TomasTvivlaren

…
I prickig 50-talsklänning steppar hon sidledes
å tillbaka, ett professionellt dansbandsleende har
applicerats på ansiktet innan första upptakten till första
låten slår sina fyra slag med trumpinnarna.
Musiken är klanderfri, bra låtval som gör att jag rycks med i
musiken som får mina dansben och fötter att vilja dansa.
Det är Martinez på Bollsta Bruk, och sångerskan Sandra Estberg.
Första timmen, pratar de flera gånger bort massa tid i nån
slags presentation av nya låtar på repertoaren, det går flera minuter
mellan låtarna och jag tänker blygt men otåligt:

”De är väl inget j-a seminarium, spela för h-vete !”

Det är inte fullt så fullt som arrangörerna säkert hoppas på,
och till en början, vid en första anblick på dansgolvet
blir jag lite orolig att jag dragit en nitlott
i danslotteriet, när det kommer till att få dansa mycket
och få dansa med damor jag gillar att dansa med.

Men jag tar mitt sargade Gösta-Gigolo-hjärta ut på dansgolvet,
and then I do my magic, och dansälvorna trillar in en efter en,
det malplacerade mellansnacket upphör från Sandra,
och jag kan med liten blink, och glimt säga åt kvinnan
som för stunden är i mina armar och social-pratar för mycket:

”Shut up and dance!!!”

Det leende som kommer på mina läppar är dock
inget professionellt dansleende, utan går inte att stoppa,
när jag mitt i foxen drar runt i några Hambo-snurrar.
Och kvinnor runt om dansbanan som längtansfullt,
främst tittar på mina fötter. Och mina skor är inte sååå vackra,
utan billiga lättviktsskor för tvåhundra kronor på Lidl.
Då tillåter jag mig att må bra över den uppmärksamheten,
när man får vara ”kung för en dag”

Men även om jag fajtas med motstridiga känslor inuti,
inte vågar tänka minsta lilla attraktion, inte vågar
ge mitt hjärta hopp bland alla dansänglar…
så ser jag till att skjuta allt sådant ur huvudet, och ur hjärtat,
och dansar med passion till musiken, och med kroppen,
men hjärtat slår bara varannan slag under danskvällar.

Sista timmen, när halvsekelgamla Gösta-Gigolo-ben
är fullständigt urlakade på energi, och går på reservtanken,
eller ”ångorna” som man säger. Nä då har de jävlar i mig inte
nå mellansnack mellan låtarna när gubb-skrället behöver andas.

Och ökade tempot till näst intill o-dansbart på de två näst sista
låtarna gjorde de oxå. Men det är mina halvsekelgamla påkar som
protesterar över att inte fått sitta en enda dans.
Det utsvultna egot suger i sig så gott det kan av att ha hittat
en plats i livet där man är något så när eftertraktad,
om än det månne vara för min kropp… min danskropp.

…
Nånting från hjärtat ?

Jag mår bra nu, är glad
och samtidigt ledsen och besviken.
Om det ena syns utåt,
finns det andra inunder.

Jag är glad att jag kan andas äntligen.
Men jag är ledsen över förlorade vänner,
och jag saknar fortfarande min far,
som var den enda jag kände att jag inte
trängde mig på hos när jag ringde.

Ibland var han onykter,
och så var det bara, men han var min
far och han svarade i telefon.
Han hälsade på mig här uppe i Sollefteå.
Han ville vara med mig.
Jag saknar det.

Det är borta nu. Min far är borta nu,
Nu har jag bara nuet, och jag har mig själv.
Jag önskar jag hade en familj ändå,
även om det inte är så.

Jag har två bröder i livet,
som jag aldrig hört av,
annat när pappa dog,
och mamma. Annars har de aldrig,
i likhet med mamma
hälsat på eller hört av sig.
Jag försökte för länge sedan.
Det känns väldigt konstigt,
att de aldrig velat veta av mig,
jag förstår det inte, och jag
kommer aldrig förstå det.
att aldrig bli vald…
..är min stora livs sorg.

Jag grät idag till ”En man som heter Ove”,
när den unga kvinnan lämnar den lilla
bebisen i Oves armar, när den lilla
flickan kallar honom för morfar,
fast han inte är det.
Då föll några tårar.

Jag behöver dem ibland för att känna mig levande,
tårar alltså. Och för att det inte ska bli en fördämning
av tårar som sedan blir en ostoppbar flod av tårar.
Som för två år sedan.

Så…
en ny dag i morgon,
med nymalet kaffe i min nya kvarn.
En ny dag i morgon.

…
Sagan om vintern fortsätter.
Underbar vit snö överallt,
och jag vill ha mer, mer, mer snö.
Till och med vägarna är vita, så jag
hade kunnat åkt spark om jag ägt en,
tänk vilken dröm, att få åka spark.

Inte ett gruskorn som förstör varken
sparkåkning eller sagolika
vinterfotografier.

Vissa snövallar är lika höga som mig,
och jag känner mig lycklig över att
gud har klätt mitt kära Ådalen,
i den vitaste vinterskrud,
vitare än en bröllopsklänning
på en vacker brud…

…en vacker brud…
I en liten kyrka invid en norrländsk älv.
En vacker brud, med slöja och långt släp.
Leendet berättar om kärlek och glädje.
Inför våra småttingar, inför Gud, präst och
några kärleksvittnen.
”Ja” …och sedan kyss

Björkarnas löv fladdrar under Junisolen,
Livet är evigt och jag hör fågelsången
som träffar mitt hjärta.

….nej det blev inte så.
Det blev inte i närheten av det.
Jag får ändå vara glad över ögonblick
av lycka. Och över att ha blivit
född i Sverige, och att få bo i Ådalen.

Och än så länge kan jag promenera,
spela musik och sjunga, dansa om jag vill.
Jag kan äta, och jag sover hyfsat bra.
Så varför klaga då ?

Nej jag klagar inte,
men jag har ett hjärta.

Det blir nog inget av det kursiva …
Men jag kanske får åka spark
vem vet !?

…
Har ni varit med om när frustrationen varit så stark
när folk är allmänt korkade, eller man blir illa behandlad,
utsatt för förtal och lögner ?
Och man vill kasta sig på mobilen. sociala medier,
eller som förr i världen, skriva ett argt brev,
när man inte borde. För det kommer ur en saker
som man sen får ångra och sedan slår tillbaka
till dig själv. Och vad värre är, det finns då på pränt.

Jag har tänkt mycket på det där.
Både på ett personligt plan, och när jag skriver blogg.
Visst… det finns tillfällen då det varit bättre att låta bli.
Men förvånansvärt mycket av det jag skriver på min blogg,
är saker jag inte bara står för, både en, två och tre veckor efter
publicering, utan jag kan till och med känna mig mer stolt över det då,
än jag vågade göra när jag skrev det.

Och då ska man veta att inuti mig bor det en drama-queen
av rang, som när jag känner mig orättvist behandlad
minsann ska ”gå min väg o inte komma tillbaka”
”sluta ringa till den och den”, ”sluta hjälpa till där och där”
Ett arv från min barndom, där jag inte hade något försvar,
eller någon som försvarade mig, förklarade för mig.

…med tanke på det, kan jag ta stor stolthet i att
välja mina ord så väl, att jag till 98 % kan stå för dem.

Men att stå upp för nånting, även när majoriteten av hjorden
skenar, och trampar ner allt som kommer i vägen,
att stå upp för någonting, för någon då,
innebär ofta att vara ensam. Och just då… just då
får man inget stöd för sina ord.
Och just därför tror jag att jag på det mottot
är oerhört stark…. också med tanke på hur
skrämmande tanken på ensamhet varit för mig.

…
Ibland kan jag skatta mig lycklig
över att jag har det så bra ställt,
trots att nästan alla svenskar,
har mer att röra sig med än mig.
För jag har det bättre materiellt än
sjuttio procent av jordens människor.

Och ibland kan mitt hjärta blöda av
avund inför en fattig familj som har
inget …. men ändå har en familj,
och därför har allt…

…allt !

I min lilla, lilla låtsasvärld,
här i Sollefteå gråter jag ibland
lyckotårar av längtan. Ikväll till
en Tv-film som ”En sång för Marion”,
en annan kväll till ”spårlöst” när en familj,
återförenas. För då återförenas jag oxå,
med de som inte älskade mig..
..fast på låtsas då

….på låtsas

Fortfarande en liten, liten
rädd pojke som vandrar planlöst,
och söker efter minsta lilla
kärlek han kan få.

Fortfarande den clown som
dansar för dig, hoppar omkring
och skojar för dig, för att synas,
för att älskas. Trots att clownen
vet att alla skrattar åt en clown,
när han gråter.

I min lilla, lilla låtsasvärld,
lägger jag mig i min säng,
och lägger en kudde
mot mitt bröst , för att
känna nånting.
Känna närhet…

….fast på låtsas då.

Och jag hoppas innan jag somnar
att imorgon blir på riktigt.

…
Gamla människor är många gånger
väldigt rädda för att halka o ramla,
vilket friska unga människor
kanske tycker verkar överdrivet.
Men det finns en anledning till det…

För en äldre människa kan det innebära
början till slutet, att få ett benbrott.

Efter en stund avtog paniken

Härom dagen steg stressnivån plötsligt,
och jag började få panik, hur än jag försökte
resonera med mig själv. Paniken växte,
tills jag frånsade mig ett åtagande jag bara
timmar tidigare trott att jag skulle fixa,

Då slutade paniken växa, och sakta, sakta
dalade stresskurvan nedåt en aning igen.
Men jag blev rädd… rädd att falla,
och det finns en anledning till det.

Lika fort som den första tusenlappen i löneökning….

Det som förvånat mig mest, det är att det
många gånger är grupperingar och individer
som slagits för solidaritet, jämställdhet och
medmänsklighet, som vid minsta lilla framgång i
yrkesliv eller ekonomiskt, gladeligen glömmer sina
systrar och bröder bakom sig, och intar den
hänsynslösa linjen. Även fast de gärna fortfarande
kallar sig solidariska, feministiska och medmänskliga,
då detta ofta innebär ökad makt och mera pengar för
dem.

Det är sant för den västerländska socialdemokratin,
och det håller på att bli sant för befrielserörelsen,
feminismen. Vart fascismen, nazismen och borgerligheten
stått i dessa frågor, har aldrig förändrats dock,
de har alltid trampat på folk, fast rättfärdigat det på olika sätt

Det finns inga goda människor

Det finns inga goda människor, är min något krassa
mänsklighetsanalys, men det finns heller inga onda
människor. Det finns bara människor som begår mer eller
mindre goda eller onda handlingar.
Hur många gånger har jag inte upphöjt människor
i min omgivning till änglastatus, vilket bara kan leda till
besvikelse och desillusion, då ingen människa är en ängel.
Och hur många gånger har jag inte haft fullständigt
orimliga godhetskrav på mig själv, för att rättfärdiga
min existens, min rätt att leva, min rätt att må bra.

Ibland blir vi egoistiska, allihop, då det är helt nödvändigt
med ett visst mått av egoism, som även när det är i små
doser kan kallas självbevarelsedrift, och i förstora doser
kan kallas egoism, kapitalism och självgodhet.

Det finns rädda människor, det finns harmoniska,
det finns arga, det finns desillusionerade människor.
Det finns trasiga människor, sjuka människor.
Och utifrån dessa och fler parametrar begår vi
goda och onda gärningar, i den mån vi nu förmår att
bedöma vad som är onda och goda handlingar,
vi usla, grymma, fantastiska empatiska människor.

Jag är bra på att gå på snö och halka

För att återknyta till där jag började,
Jag är bra på att gå på snö och halka.
Det är en av mina udda färdigheter.
Den kan förvisso förloras med ålder
försämrad balans och reaktion.
Men det är jag faktiskt rätt bra på.
Men jag förstår att det finns de som inte är så
bra på det, och jag förstår varför.
…och jag förstår verkligen vad det innebär att
”vara rädd för att ramla”, fast mer ur ett själsligt
perspektiv. Och att ”inte ha någon som
”hjälper en upp” !

Kollektiv framgångs-glömska

Men många glömmer det fort,
och snart går de förbi tanten som halkat
och ligger ner i snön med brutet ben
Både bokstavligt talat, och som metafor
för utsatta i samhället, för utsatta i världen, som kommer hit,
och som inte har möjlighet att komma hit.
Många glömmer … väldigt fort.

Et tu Brute

En del kvinnor som var med och var drivande för den moderna
demokratin, rösträtt, sociala rättigheter, har nu inte bara
glömt rättsväsendets betydelse för frihet och jämlikhet
och demokratin. Utan prioriterar nu även chefsposter
politisk och ekonomisk makt före sina fattiga utsatta bröder och
systrar ute i världen. Vissa har tom sagt upp ”det sociala
släktskapet med all utsatta bröder och kallar dem för förtryckare.
Och de står högst upp på kapitalismens plattform, när de
slåss om toppositioner, och kallar det för jämlikhet.
Dessa före detta förkämpar för rättvisa,
är nu i praktiken bara konkurrenter till att inta det som
den makt de påstår sig förakta, som män historiskt sett har besuttit.
Det är ”jämställdhet” idag, det är ”feminism” idag.
Sällan hör jag dem uppröras mer över utnyttjade flickor
i Thailand, barnarbetare i Indien, än löneskillnader och maktkamp
i ett av världens rikaste länder….mycket, mycket sällan.
Jag skulle kunna varit feminist,
feminismen hade varit feministiska,
hade slagits för de svaga, hade arbetat MOT kapitalism,
istället för att ta kapitalisternas platser.

Att vara ensam

Jag har alltid, så länge jag kan
minnas haft en skräck för att bli ensam,
bli lämnad och övergiven. En ytterst irrationell
skräck på ett vis, men fullkomligt logisk givetvis
utifrån hur mina första 15 år såg ut.

Jag ÄR ju ensam, i någon mån,
men inte hela tiden. Och människor,
vänner o bekanta kommer och går,
precis som lyckan, och kärleken…
…har jag hört.

Trixet för mig,
är det utslitna att bli vän med mig själv,
att ”bli kompis” med sina inre ”spöken”
och brister. Men även mina tillgångar,
min styrka och min självklara rätt att
må bra och bli älskad

…
Är det så här det är att vara människa ?
Att ständigt förlora något, eller någon?
Jag blir så trött emellanåt.

Så länge man är stark, och har vind i seglen,
Så länge ringer telefonen.
Och om jag fortsätter finnas till för andra,
då ringer telefonen.

Jag känner mig trött nu,
trött på det mesta, besviken på människor
och lessen.
Jag hoppas det är tillfälligt,
att krafterna och lusten återkommer snart.

Jag önskar ibland att jag vore känslokall,
med hud som allt rinner av,
ett hjärta av sten och nerver av stål.
En isande kall karriärist,
en generaliserande, arg feminist,
eller tom en hänsynslös intelligensbefriad rasist,
så jag slipper tänka känna, eller bry mig.

Men jag är inget av dessa..
..jag är Tomas och jag är en blödande
halvfattig humanist.

Och jag är less o trött för tillfället.

…
Vill du lyssna en stund?
Vill du höra mina ord ?
Ord fyllda av oändlig kärlek,
ord fyllda av brinnande längtan,
och ord fyllda av bottenlös sorg ?
Vill du höra min starka röst,
ropa från landet bortom?

Vill du se mitt hjärta ?
bortom ord och dimma
Vill du verkligen se mitt hjärta?
..så slut då dina ögonlock
och lyssna till min röst,
och det skall vakna igen,
som ett nyfött barns första
hjärtslag.

Jag finns här,
letar efter livet i mig,
genom kärleksfulla ord,
genom tillitsfulla ögon,
som älskar utan att fråga.

Vill du lyssna en stund,
på min röst, vill du höra
mitt hjärta ?

…
Det är förvånansvärt fantastiskt ändå
vad mycket folk tycks veta om allt och alla ?!
Detta ofta utan att ens varit i närheten av
att varit på plats vid aktuella händelser,
eller ens tillnärmelsevis känna de eventuellt
inblandade det minsta.

Jag vet faktisk ingenting jag

Jag läste lite i nättidningar om kvinnan i Fittja
som anmält gruppvåldtäkt. Och efter att ha läst
både en artikel utifrån 2 av de anklagade,
och den av Elisabeth Massi Fritz, så tillstår jag
att i nuläget hat JAG ingen aning om vad som skett,
vilka som gjort vad eller inte.
Men det tycks hundratusentals svenskar redan veta.
Männen som är anklagade är tydligen skyldiga.
Och det är möjligt, högst möjligt att åtminstone
nån/några av de anklagade är skyldig/skyldiga.
Men om det är så, VAD är de skyldiga till ?
Det tycker åtminstone jag vore viktigt att veta innan man fäller dom.
Och bara för att det är möjligt innebär det inte att
man vet vad som hänt, och vilka som gjort vad.

Ändrat berättelser

Både målsägande och anklagade har givit
motsägelsefulla berättelser, och ändrat sina vittnesmål.
Det innebär vaddå ? att de ljugit ?
Ja det kan man väl kanske utgå ifrån?
Men då torde det ju innebära att även kvinnan ljugit ?
eller ? Men folk som anklagar ljuger ju inte
har jag fått lära mig, särskilt inte om det är en kvinna
som anklagar.

Oklart

Det är mycket som ännu är oklart i detta,
och det vore ju väldigt bra om det skulle bli så
lyckligt att de frambringa det som filmades
med mobil, det skulle ge åtminstone lite klarhet,
och någon form av bevisning.
Men inte ens då är det säkert att det går att med
säkerhet på ett rättssäkert sätt klargöra huruvida
de sexuella saker som utspelade sig var med
kvinnans medgivande.
Med tanke på att både hon och de anklagade var
drogpåverkade minskar ju sannolikheten
att få fram trovärdiga vittnesmål från någon av dem.

Men brist på bevis avskräcker inte

Men det tycks inte avskräcka hundratusentals människor,
som ändå på något för mig svårförklarligt vis kommit över tillräckligt
med fakta i målet för att fälla alla fem för våldtäkt
trots att både polis och åklagare misslyckats med detta.
Dert minsta jag tycker dessa hundratusen människor kunde göra
för kvinnans skull, är att dela med sig av alla bevis de
uppenbarligen sitter på.. för de har väl bevis ? …
Jag kan ju inte tänka mig att dessa hundratusen skulle anklaga
nån utan bevis ???

”Men va fan våldtäktsmännen ska inte fria för helvete”

nä det är ingen som önskar att en våldtäktsman ska klara sig undan
lagföring och straff utom möjligtvis våldtäktsmannen själv då kanske.
Själv tycker jag nog ändå nånstans att det borde klargöras vad som,
om det var våldtäkt, och isf vem/vilka som gjort det.
Kalla mig konstig om ni vill, men jag tror det är viktigt
Annars kan vi likt i vilda västernfilmen ”häng dem högt”
sätta upp hängsnaror i varje stad
och låta hänga alla som blir anklagade av någon
Det skulle nog tillfredsställa den stora mängd människor
som tycks veta mer än brottsoffer polis och rättsväsende..
…. till det är deras son som hängs utan rättegång
Sen kanske några förstår vikten av rättssäkerhet….
men bara kanske.

Det handlar om…

Det handlar inte här om vem jag tror har rätt o fel i sak,
för JAG VET INTE. Jag har i likhet med polis och rättsväsende
inte tagit del av den ”bevisning” hundratusen svenskar sitter
på utan att dela med sig.

Det handlar om vad vi VET och vad vi INTE VET !

Vad vi känner och tycker är något annat

SEN kan vi börja diskutera vad vi tycker om våldtäkt om vi vill.
Jag är övertygad om att 99,99 % är galet upprörda,
hatar det, vill göra allt för att förhindra det,
men i ännu större utsträckning blidka sina hämndbegär
och straffa. Jag är helt säker på detta.

Men förväxla inte känslan inför övergrepp och våldtäkter
med rätt och straff och att vara skyldig.

Om hon får upprättelse ska jag fira

Om kvinnan blivit våldtagen eller på annat sätt utnyttjad
så önskar jag inget hellre än att de skyldiga får sitt
straff, men än viktigare att kvinnan då får nån slags upprättelse.
JAG om någon hoppas det nog mer än de flesta,
för jag vet vad det innebär att inte bli trodd när nåt hemskt
händer en. Men domar får inte baseras på hur det känns,
DÅ är vi riktigt j-a illa ute.

…
På väg

Något tätt packade rymdes 5 st förväntansfulla
dansare i Gunillas stora limousin …
ja .. eller lite mindre mellanstor personbil iaf.
Ganska gäspigt och segt i delar av baksätet,
även jag då. Glada över en fantastisk uppslutning
till Lejonssons fantastiska arrangemang,
huttrade vi oss fram till entrén, och sen var det bara
fullt ös hela kvällen i 5 timmar, vilken gudagåva
att få dansa sig mätt på kärlek.

Det hade gjort mig än gladare

För ett kort ögonblick höll jag på att bli än lyckligare
när jag i ögonvrån trodde mig se Egon Edmark, från Gafsele
med sina geniala slowbugg och sitt gemytliga sätt.
Men det var bara en blek yngre kopia av danskungen,
Allas vår danskung som åkte på en stroke för ett år sedan.

”var bandet bra”?

De flesta dansband är duktiga att spela,
och oftast är det bara huruvida låtvalen faller
en i smaken som avgör huruvida vi kallar dem för bra band
eller inte. Men Blender…. Maria i Blender. Hennes sång
ger mysrysningar upp efter ryggraden,
och gör dansupplevelsen näst intill religiös
i vissa ögonblick. När hon sjunger ”Minnen från lyckliga da’r”
är lyckan total för en liten, liten stund.
Jannes slut-balllad ”Här” med text av Ingela Pling,
var oxå en höjdare.

Självlysande kan man bli

Fortfarande gör dans väldigt många människor självlysande
av närhet, motion, socialt umgänge, tillhörighet,
och sist men inte minst ren dansglädje.

Sett med nya ögon

Men jag ser kanske något annorlunda nu på styrdans,
kanske för att jag ser annorlunda på mig själv,
för att jag blivit golvad i livet nån gång för mycket kanske ?
Och om än det var med lite glimt, självboost och
humor jag förut godtog epitetet ”dansgud”.
Så gör ett fall från hög höjd så mycket mer ont.
Nu var det inte alls dansen som orsakade mitt ”fall”,
men det var en sweet bubbla att gömma sig i.

Som älskar att dansa…igen

Jag är givetvis ingen Dansgud !
Jag är bara en man, förvisso en rätt fin man,
en gubbe, förvisso en rätt klok gubbe, som älskar att dansa,
och må hända enligt tillräckligt många är märkbart
duktig på det. Och delvis är jag bra på det för att jag älskar det,
och för att jag dansar till orden, dansar till trummorna,
dansar till sången, dansar till 4-basen.
För att jag kommunicerar när jag dansar, med danspartnern,
via kroppen, dansstegen, musiken takten och passionen,
och med själen. För att jag lever dans, när jag dansar.

Småler ändå över ….

Men jag småler fortfarande åt de olika skådespel som förekommer
på dansgolven, med för egen del lite ensamhetsbitter underton.
Jag ser numer ganska fort vilka danserskor jag förut
trodde var en vinst att få dansa med, men nu inser att de är
fagra skådespelerskor, med statusagenda, sexuell agenda,
ekonomisk agenda. Som vet att använda sitt överflödiga
självförtroende att få det de vill ha, vilket sällan är
fråga om danskvalitet. De är förvisso i minoritet,
men jag har lärt mig.

Jag bjuder ej längre upp dessa porslinsdockor
utan hjärta. Jag bjuder nu upp riktiga kvinnor
med omtanke och dansglädje. .. i den mån jag ser
bortom det ytligt uppenbara.

Jag småler även åt tuppbröstade hunk-lunkare
med oproportionerligt självförtroende.
Jag kan fortfarande även tillåta mig le något åt 120
kilos herr-bulldozers som aldrig haft ett roder på sitt ekipage.
Även dessa är gud ske pris ytterst sällsynta nu för tiden.
Desto vanligare då med yviga en-gång-om-året-buggare,
som inte har så stor koll på vart de skickar iväg sin partner

Snitslad bana

Men för det mesta snirklar jag mig likt en gammal skruttig gasell
igenom massorna av dansekipage med lätthet, utan att min
tillfälliga danspartner behöver ta smällar.
En el två ggr per kväll kan hända jag missar jag nån från
flanken, för att gud inte placerade ögon i nacken på mig
när mindre talangfulla och hänsynsfulla snubbar,
snubblar fram i tillvaron.

Men mest av allt …

Men mest av allt ler jag i rena glädjen över att dansa,
Och jag dansar med de som respekterar mig,
och de som jag tycker om att dansa med,
och har lagt det dåliga samvetet på hyllan för alltid.

Underkvällen gled för övrigt någon enstaka dansälvas hand
ned till undertecknads lite mer erogena områden,
#Nice
DN, AB och ETC !

Tack, tack och tack !

Tack till snubben som lämnade företräde vid en trång
dans-situation med en handgest. Vilket var första gången
under mina 30 år på dansgolvet.

Tack alla godhjärtade, följsamma dansälvor, som förgyllde
danskvällen och fick mig att känna mig lite extra speciell
för en stund. Och tack Carola och Gunilla
för er generositet och inkluderande.

Tack till Lars-Erik Jonsson och Lina med personal
för den Magi ni skapar !
vettefan hur ni gör… men magi är det !

..och tack för dansanta fötter !