den mannen röstar på Vänsterpartiet”

Man kan säga att vi gjorde en approximativ bedömning om folks leverne och åsikter utifrån klädsel och kroppsspråk. Och nu återuppväcktes den färdigheten och instinkten hos mig när det först kommer in en medelålders man, och sedan en äldre man. Varav åtminstone den senare jag gjorde bedömningen, ”någon form av översittarpolitiker” eller dylikt. Ett yvigt kroppsspråk, fötterna markerat utåt, en nonchalant blick, och ett befallande, överlägset sätt att tala. Jag råkar höra några ord i konversationen vid fikabordet:

”Ja då ska vi ta han i örat, båda öronen tom”

…sa den drygaste, mest pompösa och nonchalanta av dem.
Det handlade om någon med avvikande åsikt, skulle jag tro.

Jag berättade för min vän om min iakttagelse och gissning. Och i samma stund slog det mig vad det var för folk, och det som nyss varit en fördomsprofilering, visade sig vara sant. För jag erinrade mig i den stunden vad som skulle äga rum på Hullsta Gård denna kväll, och sänds i SVTs ’Sverige idag’ imorgon Torsdag kl 20.00. En debatt om ”vården utanför storstäderna”.

Min vän sa att han oxå kände igen beteenden som kännetecknar maktmänniskor. De kräver oftast kvitto (det ska väl dras av på skatt, räknas som representation, så skattebetalarna i slutändan betalar för fikat de nu tar). De klagar oftare än medelsvensson över hur dyrt det är. Betjäning skall ha skett nyss, och samtidigt med övriga maktkamrater.

Jag ska ovilligt erkänna att jag blivit ganska uppgiven inför sjukhuskampen, trots att min fasta övertygelse är att det är en demokratifråga att få ha kvar närheten till sjukhuset och en fråga om mänskliga rättigheter, samt pågående avveckling av landsbygden. Jag har till mitt försvar varit upptagen med att överleva nu nåt år.
Jag gick med i en demonstration, men insåg att de kommer lägga ned oavsett… i ”demokratins namn”. ”Demokrati tycks med allt större tydlighet inte vara , som jag lärde mig i skolan, att föra folkets talan, att ha ett folkstyre.

Det verkar allt mer, i skenet av behandlingen av inlandets barnaföderskor och sjuka vara så att om man tilldelas makt så utövar man den makten till egen vinning oavsett vad folket på plats tycker och behöver. Även den politiska frågan kring vinster i välfärden, vilket enligt opinionsundersökningar 80 % av befolkningen är emot, så argumenterar borgerligheten att det inte finns någon ”riksdagsmajoritet” för begränsningar av vinster i välfärden. Så jag vet inte jag … demokrati = folkstyre ? … på papperet möjligtvis.

Reaktionerna har varit starka i Sollefteå med omnejd, med rätta. De tar vår arbetskraft, de tar våra naturtillgångar…. och de tar ifrån oss vår sjukvård, och uppmanar oss att skaffa arbete. Det är klart att vi blir rosenrasande. Och det är inte konstigt att det rinner över i sånt som om vederbörande cyniska politiker vill, kan uppfattas som hotfull stämning. Men va f-n väntar de sig när de så dramatiskt försämrar våden lokalt, för egen vinnings skull?
Och sen verkar det oxå aningen oklart om vad som hände Annika Burman vid ett möte, som enligt henne själv ska ha gjort att hon ”inte vågar vistas i Sollefteå pga av den hotfulla stämningen där”. Kan det vara så att det snarare beror på att hon inte har några sunda svar på sitt eget politiska agerande, och inte verbalt vill försätta sig i en situation där hon behöver stå till svars för eget agerande ?
Jag tror faktiskt mer på det, än den hotbild hon målar upp. Ingenstans har jag sett vad A. Burman motiverar sitt beslut att vilja lägga ner Sollefteå sjukhus. Det närmaste hon kommit är: Jag har rätt och Jonas Sjöstedt har fel”
Det är helt enkelt för dåligt A. Burman !

Det märkliga är inte att folk blir förbannade när politiker leker med människoliv genom nedläggningar av lokala sjukhus. Det märkliga är att makthavare likt Erik Lövgren och Ewa Back, och Burman ”blir förvånade” när de agerar så oansvarigt och tvärsemot folkets vilja, och ”känner sig hotade”
De är tamefan bedrövligt !

Vid det här laget har väl de pompösa cafe-gästerna som skulle på mötet, avklarat och avfärdat all kritik, och tagit folk i öronen, och håller fast vid sin ´centraliserande avfolkande lokalpolitik, med egen vinning som enda agendan, och glider hemåt Medelpad igen, med resa och fika betalt av skattebetalarna som de svikit.
Och jag tvivlar inte en sekund över att de ändå sover gott om nätterna.

Jag hade önskat att jag haft fel när det kom till min tro att de skiter i våra demonstrationer och ockupationer… men inte det inte.
Jag hade önskat att mina fördomar kom på skam ang cafe-gästerna… men inte det inte.

…
…och lika goda, och lika onda.

http://www.dn.se/insidan/lars-blev-misshandlad-av-en-kvinna-under-16-ar/

http://www.dn.se/insidan/kvinnors-vald-mot-man-maste-ocksa-uppmarksammas/

Jo jag vet … jag har redan tappat några läsare, bara genom vad orden i länkarna avslöjar om mitt bloggämne. Och det är synd, för paradoxalt nog är det just undvikandet av att läsa sådant som motverkar ens egen världsbild, samhällsbild, precis det som är problemet som behöver omprövas. Att tänka i större perspektiv än det egna könet, än den egna hudfärgen, än den egna tron osv.

Så risken är väl att ni som fortfarande läser detta blogginlägg, är personer som redan tycker som jag. Och det vore synd, för det är i synnerhet feminister som kanske borde läsa både tidningsartiklarna och ämnet de tar upp. PRECIS det som skrivs där och tas upp av forskare är sker jag för länge sedan ”spanat”.

Jag tar inte upp dessa ex för att hävda att det är mer synd om män, har inga ambitioner att starta ett könskrig. Jag försöker bara belysa att bilden försmådda och misshandlade feminister ibland målar upp, i verkligheten har fler färger och nyanser än att män är vilddjur, och kvinnor alltid är offer. Det är egentligen makabert att man ens ska behöva påpeka detta FAKTUM. Men det har gått så långt i vissa fall i journalistiken, i rättsväsendet att det faktiskt måste påpekas. Och bilden av samhället och världen måste ALLTID ifrågasättas och omprövas. annars fastnar man i stereotyper, och stora delar av sanningen går förlorad.

För inte så länge sedan talade en kvinna, som jag i övr respekterar och imponeras av, om för mig att kvinnor ju faktisk är mjukare, mer omhändertagande, mindre maktlystna…kort sagt mer mänskliga och goda än män. Jag höll på att trilla ur kalsongerna, och blev så tagen på sängen att inte ens jag med min vokabulär och debatterfarenhet orkade ens försöka förklara hur det egentligen ligger till med den saken. Nånstans insåg jag att det inte fanns minsta lilla förutsättning att bidra till en mer nyanserad bild för henne. Plus att jag blev så arg att jag inte visste vad munnen skulle säga om jag släppte lös. Hon hade bestämt sig, så var det bara.

Artiklarna jag länkade till handlade alltså om fall där män faktiskt blir misshandlade av sina kvinnor, psykiskt och fysiskt, och med hot som att anmälan om misshandel mot kvinnan för att ta barnen ifrån mannen. Hot och misshandel förekommer från båda könen, och kvinnor är precis lika bra och lika dåliga som män. Att säga så, är som att svära i kyrkan i dagens fem-Sverige.

Vad värre är, att förneka att män i likhet med kvinnor blir utsatta, att håna män som ”inte är man nog att hantera det själv” utan polisanmälan, att negligera mäns känslor och integritet, att låsa sig fast vid bilden av män som varelser som är utan känslor….

…allt detta eskalerar bara till mer våld, mer tryckkokare som exploderar till slut, eller imploderar (självmord) För jo ja just det 70 % av självmorden är män som begår. Men det tas sällan upp i jämställdhetskampen, däremot vill det oftast gärna belysas när statistiken säger att kvinnor blir förfördelade, så som fallet att det är FLER män som misshandlar sina kvinnor fysiskt, än tvärtom…. i den mån nu all information om hur verkligheten vad gäller våld i hemmet, når fram till polisanmälan… vilket ju är föga troligt.

Den här människosynen. Den här mansbilden, den här kvinnosynen, skapar sedan problem med jäv från domare, åklagare och försvarsadvokater i olika brottmål, varav vissa inte ens borde rubriceras som brottmål, utan snarare hämndaktioner.
Marrianne Ny’s jakt på Julian Assange är ett tydligt sådant fall där snedvriden manssyn, är lika rättsvidrigt som snedvriden kvinnosyn.

Det är MÄNNISKOR, med den mänskliga faktorn lurande i bakgrunden som är advokater, domare, åklagare, forskare etc. Att tex ha en kvinna som är djupt bitter på män som helhet, som är åklagare i sådana mål, borde vara jäv om något, och rent rättsvidrigt. Det är som att sätta Sverigedemokraternas Björn Söder att väcka åtal mot i rättsfall där invandrare på något sätt är anklagade eller utsatta.

Att tillsätta människor som redan bestämt sig för en tes i rättsfall, polisutredningar, utan att ha ett öppet sinne för andra eventualiteter, och driver utredningen, forskningen, polisutredningen dit de vill, skapar de svar de vill finna … är ytterst oerhört omänskligt och krossar ibland människors liv… som mycket väl kan var så i fallet Kevin, och med all säkerhet är så i fallet Assange, vilket helt och hållet är drivet av motorn hämnd, och inte rättvisa. Om man redan bestämt sig som utredare, är det föga troligt att sanningen kommer fram.

…
Vill till en början säga, att jag inte har en aning om vad som hänt.
Och sedan säga att det inte finns ord att beskriva tragedin och sorgen.
Så det här, från mitt håll, blir inte, som ofta sker hos många ett tvärsäkert uttalande om vad som hänt. Så som tex väldigt många gjort i fall som Assange, Billy Butt, Tito Beltran. Folk hemma i sofforna och journalister har varit tvärsäkra på deras skuld, fast inga egentliga bevis lagts fram i fallet Assange, eller Tito Beltran iaf.
”Den jävla våldtäktsmannen Assange” och dylika uttalanden är väldigt vanlig på sociala medier. ”skyddade bakom sina skärmar agerar de domare utan att ha varit varken närvarande eller tagit del av uppgifter eller presenterat någon som helst bevisning. Och i vissa utredningar har läckor till media och åsikter påverkat rättegången.

I Kevinfallet handlar det om barn som är både offret, och barn som blivit anklagade, så här är väl inte folk lika bestialiskt tvärsäkra från soffan och bakom dataskärmen. Här går ytterligheterna av åsikter kring metoderna och bevisföringen, vittnesmålen. Och på den punkten ter det sig lika polariserat och ogenomtänkt som vanligt.
Men här känner jag ändå lite tveksamheter inför hur just förhören av barnen gått till, och till slutsatserna av dem. Det finns även fall där vuxna människor som blivit åtalade är i en sådan utsatt position att det är ytterst rättsosäkert att leda vittnena, och pressa fram ett ”erkännande”, och utan teknisk bevisning.
Många blandar i sin iver att ”lösa fallet”, eller ska vi kalla det utkräva hämnd för ett dåd, för att det är så fruktansvärt, att man glömmer att man skapar fler offer om det inte står utom alla rimliga tvivel att man kommit fram till vad som hänt, och vem/vilka som är skyldig/skyldiga.

Så min åsikt är att det blir ytterst rättsosäkert när man lägger all vikt på vittnesmål och ingen teknisk bevisning finns. Och då skall vittnesmål bedömas trovärdiga eller inte trovärdiga, och människors hela liv hänger på vad några personer ”bedömer”
Och detta rättfärdigas med att det sällan finns teknisk bevisning.
Men det officiella ”avslutet” och känslan av hämnd, tar allt för stor plats i moderna rättegångar… om ni frågar mig

Och ändå tycker jag hemskt synd om Kevins pappa, för att allt rivs upp på nytt.
Kevin är kanske i Nangiala… Men Kevins far, och de anklagade barnen lever ett helvete om och om igen. Jag säger bara att ibland… bara ibland kan det vara bättre att leva i ovisshet, än att skapa en ”sanning”
Lite då tänker jag. Kevin kommer inte tillbaka till sin far. Möjligtvis reinkarneras han till någon lite Kungsfågel. Men han kommer inte tillbaka för att rättsväsendet försöker avsluta ett mål som inte finns tillräckligt med bevis i.
Det kanske får räcka nu ?

…
Liberalfeministiskt ordbajseri och högerextrem desorientering
http://www.expressen.se/kronikorer/hanne-kjoller/det-gar-att-bemota-fruktan-utan-att-lana-sds-formular/

”Liberalfeministen” Hanne Kjöller påstår att endast Sverigedemokraterna har ett ”Narrativ”. Och med det onödigt tillkrånglade ordet, menar hon nog att det är det enda partiet som har en ”berättelse”, en vision, eller nåt sånt. Det är ofta så att skribenter som Hanne använder sig just av den typen av vokabulär för att antingen framstå som bildad och det övre skiktet i samhället, eller för att just göra sitt ”budskap” något diffust och svårattackerat. Eller både och kanske.

Lite grann blir den typen av journalistik med tvetydigt, snobbigt språkbruk samma typ av vapen som just SD och Trump använder sig av. Dvs att bombardera med svårtolkade ord, eller i Trumps och SDs fall med halvsanningar och obekräftade påståenden om ”etablissemanget”, om invandring och invandrare så till den grad att vanliga medborgare till slut resignerar inför vad som är sant eller inte, eller vad orden eg betyder. Det är definitivt en form av maktutövande. Att nu Trump och SD iom opinionsframgångar och valvinster blivit ”etablissemanget” är ju givetvis inget man vill tillstå.

Jag säger det, för att när man läser Hannes text, finns det så mycket felaktigheter och ordval som bör ifrågasättas, att fokus från det hon försöker framföra, vilket helt klart blir en gåta för vilken läsare som helst. Och kanske det är meningen ?
Ett närmande till SDs idéer, en normalisering av deras idéer kring olika rättigheter utifrån nationalitet religion, medborgarskap etc. I sin text, utan att tala klarspråk, så gillar hon SD lite i smyg, och kritiserar övriga 7 partier för visionslöshet. Att en som hon kallar sig själv ”liberalfeminist” inte vågar tillstå att Vänstern verkligen har visioner och en berättelse om förändring är ju naturligt. Det är inte en förändring hon vill se. En förändring i Sverigedemokraternas riktning tycks däremot inte vara lika främmande. Det går inte att tolka den luddigt diffusa texten på annat vis.

Bara en sån sak som att hon dryftar sig till att i något format benämna sig själv som någon form av feminist, med ”rättvisekrav” på agendan, får det ju att vända sig i magen på en. Och bara den definitionen av sin politiska ståndpunkt är så absurd och förvirrande att fortsatt seriös diskussion blir snudd på omöjlig. Hannes politiska ståndpunkt har enligt mig inget med rättvisa att göra. Att döma av Hannes journalistiska gärning så långt, så känns det inte riktigt som hon förstår begreppet rättvisa, eller ursprungsversionen om feminism. Det gäller förvisso för en del ledande FI-politiker också, som vill har rättvisa för kvinnor, invandrare och HBTQ-människor, men helst inte för män.

Men åter till artikeln, som … tror jag handlar om SD.
Att SD skulle vara ett parti med ett ”narrativ” en berättelse, en vision, är lika absurt som att… som att… som att Hanne kallar sig feminist, eller Fredrik Reinfeldt ville att folk skulle ”öppna sina hjärtan”. Vad SD har, är en oerhört slug partiledare som framställer svenskarna och sig själv som offer för något skrämmande, främmande, odefinierbart. Och i en tid då det inte tycks spela nån roll om det finns någon statistisk sanning i påståenden. I en tid då det är värre om en invandrare våldtar en kvinna, än om en svensk våldtar en kvinna, så vinner ju givetvis den typen av människofientliga, segregerande tankegångar mark. Och när ”Liberalfeminister” som Hanne Kjöller, dessutom krattar manegen åt dessa ”demokrater” i folkdräkt, med bruna underkläder… ja då går det som det går.
Jag tror tyvärr SD kommer vara största parti om två val. För att vi hjälps åt att normalisera människoförakt, för att vi nöjer oss med att strunta i källkritik, för att vi föraktar sanningen, och räds alla utanför ”Svedala”, för att är redo att sätta oss moraliskt över andras människor pga av vår sociala status, och blunda för att vi är precis likadana i genomsnitt.

Idioter finns inom alla religioner, alla kulturer, alla partier, alla nationaliteter, om inte annat så visar många företrädare av SD med eget beteende upp det faktumet. Och en och annan ”Liberalfeminist”