Författare: tomastvivlaren

…
Graderna kämpar förtvivlat för att komma över 10-graders-sträcket, och lyckas med nöd och näppe. Ändå är jag helt fascinerat nöjd och glad över vädret vi har nu, och med det undersköna Ådalen, mitt Sollefteå, min lilla stad, , som med rätt ”glasögon” på, måste betecknas som paradiset på jorden. Jag hör ofta klagomål denna midsommar, över kyla och regn, och är helt ärligt, totalt oförstående till dessa ”bekymmer”. Nog finns det väl sämre väder runt om i världen ? …och nog finns det väl värre ”bekymmer”.

I många städer likt vår, är det folktomt i centrum, när det är storhelg. Ja visst delvis för att mycket är stängt, men oxå för att de flesta söker sig till campingar, eller ut på landet, och umgås med beska droppar och mygg. Borde inte mygghonorna bli på fyllan en sån här helg, med så många promille i blodet på sin ”mat” ? Lilla caféet var öppet i alla fall, mitt på da’n. När de närmade sig stängningsdags, gick jag ner på golfen, och njöt av all grönska och blomster på vägen ner. Jag lät unga killen som satt där gå hem 1½ timme tidigare.
Roade mig med att skrapa, slipa och måla bangolfhinder gula. Och helt traditionsenligt, men ändock inte förväntat, dök 2 stycken välgörare upp, och gav mig korgen. Och i korgen fanns rabarberpaj, jordgubbar och vaniljsås…. men nubben hade de nog tagit på vägen ned till mig.

””Stackars pojke”, sa hans ömma moder, ”ska han arbeta och slita på själva julafton också.” ”Man måste göra sin plikt här i livet, förstår mamma”,
Ja nu har jag väl inte direkt några starkare belägg för att ha en öm moder, om hon inte ramlat förståss. Det är ju ”kabelbrott” på den ledningen. Och det rör sig om midsommarafton, och inte Julafton. Men det är alls inte synd om, varken Karl-Bertil Jonsson, Eller Kai-Tomas Lundin, och jag jobbar ju på sätt och vis inte. Jag får vara på ett underbart fint område full av glada barn, och smålulliga föräldrar, som har roligt på min… f’låt, våra banor. Sanningen är nog att jag trivs bättre där denna dag, än bland mygg och beska droppar. Min kusin och hustru, kom dessutom ner på beställning med växel, och mosters matlåda, kokad potatis i folie, lax, och nån midsommar-smeta-röra.

”Hur underbart var det, underbart var inte det?”

…. för att citera en av mina absoluta favoritartister: Laleh

Och imorrn är det dans på Sveriges vackraste loge Gussjönoret. Hoppas bara jag får dansa igen, trots att jag var surgubbe andra halvlek förra gången. Nåja … om inte är det ju våldsamt vackert där.

…
Min far var en stor liten man, skämtsam och lättsam, bräcklig men varm, modig och rädd, plikttrogen och väldigt, väldigt sorgsen långt, långt in i hjärtat.
Kan hända att pappas och mitt sista telefonsamtal bestod delvis av sentimentalt Öl-prat från hans sida, och ett längtansfullt barnhjärta, och överseende från min sida. Men vi pratade, och han svarade alltid när jag ringde… dvs i vuxen ålder.

Det hände någon enstaka gång ibland att hans tunna, slitna, utarbetade kropp, inte tålde så mycket av rusdrycker som han hade tänkt. Men det är han väl inte ensam om i detta land. Jag älskade min far av hela mitt hjärta, även då jag blev besviken och då han var frånvarande. Ty han var väldigt mycket människa, och hade ett hjärta av guld, under all trasighet och sorg och tillkortakommanden.

Ganska mycket likt mig själv faktiskt. Jo, jag vet att man i Sverige nu för tiden värderar människor utifrån inkomst och arbetskapacitet, och på den punkten var far en hjälte… en working class hero. Det är inte jag. Jag är med Moderata mått inte värd någonting alls, och förtjänar inte lika bra sjukvård som dom, inte lika bra skola som dom, eller lika bra äldrevård som dom, om jag lever så länge. Men jag har nog i likhet med min far, ett hjärta av guld, även om dom som är mycket ”duktigare” än mig kanske inte håller med.

Min far var Socialdemokrat i likhet med sin far. Han satt inte och lusläste tidningar, engagerade sig inte i politiskt arbete, debatterade inte vilt och hetsigt som jag, men hans hjärta var till vänster, på den tiden som Socialdemokratin var en vänsterorienterad politisk rörelse. Född i Kramfors, väl medveten om historien kring de fem omkomna i Lunde-kravallerna. Och stolt över sina Ångermanländska rötter.

Efter många öl, hände det att far berättade om sorgen och saknaden av kontakt med sin far, det var väl inte så vanligt att män skulle vara känslosamma och ömsinta på den tiden antar jag. Men framförallt drabbade en olycka famlijen, när min far var barn, då hans ena bror drunknade vid Kajen. Farfar dök i efter honom, men det var för sent. Då fans det ingen terapi att tillgå, inga kuratorer, ingen krishjälp att få. Så det mesta stannade inombords, och tärde på bröder och föräldrar. Min far var älsta barnet, och tog på sig en skuldbörda som barn, som aldrig lämnade honom som vuxen. Men nu har han återförenats med sin lilla bror.

Större delen av min barndom var han, min far, frånvarande, delvis pga skilsmässa mellan honom och mor. Jag var ganska ofta sjuk när jag var liten, febrig och dan i långa perioder, en gång var jag borta från skolan i 2 månader. Det var i tvåan tror jag. Vissa av de perioderna var jag hos far och yrade, har jag något minne av. Jag hörde honom spela gitarr, och bas från sovrummet, i lägenheten, i ett halvschabbigt förortsområde, med underbar natur runtomkring. Han spelade ofta ”Balladen om den kaxiga myran” av Stefan Demert.

Musiken blev sedan i vuxen ålder vår kontaktpunkt, vårt gemensamma kommunicerande, och vår stolthet. Att sitta en kväll innan ölen tagit överhanden, och plocka ut ackord och leta bas-slingor blev vårt sätt att umgås, att respektera varandra. Far lärde mig några ackord, och Ulf Melander hjälpte mig på senare år ytterligare att utvecklas i självförtroende och gitarrteknik…. men det mesta är självlärt. Far var nog också självlärd till största delen.

Jag älskade att se far spela bas till dragspelsmusik och fiol i vuxen ålder, på spelmansstämmor, då min lilla tunna far växte till en trygg och harmonisk man, och alla hans sorger och bedrövelser från sin barndom, var som bortblåsta för tillfället.
Några låtar spelade vi tillsammans på dessa stämmor. Det är förresten högst troligt att jag återvänder dit till Hälsingland, till min fars vänner i sommar, med några av de människor jag håller av mest… min moster, mina spelkamrater Åsa och Per-Åke, om allt går väl . Ja …. man får väl drömma om det jallafall… och far reser då med oss i våra hjärtan.

….
Vi lever i en tid då ”jaget” tar allt mer plats, då tidigare generösa och solidariska människor går på kurs för att bli mer egoistiska, och då högervindarna blåst orkanstyrka alldeles för länge. Klyftorna ökar lavinartat i köpkraft och disponibel inkomst. Allt fler blir det Moderaterna kallar ”individer” istället för en del av något gemensamt, där alla bidrar efter egen förmåga. Föreningar lägger ner pga bristfälligt ideellt arbete, och tynande ekonomi.

Och vad är orsaken till detta tror jag…. tror ni ?
Själv tror jag att det sitter i förmågan att känna empati, och den förmågan är i större utsträckning bristande hos människor som är uppväxta av curlingföräldrar, samt människor som klättrat i karriärstegen, och trappstegen består av andra människor. Och det i sin tur kan delvis bero på att det solidariska tänkadet i politiken och vardagen skapat ett välstånd som sedan övergår i egoism paradoxalt nog. Detta i samarbete med att en politisk högerkraft inbillat folk att icke arbetande, sjuka, och gamla, inte är lika mycket värda som arbetande människor, eller icke arbetande som har pengar.

Är allt svart och vitt när man nu pratar om empati kontra egoism då ? Nej givetvis inte, det finns hela skalan från egoistisk sociopat till helt självuppoffrande, självutlämnande dörrmatta. Och någon stans där i mitten torde det finnas en balans – mellan att ha tillräckligt mycket jag-känsla för att inte bli nertrampad av egoismens legosoldater, och dess härförare – och att faktiskt ge tillbaka lite till behövande människor och andra medmänniskor. Själv uppfattar jag mig ändock trots allt nånstans i mitten på den skalan, eller något närmare självuppoffrandet. Men ej längre låter jag mig trampas ned av arméerna av pengasamlare, och egentidsälskare. Detta innebär inte per automatik att jag är en genomgod människa utan brister, tvärtom har jag en del brister. Men min strävan är åt rätt håll, vilket inte alla människor kan hävda i dagens högerstyrda Sverige, ända ner till gräsrotsnivå.

Allt oftare lyder konversationer som följer:

– Skulle du kunna hjälpa till här ?

– ”Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, !!!!!”

– Men du kanske får tid lite senare ?

– ”Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag,
Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag,
Jag, !!!!!”

– Men säg till om du får tid då ?

– ”Ja …jag, jag, jag !”

– Ha det bra då !

– ”Ja ….Jag !”

….
En så’n här regnig dag som gått i renoveringens tecken, helt uppåt väggarna i Hammar/Nyland, funderar man helt osökt på vad Lennart gö’ ?
Under ett antal renoveringstillfällen som hjälpande hand åt en ko som ”är klok och förståndig … trots att hon är en ko”,(Min vän ’Mamma Mu’) så har jag letat olika förevändningar för att få åka på Ehrssons färghandel i Nyland. Jag har slösat med spacklet, lämnat små snuttar framme, så de ska torka och bli obrukbara, lämnat färgpenslar framme, begärt ett antal onödiga verktyg, för den hjälp jag tillhandahåller för att motivera besök hos mellersta Norrlands mest gemytliga färghandel.

Att kliva in i den lilla färgbutiken, som även tillhandahåller parfymer, och har gamla kameror som utställningsobjekt, är som att kliva tillbaka i tiden, på den tid då handlarna hade tid för sina kunder, och man inte kände hur handlar’n slet tag i ens plånbok så fort man kom innanför dörren. Som från nått skrymsle i butiken som även fungerar som parets bostad, kliver Lennart som egentlig uppnått pensionsålder fram, och sätter sig ledigt på butiksdisken, och flinar opp ett mysgubbeleende av det forna slaget, och undrar vad för ärende man kan ha hos honom. Små härliga ordvitsar duggar tätt mellan den smidiga försäljningen… och man känner sig nästan som man varit o hälsat på Mormor och morfar och fått saft och kakor.

Själva renoveringen då…. jo den lullar på i trivsam fart, ibland med väl tilltagna fikaraster. Men nu sitter tapeterna uppe, mönstertapeter i ett krokigt hus, och ändå ser det rakt ut. Känns som ett gediget arbete av alla inblandade. Fönster blev putsade så att man numera kan se hästar springa i hagen utanför fönstret. Och åt andra hållet vetter Ångermanälven i sin fulla prakt.

Att sedan hos Moster få ärtsoppa, med senap, och Leksandsknäckemacka med ost på. Kaffe, rabarberpaj och grädde till efterrätt, och att på det få Zzzzzova några minuter till VM-matchen mellan Belgien och Algeriet får lov att klassificeras som en god dag på det hela taget.
Vi säger alla gonatt till Lennart och hans hustru BNV…..och hoppas på att behovet för inköp uppstår snart igen … nå’n liten pensel bara kanske, eller Lacknafta… är alltid bra att ha.

..
Dans på Hanssons loge igår, och det såg ut som tillställningen skulle bli ”ökenråtta” till en början. Lite folk när vi kom, och rätt mycket dansande ”återvändsgränder”. Det är min benämning på de kvinnliga potentiella danspartners som ensidigt, eller ömsesidigt blivit en tyst överenskommelse om att inte bjuda upp varann, av olika anledningar. Ibland kan det röra sig om rent missförstånd, och ingen av de inblandade vågar ta steget.

Inte ens danskungen Egon från Gafsele72 år gammal, var där och glänste med sitt ännu så länge okrönta huvud. Men musiken var det som höll humöret uppe, King Edwards spelar rolig och annorlunda musik, jämfört med stofilband som Matz Blads, eller ryktesmässigt hypermoderna inneband som Zlips. Efter hand dök oxå Danskungen Egon 72 år upp, och snodde alla unga tjejer 😉

Till paus, visade det sig att jag hade gjort en bedrift, då Mamma Mu, som jag dansade med sista dansen innan paus, påpekade att jag hade gylfen öppen. Det troligaste är då att jag dansat, blivit uppbjuden och bjudit upp med gylfen öppen, och inte knappt suttit en dans. Men å andra sidan står sig den prestationen slätt gentemot Maritas, som dansade och blev uppbjuden i Junsele, med kjolen delvis innanför trosorna.

Lite andra funderingar kring ungas mode

Killar i tonåren har ju numera toppluvor på sig mitt i sommaren, för det är tufft, och byxor som hänger de facto nedanför skinkorna, och det är oxå tufft ,… tror jag, på nå vis. Ju slummigare, ju tuffare på killarna. Jag menar…. hur sitter de uppe, jeansen ? Tjejer tycks det vara det omvända för. Massor av tid och pengar läggs ned på utseende. De unga vältränade kropparna vissas upp med så mycket former och hud som möjligt, tvärtemot killarna alltså. Det är mascara, eyeliner, fondation, lösögonfransar, etc etc. Och Tjej-jeans är så slimmade att de skulle kunna jämföras med vakuumförpackningar.

Ja men tänk er när man klipper upp ett kaffepaket, som är vakuumförpackat. Då låter det ju ”klipp” …..”psccchhhh” när vakuumet upphävs. Jag undrar om det är samma när tjejer mellan 15-30 tar av sig jeansen på kvällen, när de öppnar knappen och blixtlåset.
Låter det ”knäpp” Ritsch” och ”Pssscccchhhh” då ? Och är killjeansen jeans som är ärvda av tjejer där vakuumet pyyyyst ut, och blivit slött, slappt och likgiltigt ?

…
Ja danssommaren har äntligen börjat. Och trots en liten kortvarig svacka, orkes-och- humörsmässigt under andra halvan av ett danstillfälle, då jag kände mig som den enda kvarvarande singeln i världen, så är sommaren ingen sommar utan sommardanser. Livet inget liv utan dans… och musik då förståss. Nu när dippen är över, och formkurvan åter pekar uppåt, och det återigen finns en acceptans för att vara ”den enda kvarvarande singeln i världen” 🙂 … så ser jag återigen fram emot kommande sommardanser.

Tex så jämförde en av mina duktigaste danspartners att dansa med mig ”kunde jämföras med meditation” och nåt mer hon sa som jag glömde i skuggan av det betyget. Kanske att det bara ”var att flyta med” eller nåt sånt. Så det måste ju hamna på pluskontot även för världens sista singel. Och helt logisk satte jag mig ju och surade och tyckte synd om mig själv, några danser efter det… eller.. ja .. jag är ju också mänsklig. Jag lade mig i bilen och sov sista timmen den dansen, kanske var det därför jag fick plutläpp, för att jag var övertrött.

Med detta i bagaget var jag lätt tveksam till dans på logen, två dagar senare. Men med vetskapen om att när förväntningarna är låga, kan de bästa av danskvällar inträffa, även om man går hem som singel även denna kväll. Ja, ja jag tjatar om det detta blogginlägg, så jag får det ur systemet och kan gå vidare. Och denna danskväll på logen blev ett framfall.. eller nä det var nåt annat, det blev ett fall framåt. Inte kväll att skriva prosa om, och sväva på moln i en månad efteråt, men väl en kväll att glädjas åt, och se me framförsikt på nästa dans… kanske till ”King Edwards” redan på Lördag. Ett band vars namn ljuger om vilken musik de spelar. En rätt modern, och frisk musik som bryter mot dansbandsklyschorna med fyr-bas och sentimentala ”jag-ångrar-mig-och-älskar-dig-för-alltid-lova-att-aldrig-lämna-mig-texter”.

Sist. även om jag var tvungen att nypa 2 personer i häcken, och tigga och be om ett besvarande av mitt beteende, så kom den äntligen, det sexuella trakasseriet jag längtat så efter i form av ett nyp i häcken, så jag hoppade till, tack E !

….
Dom finns i alla samhällsklasser, båda könen, och alla nationaliteter, är min erfarenhet.
Kan va något överrepresenterade i den sk ”överklassen”, där egot är stort, och varje vaken sekund går ut på att bygga upp sin förmögenhet, utan att begrunda vad man ska ha den förmögenheten till, och vad det kostar dem själva och deras ”medmänniskor” i medmänsklighet och empatisk förmåga.

Men man möter dem även på Konsum och ICA, när de tränger sig fram till kampanjvaror, när de går två varv runt butiken för att få flera gratisprov av ett nytt bröd eller pålägg. Man möter dem där olika evenemangsansvariga lockar med gratis kaffe, där nyckelordet är ”gratis”… och det inte egentligen spelar nån större roll om de behöver det som är gratis eller inte. Man möter den armbågandes fram på utförsäljningar av affärer som gått i konkurs.

Och man finner dem framförallt som snyltgäster i föreningslivet. Ett föreningsliv där allt färre får ta allt mer ansvar, och praktiskt arbete tills de inte längre mäktar med uppgiften, och de som inte lägger ett finger i kors för att bidra, oxå är de som kräver,kritiserar, gnäller och ”skô ha”.

Idag fick jag mig en dos vettlöst, intelligensbefriat gnäll av en papiljott-tant, med siktet inställt på oförtruten service utan att behöva bidra själv, och utan att för en sekund tänka på hur hon beter sig. Mitt svar blev ”gör det själv” när hon beklagade sig över att jag inte gjorde tre saker samtidigt, för att serva henne, medan hon roade sig näst intill gratis i våran fina förening. Jag påpekade även att antalet ideella timmar från oss som bidrar till föreningen, kanske är något hon borde ta i beaktande innan hon påstår att vi inte gör nåt. Ett ord som börjar på ”kärring” och slutar på en synonym till Hin Håle, dök upp i hjärnkontoret för en stund, men förblev outtalat. Hoppas hon trasslar in sig i papiljotterna nästa gång hon går till frissan !

….
En för tillfället lätt desillusionerad herre i yngre medelåldern, sitter här på Djupövägen och producerar nya gråa hårstrån som resultat av vissa bekantas brist på respekt för andras tid samt värde som människa, i detta fall undertecknads tid och människovärde.

Personligen har denne på många sätt eminente tillika under stundom aningen bristfällige herre, som kan betecknas som jag själv, relativt stor förståelse för att Homo Sapiens av alla de sorter ej kan fullgöra var enda av sina plikter och åtaganden felfritt. Men vissa exemplar av denna art har under längre perioder, vissa under hela sin levnadstid, i de flesta tänkbara situationer centrerat tillvaron kring sin eget, och negligerat övrigas tid och önskemål. Detta föranleder en medelålders herre att utveckla en viss invärtes irritation av det starkare slaget.

….
Alltså ….. det är mycket jag inte förstår här i livet. Ju längre jag lever, och ju mer jag lär, inser jag att det är mer och mer jag inte förstår. Kvinnor tex… Jag älskar dem, attraheras av dem… men ack så dumt av mig. Får de inte uppskattning för sin kvinnlighet och utseende, så kan de bli arga och kränkta, och nästa gång kan de bli arga och kränkta för att de faktiskt får blickar och uppskattning…och ingen nu levande forskare har några som helst svar. En del klär sig till ex i kraftigt urringade tröjor och blusar och blir upprörda över att män inte tittar dem i ansiktet. En del byter ogenerat om framför näsan på en, och uttrycker mindre smickrande ordval om äldre mäns slem-grad, när blicken råkar registrera det inträffade.

Det finns en film, med Mel Gibson, som heter: ”Vad kvinnor vill ha”. Och givetvis är det ren Science fiction, det är ingen som vet detta, inte ens kvinnorna själva. Och då är det ju svårt för män att veta det, skulle jag tro. Jag har tom vagt hört talas om gifta kvinnor, som halvt om halvt talar om för förmodat attraktiva män, utanför hennes äktenskap, att det kommer inträffa känslomässiga, vänskapliga indragningar i vänskapsrelationen, i fall denne man behagar träffa en egen kvinna.

Och kommunikationen med dessa underbart lockande varelser som vi kallar kvinnor, är en rent av en omöjlighet. Man skall inte lyssna på vad de säger utan vad de tänker, så vida de inte ger en direkt order, då kan det hända de blir arga för att man inte lyssnat på vad de sagt, till skillnad från när man ska läsa mellan rader och förstå utan att de sagt vad de vill ha sagt. Huruvida en man skall lyssna ordagrant eller läsa mellan raderna på kvinnans ord, tycks i efterhand till synes helt slumpmässig utvärderas och avgöras av kvinnan i fråga retroaktivt.

Och kvinnor i grupp kan vara ytterst förbryllande. Det är inte bara en gång det hänt, att kvinnor man träffat på tu man hand, som varit trevliga pratsamma, bytt blickar och meningsutbyten, sedan förvandlats till något annat, när man sitter som ensam man i en tajt grupp av kvinnor. Luften bara vimlar av kodade budskap, exkluderande internskämt, grov vokabulär, och ett oförtrutet tillika för män, obegripligt fnitter. Och man känner sig lite ”ET phone home” i dessa ögonblick, lite lätt utanför.

Naturligtvis kan jag inte skylla min singelstatus och mitt oförstående, enbart på hur kvinnor är. Det ligger mycket hos mig som person oxå. Det finns miljontals gifta par där ute som får vardagen att fungera, och kanske till och med med kärlek och omtanke. Skillnaden mellan dessa gifta män och mig är kanske att de inte har ambitionen att förstå gåtan kvinnan….plus att de har jobb, hus och bil kanske.

…

Efterlängtad kramförfrågan på glaskrossarkväll.

Lyckan kommer och lyckan går… säger de…. ibland besöker den en flitigt. Och ibland får man efterlysa den med missing people. Bara en sån sak som vädret, som de flesta svenskar i nuläget hunnit börja gnälla på: ”för varmt, för kall, för blött, för blåsigt”…. fast jag tycker det har varit underbart väder, lite sol, och lite regn, lite dimma och lite fläkta bort insekter….

Och i Lördags på criusingen, som egentligen inte alls är ett evenemang som tilltalar mig. Med män i divergerande åldrar som har brallorna på halvstång, funderandes på bred ångermanländska: ”va dra’n hänn fö olja då?” Dum-fylla fram på småtimmarna, och fullt accepterande av krossade glasflaskor och vältande av parkbänkar. Något som i nyktert tillstånd på en vardag förmodligen skulle kunna rendera i böter eller dylikt. För att inte tala om det makabra brottet ”cykla på gågatan”… huvva säj ja ba !!

Men på cruisingen i år, i likhet med laxfestivalen i fjol, bestämde jag mig för att sätta mig på en stol mitt i stan, då på Bennys Bodega, nu i år på Lilla caféet, och betrakta tokigheterna på säkert avstånd över en nytillagad kopp espresso. På tidiga kvällen var Lilla caféets lilla son och dotter ännu på plats, och jag fick inkassera min första kramförfrågan någonsin av fröken Solin. Av Sam har jag fått massor förut. Men lilla fröken har alltid varit naturligt reserverad, och jag har tålmodigt och respektfullt väntat ut henne, ritat och målat sittandes i skyltfönstret, vid cafeet när Mamma och pappa springer runt och servar kunder. I några år har jag frågat henne hurtigt och med bus-röst: ”vill du ha en kram Solin ?” varpå hon skrattat och svarat: ”aldrig i livet”
Men så i lördags, kom kanske den första någonsin utanför familjen att få en kramförfrågan från Solin. Det är många som försökt charma fröken utan framgång kan jag säga. Min spontana spjuvernerv frestade mig att skoja och säga: ”aldrig i livet” Men då jag vet att barn upp till en viss ålder inte förstår ironi, så lät jag bli, och gav henne kramen hon ville ha….

Jag är smartare än en femteklassare !?

Smartare än en femteklassare Programmet med Lasse Kronér, där vuxna välutbildade män och kvinnor går bet på att överträffa femteklassares skolkunskaper, kan te sig rätt knepigt ibland. Men jag fick idag bevis på att JAG är smartare än en femteklassare. Via Svenska bangolfförbudet är en kille anställd för att få ungdomar intresserade av bangolf. Marcus heter han. En mycket duktig, kompetent, lugn kille. Denna gång hade han 2 skolklasser där tillsammans med 2 lärare. Jag fick cykla ner för att låsa upp, och så fixade jag lite med några bangolfhinder, ringde nåt telefonsamtal ang bangolfaktiviteter. Eftersom de var så många, så gjorde M som så att han mixade spel med tipsfrågor vid varje bana (18 st) Och vinnande laget hade 12 rätt tror jag… och jag hade 15 rätt, således borde jag ju kunna titulera mig smartare än en 5:e-klassare ?! Även om jag faktisk rågissadfe på 4-5 frågor. Jag vann ändå ingen kaka 🙁

Fö övrigt hade jag glömt hur många frågor 10-11åringar kan ha, och då gånger 30 st: ”Varför har du så många golfbollar ?” – ”är det där en tävlingsklubba ?” – ”Kan du gå runt anläggningen på 17 slag? ” (det finns 18 banor) – ”Tävlar du i minigolf ?” – ”Få jag prova din klubba ?” etc etc etc..


Dubba Paul Svenssons röst !

Det finns stunder i liver då man ryser och myser av vällust, liksom spinner lite som en katt. Till ex när en frisör donar med håret, när vågorna kluckar mot fören på en trä-eka, eller när en gammal tant pysslar om en med nybakta kakor och nykokt kaffe.

Ytterligare en sådan stund är en Finlandssvensk mysstund. Jag kan sitta och titta på finlandssvenska ”Strömsö” utan att det egentligen är så speciellt mycket mer intressant än svenska Ernst kirchsteigers pyssel o knåp. MEN !!!!
… det är på finlandssvenska, vilket gör att man kryper ihop i soffan och njuter av den underbara språkmelodin, utan att vara det minsta intresserad av vad de tillverkar, och tillagar. Kanske är det så att Tove jansson och Mark Levengood har lagt grunden för den finlandssvenska feelgood-mystiken, men jag tror att språkmelodin i sig är förtrollande oxå…. som ett mumintroll. Jag skulle gärna ha replikationer av programledarna Camilla Forsén-Ström och Jonathan Granback, på varsin piedestal i hörnen av min lägenhet, kucklandes gallimatias på finlandssvenska…. ja bredvid fusklappen då förståss.

Men naturligtvis finns det en katt bland hermelinerna även i detta program. Kocken bryter inte det minsta på finlandssvenska, utan har bräker på nåt underligt vis fram någon blandning av Helsingborgsskånska och nyinlärd Stockholmska. Hela stämningen är ju förstörd för hela kvällen !!!!! De har väl jallafall kunnat dubba honom till finlandssvenska !!!!…