…
Det finns en scen i filmen The Bucket list, en dialog mellan Morgan Freemans karaktär, Carter Chambers och Jack Nicholsons karaktärs Edward Cole som är mångmiljardär, där de flyger i Edward Cole’s privat jetflyg, över nordpolen. Där Carter konstaterar att stjärnorna var en av guds vackraste skapelser. Och en diskussion uppstår mellan ateisten Edward och den troende Carter.
Carter Chambers: – det är obeskrivligt vackert
Edward Cole: – Jag älskar att flyga över Nordpolen långt borta från förödelsen
Carter Chambers: – Stjärnorna det är ett av guds bättre skapelser
Edward Cole: – Så du tror att det finns en skapare till allt det här?
Carter Chambers: – Gör inte du?
Edward Cole: – Om du menar att om jag tittar upp i himlen och lovar ditt eller datt, jag kommer höjdaren att få det att försvinna? – Nej!
Carter Chambers: – Så 95 % av jordens befolkning har fel?
Edward Cole: – Har livet lärt mig någonting så är det att 95 % av jordens befolkning alltid har fel
Carter Chambers: – Det kallas tro
Edward Cole: – Helt uppriktigt så avundas jag folk som tror, men jag kan inte få in det i huvudet
Carter Chambers: – Kanske ditt huvud står i vägen?
Edward Cole: – Carter, det här har diskuterats så ofta, men man kör fast varje gång. Finns det någon högre makt? Och det finns ingen som vet
Carter Chambers: – Så vad tror du på då?
Edward Cole: – Jag avstår från att tro
ICarter Chambers:– inte ens på Big Bang? Ett slumpartat universum?
Edward Cole: – Vi dör och hjulen på bussen går runt runt runt
Carter Chambers: – Tänk om du har fel?
Edward Cole: – Jag skulle gärna ha fel, om jag har fel så tjänar jag på det
Carter Chambers: – Jag är inte säker på att det fungerar på det viset
Edward Cole: – Påstår du att du vet nånting som jag inte vet
Carter Chambers: – nej, jag har helt enkelt tron det är allt
Det finns enligt mig en logik i vad Edward Cole säger. Men vad tror jag om det? Och vad vet jag om det? Som vanligt vet jag ganska lite. MEN jag ställer frågor. Är det bra eller dåligt att ha tro? Svaret är ja och nej. Tro kan driva människor framåt, tro kan vara en tröst i svåra stunder, tror kan till och med frambringa en känsla av lycka, att lägga över ansvaret i någon annans händer, i detta fall en Gud, eller Jesus. Men tro kan också vara en fälla, där människor med makt, utnyttja människor för att de tror. Både människor som är religiösa och människor som tror på annat som ”vetenskap”. För de som tror på vetenskap ”vet” ju inte själva det de påstår sig veta via de som påstår sig veta i ”vetenskapens” namn. Att tro är att inte veta, att tro är att lita på.
Många som kallar sig för troende, låter faktiskt mer övertygade, än troende. Och att vara övertygad är närmare att tro sig veta, än att tro. Nu tangerar jag nästan vid Tage, Danielssons monolog om sannolikhet. När han pratar om hur liten sannolikheten är om den är försumbar, där det betyder att den finns inte fast bara lite. Men inte heller en övertygelse är att veta. Det är att tro sig veta. Och att prata med människor som tror sig veta, utan att ha ifrågasatt någonting, eller människor som är troende, och vill överföra sin tro på andra människor, det är en svår konversation, nej förresten, det är ingen konversation alls, det blir en monolog, en predikan, i bägge fallen, både vetenskapstroende och gudstroende.
Och ibland pratas det om att Gud och eller Jesus har räddat människor från döden, eller sjukdomar, utifrån att de har bett till Gud och är troende? Men jag har ju sett att även kristna människor, troende människor blir sjuka och dör. Det har jag sett med mina egna ögon. Det har jag tagit del av med min hjärna. Och jag har sett ateister och eller agnostiker, mirakulöst överleva situationer där de flesta dör. Hur fungerar det då i såna fall? Ibland kan jag få för mig att det inte är Gud eller Jesus som ingriper, utan själva tron som påverkar kroppen, sinnet, och ibland omgivningen. Så som scenen ur filmen Hacksaw Ridge, där en grupp soldater och vägrar gå ut i strid, om inte den religiösa sjukvårdaren ber en bön innan striden, eftersom han mirakulöst räddat många människor utan att bära vapen, och det tillskrevs hans tro.
Kapten Glover: Most of these men don’t believe the same way you do, but they believe so much in how much you believe.
Och det scenariot liknar det egentligen icke vetenskapliga resonemanget som så många fortfarande använder sig av för att behålla tron om ”virus”, trots att det aldrig vetenskapligt bevisas överför smitta. Vem vet kanske jag har fel? MEN jag ställer frågorna, jag tvivlar, jag är tvivlaren jag heter Tomas. Men det kan också vara så att tron i den striden gör dem orädda, och därför påverkar utgången av striden? Men det är ju fortfarande så att väldigt många dör i den striden, och då är det väl kanske inte Gud och Jesus som har valt vilka som ska leva eller överleva? – nej men jag bara frågar. Det är genom att fråga saker som man får reda på saker. Det är genom att ställa sig själv frågor, likväl som till andra som man utvecklas? Ett barn som aldrig ställer en fråga kommer att stanna vid ett barn utvecklingsstadium? Bortsett från det faktum att barnet då härmar den vuxna mer än lyssnar till den. Det verkar vara så de flesta arter är på jorden lär sig kunskaperna för att överleva och leva. Ibland får jag också känslan av att det finns nedärvda minnen, det som kallar för instinkt. För en katt som till exempel är uppvuxen utan någon annan katt eller mor, agerar som katter gör även om den bara har människor omkring sig. Det man kan konstatera om detta, är att vi väldigt lite vet, och att det som ”vet” mest egentligen tror.
Hela det här långa resonemanget uppstod utifrån flera punkter för mig igår kväll. Men en av dessa punkter var sångröst, musiksmak, vad är bra? Och vad är dåligt? Där min ståndpunkt ändå är att det delvis ligger i betraktarens öron, och övriga sinnen så som synen är även inblandad i upplevelsen, om man till ex tycker sångaren/sångerskan är vacker. Och frågan är då vilka kriterier hos betraktaren som gör att han tycker det är bra det han lyssnar på? Men dessvärre tänker jag och tror jag att väldigt väldigt många, baserar, sitt tycke och smak på vad normen säger, vad man har lärt sig att man ska tycka om, eller alternativt vad som anses vara fint att tycka om, i ”finare” kretsar.
Det finns många tydliga exempel på det på så kallademusikaliska tävlingar som finns på YouTube eller för den delen Melodifestivalen på tv,. Många gånger går det ut på att alla dessa tävlingar jorden runt beter sig precis likadant som efter ett skript. Särskilt tydligt blir det med the Voice, och X-Factor, eller America’s got talent, där domare, publik, programledare, beter sig exakt likadant, jorden över, för att de har sett hur man förväntas bete sig. Som att gapa stort i förvåning, när man blir spelat förvånad över att även en ful människa, eller en tjock människa, eller en väldigt gammal människa, eller en ungt barn, sjunger vackert. Eller som att applåderna kommer först när den prövande artisten sjunger en hög not. Som om det vore kriteriet för att vara en bra artist? Sedan är det tänkt att personen som sjungit skall göras om, och formas om, stylas i nya kläder, byta smink, byta frisyr och scenspråk, till den grad att det inte längre är samma person, redan vid nästa sångnummer. Och det kallas för utveckling? Det enda jag ser är att det unika i personen som ska göras om har försvunnit. Och när de tagit bort det unika i artisten, är de lättare att glömma bort av publiken, och byts ut ganska fort, och det skapar pengar, men inte skapande artister.
Ett exempel på detta är Susan Boyle, ett annat är Sidney Christmas, och ett tredje är Angelina Jordan. Alla fantastiska människor och sångare i sina premiär framträdanden. Men i en handvändning, förvandlas de till någon annan än sig själv.
En motsats, där de inte lyckats förstöra det unika i människan och artisten är Laleh, som vägrade stora skivbolag, och producerade allt själv, och levde ekonomiskt fattigt till en början. Och hon… hon är fantastisk än idag. Ta bara en sån sak som att skriva och framföra två systemkritiska låtar till självaste nobelfesten, där den ”vetenskapselit” tillsammans med världens prominenta självutnämnda härskare sitter och berömmer varandra över att ha lurat jordens befolkning … genom att tex dela ut fredspriset till Obama som då hade flest krig i gång av alla presidenter, eller dela ut pris till de som ”uppfunnit” mRNA-vaccinet, som skadat och/eller dödat ett mörkertal av jordens befolkning som mycket väl kan uppgå till miljoner. Detta trots att vaccinet inte ens i traditionell mening ens är ett vaccin, och att det aldrig någonsin varit säkert att ta, samt att det inte kan anses vara effektivt, eftersom man inte har fastfällt vad det ska kunna vara effektivt emot, eftersom man aldrig någonsin lyckats vetenskapligt i experiment överföra påstådd smitta.
För egen del hade jag nog inte sjungit alls eller spelat, om det inte var för att min pappa spelade och sjöng, för att musiklärarna Ulf och Marie Melander tog med mig i Vis och lyrikklubben, där jag fick växa i lagom takt, samt lära mig att spela gitarr bättre. Så detta är jag dem evigt tacksamma för. Men det finns en baksida på det myntet. Där man i ett senare skede enkom uppmuntrar sina adepter att spela några eller kanske bara en låt för all framtid, eftersom de professionella anser att de gör den låten bra. Det skulle jag ju kalla för en åsikt att de tycker så. Inte ett faktum, som är fullt ut bara för att de håller på med musik inom sin profession? Och då hindrar väl den åsikten/tron vederbörande att utvecklas vidare som artist och människa? Och, vilket jag skall återkomma till, lika är det med kunskap, inlärning, frågeställningar i livet, i övrigt?
En av mina kusiner, hade till exempel gått musikskola, en lite finare musikskola fick jag veta. Det satsade pengar på hennes musikalitet i tonåren. Och vid något tillfälle blev jag jämförd med henne i mina unga år. Min sång, jämfördes med hennes, min sångröst jämfördes med hennes. Och jag fick känslan av att hennes sångröst ansågs vara bättre för att hon hade gått på en fin skola? Men eftersom jag anser att det som sagt var ligger i betraktarens ögon och öron vad som är bra, så kan man inte tävla i musik, och därför egentligen inte på ett objektivt vis fastställa vad som är bra eller inte. Då fick jag för mig uppspelat en inspelad video av min kusin där hon sjöng, hon sjöng väldigt bra, tills rösten plötsligt sprack och det skar sig väldigt. Varpå modern, min faster som var så väldigt stolt över sin dotter, plötsligt sade att ”äsch det där var ingenting ”. Det var faktiskt en av de gånger som min far tog ner situationen till ren logik. Även om man har lite fel i slutändan ändå i resonemanget enligt mig. Han ställde mig frågan om min kusin hade slagit igenom i musiken? Och svaret var ju nej. Och då sa min far ”ja men då så”. Nu vet ju jag att det är långt mer än att slå igenom som avgör om någon är duktig eller inte. Det är så många cyniska och ytliga aspekter i den branschen. Samt att det finns miljoner miljoner människor som kan sjunga, och sjunga bra. Men varför ska jag jämföra mig med dem, eller låta mig jämföras med dem? Är det för att hålla mig nere?
Nu är jag snart 60 år, och självförtroende och självkänsla, har knappast tidigare varit mina paradnummer under större delen av mitt liv. På många plan och under lång tid redan från tidig ålder har jag lärt mig att låta mig kuvas, att låta mig tryckas ner, och att lära mig se ned på mig själv,. Det är så klart inte helt lätt att ändra på det.inte till 100 %. Men jag har ökat självkänsla, och jag har ökat självförtroende radikal, till en nivå där jag oftast inte låter mig styras av andras ”åsikter”. Till exempel när jag skriver egna låtar, där har jag utvecklats. Jag känner mig väldigt trygg i att jag är duktig på att skriva texter, tolka texter också. Göra fria översättningar. Och numera tycker jag även att jag skapar bra musik, i den genren som jag oftast landar i, det vill säga visa eller ballader. Men huvudsaken är att JAG själv blir nöjd med MITT verk, och att jag har gjort det från början till slut, och att det är FRÅN MIG, AV MIG, det jag vill ha sagt, det jag vill ha sjungit, på det sätt jag vill sjunga den och spela den, och att den är MIN, och att den är UNIK. Annars är det bara karaoke och jag är väl av den åsikten att karaoke är helt okej, men inte som uppträdande inför publik,för min del.
Nej, när det gäller musiken, när det gäller mina texter, så utvecklas jag bara om jag skriver egna texter, gör egna melodier, alternativt tolkar om, i uttryck, någon annan text och musik, så som jag upplever den och känner den. Det vill säga inte plagierar, låt för låt och uttryck för uttryck. Eftersom den versionen gör originalartisten redan bra. Och många gånger bäst, eller åtminståne mest unikt Eftersom det är originalet. Jag utgår inte från vad folk vill att jag ska sjunga och spela, utan jag utgår från vad och hur jag vill sjunga, om folk då gillar det, är det gott, om inte, så gillar de något annat. Men om jag plagierat nåt, vore det inte mig eller mitt uppträdande de skulle ha gillat? Så om jag för 20 år sedan hade lyssnat till att jag enbart sjunger låten xxxxx bra, så hade jag enbart sjungit den låten, nu kan jag garantera att även den person som tyckte att jag bara sjöng en låt bra, tycker att jag sjunger minst tio låtar bra. Det hade knappast hänt, om jag lyssnat på den begränsande utvärderingen av min sång och artisteri. Nej, när jag skriver låtar, skriver jag dem för att uttrycka mig. För att uttrycka MIG, inte för att blidka eller tillfredsställa en norm om hur saker skall låta, som min tur är skapat ur en mall, där alla skall vara likadana?
Och SÅ tänker jag och är jag även i livet, i mina handlingar, i mitt ifrågasättande, i mina frågeställningar i mitt sökande efter sanningar, i mitt ifrågasättande av fakta, i mitt ifrågasättande av normer, etc, etc. Jag är tvivlaren, Tomas tvivlaren. Och det är därför jag ännu utvecklas som människa och artist, som medmänniska, som världsmedborgare, det är därför jag ännu lär mig.
Ordspråket säger att ”man lär så länge man lever”. Min moster ändrade det ordspråket till att ”man lär så länge man har elever”. Själv ändrade jag det till ett motto som lyder: ”Man lever så länge man lär” Vilket för den som inte förstår det med en gång, betyder att när du har slutat försöka lära dig nya saker, så slutar du på ett vis att leva. Åtminstone är det så jag ser det. Det är väl också därför jag kan känna mig frustrerad över att de allra flesta följer normen, avstår från att undersöka saker själva, avstår från att tänka själva. Och att man använder alla möjliga ursäkter för att slippa. Även när det gäller sin egen överlevnad eller hälsa. Jag förstår dilemmat, men är frustrerad. Att till exempel jobbet tar för lång tid för att folk ska orka ta itu, med information och desinformation från staten och överstaten, är ju logiskt. Och jag misstänker att det även är en del av planen med heltidsarbete för alla. För när ingen orkar ifrågasätta eller undersöka, är alla slavar. Och slavar kan offras. Och slavar offras de facto. i miljoner – NU !
Så baksidan, eller en av baksidorna med att tro, oavsett om det är att tro på en Gud, tro på ett par politiskt parti, tro på vetenskapen, eller tro på dem som säger att du kan spela en enda låt bra, är framför allt att du lägger ditt liv, i någon annans händer. Det kan låta tryggt för den religiöse, det kan låta tryckt för den som litar på staten och vetenskapen, men det är tryggheten, eller rättare sagt, illusionen av tryggheten, som skördar liv i fårskocken. Det är känslan av trygghet, som gör oss sårbara för dem som inte har ett samvete, de som inte har moral, och för psykopater. och de är tillräckligt många för att förstöra den här världen om vi låter dem.
Och även om man inte vet/jag inte vet/ du inte vet, om det vi lärt oss i historieböckerna är sant, och att det mesta faktiskt kan vara propaganda och lögner i syfte att påverka massorna idag. Ändå så kvarstår ett faktum att i alla tider har människor utnyttjats, och dödats och låtit sig dödats, för att de haft tro och övertygelse till sina auktoriteter.
”Det är inte gott att veta”, finns ett ordspråk som ligger en del i. Min moster hade det fromma uttrycket ”det är gott att inte veta”, vilket jag finner förståelse i så tillvida att man kan inte veta allt, eller orkar inte veta allt. Men jag, som den besvärliga finne i arsle till mänsklighetens förtret, alltid ska vara tvärtemot., eller åtminstone tänka egna tankar, vilket verkar vara väldigt eget, jag ändrar ju så klart till att: ”det är gott att veta att man inte vet”. Ty utifrån den klokskapen, kan man lära sig något nytt
”Den som är utan tvivel är inte riktigt klok”
Och det lustiga är, eller kanske jag ska säga det olustiga är, att människor i allmänhet som följer auktoriteter, likväl som normer, är ganska snabba att kritisera en enstaka individer som sticker ut från normen från propagandan, sticker ut från det som kallas för ”vedertaget”, sticker ut från tron, eller sjunger en egen låt på sitt eget vis….
…. Medan de flesta nästan aldrig kritiserar vetenskapen, Gud, staten, nyheterna, eller mobben
Jo… och i filmen The bucket list dör både den troende och den icke troende i cancer, bägge under behandling dessutom. Överlevde de ett tag till PGA behandlingen? Eller överlevde de ett tag till TROTS behandlingen? Och tänk om hela grundteorin för cancer alltid varit vetenskapligt fel, eller tom än värre, medvetet fel?