Kategori: Betraktaren

…
Jag tror uppriktigt sagt att människan aldrig
nånsin kommer att lära sig, utan tvärtom upprepa
sina ”misstag” gång på gång, på gång.

Hur lätt är det inte att hata terrorism ?
Men vad är terrorism ? Och vem bestämmer det ?
Hur lätt är det inte att hata våldtäkter, men vad är en våldtäkt,
och vem bestämmer det ?

Jo rå !
Jag är på, ”ingen nåd för de som våldtagit och mördat
under ISIS flagga”. Och känslomässigt kan man argumentera
för hårda straff, eller tom ett öga för ett öga en tand för en tand.
men hur ska vi utse de skyldiga ? och skyldiga till vad ?
Varken Irak eller Syrien har i detta läge ett fungerande
rättsväsende. Och hur ska Sverige kunna döma personer
efter händelser där det inte finns bevis och vittnen att tillgå ?
Förtjänar de som är skyldiga till mord och våldtäkter bland de
hårdaste straff man kan tänka sig ? Ja det är väl inte så svårt
att skriva under på, men hur får vi veta om de är skyldiga, och
vilken grad av skuld varje anklagad individ har ?

Sverige har tydligen för närvarande ingen lag som säger att
det är olagligt att vara med i någon gruppering, ens om det är
IS vi pratar om. Och som sig bör, vore det ett steg mot diktatur att
skapa lagar efter gärningar, och döma folk godtyckligt !
Och om vi skulle införa en lag att inte som svensk medborgare
bege sig till krigszoner. Då skulle kurderna som rest dit och hjälpt
oss att befria oss från den Islamiska staten, även dom falla under
den lagen, och utvisas eller dömas för att ha hjälpt oss.
Det kan väl inte ens en Sverigedemokrat tycka vore vettigt ?? eller ?

Turkiet, som fängslar meningsmotståndare till Erdoğan,
anser tex att Kurderna, som faktiskt är den största anledningen
till att ISIS inte segrat i Syrien, och kunnat fortsätta slakta
och våldta människor i Guds namn… är stämplade som terrorister.
Och INGEN i väst står upp för kurderna, som utan rätt till
egen suveränitet … nästan själva brottat ned terrorn.
Och betalat med sina liv.

Nu kommer frågan, vad gör vi med de IS-medlemmar
som överlevt ? Givetvis vill pöbeln i vanlig ordning låta
dem svälta, bli mördade eller mörda dem själva, avrättas
eller fängslas. Och jag kan verkligen förstå det om du är en
av de som blivit våldtagen av deras ”soldater” (mördare)
eller fått din familj slaktad inför videokameror.
IS är en bestialisk sekt, som inte kan tolereras.

Men vad gör vi ?
Och vem ska göra det ?
Och framför allt, vad får våra val för konsekvenser ?
Vi kan ju som en bekant sa ang miljöproblemen spränga
Kina i Luften, så ordnar det sig med miljön ?
Jag har med egna ögon, på sociala medier, sett tusentals av
liknande föreslagna ”lösningar” på diverse konflikter och
brottsbekämpning. Och allt jag har att säga är ett citat från Jesus på korset:
”Fader, förlåt dem; ty de veta icke vad de göra”

För det finns fler dilemman än hur rättvisa/hämnd skapas.
Om vi agerar bödlar på ett icke rättssäkert sätt så oskyldiga döms,
så skapar vi ÄN MER grogrund för hat och ÄN MER
terrorism, både hos högerextremister och islamister.
Och om inget land ”tar hem sina medborgare”,
inget land vill ha med dessa människor att göra .
Vad tror ni händer då ? Jo De kanske försöker bilda en ny stat,
känns det igen ?

Det är LÄTT för regeringar och människor att säga att de
får skylla sig själva, om de gått med i IS, även om de inte
gjort något brottsligt rent aktivt. Men det kan bli så att vi till
slut än en gång får säga att VI får skylla oss själva om dessa
människor än en gång blir grogrund för ökad terrorism,
för att vi inte gjorde nåt nu.

…
Tur att jag köpte en frys till för något
år sedan. Nu har jag så tråkigt igen, att jag har laddat
för storbak imorgon igen. Havrekex denna gång,
vilket är ett slitgöra. Men jäääämarns va gott !

Jag hade eventuellt tänkt mig att ge igen lite,
till moster som bakat och lagat mat i hela
sitt liv, åt makar, barn, barnbarn, barnbarnsbarn
och så mig då, som ”hon fick” vid 55 års ålder,
typ tog hand om då typ, när jag var ett 20-årigt barn.
Nu är hon 87, och har inte rygg för att baka,
och jag har inte mage att komma tomhänt när
jag, med kamrat åker 10 mil enkel för att hälsa på !
Hoppas moster blir glad !

Nä men det har inte varit så där jättelätt,
under februari för Kai-Tomas. Men jag är seg som kola,
mjuk som silke och hård som sten, så jag tjuras på.
Jag har faktiskt tagit några få ”egoistiska” beslut en period,
och inte tagit på mig att ”rädda världen” (figure of speach)
Ja .. till och med så pass att jag satte mig själv före
några som jag förr i ti’n utan hänsyn till mig
själv, hjälp före mina egna grundbehov,,… för att överleva,
för att leva.

Jag har kommit fram till att jag bara kan ge
det jag kan ge, till några få åt gången. Och jag har dessutom
kommit på att jag har en egen vilja, och att det är helt okej
att även lyssna till den ibland…. ja menar så vitt jag vet,
så har jag bara ett liv… allt annat är dumt att chansa på.

Det var fasligt vad det lever om utomhus,
det stormar på rejält för tillfället. Och vi halkar omkring
i tillvaron då snön packats till is Fönsterrutorna skallrar ordentligt
och jag kan se med blotta ögat, hur de rör på sig, som om de skulle
blåsa sönder vilken sekund som helst. Jag plockar in fågelmataren,
de har ändå sedan 2 veckor övergivit denna min matstation
pippi-bördarna. Har väl fått bättre krubb på gräddhyllan nånstans
kan tänkas. Oooops … jo puh .. fönstren höll även för den vindbyn.

Det blir liksom segt när vårvintern uteblir, det blir barmark redan
i februari, och man liksom börjar vänta på våren redan då,
som ändå inte kommer förrän i maj, i bästa fall.
Men ack …Maj månad … som du förför mitt sinne,
med tussilago, lövsprickning och grönt gräs igen.
Nåja … nu är det februari, som kan vara jättevacker
och vit, men nu bara påminner om Förortsvinter i
Storstockholm … grå, grå, grå, grå.

Ja då får man baka lite till.
Full frys med Kai-Tomas

…
Många tankar har snurrat som
en virvelvind under några veckor nu.
Känslor från oroliga nattdrömmar har
följt med en stund inpå dagen, men jag har enträget
kokat min gröt, kokat mitt kaffe diskat min disk.
gått mina promenader, stretchat min kropp,
masserat ansikte, fötter och händer för att få
ro i kroppen, som efterhand sprider sig till själen.

Men jag är människa, och människan är ett flockdjur,
och tungan på vågen har idag varit att jag träffat trevliga,
riktiga människor flera gånger, och skrattat en hel del.

Solen sken och värmde mitt frusna ansikte,
när jag vände tillbaka på min vintersol-promenad.

Så andra halvan av Onsdagen,
var en mycket bra dag… eh halv-dag !

…
Jag längtar ibland efter nån
att vila min själ hos för en stund.
Slippa vara stark nån sekund
Och bara få vara mig själv.

Tänk att någon minut slippa sin mask,
den som alltid ler och är stark
Tänk att få gå på säker mark
och bara vara … bara finnas till.

Tänk att få vara ifred från gamar,
som hugger när man blöder,
tänk att få vara med sina bröder
Och att känna sig som en del av nåt

Jag längtar efter att bli längtad efter,
”Oj vad jag har saknat dig min vän”
Att själv få sakna samma människa sen
Att slippa låtsas och göra sig till

Tänk att alltid ha ett annat hem,
när mitt eget ekar tomt och tyst,
där inget säger ett knyst,
tänk att bara veta att det fanns

Jag längtar ibland till det som varit,
fast jag egentligen vet bättre än så
Jag lurar mig att det var enklare då.
Men då minns jag bara det jag vill.

Om ändå tvivlet for sin väg för gott
Om ändå sommaren vore här snart,
då vore väl allt rätt så underbart.
Om bara blommors doft var här

…
Så där ja, pannkakor och lingonsylt i magen.
Jag provade att ha ½ dl grahamsmjöl i dem,
det blev inte alls så dumt.

En promenad i halkan tillsammans med G,
plus ett steg närmare ålders-pensionärs-livet,
när jag tog på broddar på fotarna.
Inte för att jag är rädd att ramla ännu, men för att kunna
gå på promenad utan skridskor. Plus 2 grader i dag,
så lite närmare normaltemp.

Annars är det väl rätt okej, även om jag kämpar något
med stress och meningsfullhet för närvarande. Ständigt trött.
Osså är det en balansgång i hur mycket man ska bry sig
om omvärlden, och medmänniskorna. Skulle jag falla in
i den tydligen rådande normen kring detta, så skulle jag
skita i allt omkring, hämta fogsvans o hjälpa folk att såga av
grenen vi sitter på.

Jag fattar inte hur folk kan vara så cyniska och likgiltiga

Jag får då och då faktiskt fokusera på små glädjeämnen,
och vardagliga underverk, så som hembakt bröd,
frisk luft, frisk kropp, så länge jag har tillgång till dessa.
Alla har inte detta!

Jo nog längtar jag efter snöfritt nu, även jag,
efter barmark, barfota på gräsmattan, kortbyxor,
utomhusboule, och logdans… jag längtar faktiskt,
just nu är denna säsongs förälskelse med vinter, över

Jag sms:ade härom dagen med Amin, som nu flyttat till en
annan norrländsk stad. Förut spelade vi boule om sommaren.
Jag gav honom mina extra tävlingsklot, medveten om att han
troligtvis inte skulle bli kvar. Det var i alla fall kul att få
livstecken. En mycket trevlig ung kille, och att han
inte blivit utvisad gladde mig.

Nå ja… dag för dag blir det raskt ljusare,
och med det återvänder livet på ett vis,
efter vinteridet.

…
Vilket varmt och inkluderande ord… eller ?

Vilket underbart ord ! Eller hur ?
Det fullkomligt dryper av välmående-bringande
endorfiner hos oss när vi hör ordet.
Men jag som blygsam ordekvilibrist ….
ser även på ordet från andra sidan
”gemenskapen” !

Men låt oss vara ärliga

För gemenskap inkluderar, de som är inom gemenskapen,
men då exkluderar man per automatik de som inte är med
i gemenskapen. En sorts absolut sanning faktiskt,
som en slags naturlag. Men jag tänker att det kan vara bra
att erkänna det för oss själva, och inte lura oss själva eller
förvanska verkligheten.

Val gemenskap eller ofrivilligt

Och mycket av vilka gemenskaper vi tenderar välja/hamna i
tycks vara inkomstbaserat/statusbaserat och kulturellt betingat.
Där även en stor portion av snobbism spelar in.
”vi är ju faktiskt lite bättre än de som har mindre pengar,
fast vi aldrig skulle drömma om att erkänna det offentligt”.

Den stora gemenskapen, där folk riskerar drunkna för att få komma in

Den Europeiska ”Gemeskapen” EU/EMU tex är ett tydligt
exempel på när en gemenskap inte enkom utesluter andra
som en ofrånkomlig sidoeffekt av att man bildar gruppering,
utan faktiskt medvetet exkluderar andra länder på ekonomiska
handelsmöjligheter och sociala vis, och gömmer sig bakom ordet
”gemenskap”. Detta är den nationella aspekten av medvetet
exkluderande. Sedan har du Penga-stegen, där man dessutom i
vanlig ordning när det handlar om makt, förskansar sig obscent
höga löner, avtal och förmåner, och tycker att det är helt i sin
ordning, i den gemenskapen inom gemenskapen EU.

Och det blir för mig inte tydligare att gemenskaper exkluderar
än när tusentals drunknar i Medelhavet, när de försöker ta sig in
i gemenskapen, eller när Trump bygger mur för att exkludera
fattigare sydamerikaner. Eller när Israel bygger mur mot Palestina.
Allt detta under olika slags gemenskaper. Där alla inte är välkomna
naturligtvis.

Kommur’n ! (som många äldre på dialekt benämnde Kommunen)

På en betydligt mer lokal nivå, skapas ju även där ”gemenskaper”
och hierarkier, vilket faktiskt är en stor del av gemenskaper och
utanförskap. Hur vanligt föreställer ni att det är, att vuxna
barnen till de inom kommunledning, får jobb inom kommunen ?
Hur vanligt i procent det är, kan jag inte vittna om,
men jag kan vittna om att det förekommer ganska ofta,
och det är inte sekundära uppgifter utan sett med egna ögon.

Olika värde på arbete och människan som utför arbetet

Själv har jag då som av hälsoskäl inte kunnat slå mig fram,
och inte haft nån pappa som gav mig titel och kontor, vid ett
otal tillfällen blivit blivit ganska nedlåtande bemött av människor
som varit anställda i hela sitt liv. Vid ett tillfälle efter att under en
tillfälligt bättre period i min hälsa, utövat ett gediget arbete under
2 veckors period, i ideell regi, så stötte jag på en bekant i stadsparken
i Sollefteå. Han har ett kontor lite högre upp i byggnaden på
kommunhuset (Ju högre upp du hade kontor, desto högre ställning)
han stod i gul väst och sa nedlåtande…

– ”ja det är ju kul att du får göra nån nytta oxå”.

Han arbetade för övrigt inte, men hade gul väst
och en titel på byggnadskontoret och förmodar jag, mer betalt än mina
NOLL kronor i lön.

Tukt och förmaning som slog tillbaka

Y.P, arbetsförmedlaren, som en gång för länge sedan,
nedlåtande uttryckte:

– När ska det bli nåt av dig Tomas ?

Jag tänkte på henne nu när arbetsförmedlingen varslar
folk, för att de inte är effektiva. Förut gav de mig tukt och förmaning
att skaffa mig ett jobb och ”bli något” .. nu antar jag att det får tukta
sig själva och förmana sig. ”det känns ju otryggt” vittnar några varslade arbetsförmedlare, med vita anleten och tår i ögonvrån.
Ja tänk om ni skulle ta o bli nåt ni oxå, tänkte jag då och hornen i
pannan, under glorian kliade och svansen växte på mig.

Ja de var väl i nån slags gemenskap de oxå, men nu hamnar
vissa av dem i vår lilla gemenskap, utanför de attraktiva
gemenskaperna, Vår gemenskap, flyktingarnas, de sjukas,
de gamlas, de arbetslösas gemenskap.

tänk så det kan gå hörrni !

Ingen vill ju vara utanför, och alla vill ju upp… eller ?

Ingen vill ju vara i en exkluderad ”gemenskap” för det innebär
att acceptera ..inte bara sämre villkor, utan även ett lägre värde.
Och man skulle kunna tänka sig att dessa exkluderade ur gemenskaper
vara en stark rekryteringsbas för rasism och extremism, men
även grogrund för sjukdom och depressioner.
Både lokalt och globalt.

Därför inte så populärt kanske, min tunga är inte tillräckligt brun

Det brukar därför sällan falla sig väl hos människor inom en viss
gemenskap, att belysa dessa mekaniker om inkluderande och
exkluderande, när man gör det underifrån som jag oftast gör.
Därför då spricker den självbilden av sig själva som inkluderande,
och gemenskaps-ivrande människor. Jag ifrågasätter då även
kompetens, status och inkomst utifrån jobb deras föräldrar ärligt
erhållit pga av släktskap med chefer och kulturliv. Så det är klart,
på så vis lär ju inte mina chanser att släppas in i sådan gemenskaper
öka, men det är ju heller inte min avsikt. Min avsikt är att belysa
förljugna strategier och gömslen bakom vackra ord.
Och min förhoppning är ett mera lokalt leverne, och självbestämmande
på riktigt, inte som borgerlighetens självbestämmande som bara inkluderar
det som har råd

Jag menar att mindre grupper människor lokalt är både
bättre miljömässigt, hållbart, och mer demokratiskt,
om man får hoppas på förändring, men jag är skeptisk
faktiskt.

Slutsatser från ett annat perspektiv

Så en av mina slutsatser utifrån ett liv i ”utanförskap”
är att mycket av framgång, vare sig det gäller eget
företagande, positioner inom stora företag, kommunpampar,
fackpampar, presidenter etc etc, handlar om hur fräck man är
att ta för sig, vilka gemenskaper man tar sig in i, eller
knuffas in i. Hur mycket man värderar sig själv ekonomiskt,
och hur mycket man är beredd att trampa på andra för att
komma uppåt. Det finns massor av kompetens inom de utslagna
ofrivilliga gemenskap som inte tas till vara på, för att det
upplevs som ett hot från under, samt att
man då kanske måste betala lön för deras kunskaper och
förtjänster, gud förbjude, och då blir de ju deras jämlikar och
får ett värde, så kan vi ju inte ha det ?

Trygghet för vissa gemenskaper

Den sk ”tryggheten” som nu iom Sverigedemokraternas framfart,
och moderaternas goda vilja diskuteras handlar oxå om gemenskaper
och exkludering.
För inte diskuterar man flyktingars trygghet, tiggarnas,
arbetslösas eller sjukas trygghet, vi ingår nämligen inte i den
gemenskapen vars trygghet avses. Så även SD och Metoo
är skapade gemenskaper, som gärna exkluderar

Anledningen till ett udda perspektiv

Jag har sedan liten, av för mig numera uppenbara anledningar,
och på gott och en hel del ont, varit en jämkande inkluderande,
balanserande människa, som velat medla, hålla fred, undvika
konflikter etc, och därför får jag nu oxå ett annat perspektiv i
frågan om gemenskap.

Vi får den värld vi skapar, vi får de politiker vi röstar på,
vi får det samhälle majoriteten vill ha. Och så här vill majoriteten
uppenbart ha det.

Och det är därför man önskar att man var självhushållande,
oberoende av hela karusellen av hierarkier och gemenskaper,
och fick odla mina potatisar och morötter i lugn och ro,
’men det är en naiv dröm, men likväl en dröm.
De flesta goda drömmar verkar vara naiva ändå så.

…
Det är inte helt lätt, det här med livet.
Och ibland blir man så trött på skiten
omkring en, på alla fronter.
Ofta är det nog att hålla ordning
på sitt eget liv.

Kärlek tex … ja vilket skämt.
Jag har nog aldrig, aldrig känt mig älskad,
och jag är trött på att skylla det på mig själv,
vilket tycks vara det vanligaste jag hör.
Kan man inte älska mig som jag är,
så kan de dra till…. till… till … ja till Vellinge rent utav.

Politiken, där både allt för många väljare och
de flesta politiker, likt de flesta företag skiter
i det mesta utom sitt eget bästa för stunden.
Facebook bara fullkomligt vimlar av idiotiska
delningar, utan det minsta aning om det man
delar stämmer eller inte, och visar det sig inte stämma
det man delat, så ändrar de ändå inte uppfattning.

Världens modigaste kvinna är för tillfället en liten flicka
på 15 år, och heter Greta, men det struntar miljoner svenskar
och miljarder rika västerlänningar i, för att de vill kunna köra bil
och flyga utan begränsningar, och alla har det värst,
och få eller inga är redo att förändra sina ovanor.
Man ska bara ha och ha….. och ha mer.

Och Ulla Gustavsson angående slöjor på idrottande barn;

– Nej. Slöja kan inte vara annat än en sexualisering av kvinnan”

Man orkar knappt konfrontera sånt. Hur fan tänker människan ?
Jag blir så jävla trött på all jävla rasism, kapitalism, liberalism,
nazism och feminism … jävla egoister hela högen !

Vart fan är det sunda förnuftet ?
Och när ska folk, makthavare och företagare tänka längre än
dit nästippen slutar ?

Jag får väl vara glad fötr varje dag jag vaknar upp,
och dårarna till människor inte förstört moder jord
helt och hållet, eller sprängt oss alla i luften med kärnvapen,
när en mognadsgraden på världens mäktigaste män är så dålig
att en 15-årig svensk flicka har mer vett än alla världens
makthavare och företagare tillsammans.

Och en svensk statsminister som både övergivit vänsterrörelsen
och sin hembygd, vad finns det kvar för förtroendekapital där ?
Tro fan det att väloljade käftar som Åkessons ges utrymme
att förvanska verkligheten då, och skylla allt elände
på invandring och invandrare.

Så j-a trött på skiten !

så fy fan !

…
Klockan är halv-ett på natten,
och det har hunnit bli den 9e februari,
och året är 2019… o än ä ja inte dö,
som Janne Vängman sa.

Det blev som vanligt en kopp kaffe på morgonen,
och råg-havre-gröt, efter jag diskat min morgondisk.
En ren diskbänk, och gott kaffe är en bra start
på dagen för mig, oavsett vad som sker inuti mig.

Idag fick jag än en gång göra egen-påhittad Kai-Tomas-Yoga,
för att finna lite ro i själ och kropp. Och det blir
oftast bättre av det. Spenatsoppa hittade jag i frysen.
Ska jag vara ärlig, så är jag inte alls så förtjust i spenat
i något som helst format, men jag äter för att få i mig näring
som övrig kost inte ger… så som järn tex.
Men med lite kokt ägg till, så gick den ner,
och jag mår gott i själen av att veta att jag fått
i mig näring. Och föreställer mig att näringen far ut i kroppen,
där min själ bor, och lagar och bygger upp.

Ett stadsbesök utan mervärde, men två givande telefonsamtal
under dagen med E-L och U.P.
Jag såg ”En katt i Paris” på Viddla.se, (Biblioteket)
en jättebra animerad film.

Och nu blir det att borsta tanden, och titta in i huvudet
några timmar. Som vanligt ska jag välja vilken godnattsaga
det blir jag ska somna till inatt.
Jag somnar nämligen gärna till dvd-film,
och ser det som en vuxen-godnattsaga,
för att vagga lilla Kai-Tomas till sömns.
En av de vanligaste godnattsagorna jag ser
om och om igen är ”The bucketlist” Med Jack Nicholson
och Morgan Freeman”

ZZZZzzzzzzzz

…
Vissa dagar är upp,
och vissa dagar, lite stökigt inombords.
Jag tror det är livet… japp, så är det bara !

Balanserande av motpoler som finns både inuti, och utanför

På nå’t sätt så bär vi kanske med oss den trygghet
vi behöver, inuti oss, och ljuset. Men på samma vis undrar jag,
om vi dessutom bär med oss mörker, kaos, och
sådant. Jag tänker att man kan påverka dessa
två motpoler genom framförallt eget agerande.
Men jag tänker även att det inte är orimligt att tro
att yttre faktorer påverkar oss, får oss ur balans,
eller stärker oss tillfälligt eller i längden.Och vi har både ljus
och mörkt i oss, och omkring oss.
Japp så är det bara!

Ingen kontroll

Tanken på att kontrollera sitt liv, ter sig i mina ögon alltmer
kontraproduktivt, för varje dag jag lever, för varje dag jag
lär mig. Det tycks istället paradoxalt nog vara så att ju
mer man låter bli att försöka kontrollera saker,
och framförallt sin omgivning, desto bättre ”kontroll” får
man på tillvaron. Fast det kanske inte är kontroll man får då,
utan acceptans, och därmed harmoni,
vilket skulle kunna förväxlas med ”kontroll”

Negativ magnetism

Ibland, när det blir lite oharmoniskt inuti,
och man kanske själv omedvetet bidrar till det,
när man känner sig sårbar och ”hudlös”
så tycks det som yttre faktorer, instabila människor,
gränslösa människor dras till en som magneter,
i det ögonblick man själv kanske känner att man behöver iaf
liiite hjälp med sin egen stabilitet, en liten positiv puff, nån slags
trygghets-virus som stärker en. Då tycks de poppa upp som
svampar ur marken, som om någon övre makt testade hur mycket
man pallar med, eller livet om du så vill.

Verbalt kidnappad

Idag så blev jag tex verbalt kidnappad av en herre på
ett café. Det innebär att denne kan prata oavbrutet i jag-format
i princip hur länge som helst, och inget annat än ett
abrupt snudd på otrevligt bemötande kan bryta personens
monolog i jag-format. Jag var till en början väldigt tålmodig,
försökte på olika sätt bryta den maniska monologen om
hur ”fantastiskt” ett visst preparat, enkom han kommit på var
för hälsan. Det fanns inget slut… jag var verbalt kidnappad,
för att jag initialt öht bytt några ord med honom.

Ring en vän, men ”fråga inte publiken”

Till slut messade jag en vän, och bad henne ringa mig,
så jag kunde sitta kvar och fika färdigt i lugn och ro,
då och först då slutade han prata i jag-format, reste
sig och gick. vissa dagar bara invaderar dessa människor
ens liv. När man som minst behöver det.
Nå ja … jag löste ju det ändå, men det tar energi från mig,
likväl som människor som hänsynslöst tränger sig fram
i tillvaron, människor som aldrig tar hänsyn. Människor
som ljuger sig fram i tillvaron…
Japp så är det bara !

Men vacker

Det var inte en helt harmonisk dag idag,
men det kan ha varit en av de vackraste dagarna på
mycket, mycket länge. Milt och soligt, med ett alldeles vitt
landskap, utan avgaser som smutsat ned snödrivor,
utan salt och sand. Och solen värmde ansiktet när
jag stannade upp och vände ansiktet mot ljuset, mot värmen

Behöver bli ”elakare”

I vissa situationer behöver jag helt klart vara lite ”elakare” än
jag oftast varit förr. För om någon tar så mycket hänsyn till
andra att de ”kraschar” själva, så kan de ju i än mindre
utsträckning, i förlängningen vara andra till hjälp.
Ergo, måste Lejon äta före sina ungar, för om de som bringar
mat till flocken svälter ihjäl, så svälter sedan ungarna obönhörligen
ihjäl. Detta går som en metafor även att applicera på oss människor,
och socialt beteende. Och det är speciellt viktigt för oss som
tidigt i livet, orättmätigt fick lära oss att våra
känslor, våran tid, våra liv inte var lika mycket värda, som de
som likt parasiter livnär sig på vårt ljus.

Men i morgon är en annan dag,
och det gör inget om den blir bättre.

Japp så är det bara!

…
Visst är det som ett mirakel
varje år ? När det blir ljusare och ljusare,
för var dag som går. Man fylls av ljus ända in i själens
innersta djup. Våren symboliserar ett outtröttligt hopp,
och på försommaren föds vi nordbor på nytt igen,
samtidigt med tussilago, nyutslagna björkar och vanligt
gräslikt grönt gräs. Snart står vi mangrant utefter tegelväggar i lä,
lutandes mot busshållplats-stolpar , och sitter på parkbänkar
och suger i oss den första värmande solen på månader.
Som svultna trötta skuggor… fast inte hungersnöd,
men väl ljus-absintens. Och nysvenskarna som när de kom,
funderade på vad vi höll på med på våren, får samma absintens,
och samma soldyrkan.

Det ÄR ett mirakel, varje år. Blommors frön gror snart
i våren, upp ur marken, tittar naturens mirakel
till en början blygt fram. För att sedan majestätiskt
färga hela vår sommar i grönt, rött, gult, blått,
och tusen nyanser av dessa.

Vi är inte där ännu, men vi börjar ana det borta
i horisonten. Nu när solens strålar värmer en aning
när vi med hela ansiktet suger i oss solens näring.
Och våra hjärtan börjar gro… ett frö.
Men ännu ligger den vackra, kyliga, blåvita snön i drivor,
lyser upp vintermörkret, som sakta men säkert
gör reträtt inför vårens första försök.

Redan runt sjutiden på morgonen, börjar gryningen,
och inte förrän vid fem på eftermiddagen blir det helt mörkt.
Och om bara en månad, har vi fått ytterligare tre timmar dag.
Kan ni fatta ?… det är ju som ett, …. ett… ett mirakel JU.

Mars, vintermånaden som har sol,
och är vinter, men ljus och vacker, och solen gassar
ner på det vintervita landskapet, och skidåkande små,
människor, promenerande, grillande små människor.

Tänk hörrni… vad vi har att vänta.
Jag blir glad bara jag tänker på det.