Kategori: Betraktaren

…
Benny tog livet av sig vid 58 års ålder.

Jag läser om Anne Sofie von Otters
reaktion på Pressens opinionsnämnds
omdöme av i det här fallet Aftonbladets
drev mot Benny Fredriksson.

Ann-Sofies ord

– Jag hoppas mycket att Bennys död finns som ett
brännmärke i hjärtat
och samvetet på alla som deltog
i häxjakten på honom!
(Anne Sofie von Otter)

– Det jag och mina söner känner i dag är inte glädje,
inte lättnad i
egentlig mening. Men PON:s beslut säger
oss i alla fall att världen inte
är h e l t galen.
(Anne Sofie von Otter)

Hon har mitt medhåll

Jag kan bara hålla med henne.
För de som fortfarande har ett samvete nån stans
långt inne i själens gömslen, kan det vara klokt
att fundera över sin egen roll i dylika utomrättsliga
drev. En människas liv avslutades, med stor sannolikhet
till följd av metoo:s gränslöshet och brist på eftertanke,
relevans och grund för anklagelser. Och ett otal fler liv
krossades grundat på indicier, skvaller och sårade känslor.

Överutvecklade och underutvecklad samveten

Själv har jag ett alldeles för överutvecklat samvete,
som ibland, när jag råkar minnas, känner hur det snörper
i bröstet när jag som ovetande barn, straffade våran hund
för att av misstag ha bitit mig i lekens tecken. Eller
ansiktsuttrycket på en tjej som jag gjorde slut med för över
20 år sedan. Där hon släppt det för ca 20 år sedan, och haft
åtminstone 2 nya efter mig. Nej jag går inte omkring och
tänker på dessa saker. Men när minnena för mig dit, snörper
det till i hjärtat för nån sekund igen, osså går jag vidare igen.

Gränslös hjärtlöshet

Direkt efter Bennys död, var det en kvinna som i media
urskuldande hävdade att man inte kunde veta vad
orsaken till Bennys död var. Bara som ett exempel på
hur hjärtlös folk kan bli, när de får sniff på makten.

Sexuella närmanden …. förövare ?

Det är oftast redan välbeställda kvinnor med makt i
synnerhet som drivit Metoo-rörelsen i media, för ökade egenmakt,
istället för mot könsstympningar i Afrika, barnäktenskap,
våldtäkter som väl är något värre än en hand på låret,
eller en upplevd berättelse om hur en maktkvinna kände
sig när en maktman gjorde sexuella närmanden mot henne,
och hon råkat glömma att verbalisera sin olust till närmandet
inför ”förövaren”. ”Förövaren” som för övrigt blev vedertagen
benämning på personen som utförde närmandet.

Metoo är inte de utsattas, de våldtagnas revolution

Det är oftast redan välbeställda kvinnor med makt i
synnerhet som drivit Metoo-rörelsen i media,
men det är till mycket stor del följarna till drev,
till maktgalningar som Hitler, till sannings-förvrängare
och främlingsfientliga som Åkesson & co, det är följarna
som legitimerar och möjliggör drev, mobbing, lögner,
övertramp, maktmissbruk, drev till självmord.
Och då hjälper det inte att hävda ”feminism” som
motiv för sitt agerande.. inte inför Gud, inte inför dina
manliga anhöriga, men framförallt inte inför din egen själ,
som är den du närmast står till svars inför.

Och den oetiska revolutionen fortgår, och tillvägagångssätten normaliseras

Och iom med svallvågorna efter Metoo, tänker man att
vågorna ska ebba ut något. Men tillvägagångssättet att
döma folk i media utan bevis fortsätter
oemotsagt i större delen av media, efter som
feminism är vår tids heliga ko, och får inte ifrågasättas,
än hur många offer den skördar. Tex så är två sk ”dokumentärer”
för närvarande ute i etern. Och ordet dokumentär förknippas
felaktigt oftast som objektiv fakta. Om dessa två utpekade herrar
och deras förehavanden vet jag inget. Michael Jackson och R Kelly.
Men det jag vet är att ingen av dem dömts i domstol för något brott.

”Skyldig ändå lixom … för jag tror det”

Bara igår tror jag att det var, satt en blond vacker kvinnlig i pippigul
tröja och pratade med säkerhet om Jacksons skuld, som vore han dömd,
ang just ”dokumentären” i fråga. Och de påstådda brottens allvarliga
grovhetsgrad. Det har alltså blivit praxis i media att likställa anklagelse
med att vara skyldig. Det har gått så långt att vi accepterar att man
åsidosätter rättssystemet helt, och hittar på sina egna domar
… I MEDIA … och nästan INGEN ifrågasätter detta.

Guilty your honour … guilty, but NOT as charged

Nu är ju som bekant Jackson inte längre med oss,
men jag känner väl att även efter ens död kan det inte
vara fritt fram att anklaga människor hur som helst.
R. Kelly. blev friad i rätten från anklagelser, men räknas
ändå som skyldig i allmänhetens och Metoo:s ögon sett.

Det må hända vara så att Kelly och Jackson är
”skyldiga”… men till vad ? Alla tvivelaktiga handlingar är
inte våldtäkt, och alla anklagelser är inte sanna. Alla är vi
skyldiga your honour, men till vad ? vilken grad ? och vad
säger lagen om graden av skuld.

Men många fullkomligt ääälskar ju de enkla ”Dirty Harry-lösningarna
En magnum i pannbenet, sen är ”problemet ut världen”
Att Svärjevänner från ”livets hårda skola” (en skola som ännu ej
geografiskt lokaliserats, men misstänks ligga i Vellinge)..
… att de aningslöst förespråkar det rättslösa vedergällningarnas
tillvägagångssätt, förvånar inte så att jag tappar hakan

Men jag är väl aningen mer förvånad att feminismen, som är
sprungen ur den rödaste rättvise-mylla, har trampat så snett,
och i det närmaste efterapat den bruna rörelsens faktaresistens,
utomrättsliga och inhumana tillvägagångssätt.
Men framförallt besviken på de som stöder detta…

… för det innebär att den verkliga jämställdhetskampen,
för en lång framtid är förlorad…
den kampen mot segregation och klassamhället.

Samma lika Dirty-Harry-argumentation förs nu i debatten
om vbad som ska göras med IS-krigare. Och varje person som
försöker tänka et steg längre än ”skjut dem på plats”
anklagas för att dalta med terrorister.
När frågan egentligen handlar om hur vi ska undvika satt det
sker igen, hur vi ska urskilja mördare från icke mördare,
och vem som ska göra det ?

Jo förresten Clint Eastwood är skådespelare och regissör,
och Dirty Harry är en filmkaraktär.

apropå:

Slutord

Jag är inte Benny…. men jag är Benny,
för om det tillåts vara okej mot honom tillåts
det i nästa steg vara okej mot mig

…
Jag känner mig på fullaste allvar, utan ironi,
aningen materiellt bortskämd.

En mycket god materiell standard besitter jag

Mitt handfat i badrummet är sprickor och hål i,
jag har fått hyreshöjning för nåt år sedan.
Det är fortfarande stora bubblor på 30 cm på färgen,
på väggen i badrummet, fast jag blev lovad att få det,
åtgärdat för två år sedan. Jag har aldrig haft någon
lampkupol till badrumslampan, Duschslangen läkte
från dagen de installerade den, och blöter ner väggar
och golv. Och torkställningen sen 70-talet o plast,
har slutligen gett vika och är inte längre.

14e generationen

Och det har kommit till min kännedom att det är
renoveringsstopp från vår hyresvärd, och att hyresgästerna,
dvs en sån som jag är, är gnälliga och ska hållas kort.
Plus att svenska hyresgäster i området tydligen ska vara
sämre hyresgäster…. ja jag vet inte jag.
Jo men jag är nog svensk… tror jag … jag invandrade hit
till Sverige så sent som på 1600-talet… så kanske jag
räknas som 14e generationens invandrare eller nåt.

Men jag känner mig materiellt bortskämd faktiskt

Så många nödlidande … något måste göras !

Jag läser om olika yrkeskategoriers låga löner, och hur
de inte får ekonomin att gå ihop längre. Vissa har så dåligt
ställt att de bara får ut 15.000 kronor i månaden faktiskt.
Själv har jag det rätt bra, jag får ut så pass som 10.000 kronor,
när jag räknar in bostadstillägget, och får ca 4000 kronor över
varje månad efter räkningar och mat, så det kan inte vara lätt att
vara låginkomsttagare heller. Jag känner mig lite bortskämd faktiskt.

Landsbygdsproblem

Jag läser om hur vissa påstår sig måsta flytta från landsbygden
pga höjd bensinskatt, och hur det blivit ett oöverkomligt problem,
fast de ändå har hus, två bilar, åker på semester utomlands
minst en gång om året. Kör bil långa sträckor för nöjen ett
par gånger i månaden. Jag känner verkligen för dem. För jag
har inte råd med bil, så jag har det inte lika tufft ekonomiskt,
som dessa.

Så jag känner mig faktiskt aningen materiellt bortskämd

”Säffle … kan man få en kopp kaffe !”

Jo osså de som tycker kaffet kostar för mycket på sta’n
så de inte har råd. Det är klart att med 35.000 netto kan det
bli tufft, det förstår jag. Jag bjuder gärna nån gång, jag har så
pass mycket över att jag kan bjuda på kaffet, och hembakat bröd,
hemkokt sylt. Jag känner mig helt uppriktigt rätt så ekonomiskt
privilegierad … och faktiskt aningen bortskämd.

Skamligt beteende mot äldre

Ja sen ska vi inte glömma alla fattigpensionärer,
det är synd och skam, och politikerna borde skämmas.
Jag har läst i tidningarna om de värsta exemplen som bara har
13.000 – 14-000 kronor i månaden att röra sig med.
Men jag har lite över, så jag kan hjälpa dessa fattigpensionärer
med fyrhjulingar, sommarstuga och bil. Jag ska bara bjuda
medelinkomsttagaren med 35.000 på kaffe först. För det är lite
väl dyrt med kaffe på stan faktiskt.

Jag skäms över mitt kön

Sen är det faktiskt så att det finns flera utsatta grupper för mig
att hjälpa. Kvinnor tex som grupp har 2017 hela 4.000 kronor
sämre lön än män, i genomsnitt bara 31.700 kronor.
Och jag är ju faktiskt man, så jag känner ansvaret här,
över min del av de patriarkala strukturer som gör att kvinnor bara
31.700 i genomsnittslön. Så jag har nog nån krona till över från
mina 10.000, om inte annat kan jag bjuda på hembakt bröd för
de kvinnor som inte får det att gå ihop.

Men för säkerhets skull

Men så klart under förutsättning
att det inte utbyts någon som helst fysisk kontakt
mellan den som bjuder och de nödställda, eftersom
det i efterhand mycket väl kan upplevas som en kränkning
och kan falla under samtyckeslagen, eller sexuella trakasserier.
Och det är förskräckligt hur vi män behandlar kvinnor,
men här vid mitt enkla soppkök för lågavlönade kvinnor,
förekommer ingen handpåläggning. Jag vill givetvis om det ändå
insisteras på en kram som tack för min välgörenhet, ha en inspelad
muntlig försäkran om att kramen sker under samtycke.
Så att jag inte beter mig burdust, patriarkalt och mansgrisigt.

Men jag känner mig lite bortskämd faktiskt som man,
eftersom jag haft privilegiet att bli tafsad på rumpan och låren
i tresiffriga antal gånger.

Sämre ställt än tiggarna … faktiskt … påstås det

Nä … men jag tycker att rent materiellt,
så har jag det nog bättre än de flesta här i Sverige,
verkar det som. Jag har faktisk bekanta som hävdar att
de har det sämre ställt än tiggarna utanför Konsum och ICA.
Jag menar dåååå… då är det tufft. En av dessa bekanta svor
i bilen hela vägen till sommarstugan,
efter att jag lagt en guldtia i koppen utanför Konsum.

Värd sin rikedom … ju … sägs det

Höginkomsttagare, dom är ju värda sina löner på 50.000
– 100.000 … ju ! Men frågan är om inte även de får betala
onödigt mycket skatt, på pengar de tjänat på andras arbete,
och tagit ut vinst på andras inbetalade skattemedel.
Kan det verkligen vara rättvist att de ska behöva betala skatt,
när de lyckats ekonomiskt i livet … nja jag vet inte ja…

Är man stor….

Så … nä… jag torde ha det rätt bra jag ändå,
jag känner mig aningen bortskämd materiellt faktiskt
Men om någon ur dessa utsatta grupper behöver en hembakt bulle,
eller hemkokt soppa för att överleva… ja då finns jag här för er.
”Är man stor, måste man vara snäll”

Välkomna !

…
Suck ….
Klok som en bok,
men ack så trist med klokhet,
jämfört med kärlekens vilda
obegränsade, levande eldar.

Då och då undrar vi nog alla
vad vi håller på med egentligen,
vad vi gör med våra liv.
Jag är är femtiotvå år nu.
Men var är kärleken nånstans ?

Vackra ord i alla ära,
underbara vinterdagar med sol.
Vegetarisk kost hos en vän som
är så gott att man nästan inte tror
att det går att göra så god mat.

Promenader i all ära,
En kopp kaffe med goda vänner,
nån enstaka gång, när deras livspussel
pausar. Men var är kärleken ?

Femtiotvå år, en evighet känns det ibland,
men knappt ett ögonblick i historien.
Och sen tar det slut, ”en stund på jorden”,
som Laleh sjunger så man gråter och ler på
samma gång, och tänker på orden hon sjunger
”Jag var nära, jag var nära jag var där..
en stund på jorden”

Och visst var jag där, men var jag nära ?

Tårarna forsade ned för mina kinder, när jag åter såg
”The dolphin boy”.

https://www.youtube.com/watch?v=UYjl3dkfLeg

Tårar som de vore fångvaktarens
nyckelknippa och låste upp en dörr till en isoleringscell.
Och friade inlåsta tårar. Morads tystnad gav mening åt mina
betydelselösa ord. Och hans starka älskvärda far
som gjorde allt i sin makt för att Morad skulle komma
ut ur den cell han hamnade i efter en traumatiserande
misshandel.

När han riskerar hamna på institution,
görs ett försök med att han får komma till
en grupp människor och simma med delfiner,
tiden går och sakta, sakta kommer han tillbaks,
från den bubbla han stängts in i efter traumat.

Han talar inte, men får kontakt med delfinerna,
och blir levande … i vattnet, med delfinerna.
En stund i havet, en stund på jorden.
(Se gärna den dokumentären …youtube !)

Jag är inte Morad, men jag är Morad,
Jag fick stänga av stora delar av mig själv för lång tid,
och kärleken blev utestängd, och nycklarna
är kanske tårarna på kinden.

”Jag var nära, jag var nära, jag var där”

Ja det är allt jag vill kunna säga, när jag
stänger mina ögon för gott.
En stund på jorden.

…
Nä jag borde väl inte hetsa upp mig
borde väl inse att det är som det är.
Men idiotin, den medvetna begreppsförvirringen
kring Metoo fortsätter, och jag finner att
jag gång på gång nödgas ”försvara” människor
jag egentligen inte alls har mycket till övers för.
För att detta håller på bli normgivande för vårt
maktgalna svenska samhälle.

Eskil Erlandsson står , likt övriga centerpartister,
och Annie Lööf i synnerhet, för en människosyn,
som är beklämmande, cyniskt och inhuman.
Nu slår media upp feta rubriker om ”sextrakasserier”
där det ursprungliga meddelande var att han skulle ha
lagt en hand på en moderat kvinnas knä, men senare
ändrades till kvinnans lår. Jag blir bara så trött på allt
hyckleri …. så innerligt trött. Och fröken Lööf får kliva
fram och markera, som vore hon en jämställdhetsivrare.
Det finns få saker Annie bryr sig så lite om som
jämställdhet. Och så klart att hon utan minsta tvekan är
beredd att offra vem som helst oavsett kön, för egen makt
eller risken att partiet tappar i förtroende, om de inte genast
tar avstånd till nåt de inte vet något om egentligen.
Jag skiter också i Eskil Erlandsson, men utifrån vilken föraktfull
politik han företräder, men den är den samma som Annies.

Jag kan faktiskt inte räkna antalet gånger som kvinnor lagt en
hand på mitt lår eller på min rumpa. Sånt här vill inte metoo-anhängare/
feminister alls kännas vid. För det är givetvis så att jag inte är ensam.
bland män. Varför är det då i princip brottsligt att vidröra en kvinna på ett
sätt som inte ens är nån mening att nämna i sammanhanget,
när det gäller män.

Jo jag har nog tankar om vad det kan tänkas bero på.
De kvinnor ni ser i media, är sällan våldtäktsoffer, kvinnor
som blivit slagna, i sina hem, av sina män. Det är kvinnor som
fått en hand på sitt knä… nä lår var det visst, när hon tänkte efter.
Det är kvinnor som skryter om sexuell erövring av kändis ena dan,
för att när hon inser att fler erövrat honom,
”inser att det var våldtäkt”.
Säg ”NEJ” för helvete, och sparkas om de inte hör efter !
Det är ofta kvinnor lite högre upp
i hierarkin, politiken och näringslivet samt media.
Det är inte alltför sälla kvinnor som har lite makt, men vill ha
mer makt. Manliga positioner ersätts sedan av kvinnor efter
anmälningar som inte ens resulterade i dom, så som i Lasse Kronérs
fall vid ”smartare än en 5-klassare”, ersätts av Josefin Johansson,
som by the way råkar vara … eh .. just det , feminist

Och där det anses jämställt först när olika nyhetspaneler och
dylikt är antingen majoritet kvinnor eller
tom 100 % kvinnor i den aktuella panelen.
Nyligen var det fet rubrik på svt:

”kvinnor är i
majoritet på många högskoleutbildningar,
men ingenjörsutbildningarna
sticker ut och når bara runt
20, 25. 30 % av kvinnorna, nu måste
branschen få bukt
med den här kraftiga underrepresentationen ….

…..tjejerna
har på senare år tagit stora steg in på universitet
och högskolor, och
är i majoritet på många utbildningar,
som tex jurist och läkarlinjen”

Ergo kvinnor i majoritet = jämställt (?)

Hela jämställdhetsrörelsen har blivit ett skämt,
med allvarliga splittrande, segregerande konsekvenser
för hela samhället, inte bara för män som inte faller i god
jord hos de som tror sig beivra ojämställdhet,
men i själva verket häller bensin på elden och skapar än mer
ojämställdhet.

Jag tänker på de miljoner kvinnor som i världen blir förtryckta,
har omänskliga bördor på sig, mördade, våldtagna.
Och hur totalt ointresserade Svenska Metoo-anhängare egentligen
är av dessa orättvisor, om vi nu bara ska skilja ut de orättvisor
och förtryck som begås av män, mot kvinnor, vilket tycks va
utgångspunkten för all nutida jämställdhetsdebatt.

”Ska han inte släppa det här ilskan mot feminism nån
gång den där surgubben Tomas”, skulle jag kunna föreställt mig att nån
tycker … om jag trott att nån längre läser denna typ av inlägg,
om jag trott att folk längre bryr sig om om anklagelser är sanna
eller inte. Njä … icke sa Nicke så länge folk beter sig illa oavsett
kön eller hudfärg eller sexuell läggning, så kommer jag då och
då opponera mig. Tystnad är diktaturens och maktmissbrukets bästa vän,
även när det är feminister som missbrukar sin maktställning.
Så länge media dränks av denna typ av mediala skenrättegångar
så kommer jag finnas där och gnälla o va jobbig. Så länge sanningen,
och begreppen kring brott förskjuts och förvrängs,
kommer jag va en ”snigel i ögat” och sur gubbjävel.

Lita på det !

Jag och Özz Nüjen , Ständigt i opposition !

…
En efter en försvinner människor
ut ur våra liv. Det är så för oss allihop,
ingen undantagen. Döden kommer till oss alla,
och tar ifrån oss nära och kära. Osämja, gnidighet,
är också skyldig till många uppbrott. Folk förblir alltid
desamma, men ändå utvecklas vänner, makar, söner, fäder
åt olika håll i livet. Ibland så olika att man tar olika vägar,
och inte ses igen.

Ensamheten har skrämt mig in i märgen,
genom alla år, mer än något annat.
Men nu är det bättre. Människor jag tycker om,
som inte är lika intresserade av mina tankar,
eller gläds åt samvaro… det är som det är bara.
Människor som inget tillför i mitt liv,
utan tar energi… , dom får helt gå nån annanstans,
det är som det är med det. De flesta som behandlar mig
med respekt, åtnjuter min respekt, och få dörrar är för
alltid stängda. Det är bara det att jag bultar inte längre
på dörrar till folk som har annat att göra, gör andra val,
som tar min tid, men inte ger av sin.

Det är inte alltid de man initialt skulle tippat,
som blir kvar i ens liv. Det är inte alltid de man tror
som står där i mörkret och håller om dig,
när ingen annan ser dig. Det är inte alltid de man tror,
som säger orden som ger dig frihet och mod.
Det visar sig, åtminstone i mitt fall vara människor,
som befunnit sig lite i periferin av mitt liv.
Men ändå jag betraktat som vänner. Det visar sig
att det ofta varit människor som sett mig,
men inte funnits ända inpå, som visat mig respekt,
och ingjutit mod i mig

Att döden tog min far, är inte ”unheard of”
det är oftast så, även om det kändes för tidigt
vid sextiosju års ålder. Men jag saknar honom än.
Jag saknar inte min mor, eller mina bröder.
Men jag skulle gärna haft en mor och bröder jag
kunde saknat. Men nu är det som det är med det.

Jag vet väldigt väl vad kärlek är.
Jag upplever kärleksfulla handlingar,
jag ger kärlek, jag är kärlek.
Men jag vet inte vad kärlek är alls,
jag har ingen kvinna jag älskar som
jag lever med, jag har inga egna barn att
dränka med kärlek. Och det är mitt livs stora
sorg och saknad. Men det är som det är med
det. Jag har det ändå ganska bra för tillfället,
ganska … bra …

Men min tid här på jorden,
min tid här i livet, är viktig,
lika viktig som din. Och ingen kommer
stjäla den mer.

Och så är det med det

…
Tack för ännu en dag,
att vakna och kunna ta mig upp för
egen maskin. Tack för gröten på frukostbordet,
för mjölet jag kunnat baka bröd av. Tack för vänner
som får mig att växa, och visar respekt.

Tack för snön som faller, tack för solen som tinar den bort.
tack för regnet som får frön att gro, tack för tak över huvudet.
Tack för boule, tack för kaffe, tack för ännu en dag.
Jag känner mig privilegierad.

Men jag känner även andra känslor,
för tillfället är det inte helt friktionsfritt.
Omdaningar i prioriteringar som initialt för med
sig oönskade externa reaktioner, men som i längden
ändå förhoppningsvis kan resultera i mer harmoni
och livsglädje. Respekten för sig själv erövrar man
inte utan inre strid, eller utan att markera mot
omvärlden, och konsekvenserna av det.

”Vad är det värsta som kan hända ?”
frågade en kompis mig, angående en sak jag oroat
mig för en tid nu. Det är en bra fråga att ställa sig
själv. För då blir det tydligare.

En del människor ifrågasätter aldrig sig själva,
sina beslut eller sitt agerande. Andra gör det konsekvent
med sviktande självkänsla och självförtroende.
Så ser världen ut, så ser livet ut.

Somliga människor tycker de är värd större tillgångar
i likvider, saker och bekvämlighet än andra. Andra
kliver ständigt åt sidan när skörden skördas,
men drar oket när det plogas.
Så ser världen ut, så ser livet ut.

Med hjälp av spikmatta/akupunkturmatta,
pressar jag syre in i mina lungor, mitt blod,
förbi spända, krampaktiga magmuskler.
Och liv återvänder till själ och kropp.
Hyfsat framgångsrika försök till att för egen del
leva mer jordnära, mer spartanskt, mindre erövrande,
färre men viktigare mål, och utan kravfyllda och kvävande
ord som ordet ”ambitioner.”

En lätt strävan under perioder, som sig bör finna frid i att
tillbringa tid för mig själv, och göra även den tiden
meningsfull. Och att hitta gemenskaper där jag relativt kravlöst
bara kan vara. Aktiviteter som stimulerar,
och människor som till största delen respekterar.
Vi är alla bara människor, och kan begå misstag.
Jag är inget undantag. Men att åtminstone strävan och
grundfilosofin ska vara att visa sig själv och andra respekt.

”En vacker dag ordnar det sig”

Stod det kluddat på en betongvägg i Sollefteå,
och det är ord jag nu suger i mig och tänker på.
Nu blir det spela lite musik !

…
Som vanligt räknas bara framgångar i vår
galna värld… för den är verkligen galen.
Och de som inte sväljer galenskapen och idiot-tempot,
är i de flesta fall de som KÄNNER sig galnast,
och de galnaste känner sig mest normal,
så länge det håller.

Jag har pressat mina gubbiga ben upp till Hallstaberget
idag, 4 kom rätt ”oppat”… och 4 km ”neat”. Jag gjorde det direkt
efter tjejernas 3-mil. Jag gick in en kort sväng på hotellet
och sket ner en toalettstol, … ja inuti asså.
Men för mig är det som att vandra rätt in i en annan
samhällsklass, när jag går in i hotellfoajén.
Där de går omkring i badrockar, invid spa’t, och andra i dyra
skidkläder, solglasögon, skidor och pjäxor.
Och då är det inte längre en klass i minoritet,
utan folk som många troligtvis räknar sig själva som
arbetarklass på nåt märkligt vis.

Charlotte var kanske den starkast bidragande orsaken
till stafettguldet, men i mångas munnar talas det nu
att hon är slut som artist. Och de flesta fokuserar på
Frida Karlsson, och hennes framtid. Jag antar att
så är den mänskliga naturen på nåt vis. Så Kalla
är lite ur form för tillfället och funderar säkert på om
det blir nån framtida karriär. Frida är värd allt beröm,
jag är bara lite inne på hur svart och vitt det tycks vara
för så många människor, hur enkelt allt är när man är på topp,
och hur värdelösa vi är som inte är i form, eller är bäst i
världen. Jag är likt Kalla oxå ur form en aning,
men jag fajtas likt Kalla hela vägen intill mållinjen.
Och likt Kalla överväger jag framtida åtaganden som sliter för
hårt på mig utan att ge nåt tillbaka, medan det gagnar andra.
Fast vi gör det i olika världar. Hon alldeles bredvid strålkastarljuset,
och jag i anonymitet för att ta en plats i livet.

Ett beslut håller på att växa fram i mig, ett långsiktigt
beslut, där vissa aktiviteter troligtvis kommer att överges.
Och det beslutet har snarare stärkts när jag pressats och kritiseras
för att jag börjar ta hänsyn till mig själv, för första gången
i mitt liv.

Efter promenaden, bjöd min frys mig på linsgryta
och rågbröd med kummin och mandel. Den mellanlandade
bara i mikron några minuter. Och nu är näringen på väg ut
i kroppen som känns välförtjänt trött, och ska snart belönas
med stretching och spikmatta för avslappning och harmoni.
Kanske till och med Kaffe om nån timme.

I torsdags åkte jag och en nära vän, till kära moster,
som nu mera bor i Domsjö, istället för nästgårds.
Jag hade med mig egenhändigt bakade havrekex,
såna som hon gjorde, på den tiden hon hade en rygg.
Och så fick hon egenhändigt bakade grahamsbullar i sin frys.
”Det är som om jag hade bakat dem själv”
harklade moster ur sig, och jag kände mig stolt, stolt !
Bättre betyg går inte att få. Min vän hade med sig blomma
i kruka.

Nja … det är inte rå-deppigt, det är inte direkt dåligt.
Men trögt, små-grått, och lite halv-tufft. Men Min frys
matar mig med hembakt, och storkok. Och min kropp
orkade ändå gå 8 km idag. Och jag slapp tävla
om vem som har dyrast skiddräkt… jag kunde helt enkelt
bildligt och bokstavligt skita i det.

…
Jag har en liten klump i magen.
Det är svårt att stå upp för sig själv,
och för vissa svårare än för andra.

Jag tänker på Tove Janssons ”Det osynliga barnet”
ur Muminserien. En av mina absoluta favoritsagor,
trots att jag nog hörde den först som vuxen.
Den handlar om en liten flicka som har så dåligt självförtroende
att hon blivit helt osynlig. Muminmammans stora kärlek och
omsorg får dock flickan att steg för steg bli mer synlig,
och först när hon blir riktigt arg över dåligt beteende,
syns hon helt.

Av Tove Janssons saga kan vi lära oss att om man är
snäll mot alla i alla lägen, så är priset dyrare än belöningen,
det kostar att man blir ”osynlig”
Att jag älskar den sagan, torde nog vara för att
det finns så mycket av den i mig. Jag gör mig synlig,
genom att stå upp för mig själv,
när jag blir utnyttjad, när man talar nedlåtande,
och då syns jag igen …..

Men även nyvunnen integritet, okränkbarhet,
har ett pris. Alla i ens omgivning uppskattar inte
det nya, när man kunnat utnyttja en pga av att man
vill va snäll mot alla, alltid. Och då kan man bli ensam
ett tag…. men den tillfälliga ensamheten är världslig,
och långt bättre än att vara osynlig bland 100 vänner.

Ingen… ingen … ingen kommer någonsin sätta upp
gränser för dig, det finns bara en som kan det.
Och så länge man tillåter det, kommer med all säkerhet
någon att trampa på dig, och fortsätta trampa på dig tills
du säger stopp. Och säger du inte stopp,
så blir du osynlig min vän.

För att vara en vän, handlar detbara om EN sak:
visa din vän respekt… det är allt: Respekt!

För många är nog den här kvartetten,
och den här bilden dagens bild:Och jo… jag blev så innerligt glad för de här bragdtjejerna,
och nästan lite tillfälligt kär i den alla fyra på en gång,
de är ju sötare än socker, och så fina förebilder, tänker jag.
Jag blev så glad att tårarna kröp fram i ögonvrån.
Men mest av dem älskar jag Kalla, inte bara för den fantastiska
idrottsliga prestationen, utan mest för den hon är.
Av detta blev jag rörd !

Men av detta grät jag här hemma, så fint var det:
När Heidi Weng, från hjärtat syns det,
kramar om och gratulerar de svenska tjejerna
som aldrig vunnit VM-guld i straffet tidigare,
och säger att de v ar värdiga vinnare,
istället för att prata om att Norge hade vunnit
om de hade annan startordning.

Men det kan även finnas ett frö sått november 2015
till att det var just Heidi som var den enda av norskorna som
kramade om svenskorna vid blomsterceremonin.
När Heidi Weng i nov 2015, åkte fel och var otröstlig och två svenskor,
men i synnerhet underbara Ida Ingemarsdotter kramade om henne
och tröstade henne. Detta är sportens absoluta höjdpunkter

https://www.expressen.se/sport/langdskidor/weng-jag-ar-kanske-varldens-storsta-idiot/

Så jag är lite kär i Heidi Weng och Ida Ingemarsdotter oxå …
iaf i kväll, det går över… till jag ser de här bilderna igen.

Men klumpen i magen då ?
Jo den finns där. Det kan lätt bli lite mindre angenäm stämning,
när man säger ifrån. Spec såna som folk förväntar sig aldrig säger
ifrån. Men jag har aldrig egentligen trivts med osynligheten.
Så är det bara !

Fiol och gitarr + sång i morgon,
kan lätta upp klumpen i magen !

…
Idag har jag indirekt glatt Jonna Jinton
och hennes Johan uppe i Grundtjärn.
För vänsterpartiet i Sollefteå blev tungan på
vågen för ett nej till utbyggnad av nya vindkraftsparker
i Ångermanlands inland. Och jag röstade på V
både i riksdag, landsting och kommun.
Jag är inte som princip emot vindkraft,
men jag tycker de kan bygga dem där energin
förbrukas… släng upp ett par i Stockholms skärgård,
utanför riksdagshuset, och runt om Sollefteås
moderater och socialdemokraters hem.

Småknaprat på mina havrekex, med smör på.
Löst lite korsord, ätit supergod morotssoppa
med curry och chili. Grått, milt väder, och känner mig
mer och mer tveksam till aktivt föreningsliv.

Småfåglarna har inte återvänt till min fågelmatare,
och i badrummet står 18 kg solrosfrön som var tänkt
till dem, man kan få pippi för mindre.

Och det bråkas fortfarande om att det är för många
som har snopp som har makt, trots att de utan snopp,
beter sig precis lika illa, så vad är poängen med det kan
man undra. Jag skiter väl i hur de pissar, stående eller sittande.
Maktmissbruk, är maktmissbruk. Och kvinnor i toppskiktet skiter
fullständigt i jämställdhet åt folket. De vill att lika
många i styrelser har snopp, som de som är utan snopp,
eller möjligtvis fler utan snopp.
Omoget resonemang ? … Jajjamen !

Och världens bästa Karlsson, har fått konkurrens,
av Sollefteås bästa Karlsson, Frida Karlsson,
som genom en jättebragd tog vm-silver på 10 km
klassiskt. UR SPÅR ! Med lite läppsalva och astmamedicin
kanske det blivit guld… nä vaddå … jag bara spånar.
Och om man kan kalla Kallas prestation dålig för att hon blev
nia, får de bestämt mothugg av mig. Efter stafettinsatsen
i OS i Sotji … kan hon få bli sist i resten av sin karriär
och vara både förlåten och för evigt hyllad.

…
Mot fören slår vågorna i den hemmabyggda
träbåten, av granvirke. I fören sitter jag med orange
flytväst och tittar på morfars fårade, harmoniska ansikte
där han satt i aktern, med handen på handtaget,
till en gammal vit Johnson utombordare.
Jag var med och tittade när morfar byggde själv båten i
garaget på Gumåsvägen 67, mittemot Skarpåkersskolan
i Kramfors nån gång i början av 70-talet.

Jag var för ung för att lära mig så att jag själv en dag
skulle kunna bygga en båt, på morfars vis. Men visst
var morfars byggande av båtar, hus, och sommarstugor,
och den lilla vackra pigtittaren jag ärvde troligtvis orsak till
mitt eget skapande i livet. Morfar var en konstnär, när
det kom till trä och byggen och skapande.

Morfar drog ner på gasen på Johnson-motorn,
så jag gjorde mig beredd för hedersuppdraget att vara
hoppilann-Kalle. Det var typ det jag betroddes med, jag
var den yngre av två bröder, och storebror klev alltid in
och gjorde saker, och puttade undan mig.
Men jag var trygg i båten, när morfar viftade med öronen
och log åt oss barn, och ögonen lös av harmoni,
livserfarenhet, och allt verkade meningsfullt,
de få stunderna med morfar i Stordegerssjön,
långt från grå betong i Stockholms förort med självmordshot
och brutala skilsmässor.

När morfar, min förebild, min idol, min stålman,
gick in i dimman vid 80-årsåldern, rasade nog nånting
i mig ihop. … men livet gick vidare.

I Sibirien, där fattigdomen tvingar ut män i norra ishavets
avlägsna öar för att leta efter mammut-betar, ser jag samma
fåriga ansikten, iklädda anorak som morfar, men de viftar inte
på öronen och ler tryggt. Utan har en desperation och förtvivlan
i blicken

Elefantbetar är ju sedan ett tag förbjudet
att handa med pga utrotningshot, Medan Mammut-betar redan
är utrotade så de betar de kan hitta i tundran, kan det sälja
och får pengar för. Men de är lurade, mellanhänder tar det mesta,
efter att de slitit och halvsvultit på ryska nya sibiriska öarna
Bara för att miljonärer i Kina och runt om i världen ska
kunna köpa konstverk i elfenben.

Under dokumentären som jag länkat till genom ett klick på
bilden, visar de även parallellt hur forskningen, sedan de kunnat
utvinna blod från ett nedfryst mammut-lik, har för avsikt att klona
en livs levande mammut … till vår tid. Man pratar triumferande och
på samma gång aningslöst om att man nu kan med genteknik,
sortera bort barn med Downs syndrom. Vilket får mig att undra
hur vi kommit att bli sådana varelser som ska odla fram perfektionism
genom avel och gen-modifikationer. Har vi redan glömt Hitlers
Ariska ras och förintelseläger ?

De nordamerikanska indianerna högaktade de äldres visdom,
och lärde vidare ovärderlig kunskap, från generation till generation,
som morfar lärde mig ovärderliga kunskaper, och inte minst
värderingar och naturkännedom.
Det är allt borta nu… våra äldre är inte ekonomiskt produktiva
och gamla kunskaper skapar inte förmögenheter,
därför blir de äldre värdelösa i vår tids syn på människor.
En belastning …. typ som jag.

Aldrig har jag känt livet mer logisk och meningsfullt,
än när jag satt i fören och tittade på morfars fårade leende.
Och jag tror aldrig igen jag får uppleva att man var en del av allt,
och man förstod sin plats i livet. Att fiska abborre gav oss mat
att sätta pärer gav oss mat, att bygga båt gav oss redskapet
att fånga mat… och allt var så självklart naturligt,
när storlommen skrek bekant om kvällarna när båten styrde mot
sommarstugan, och varm choklad framför en sprakande eld vid
öppenspisen trollband mina ögon när jag värmde mig
efter kvällens kalla fiskefärd. Och spisjonken fin-klöv vi grovhuggen
ved med. Nu är allt naturligt borta, all livsharmoni.

Men mänskligheten skulle nog behöva
många hoppilann-Kallar nu, för vi är ganska rejält
vilsna och har glömt all sans och vett, för snabba pengar