Kategori: Betraktaren

…
Ibland är det svårt att veta sina begränsningar,
dvs för nuet, vad man kan, vill och orkar för nuet.
Vissa har inga problem alls med det, utan säger nej
till allt som inte omedelbart gynnar dem ekonomiskt.
Och många har ingalunda problem att avspisa andra
människor, vare sig de är främlingar, bekanta eller vänner.
Detta är en svår balans för före detta ”hen-som-är-så-snäll
människor” Andra har inga som helst problem att medvetet
negligera det faktum att de utnyttjar den typen av
”snälla” människor” Inga som helst problem !
Men är ytterst förvånade och nästan upprörda, när deras tjänster
inte längre finns att utnyttja. ”Hen-som-var-så-snäll”

Jag har tex ett alkohol-relä inbyggt i mig, som slår
till precis i den sekund som det är på väg att tippa
över, och då slår jag av på drickandet av alkohol,
och fyller på med vattenförtäring.
Jag blev dock inte tilldelat något självbevarelsedrifts-relä
och har ej heller i vuxen ålder kommit över något.

Och utan ett sådant kan mindre eller rejäla emotionella
baksmällor uppstå. I synnerhet för ”hen-som-är-så-snäll människor”
I vissa fall av längre tids försummelse av självbevarelsedrift,
kan till och med grunda och djupa depressioner drabba.
Eller än värre och definitiva konsekvenser.
Nå jag får vara glad att sprit-reläet fungerar, och spel-och-dobbel-relät.
Sockerknarkar-reläet är delvis fungerande, men måste servas då och då.

Jag har nu för tiden lite fler verktyg för att hantera
överhettad kropp och själ (motor) som följd av att inte ha nåt
självbevarelsedrift-relä. Det allra viktigaste är att
använda ordet NEJ, göra motorstopp oavsett vad folk
tycker, tänker och tror. Sedan har jag min Kai-Tomas-yoga,
bestående av stretching, spikmatta, fotmassage. Jag har korsord
att använda huvudet till annat än att serva och oroa sig. jag
har ”se till att fylla på näring för kroppen” dvs mat,
”se till att fylla på näring för själen” – stimulans.
Hålla en drägligt bra städad bostad, skölja av sig skit
minst så pass ofta att jag trivs med min egen närvaro.
Och inte minst: En kopp kaffe!
Skriva av sig, prata med människor är också bra.

Jag fascineras ibland av människor, människan.
Ibland på ett positivt vis, men allt oftare åt andra hållet.
Detta med kontanthantering är ett sådant exempel.
För var jag arg på bankerna och politiker för detta.
Det är jag fortfarande.
Men nu inser jag att det som gör det kontantfria samhället
ostoppbart i Sverige, är människor, befolkning, och deras
bekvämlighet, eller lättja om du vill. Banker miljardföretag
jublar åt denna bekvämlighet, vilket tillåter dem
att fullborda kartläggningen av varenda liten transaktion
varenda svensk gör, och vart. Verksamheter som är drivna på
ideell basis är snart ett minne blott som följd av denna
medborgarnas lättja. Och folk kommer givetvis då bli väldigt
irriterade över att verksamheten inte längre finns, då
”Hen-som-var-så-snäll- människorna” dött ut,
och plastkorten regerar.

För 10-15 år sedan var varje medborgare förmögen
att planera och ta ut sina pengar, för planerad aktivitet.
Nu är det inte längre möjligt, för det är
så bekvämt med digitala pengar. Och INGEN stannar
upp och funderar över det långsiktiga demokratiska priset
vi redan nu börjat få betala för vansinnet.

Hade systembolaget flyttat ut 5 mil rätt ut i skogen
via en icke underhållen grusväg och haft kontant betalning
som enda sätt, då kan ni vara säkra på att det vallfärdats
till bankomaterna för kontantuttag. OM det funnits någon
bankomat kvar då. Och hade det inte funnits någon bankomat
kvar, så hade ni hört kredit-missionärerna til medborgare
gnälla över vilken dålig service det var.
I’m sure of it, I’m sure of it dear friens and foes !

…
Så där ja, nu är det bara lite sump kvar
i botten av min tjockväggade Monteriva-
kaffekopp… och diskbänken är ren.

Dammtussar på golvet , lite smulor vid datorplatsen,
och ett digert antal gruskorn i hallen, är ingen
katastrof dock, Tids nog ska jag jaga dem oxå.
Men en god start på dagen iaf.

Jag slår på morfar-vis upp eländet från den stora
vida galna världen, det första jag gör när jag läppjar
mina första kaffedroppar. Morfar hade inget internet,
utan han lyssnade på nyheterna på radio varje timme,
det gick att ställa klockan efter honom.

Det är inte så svårt att hitta någonting som
upprör i nyhetsflödet. Det är tydligen journalisters jobb,
inte att beskriva en så objektiv sanning som möjligt.
Denna morgon fascineras jag återigen av hur lättpåverkade
den genomsnittlige medborgaren tycks vara kring
manipulation av det vi ibland slarvigt kallar fakta
och sanningar. Samt den blinda tron på olika källor,
vare sig de är flummiga SD-organ, eller stora ”tidningsdrakar”
som DN, Expressen, Aftonbladet etc etc. Nu sprids nyheten
att den till trovärdighet, redan tillintetgjorde Julian Assange
skall ha manipulerat det Amerikanska valet, där Trump vann.
Det räcker således inte att tillintetgöra hans trovärdighet,
man måste pulverisera den. Och vilka på detta jordklot, frågar
jag mig har störst intresse av det.

…
Få saker gör mig så lycklig och harmonisk
som ett sommarregn. Helst ett som varar minst
en halv dag. Det blir än bättre om regnet slår
mot nån slags plåt. Fönsterbleck eller ännu bättre
ett plåttak. Just nu är en sådan stund, det regnar
på mitt fönsterbleck. Och jag har stängt av alla konstgjorda,
digitaliserade ljudkällor och öppnat fönstret.

Dropparna på fönsterrutan, bildar en jättestor genomskinlig
pärlplatta, ett tillfälligt konstverk som snart är borta igen.
Det är magi…. trolleri, så vackert är ljud och bild under ett
sommarregn. Laxen slår mot vattenytan på älven.

En del tror nog, utifrån vad jag skrivit av mig om,
att min barndom var svår och mörk. Det fanns så klart
mörka tillfällen och perioder. Men det är nog snarare så att
mitt vuxenliv, har blivit delvis svår och mörk pga följderna av
dåligt med verktyg att hantera livet, för lite närhet,
och inget exempel på hur man lever kärleksfullt ihop.
jag har fått lista ut livets grunder på egen hand.
Och det gör mig väl lite annorlunda, men knappast unik.

Jag minns regnet mot plåttaket i sommarstugan i Stordegersjön,
med panoramavy över sjön, och nån form av morfar-trygghet
inne i stugan, och jag får samma känsla nu.

Jag tycker även mycket om att hålla på med trä, snickra,
bygga, skapa. Även detta morfar-relaterat. Han som var
skogsarbetare, finsnickare och grovsnickare och allkonstnär
på det viset. Bland annat hänger den vackrare pigtittare
som gjorts, här i mitt liv, i mitt rum, och bär min morfars inbrända
bokstäver inunder lådan till spegeln.

”T.H 5.3.1976”
TILL HELGA PÅ MORS DAG 1976
ÄRVES av Märta och sedan av Tomas”

En dräng i pigtittaren

T.H är Ture Hansson, min morfar, Helga min mormor,
och Märta min mor. En av fyra kvar nu. Och även han
skall kanske nå sitt Nirvana så småningom.
Men det finns ingen ”Piga” till pigtittaren, och inga
små-pigor att ärva den efter mig. Jag får väl se. Om inget
annat skrivs ned med underskrift så vill jag att världens bästa
kramerska, Åsa Gallegos Torell får den, eller hennes lilla
piga Evelina. Men jag kanske lever i 40 år till å… vem vet ?
Tomorrow is promised to no one. Så om jag inte får egna pigor.

Så jag blir lycklig av att skapa, bygga.
Just nu har jag och Jonas Bodin, privilegiet att få hjälpa Markus
Håsten med ett litet uteplatsbygge till bouleplanen. Kanske
inget skrytbygge, men jag har jättekul, och lär mig nya saker
om byggen och bärkraft med mera. Och för det är jag för närvarande
ganska glad. Just nu slår själva ideella bygget, till och med boulespel
för mig, av olika anledningar.

Och idag efter trevligt musicerande fick jag en Åsa-kram igen.
Det är ett fullkomligt vänskapligt format på kramen, och Åsa är
gift med en riktigt bra Karl. 😉 Så eventuellt självutnämnda
äktenskapsmäklerskor göre sig icke besvär. Men icke desto mindre
så blir jag oerhört glad och fylld av energi och kärlek av den.
rent tekniskt går det ut på att hon håller ut kramen längre än
vad jag gör. Men det går inte enbart med teknik, man måste
mena det oxå. Och jag tänker på fullt allvar att om många
människor kunde kramas så, så skulle ingen någonsin
behöva lyckopiller. De är helande !
Jag har för övrigt nån gång, tror
jag av nån dansälva blivit kallad för just det.
”Du är som ett lyckopiller” sa hon. Och bättre än så blir det
nog inte komplimangsmässigt.
Idag spelade Åsa (fiol) och jag, bland annat:

– Vart kommer alla vackra människor ifrån? – Christina Kjellsson
– Håll mitt hjärta – Björn Skifs
– Telefonpolska – Emil Olsson
– Vinterpolska
– Ludvig i säcken
– Cykla utan skor – Tomas Lundin/Åsa Torell

…
När jag än en gång kom ut ur den mörkaste
av tunnlar till synes utan slut, så förändrade jag
under processen några små men ack så viktiga
detaljer i mitt tänkande, och några få viktiga rutiner
…på morgonen. Ordet ”jag”, och ordföljden ”jag vill”
fylldes med en innebörd, och ekade inte tomt. Jag kom på
att jag fick ha en egen vilja, att även jag fick ta lite plats,
och inte bara existera för andras nycker, känslor och behov.
Priset jag betalade blev delvis utebliven kontakt med människor
som inte godtar att låta även mig få ta lite plats.
Morgonens viktiga, enkla rutin, är kaffe-proceduren, diska rent,
göra gröt, bädda. Och från det har jag ännu inte vikit en tum
sen jag börjat med det. Det ger mig en bra start, och jag visar
mig själv respekt, och behöver inte i samma utsträckning jaga
respekt på annat håll. Så min diskbänk är iaf fortfarande blank
och ren.

Livet rullar liksom på …
världen rullar liksom på, vad som än händer.
Och det är på gott och ont. Världen omkring stannar
inte när du förlorat en anhörig, eller 9 stycken dör
i en flygplansolycka. Om ditt förhållande tar slut och saker
händer så du vill sluta leva. Livet rullar liksom på …
världen rullar liksom på, vad som än händer.
Men min diskbänk är iaf fortfarande blank och ren.

…
Jag var hungrig idag på väg, tomhänt från Hågesta-området.
Jag hade hittat bönbiffar i frysen på ICA, men ALLA förpackningar
var otillslutna, så det fick vara.
Och kände att jag för en gångs
skull kunde unna mig luxuös restaurangmat.
Jag gick in på Orrens restaurang som i princip bara
serverade kött, bortsett från lax för 160 spänn.
Nä fan, det är ju ungefär 8 måltider, om jag placerar
mina pesetas rätt. Så jag hittade en härligt kryddad
laxbit på 130 gram, på Coop och skivade en tomat,
och det blev middagen. För endast 23 svenska kronor, kontant !
Och drog vinstlott vid mjölkdisken sedan.
Vilken lycka, jag hittade fyra stycken
laktosfria Kefir, det facket
brukar oftast vara tomt och slutsålt.

Himlen är rosa nu på sena ljusa sommarkvällen.
Vi närmar oss redan sommarens klimax i Sollefteå, då
det kommer ligga krossat glas, massor av skräp i parken
och på gågatan, kastat av folk som inte lärt sig hur en papperskorg
ser ut, och tror att när man dricker sprit, så är
allt tillåtet. Och de har rätt…INGEN ingriper, för
”de var ju fulla”. Ja det är Nipyran och laxfestivalen jag pratar om,
söndagen efter festivalen. Då det är ödsligt folktomt, och
väldigt likt soptippen på Storgatan.
Bara 2 veckor kvar nu, sen är sommarsäsongen över i
en före detta Turist och militärstad i mellersta Norrland.
Då börjar bärplockningen för min del… om jag orkar.

Just nu är jag trött av allergi, less på människor,
som ser till sitt, och sen är det bra med det.
Jag funderar på att skita i sommardanserna i sommar.
Dansgemenskapen som var, och gjorde mig lycklig är borta
med vinden. Var och en far dit de vill, och sen är det bra
med det. Själv har jag ingen bil, och jag tror jag lägger
ner att fråga… det nappar liksom inte…..
Då hände det ofta att folk VILLE ha mig med, för att
vi alla tyckte det var trevligt.
Det var en härlig tid då på den tiden dansgemenskapen levde,
men jag undrar om den inte är över nu.

Det är fler saker som är på väg att ta slut i den lilla
Ådalska Älvstaden Sollefteå. Föreningslivet har troligtvis
börjat ta sina sista andetag i dammig respirator, där ett par
envisa ideella krafter sliter sina sista gråa hår för att få
verksamheten att överleva. Men till slut går det inte. Inga sponsorer,
inga kontanter och ingen som lägger ett finger i kors utan att få full
pensionsbaserad lön…. bortsett från några idioter som får skylla sig
själva när de blir utnyttjade av resten av föreningen.
Det var en härlig tid då när folk hjälptes åt, och delade på
arbetsbördor för gemenskap och fritidssysselsättningar.
men jag undrar om den inte är över nu.

Imorron är det tvättstuga för en gammal desillusionerad
dansgud. Och det ser jag fram emot. Det är skönt när det
är gjort… vem vet, jag kanske till och med skurar golvet.
Himlen är rosa nu i sensommarnatten, och äntligen blir nätterna
mörkare igen. Förra sommarens skitväder med 30 grader i en månad
uteblev som det verkar, peppar, peppar!
Men nu blir det natt-Kefir för gamla gubben Tomas.

…
Finsk melankolisk pop på Spotify,
och lätt uppgivenhet, trött, less.
Men jag får tänka på lilla Maja 8 år
som kämpade så modigt in i det sista.
Som accepterade sin död, och var rakryggad
och helt fantastisk. Det finns alltid de som har
det värre. Jag har det egentligen bra för stunden,
blir bara less på mänskligheten ibland, både i stort och
i smått.

Kroppen är dock mör och ond för tillfället efter
en del idiotiskt ideellt arbete, som ingen tackar
en för. Samt en chock av gräspollen idag som
knockade mig hela dagen.

Jag tror inte man får vad man förtjänar i livet
faktiskt. Jag tror det handlar om ren och skär tur
om du bemöts med kärlek och respekt. Och ingen
är någon annans ”klippa”, det är bara romantiska
sagor och villfarelser. Det finns för det första sprickor
i alla klippor, och för det andra så kommer alla svika dig
i något motto, åtminstone någon gång,
och jag dem.

”tuppen skall inte gala i natt förrän du tre gånger har förnekat att du känner mig”

Jag är på intet vis religiös, jag är Tomas Tvivlaren. Men
det finns en del tänkvärda citat från bibeln. Och detta är
ett av dem, som Jesus sa till Petrus, klippan, när han sa
att han skulle stå fast vid hans sida.

Själv funderar jag för tillfället på att bara dra …..

…
I mitt nästa liv, kanske
Om än jag kommer till samma värld.
Så kommer jag bara en sak önska
En sak som gör skillnad på min färd
En sak som kommer bringa grönska.

I mitt nästa liv, kanske
Jag får ett hjärta som är tryggt
Mor och far som alltid ser
Ett hjärta att bära med mig jämt
Och jag önskar mig inget mer

…
Det är den sjätte juli år tjugohundranitton.
Och termometern har klättrat upp till härliga
sjutton plusgrader. Jag har socker-lurat mig
själv på eftermiddagen, likt rökaren som slutar
röka med hjälp av snuset. Jag åt hälsosam Kefir,
med hackad mandel, aningen russin och havregryn.
Och kände mig lite ”hungrig” ändå. Så jag hällde upp ett
glas Oboy, och tuggade i mig två stycken mandelkubb.

Det regnade när jag gick hemifrån, på väg till café Petter
där jag fick en sån enorm snoddas-bakelse att jag fick lov
att dela den, och ge halva till en gube vid namn Börje.
Intrycken är många för ett tidvis sysslolöst socialfall som jag,
när man på olika sätt läser om omvärlden, och integrerar med
den via en maskin som endast pratar ettor och nollor,
och kallas dator. Cynismen, känslokylan och egenkärleken
regerar i Europa, Amerikat och inte minst i Sverige. Och samma
väg går de ”utvecklingsländer”, som slagit in på tillväxtens
näringssugande, ödeläggande stig.

Det känns inte jämlikt att ge en tjuga till en man utanför Coop,
men jag vill ändå ge, till en människa av kött och blod,
istället för de som gör business av andra människors lidande,
stora rika organisationer med miljonlöner för cheferna.
Jag skäms lite över hur bra jag har det, jag som har
bland de sämsta inkomsterna av svenska medborgare.
jag hade turen att födas i ett land som byggts upp av
solidaritet och nu ska demonteras av ”liberal demokrati”
eller som verkligheten kallar det; ”kapitalism”

När jag ser de gråtande afrikanska eller indiska barnen på tv-reklamen,
fäller jag en tår, och äcklas av de som tjänar pengar på dessa
människors lidande, via röda korset, rädda barnen, etc etc…
Jag mår fysiskt illa vid tanken på hur cynisk marknads-”liberalismen”
kan vara, och oftast är. Hade jag haft möjlighet att ge direkt
till behövande i andra världsdelar, utan giriga vita mellanhänder
hade jag offrat hundralappar varje månad.

Hanne Kjöllers ledare i DN om självförskylld ensamhet,
får man käka åksjukepiller för att inte kräkas över.

Men samtidigt lever jag i den värld jag lever i,
och jag har inget annat val än att finna mig
i hur självdestruktiv människan är. Jag kan gå mina
promenader, dansa mina logdanser, ha mina telefonsamtal
med ensamma äldre, äta min Kefir…. sånt som jag kan
glädjas lite åt. Det är mitt liv. Och jämför jag det
med de som åker från Rumänien för att be om smulor
från våra bord av överflöd, så ska jag inte vara missnöjd.
Och är inte missnöjd med min egen situation.

Jag tittade nostalgisk på ett tal av Olof Palme.
Och även om han inte var Jesus, så var han en demokratisk socialist,
och en gudabenådad retoriker.
En av kommentarerna i kommentarsfälten under videon, löd som följer inom citat;

”Sämsta stadsministern genom tiderna. Höjde skatterna så jäkla mycket så
ja betalade 75% i skatt. Han e kommunist, och så fort han blev skjuten
så firade jag och så kunde jag äntligen åka hem. Skäms för dina
felaktiga åsikter. Hellre en jäkla nazist än ännu en till sossejävel”

Och då blir jag bara trött … trött, trött , trött !

Jag kan inte rädda världen. Det går inte att ändra på egoister,
Endast egen misär kan förändra dem, om ens det.
Jag kan bara leva mitt stillsamma liv så gott jag kan
och försöka i mesta möjliga mån leva som jag lär.
93-åringen jag nu dagligen talar med, men mest lyssnar till,
låter mer och mer uppgiven, när han avslutar med
”Du ska ha tack som ringer mig Tomas”,
och jag svarar att jag tycker om att prata med honom.
Jag kan inte heller göra honom frisk, eller yngre.
Men jag är glad att jag får lite av hans tid,
och han lite av min tid.

Mina svenska medmänniskor har enligt pressen andra
problem med tillvaron. Tex att stjärnor inom damfotbollen
inte blir ekonomiskt oberoende av att sparka boll (Nilla Fisher)
Vilka som är rikast i Sverige, och hur det är att bo i Marstrand
bland miljonärer. Eller sexuella ofredanden för 20 år sedan,
som bestått i en i efterhand oönskad smekning.
Eller huruvida semesterfiraren får lov att grilla i sin solstol,
eller rökarens rätt att tvinga på ickerökare deras rök.
Bekymren ser onekligen olika ut utifrån vart man är född,
och var man bor, och då har jag inte sagt för mycket

Jag skissar lite på min afrikanska elefant på skissblocket,
och funderar om jag tagit mig vatten över huvudet. Jag blev
inspirerad av en kompis (J.Bodin) som börjat måla lite.
Men de e bara o kladda på, så blir det som det blir,
Får jag sparken från att vara bidragande socialfall, pga en
för dåligt utförd teckning, så må det vara hänt.

…
Jag har nyligen lyssnat på Erik Nivas sommarprat
i P1. Det är så fascinerande att få ta del av andra människors
hyfsat ocensurerade berättelser. Det är som att hamna
i en annan värld, i ett annat universum. Få ta del av deras
innersta tankar… och vara anonym när du gör det.
För så öppenhjärtiga som en del av P1s sommarpratare är,
är nästan ingen i verkliga livet, livet innanför Facebook,
innanför TV, radio och Avpixlat.

Jag har snuddat vid tanken på att låta ”vanligt ordinärt folk”
sommarprata.Dvs inte bara kändisar. Människor med intressanta tankar, liv,
men som grundplåt har tillräckligt språk för
mediet Radio. Jag har snuddat vid tanken på hur ett eget
sommarprat skulle se ut och byggas upp. Och insåg
ganska omgående att jag ”sommarpratar” nästan varje dag,
här på min blogg. Men att jag har betydligt färre ”lyssnare”,
läsare… ibland inga alls om man får tro kommentarsfältens
tystnad, eller uteblivna uttryckssymboler.

Men…. när jag läser mina inlägg igen, en dag efter,
en vecka, en månad, ett år, tycker jag de är rätt välskrivna,
och jag står fortfarande för det jag skrev en gång.
Jag tror inte uteblivet engagemang från utomstående
har att göra med kvalitet på skribenten.
Jag menar ”Blondin-Bella” med 1,5 miljoner ”unika följare”,
visar väl om inte annat på att kvalitet och antalet
följare inte nödvändigtvis hänger ihop.

Men jag lyssnar gärna på olika människors berättelser, det
gör min värld större och mer exotisk, och framförallt
finns det mycket att lära, även av blondiner med
begränsad hjärnkapacitet… alla egentligen.
Men speciellt mycket njuter jag av att höra gamla människor
berätta om tider som är för evig förpassade till deras
minnen, och sedan är det borta, om ingen lyssnar,
och återberättar. Detta trots att vi nu har större möjligheter
än någonsin att lagra information. Eller kanske paradoxalt
nog på grund av detta, på grund av teknik, datalagring
och datorer.

Jag föredrar helt klart en 93-årig farbror berätta med
hjärtans lust om alla sina upplevelser, alla svårigheter,
nöd och lust, kunskaper, än att köpa nån berättelse på
nån kommersiell ”storytell”… vi västerländska människor
tycks aldrig upphöra att gå över ån efter vatten.

Det är återkommande i så mycket av vårat stressade bakvända,
upp-och-ned-vända sätt att leva.Hudvård, själavård, kroppsvård,
hälsa etc etc. Det som oftast bara behöver mänsklig beröring,
och/eller lyssnande öron, ”behandlar” vi istället med kemikalier
i form av lyckopiller, antidepressiva och inlåsning.
Men när jag lyssnar på 93-årig farbrors uppgivenhet,
sorg, och livsberättelser blir både han och jag rikare.
Men det är inte bra för den ekonomiska tillväxten !
Mänsklighet är inte bra för den ekonomiska tillväxten !

Jag funderar ibland över detta att få människor att le,
att få människor att må bra, skratta osv. Och tänker tillbaka
både på vila tillfällen människor har fått mig att le, ända inifrån
hjärta, eller jag fått nån att göra motsvarande.
Och jag inser att de innerligaste leende och skratten
kommit efter att folk/jag blivit sedda, fått gråta ut,
fått häva ur sig, …och SEN brutit av med humor, lek,
skratt eller dylikt.

…
Nu är den ju här, sommaren,
vi är mitt i den ! IDAG, just idag, är det ju
faktiskt sommar. Den sommar som jag satt och skrev
att jag längtade till. Om bara en liten stund ska jag
gå ut i sommaren …igen. Vare sig det blåser, regnar
eller skulle råka vara lite soligt.

Under 3 månader har jag dessutom avhållit mig
från att sjunga pga en halsåkomma som irriterat stämband.
Och förrgår bröt jag musik-fastan, med Gitarr, sång,
och Åsas fiol, efter kaffe, jordgubbar och chokladkex.
Följt av fotboll mellan USA och England.
Och igår, av bara farten, fortsatte det musikaliska
frossandet hos Rolf Norlén efter 3 månaders musik-karantän,
följt av filmtittning och Nederlag mot ett Nederland i fotboll.

I filmval som jag gjort när Rolf och jag tittat har jag
inte lyckats jättebra på sistone. För nån månad sedan valde
jag en Afrikansk film, (Lionheart) som vi båda nog kom fram till
var den sämsta film vi någonsin sett, alla Kategorier.
Och igår valde jag, utifrån ren nyfikenhet ”Never say never again”
En bondfilm med Sean Connery, som vi var överens om var
den sämsta av alla bondfilmer.

Men två av de bästa filmerna jag sett på sistone, har jag
sett hos Rolf: ”Roma” och ”Lion” .
Vi stängde omedelbart av fotbollen vid slutsignal, och ägnade
oss åt lite musik, istället. Matchen ? Jag kan bara konstatera att
den som gör flest godkända mål, vinner. Och det var Holland
denna gång. Och då kan man inte hålla på och eftersnacka om
vem som var bäst. Däremot att en Kanadensisk domare var
uppenbart sur över kvartsfinalförlusten mot Sverige, blev ganska tydligt efter
14 – 2 i frisparkar till Hollands fördel, en bra bit in i andra halvlek.
Men vem är bitter över sådant ? Det är ju SOMMAR … just nu !
IDAG !

Högt vatten i älven. Skrattande lekande och grinande barn.
Boule i guds fria natur. Jordgubbar och kaffe
Svenska ängsblommor vid dikeskanten, som ännu inte
tvingats börja prata arabiska eller amerikansk engelska.
Som lupinerna gör. Det är sommar ! Just nu, idag !

Och så här, mitt i sommaren, så vilseleder jag en gammal
93-årig man som brutit benet, sitter på nåt hem långt hemifrån,
ensam, utan besök. Det blir allt mer frekventa samtal från
gubben, som känner sig något livstrött och indignerad.
Låg, hes, uppgiven stämma. Då vilseleder jag medvetet
honom. Jag lyssnar på varje uppgivet ord han kommer med,
säger inte emot honom hur han känner sig eller borde
känna sig. Jag säger, jag hör vad du säger H***e !
Och jag kommer inte i det läget med några falska
orimliga positivitets-profetior, om vackert väder och
att allt blir bra, bara han tänker positivt. Nej jag är bra
mycket grymmare än så ! Jag vilseleder honom, EFTER
att jag lyssnat på hans legitima klagan. Jag frågar honom
om saker han kan, saker han jobbat med, saker han upplevt.
Jag ber honom om råd i saker han från sitt innehållsrika
långa liv lärt sig. Jag lurar honom att börja berätta !

Och jag har alltid tyckt om att höra gamla människor berätta,
om saker som glömts bort i ”tillväxtens” tidsera.
Hans röst piggnar till, och orden flödar. Och jag lyssnar, och driver på
hans berättelse uppriktigt intresserad. Och för några minuter
är han levande, viktig för någon (mig). För några sekunder
är det inte mediciner, falska positivitetsprofetior, främmande
nya vårdare för varje omläggning av bandage. För en stund,
är han människa… glöm inte att vara människa hörrni !
Det kostar oss bara några minuter, och inga kronor.
Det har vi väl alla råd med ?

Men det ÄR ju ändå sommar, trots många människors
svårigheter, och båda sidor må få finnas. Så nu är
mina vaga planer för dagen, att gå ut och nysa allerginysningar
av gräspollen, titta på vackra ängsblommor, ståtliga lupiner,
och en alldeles självklar kopp kaffe på stan !