Samtal

…
Det är intressant med människor.
Att samtala är intressant, att lyssna, och att
fundera själv, och att tänka … själv.

Tänka själv ?

Men folk har oftast inte tid att tänka idag.
Inte tid att samtala och lyssna. Och med lyssna menar
jag inte nödvändigtvis att vara gråt-axel åt medmänniska
i nöd, inte enkom iaf. Utan även lyssna på andras perspektiv,
hur tokiga eller främmande de än må vara för en själv,
utifrån den verklighet jag lever i. Och det utifrån den värld jag
mött under alla mina levnadsår, och hur jag mäktat hantera
svårigheter … vem jag blivit utifrån det.

Att lyssna på idioter, likväl som bra människor.

Jag sitter här med min andra kopp kaffe för dagen.
Den första var godast, fast det var samma kaffesort.
Och jag har hunnit tittat på SVT Play. Sommarpratarna.
Med Bodil Jönsson, Per Fritzell, Anton Abele, Helene Ripa
och Fredrik ”Benke” Rydman.
Som alltid sådana sammanhang
så i förväg har man blanka ark, personer man tycker om,
och personer man känner avog inför, av olika anledningar.
Ungefär som ”så ska det låta”. Fördomar ? Ja delvis !
Men oxå beteende, åsikter de har uttryckt, självgodhet
på andras bekostnad osv osv. Men jag tror det är nyttigt
att lyssna på människor, även idioter och semi-idioter,
eller empatilösa människor. Däremot så lyssnar jag inte för
länge på förprogrammerade människor som upprepar sig
utan att ta till sig information, i en diskussion.

Spår av att själv vara dubbelbottnad.

Det kan vara nyttigt för att se komplexiteten hos människor,
djupet eller grundheten, ytligheten. Men också hur dubbelbottnade
människor är, och ofta dubbelmoraliska. Det kan även finnas spår av
sådant hos mig, som jag inte ser. Jag tycker ju nånstans att
jag är en förträffligt fin människa, men har alltid brottats med
dålig självkänsla, även om den är skyhögt mycket bättre nu.
Lite motsägelsefullt ?

Fantastiska program

”Sommar” (P1) och ”Sommarpratarna” (SVT) är i mångt och
mycket fantastiska program, där människor just berättar från
sina liv, saker man annars aldrig kunnat få veta i en värld
där människor mer än nånsin segregeras socialt och ekonomiskt
utifrån vad vi själva väljer för liv, vilka politiker vi röstar på,
vilka produkter vi köper, och vilka jobb vi har, eller är utan.

Tänk om jag skulle varit med

Ibland tänker jag hur det skulle vara att hålla ett
sådant program på radio, och sitta med främmande människor
för en tv-produktion. Vad skulle jag prata om i mitt program ?
Och hur skulle jag förhålla mig i en sån diskussionsgrupp ?
Jag skulle nog ha problemet att ha för mycket att prata om
i radioprogrammet på den korta tiden. Och jag tror att jag
skulle behöva inta en väldigt strikt lyssnande position i
tv-programmet… för att inte bli för het och konfrontativ.

Något som inte stämmer

Anton Abele tex, … jag visste nu att han är moderat politiker.
Och ja vet ganska ingående vad moderaterna står för,
och hur det påverkar välfärden, segregation, vård,
klyftor mm mm. Att då sitta och lyssna på honom som en som
kämpar mot gatuvåldet. Att se honom I PROGRAMMET
vara en lyssnande person, som nickar och förstår, åtminstone
de som sitter bredvid honom, inför TV…. det .. det
ja det blir svårsmält minst sagt. Och känns något falskt
utifrån vad jag vet att han stöttar politiskt, som påverkar
många utsatta i negativ riktning.
Hur hanterar man sånt ? Hur borde man bemöta
en människa som genom sin politiska uppfattning ser ner på mig
och hundratusentals andra utifrån pengar och status ?
Bör jag respektera honom ? Bör jag respektera hans åsikter ?
Jag känner spontant att jag inte behöver det.
Han har rätt att yttra sig, han har rätt att finnas, men jag
behöver inte respektera honom eller hans åsikter.

Ett bra program, med halvtaskig representation

”Sommar” är ändå ett intressant program. En av dess svagheter är
uppenbart att även om det är människor med olika sysselsättningar,
olika hinder i livet, så är det allt som oftast människor
ur den ekonomiskt och socialt högre samhällsklassen. asså om man
ser det ut ett representativt hållningssätt, av befolkningen.
Och det förklara nog också att Anton Abele, nästa kan framstå som
förstående och empatisk. Det hade blivit svårare för honom
om det suttit en kåkfarare en fattigpensionär, eller en cancersjuk
som blivit nekad sjukskrivning av hans parti.

Jag fattar … visst fattar jag

Men visst fattar jag att det är inte kanske är så lätt
att få till ett sådant pratprogram, med vanliga dödliga,
mindre lyckligt lottade. Det blir svårt att ha en diskussion
med en som snedtänder på en sil i sändning.
Och en döende cancerpatient tar sig inte dit. Och jag…
jag vet inte … jag tror inte den klassens människor
vill höra vad jag har att berätta om jag ska vara uppriktig.
Jag är uppenbarligen för frispråkig och direkt
tom för de flesta jag känner personligen, vad gäller
feminism, kapitalism, socialmoderater, miljöförnekare,
främlingsfientlighet etc etc. Jag skulle kanske inte ha en
enda vän om man utgår från det.
Och jag tillhör inget fack av förprogrammerade.
Men det kan ändå vara bra att ha i åtanke när man
lyssnar på de här programmen.

Nemam Ghafouri

…
Jag känner mig mer trygg i mig själv
än någonsin i mitt liv, men även mer vilsen
i den tid och den värld jag lever i.

Kristdemokraterna har en ledare som inte verkar ha en aning
om vad Jesus predikade. Hennes och Sara Skyttedahls sk
”kristendom” äcklar mig. Finns ingenting av Jesus kvar i den,
men lite av Donald Trump, och lite av Jimmie Åkesson. Jesus hade
nog inte godkänt något politiskt parti av idag, men jag
tror han hade varit närmast vänsterpartiet. Han hade dock
under inga omständigheter accepterat någonting Ebba och
Sara i KD står för … ingenting !

Socialdemokraterna har tillsammans med SD skapat ett
politiskt landskap där man genom medvetet
avskaffande av blockpolitiken, i praktiken förvandlat
höger-vänster-andelarna från 40 – 40 till 90 – 8 till högern.
Inte ett spår av vänsterpolitik i socialdemokraterna.

Sedan Lasse Kronér blev bortplockad från
sitt tv-program ”smartare än en 5e-klassare,
så har jag inte klarat av att se på det, när personförföljelse
och äckligt politiskt maktspel ligger bakom att han
”fick sluta”. Nu bombarderas tv med reklamsnuttar
om kvinnors/flickors rätt att spela fotboll. Nilla fortsätter
att uppröra sig över hur ”lite” hon får i jämförelse med Messi.
Och kallar det ojämställt. Det är alltså fotboll vi pratar om.
Jag är definitivt självklart 100 % för att flickor och pojkar ska
spela fotboll om de vill. Men vem är det inte i Sverige ? Däremot kunde
jag inte bry mig mindre om Nilla Fishers drömmar om att bli
ekonomiskt oberoende på en lek.
smiley
Själv blev jag som 6-åring petad från laget, inte en match,
utan från laget. Men jag räknades väl skulle ta det som en man,
”upp och hoppa Tomas, sluta lipa nu”

Jag känner inte igen mig i det Sverige vi skulle bygga,
med världens bästa sjukvård, med det tryggaste samhället
där alla skulle med och ledorden var solidaritet och demokrati.
Ju mer jag inser att jag hittat mig själv, desto mer inser jag
samtidigt hur vilse vi gått… vi svenskar.
Vi som tog emot norrmän, och Judar när världskriget
bröt ut. Vi som slogs för lika rättigheter i skola.

Vi har gått vilse i en nordisk djungel med giftiga
dollar-plantor, låne-träd och mammon-gruvor.
Förblindade av guldets glans har vi glömt allt vad
vi en gång drömde om, vi i arbetarrörelsen. Nu åker
Socialdemokraten Jan Emanuel, tro det eller ej, de facto
omkring i en tvättäkta Rolls-Rolls, och har fortfarande mage
att kalla sig sosse. Göran Persson har blivit greve och
Veronica Palm, den tjejen som jag för ett par år sedan
såg upp till för sina ställningstaganden för riktig vänsterpolitik,
hon har nu blivit chef för en välgörenhetsrörelse,
där hennes höga lön ingår i bidragen.
Hon får inte nåt av mig

Däremot överväger jag att ge till en annan kvinnas verksamhet,
en svensk läkare med ursprung från mellersta östern, vid namn
Nemam Ghafouri, som med jämna mellanrum riskerar sitt liv
i flyktingläger där fd IS-medlemmar sitter med grepp om
sexslavar ännu i flyktinglägren. Hjärntvättade små barn som
inte längre kan sitt modersmål. Hon åker ner inkognito för att
hjälpa dem att bli fria. Om detta hör jag inget i den Metoo-dominerade
pressen och TV. Här är det toppchefspositioner, fotbollslöner
och klappar på stjärten i fokus, till världens mest fria
men samtidigt av feministrörelsen omyndigförklarade kvinnor.

I en artikel läste jag tom till min förvåning om att den svenske
mannen blivit daltad med i media, och tyckt synd om, och kallad Ove…
som mysfarbror. Troligtvis syftande till filmen ”en man som heter Ove”
Barriärerna är sedan länge sprängda, och ingenting, precis ingenting
är längre något problem att omvandla till att den svenska kvinnan,
är det mest synd om i hela vida världen. Uppenbarligen skiter artikelförfattaren
i att självmords-statistiken är brutalt mycket högre hos män.
Men den allmänna slutsatsen i Metoo-tider, är hör och häpna att
även det …är männens fel.

Den svenske mannens könsroll är som byggt för att tiga
kring allt som sker nu, attacken på män i allmänhet,
skammen vi ska känna för vad en liten procent gör fel.
Blinda ögat till allt som kvinnor i likhet med män faktiskt
gör fel, för vi är bara människor, med brister. Detta kan bara ske i Sverige
och ingen annanstans. Pga av den tystlåtna mansrollen, som
ska kunna ta all skit som slängs på honom med ro, för han är ju man !
En mansroll som både män och kvinnor är lika skyldiga till.
Bara i Sverige ! Det är inget jättemysterium för mig
att fler män begår självmord än kvinnor. Det har för övrigt varit väldigt
tyst om just detta under metoo. Vi ska vara glada att Virtanen och Kronér
lever… och några ska skämmas över Benny Fredrikssons död.

Jag känner inte igen mig i det Sverige vi skulle bygga,
med världens bästa sjukvård, med det tryggaste samhället
där alla skulle med och ledorden var solidaritet och demokrati.
Ju mer jag inser att jag hittat mig själv, desto mer inser jag
samtidigt hur vilse vi gått… vi svenskar.
Vi som tog emot norrmän, och Judar när världskriget
bröt ut. Vi som slogs för lika rättigheter i skola.

Jag önskar att bensinupprorsmakarna, metoo-revolutionärerna,
”Sverigevännerna”, nyliberalerna och Blå-sossarna, tar och
funderar lite kring läkaren Nemam Ghafouri, kring lilla pojken
Soraj som fick sina tänder utslagna av en IS-terrorist som Soraj
inte ville krama. Och pojken skäms över sina utslagna tänder.

Jag känner inte igen mig i det Sverige vi skulle bygga

Och då har jag ändå bakat grahamsfranskor idag

…
Det blir visst svalare igen har de sagt.
Mer likt en vanlig svensk högsommarvärme
på 24 grader på dagen. Nu vandrar temperaturen
nedåt, när det bara är 38 minuter kvar på 8 Juni
år 2019. Jag har minimerat bruset här, tagit ut
batteriet ur ett ur, som inte tickade i takt.

Jag känner mig hel, men frustrerad, glad men arg,
stundvis lycklig, men även ledsen. Från dag till dag, timme
till timme, ofta finns det flera känslor samtidigt.
Jag kan även nu, när jag känner mig mer hel inuti,
och inte jagar andras tycke, för en sekund i deras liv,
även nu då och då känna mig aningen ledsen när
min erbjudna vänskap inte är besvarad, eller när
den rent utav blir utnyttjad.

I den ljusa sommarnatten hörs diverse dova ljud på avstånd,
men ändå ligger det en sommarnatts mättade tystnad i luften.
En bilmotor från långt ifrån, går knappt att urskilja. Och om jag
lyssnar noga, hör jag frysen i hallen brumma lite kyligt.
Jag vet inte mycket om imorgon. Några saker är planerade.

Jag kan då och då bli trött på mänskligheten, på människorna
runt om, på människors likgiltighet inför andra människors
situation. Kallhamrat cyniska inför vår egen del allt destruktivt.
Människor utan empati, människor utan ryggrad, som sitter
på första parkett, eller gör allt i sin makt för att snart
få komma dit, till första parkett, och generas inte över
att behöva trampa på mindre lyckligt lottade för att få
göra det. Jag skäms ibland över att vara människa.

Ändå var det länge sedan jag såg sommaren så klart,
klara gröna färger, med vita blomster på mark och i träd.
Förundrad över den skönhet jag har omkring mig, som
om jag såg världen genom en magisk kamera med skärpedjup,
med färgförstärkning … för varje blick jag tar, registrerar jag ett
konstverk, en levande tavla, genom mina nya glasögon, utan flagor,
utan repor och med rätt skärpa. Jag andas lugnt när jag går,
sträcker på bröstet lite … tar plats …lite !

Jag sätter mig på caféet och tar mig en kopp
kaffe, och en kula pistageglass. Och njuter av stunden.
Söker inte blickar, söker inte sällskap, men välkomnar det,
där det finns respekt.

Hostan…. gör sig påmind, jag går ner i parken, för att
inte host-kräkas mitt på gågatan. Där spelar Janne och
Daniel boule. Jag säger hej, sätter mig en stund och tittar,
och går hemåt, får en trevlig pratstund med Katarina efter
strandpromenaden längs älven. När jag kommit hem
ser jag vattenskotrar på Ångermanälven, och blir så trött
så trött på människorna… Storskrakes-paren är mycket skygga
har sina nästen vid dessa strandkanter. Så trött, så trött.
Bara för att några har för mycket pengar, och måste lägga dem
på lyxleksaker. Att det är den kategorin människor som varken förstår
eller bryr sig om konsekvenser för omgivningen, är dock föga
överraskande.

Jag hör röster i sommarnatten genom vädringsfönstret.
Jag tycker om den typen av ljud. Bakgrundsljud,
på livsflödet. Barn som skrattar, fåglar som kvittrar om
dagarna, bilar på distans, vindens sus.

Känner mig lite lätt besviken idag,
och då har jag ändå bakat grahamsfranskor.

…

…
Kluck, kluck, kluck…
Små små vågor slår mot ekans för.
Solen speglar sig i sjön. Harmoni,
lugn , allt är självklart, det finns inga frågor.
Ingenting som är konstigt, utom morfars magiska
metspö, som jag och min bror på riktigt trodde var magiskt
och drog till sig abborrar och gäddor, från det svarta
kalla vattnet, mitt i den kalla, klara sommarkvällen,
i Stordegerssjön.

Men när vi lånade morfar-spöet,
så var magin borta. Men vad gjorde väl det ?
Visst var det spännande att få napp, men det var precis
lika underbart att sitta i morfars värmande anorak,
målarkeps från nån lokal färgaffär, mot myggen runt huvet,
och höra vågorna klucka mot fören.

Jag tittade mot morfars fårade ansikte, där han satt i aktern
och drog upp abborrar, han såg mig, och plirade med ögonen,
viftade med öronen, som om han vore i paradiset.
Bättre än så mådde aldrig morfar, som när han satt i
en eka med sina två barnbarn.
Och bättre än så, mådde aldrig jag,
när morfar plirade med ögon, och spred harmoni,
utan ett ord.

Sagan om de förlorade barnskratten

…
Förord:
Jag gick ut i solskenet häromdagen,
och andades in den underbara sommarluften,
och nös (allergisk). Men gick leende vidare.
På gården såg jag två krossade källarfönster,
vilket jag bara log åt utan att vredgas alls.Två små
ungar sparkade fotboll på gårdsplanen, och som barn är
utan tanke på konsekvenser och fönsterrutor. En spark
flög två våningar upp i luften, och hade kunnat träffa ett
lägenhetsfönster. Normalt sett när ungar bråkar, mobbar
eller förstör saker, brukar jag som vuxen kliva in och säga ifrån.
Men nu sa jag medvetet ingenting, och här är varför:

Det var en gång ett lite vackert bostadsområde
i en Ångermanländsk småstad. Folket bodde
i ett vackert läge intill älven, och barnen lekte och
skrattade och spelade fotboll, på en fotbollsplan
med uppsatta målramar och nät, så som ofta görs
av små barn, på platser avsedda för lek.

En medelålders herre tyckte det var så trevligt
med barnskratten, att han öppnade fönstret
och tänkte på Cornelis Vreeswijks rader i
”Turistens klagan”: ”Om inga ungar funnes så sluta jag”
Genom sitt fönster på glänt, hörde han hur
det sprang omkring små ”Diego Maradonas”, Ronaldos,
Messis … i sina drömmar när de sparkade iväg
en tå-fjutt som blev så sned att det blev inkast.
Men drömmen var där. De spelade och skrattade,
stora och små barn, svenskfödda barn med svenska
föräldrar, svenskfödda barn till utländska föräldrar,
och barn som haft turen att undslippa krig och landminor,
och nu spelar ihop med de andra barnen.
För ni förstår, innan vi vuxna matat dem med annan information,
så är alla barn bara ännu en lekkamrat.. ingenting annat.

En gång hjälpte den medelålders herren dem att få tillbaka
sin boll, som de sparkat ner i älven, genom att kasta stenar
bortom bollen men ändå så pass nära bollen att
svallvågorna fick den att närma sig stranden. Ibland hade han lust
att gå ner och sparka boll med dem. Det hade gått bra på 70-talet,
men inte på 2010-talet i dagens Sverige. Orsaken förtäljer inte
just denna saga. Men skulle kunna finnas anledning att
återkomma till vi tillfälle.

Hur som helst. Barnen skrattade och sparkade boll,
på något så praktisk för det ändamålet, som en bollplan,
med skyddsnät. Helt underbart tänkt från början.
Men nu var det inte bara medelålders farbröder som tyckte om
att höra barnen skratta och leka, som bodde i bostadsområdet.

D
et bodde även, förmodligen bara ett fåtal, men ändå, damer
som avskydde barnskratt, då det enligt egen utsago störde
deras TV-tittande om kvällarna. De hade INTE vårtor på näsan,
och ingen flygande kvast eller elakt, vasst skratt vill jag bara
förtydliga. De skrattande barnen störde damerna så till den milda
grad, att de kände sig nödgade att beklaga sig inför hyresvärden.
Och damerna veta, att enkom den klagande människan får
sin vilja igenom i Konungariket Sverige, i all välfärd och lyx.
De tysta må vara saliga, men blevo icke hörda.

Och hyresvärden lyssnade på damerna utan vårtor på näsan,
och tog därför bort fotbollsmålen, skyddsnätet.
Förmodligen som oftast är fallet för att få tyst på de som klagar,
utan minsta tanke på vad de tysta hyresgästerna i majoritet
tyckte i frågan. Nå… som tur är hittar barn på nya sätt att leka,
och detta tackar den medelålders mannen gudarna för.
Både Jahve, Allah och Buddha.
Så barnen spelar fortfarande fotboll, nu bland felparkerade bilar
och källarfönster som helt logisk då och då får en förlupen fotboll
sparkad på sig. Och krossas.

Nå … mannen hade gärna med bestämd, vänlig farbro-röst,
eller, om det behövts, en strängare ”jävla-gubbe-röst”
förvisat dessa barn som sparkade en tvåvåningsspark på gården,
bland felparkerade bilar, och krossade källarfönster… förvisat dem till
en plats avsedd för bollsparkande… men … mannen har tyvärr inte
längre någonstans att bestämt tala om för dem att gå till.

Epilog:

På förmiddagen, genom vår oförskämt vackra stad, på väg ned till
Bangolfen, cyklade jag förbi en karavan av ungar i ordnade led,
säkert hundra stycken. Fulla av röster och skratt.

Nej barnen har inte förlorat sina barnskratt…
det är vi som förlorat deras underbara levande skratt.

Och nu är damerna arga över att barnen spelar på gården,
och till synes helt oförstående till varför ?
Huruvida det i ilska och grinighet börjat växa vårtor på näsor,
förtäljer inte denna saga !

Sov gott nu alla vuxna !

Åsiktskorridorer och politisk korrekthet

…
”Jag är inte intresserad av politik”
känns den igen ? För mig är det ändå lite konstigt.
Det är det samma som att inte vara intresserad av sig själv,
sin omgivning eller sin värld, och vad som händer med mig,
min värld och min omgivning. Men så länge man har pengar
på kontot, banken, och ett bra jobb… så har man väl råd att skita
i politiken.

Det är intressant med hur politiska partier,
politiska riktningar vinner mark nu för tiden,
och där i bakgrunden de som under bordet köpt politiken
som genomdrivs; Globala och nationella miljardföretag.

Att kasta in lite falsk och brutalt missvisande anklagelser
mot Malin Björk en vecka innan val, plockar med ens bort 3
%-enheter för hennes parti
. Det var SVT som ”avslöjade”
Malin med att ta ut traktamente, vilket ALLA får.
Intressant eller hur ?

Uttrycket ”Politisk korrekthet” används flitigt av i synnerhet
”Sverigevänner”, naturligtvis i syfte att döda all eventuell
debatt. När de blir ifrågasatta så hör man ofta: ”Men det får
man ju inte tycka i det här j-a landet” Trots att uppenbarligen
nu mera uppåt en miljon väljare i det här jävla landet tycker det
utan att bli inspärrade för det.

Men vad innebär det då ”Politisk korrekthet” och ”åsiktskorridorer” ?

Åsiktskorridor är en metafor för gränserna för vilka åsikter som är allmänt accepterade i samhällsdebatten.

Politisk korrekthet, alternativt PK, är en nedsättande beteckning på en inställning där man är överdrivet noggrann med att följa rådande politiska värderingar och att följa den dominerande trenden i samhällsdebatten.

Alltså ungefär samma sak.
Men om det stämmer att ungefär en miljon väljare delar
Sverigedemokraternas värderingar … vilket tyvärr verkar vara fallet,
blir inte dessa åsikter då PK ? blir det inte ”rådande politiska värderingar”
att vara ”invandrings-politiskt kritisk” ???
Men ändå äger fortfarande Sverigevännerna ordet PK, ur
ett underifrånperspektiv, där de fortfarande påstår sig
vara offer för PK-maffian. Eller ”godhets-knarkare” som ofta
används av samma människor. Märkligt eller hur ?
Dessutom trodde jag att godhet var nånting bra …
”Men det får jag väl inte säga i det här jävla landet”
smiley

Idioten

…
Flaggan hasade ner på halv stång,
utan att någon människa gjorde det.
Någonting eller någon dog… någonstans.
Och något nytt föddes på en annan plats,
eller inom någon… livet…. livet.

Jag är en idiot… men en rätt så fantastisk sådan.
Klok som en bok, men begriper ingenting.
Vad tänker du med Tomas ? Du har ju gett upp kärlek
sa du ju ? Och ändå låter du dig attraheras av henne ?
Uppsatt hår, blyg blick …äh sluta nu.
Jag är en idiot !
Tunghäfta ? … allvarligt ?
53 år gammal och tunghäfta ?
Nåja … säkrast så ändå. Hemma igen i
tryggheten, ensamheten … och suck … saknaden.
Jag är en idiot.

Tittar rakt fram… för nära … för farligt.
För ont, för smärtsamt, för underbart ?
Priset är för högt… det blir samma igen,
Nej jag kan inte riskera allt igen…
Jag längtar så … jag är en idiot.

Äntligen på fötter igen, hittat n娒n slags
självrespekt, lärt mig så mycket.
Men vet inte om jag är bräcklig eller stark,
eller både och. Ögonblicket är borta,
chansen är borta … hon gick… så klart.
Hon kanske också är en idiot, som jag.
Nåja … spelar ingen roll.

Pånyttfödd… mognad ….självrespekt
i någon form…. men en idiot,
för dum för att låta sig älskas.

Att lita på kärlek

…
Jag älskar att vara ensam,
men inte att känna mig ensam.
Och aldrig känner jag mig så ensam,
som när jag bevittnar familjers vardag,
små älskliga smeknamn som ”vännen” och ”älskling”,
hur medveten än jag är om att det inte är
så hela tiden i någon familj.

Det eviga såret blöder då, de outsinliga
tårarna rinner…. och måste få rinna.
Tids nog blir det sol igen, innan nästa skur,
väter mina kinder. Så är det bara, och så måste det få vara.
Det borde vara en rättighet att få bli
älskad, när livet börjar. Men det är faktiskt
inte på det viset för alla.

Vad som var, kan inte förändras, de som har
gått bort, är borta för alltid, utom i våra minnen,
utom i mitt minne. Många känner saknad efter
en älskad familjemedlem, en del har svårt att gå vidare,
vilket kan betyda olika saker för olika människor.
Men jag känner ofta saknad efter saknad. Saknar att ha någon,
ha haft några som saknar mig tillbaka.
Hur underbart månne det inte vara,
att känna sig saknad?

Jag fick det liv jag fick, och jag är tacksam
över mitt liv och allt det goda jag sett, känt
och upplevt. Jag skulle inte heller kunna tänka mig
att inte gått igenom det hemska, det sorgliga,
för då hade jag inte varit jag. Jag är glad för varje dag,
för varje regn som ger grönska, för varje solskensdag
som värmer mitt ansikte.

Jag har svårt att lita på människors kärlek,
och välmening. Och det finns fullständigt logiska orsaker till det.
Massor av dem. Och det är inget konstigt i det.
Men jag känner mig kanske inte ens älskad
om jag skulle varit det, för jag litar inte
på någons kärlek. Och det finns fullständigt logiska orsaker till det.

Jag slås av hur många Sollefteåbor, som troligtvis
inte ser det undersköna, paradis av nipor, älven
skogen, bergen och dalarna … för att det är för nära,
för mycket vardag, och blicken är fixerad på nästa fotsteg,
på det förhatliga sk ”livspusslet”.
Och lika tänker jag, utifrån vem jag är,
vad jag fått och inte fått. att många inte heller ser
hur bra de har det materiellt, familjemässigt, beröring,
samvaro… för att det är för nära, för mycket vardag,
och blicken är fixerad på nästa fotsteg.

…. men jag ser … och gråter mina outsinliga tårar,
innan solen åter kommer och värmer min min kind,
och jag naivt drömmer igen om att få känna mig saknad.

Men vill vi verkligen fortsätta så här ?

…
Förutfattade meningar

När man skriver om manligt och kvinnligt,
speciellt under det könskriget som nu råder,
det kalla, det hänsynslösa, det hämndlystna kriget
där det bara finns offer och förlorare, den dagen freden kommit.
Bara offer på båda sidor frontlinjen. och som alltid i krig,
mest offer bland de som inte startade kriget, på BÅDA
sidor frontlinjen.
När man skriver om manligt och kvinnligt, så
blir det ofta med stora fördomar, med förutfattade
meningar, svepande, anklagande.
Precis som med alla andra förutfattade meningar,
fördomar, och hat… låt oss tänka, mot tex
människor av olika härkomst och religion.

Jo jag gillar faktiskt olika, men gör ni det ?

Och för att ens kunna beröra ämnet och de stämningar
som nu råder, de könsroller, de föreställningar om könsroller,
de föreställningar om kvinnor som råder,
och de föreställningar om män som råder,
så kommer även jag i detta inlägg tala i svepande begrepp,
fördomsfullt, fast min absoluta tro är att vi alla är individer,
och bör få förbli det. Min fasta tro att ”jag gillar olika”.
Kommer ni ihåg det slagordet ? som stolt användes för att
försvara allas lika värde…. ALLAS lika värde.
Det vore bra om ni kommer ihåg, för de ”goda” som använde det
mest, tycks ha glömt.

Lätt förvirrad Tomas

Men jag blir lätt förvirrad när de feministiska hjältarna som ska slåss
mot sexism, objektifiering och utnyttjande ser ut tex så här:

(Zara Larsson)

Det är någonting jag inte förstår i det här. Det har, om jag
förstått det rätt att göra med att hon har rätt att klä sig så
här, nånting att göra med kvinnlig sexuell frigörelse
… eller nåt. Riktigt säker är jag faktiskt inte, om jag ska
vara riktigt ärlig, så är nog inte hon det heller, eller hennes
gelikar. Själv tänker jag lite ändamålsenligt nyvaket att den klädseln
fullkomligen skriker efter manlig uppmärksamhet, och
att det sexuella uttrycket är det sätt som ska nå den uppmärksamheten.
Men jag kanske har missat nå’t ?
Klädseln i fråga här ovan och liknande måste väl ändå bli svårt
att kalla för något annat än sexuellt utmanande. Dvs för att vinna
mäns sexuella gunst, och när hon då lyckas med det blir
hon förbannad på män som blir sexuellt attraherad av henne.
Är inte det lite märkligt hörrni ?.. vad är det jag inte förstår ?
hjälp mig att förstå hur det här funkar ?

Klä dig som du vill Zara

Personligen är det mig helt likgiltigt hur människan på bilden
ovan klär sig. Jag respekterar inte längre människor som inte
respekterar mig. Och hon ”hatar, hatar, hatar killar”
om jag inte minns helt fel. Och jag blir inte attraherad av
kvinnor som jag inte respekterar.
Det är således mer kombinationen åsikter
i förhållande till beteendet jag funderar kring,
och det kontraproduktiva i det hela, utöver eventuell
dubbelmoral. För min del får hon klä sig precis hur
utmanande hon vill. Problemet är att hon inte tycks förstå
grundläggande orsaker och verkan. Hon verkar inte vilja förstå
konsekvenser av sitt agerande, eller ta ansvar för det.
Ansvaret menar jag då ligger i vilken sorts förebild hon blir för
unga tjejer…. och vilka konsekvenser det kan få för dem.

Juridiska ansvaret är tydligt…men

Jag minns den arga debatten ang att kvinnor ska få klä sig hur de vill
utan att bli våldtagna. Man menade på att rättssystemet
lade ansvaret på våldtäktsoffret. Att hävda det är som att sparka in
en öppen dörr. Det är klart ALLDELES klart att juridiskt och moraliskt
kan BARA en gärningsperson vara ansvarig för sin handling.
Det har INGENTING alls, juridiskt att göra med kvinnors eventuella
klädsel…INGENTING.

Demonstrera mot ”döden” den gillar vi inte

Men det är en sak att hävda hur det borde vara, och en annan sak
hur det ibland är. En gång i tiden då statsminister Ingvar Carlsson,
uppmanade och stöttade en gång fackets initiativ att ”demonstrera
mot arbetslösheten”. Vilket jag som genuint röd väljare finner alldeles
utomordentligt korkat. Snacka om att skjuta bredvid målet.
Det är som att demonstrera mot döden eller mot sjukdomar,
det är som att vid sjukdom attackera symptomen, istället för
det som orsakar sjukdomen, i form av leverne etc.
Om man är missnöjd med arbetslöshet, borde man inte då demonstrera mot
det som man tror orsakar arbetslöshet, eller ev de krafter politiska
inriktningar som orsakar arbetslöshet. Och därom varierar säkerligen
orsaksanalysen… men ändå.

Varför attackerar vargen min hund, när min hund jagar vargen ?

Det är som när jägarna blir förtvivlade och utnämner sig själva
och sin jakthund till offer, när en varg dödat en jakthund. Efter det
att jägaren själv släppt ut den jakthunden fritt i det vilda att söka
upp älg, men även varg och björn. Och sedan lägga upp en bild på
en söndersliten hund och låtsas vara förvånade av utgången.
Varg borde inte döda jakthundar tycker de, aningen naivt för att
uttrycka sig milt… men varg gör det om de blir trängda och jagade.
Det är inte bara deras självklara rätt att försvara sig, utan nedärvt
i deras överlevnadsgener under tusentals år av utveckling.

Det borde inte va så … men vakna !

Och det finns även liknelser att dra kring orsak och konsekvenser
kring eget beteende vad gäller sexualitet, klädsel,
utmanande. Kvinnor borde inte bli mer utsatta bara för att
de klär sig mer utmanande. Men det är ändå vad som i marginalen
kommer ske, vilka lagar du än skriver, hur många oskyldiga du
än sätter dit, hur galet ogenomförbara lagar du än skriver, som
samtyckeslagen. DET KOMMER ÄNDÅ ATT SKE, och det är galet fel
men det kommer ändå att ske, och det kommer definitivt alltid
vara så att ju mer du utmanar, desto större risk
att du blir utsatt. vare sig det är jägare, jakthund,
eller arbetslöshet, eller sexuell utmanande unga kvinnor,
och till och med tonårsflickor. Och hur man som förälder
skulle våga utsätta en ung omyndig tonårstjej för dessa
risker, är för mig helt, helt oförståeligt. Alldeles oavsett hur
det borde vara.

”Jag hade rätt”

Jag kommer även ihåg min faders kloka inlägg i trafikdebatten.
När alla i hans omgivning hävdade sina rättigheter i trafiken,
om trafikregler osv.

”Och det stod på gravstenen, JAG hade rätt”

Om jag som förälder hade hävdat min dotters rättigheter
att klä sig hur hon vill, även sexuellt utmanande.
Och sedan efter en våldtäkt möta min dotters livlösa ögon,
så vet jag inte hur jag nånsin skulle komma över det.
Jag skulle iaf INTE sagt ”JAG HADE RÄTT”

Och hur hamnade vi här ?

Så hur har vi hamnat här, utifrån den mest självklara av alla
befrielsekamper, den om att först alla män fick rösträtt,
och sedan lika självklar alla kvinnor fick rösträtt ?
Hur hamnade vi här i ett av världens tryggaste länder att bo
och leva i. hur blev det så här i det land som av vissa betraktas
som det mest jämställda i världen (Jag har invändningar)

Lögn, förbannad lögn och statistik

Anledningarna till att Sverige ligger högt i våldtäkt-statistik,
är flera, och av flera anledningar enligt mig missvisande.

”Tänk på att alla statistiska jämförelser mellan länder bör göras med
försiktighet på grund av de skillnader som finns gällande de juridiska
definitionerna av brott i olika länder, eller de olika metoder som
används för att rapportera in brott”.

Så det går alltså med fog att ifråga sätta hur utbrett det i
verkligheten är i Sverige, när man kallar det Assange blivit
anklagad för, för våldtäkt. Det skulle förmodligen inte ske
någon annanstans i världen. Ej heller det Timell blev anklagad för.
I inget av fallen är det heller bevisat att anklagelserna är sanna.

Att ställa rätt frågor

Så hur hamnade vi här ?
Det har jag faktiskt inget svar på,
inget som jag bygga upp med entydiga orsaker och
konsekvenser. Men fundera kring det går ju.
Vad skiljer Feministiska Sverige från andra delar av världen då,
historiskt, kulturellt, politiskt och i välfärd ?
Även om det är svårt att peka på en enda anledning, är det nog
i dessa frågeställningar man hittar svaret på frågan om hur vi
hamnade i ett medialt könskrig i media, med rättegångar i media,
och iofs missvisande men ändå hög våldtäktsstatistik.

Kontroversiella teser

Jag vill hävda något som i första ögonblicket kan verka ett
kontroversiellt påstående… speciellt för de som tror på att
det finns ett patriarkat som förtrycker kvinnor strukturellt,
samt att all vi män skulle bära del av det sk patriarkatet
som förtrycker kvinnor strukturellt, men att kvinnor överlag
inte alls har någon del i detta påstådda patriarkat.
Jag vill hävda att på många plan, i hemmet, kring det
sociala så har det varit och fortfarande är det kvinnor som i
större utsträckning har sista ordet… framförallt i förhållanden.
Det är… som jag varnade för i början av inlägget en generalisering
av stora mått, och stämmer givetvis inte in på allt och alla.
Men det gör ju inte heller generaliseringen om män som
potentiella våldtäktsmän så… låt mig för sakens skull hållas.

Jag köper det inte

jag köper inte heller den bilden av kvinnor som det
svagare könet, varken historiskt, under Metoo, eller efter Metoo.
Jag köper inte den bild metoo vill göra gällande av kvinnor som
omyndigförklarade individer, som inte klara av att säga ”nej”
inte klarar av att ge en spark i skrevet på en för närgången man.
Jag köper inte att vuxna myndiga, starka kvinnor skulle
vara oförmögna att göra detta. Jag köper inte Metoos verklighets-
beskrivning.

Spark i skrevet

Jag tar hellre en rejäl spark i skrevet, än en anonym våldtäkts-
anklagelse, tio år senare när någon kommit på nåt de inte kom
på med en gång. Jag tar hellre en käftsmäll om jag skulle ”misstolkat”
en sexuellt utmanande kvinnas intentioner, än en efterhandskonstruktion,
15 år senare.

Könsrollers bevarande

Sen finns det massor av beteenden. könsroller och konstigheter
både i den kvinnliga och den manliga könsrollen jag finner
förlegat, konstigt, dubbelmoraliskt och idiotiskt rent ut sagt.
MEN könsroller är ALLAS vårt ansvar, både mäns och kvinnors.
Och vi köper och accepterar i praktiken de flesta av könsroller,
men när de rollerna ger oss oönskade konsekvenser, blir det annat ljud
i skällan, då faktiskt helt fördomsfull uttryckt av mig, i synnerhet från
det täcka könet.Själv tillhör jag det uppenbar otäcka könet.
smiley

Men vill vi verkligen fortsätta så här ?

Men det finns en hel del mer att tänka kring detta med
”kvinnans frigörelse”, hur fri hon egentligen blivit sen ho lämnade
barnen på dagis och gick ut och gjorde karriär likt mannen.
Och hur fria barnen blivit sen kvinnan blev frigjord.
Det finns en hel del att funderar kring hur länge vi ska tjafsa om
snopp och snippa, och när vi ska börja leva hållbart, när vi ska
börja vara med våra barn. Det finns en del att fundera kring
i hur vi egentligen mår i Sverige, vad vi egentligen vill ?
Och hur vi uppnår det, och om Metoos giftermål med kapitalism
(liberalism) verkligen är sättet att nå detta ?

Ljusets spira – Söndagskväll i Ådalen

…
”Söndagskväll i Karibien”, låter väl alldeles
enormt drömskt och exotiskt, oemotståndligt,
romantiskt och vackert. Något Björn Afzelius kunde skalda
om under socialismens drömska täcke.

Själv längtar jag inte till Karibien, inte till ett
pensionsliv i Portugal, eller Thailand, när allt det
vackraste finns här runt omkring oss, en försommarkväll
i Sollefteå, Nipornas stad, Ådalen. När apeln står i blom,
Och björkarnas löv äntligen vågat slå ut i fullo.
Och färgar hela min värld grön… min värld.

Vi som nästan inget äger, får tänka oss att allt vi ser
omkring oss är vårt, och vi äger hela världen, men nästan
inga saker. För vem kan ta ifrån oss Bofinkens fallande drill, en
försommarkväll, när molnen skingras efter ett gudomligt
och efterlängtat regn, och solen blygt tittar fram,
bakom ett flyende moln.

Vem kan hindra mig från att andas
in den rena friska luften regnet skapat, och genom glasklara
nya glasögonglas se världen för första gången, som det vackraste jag sett.
Världen är inte där borta i horisonten, vid ekvatorn, med
dyra äventyrliga resor i fjärran. Världen är här hos mig, där
storlommen ropar i skymningen, när fiskespöt, darrar till
och en abborre nappar för första gången.
Jag känner ingen större rikedom än den.

Dropparna hänger i barr och löv efter regnet som välsignade
naturen och mig själv. Ett Storskrake-par buklandar mitt på
den spelblanka Ångermanälven, skygga för människan,
på behörigt avstånd. Björkarnas vita svartfläckiga stammar
tillsammans med de nya skirt gröna löven ser ut som
en levande pastellmålning. Jag vandrar ensam på kvällen,
men känner mig allt utom ensam. För jag har träffat 5-åriga Evelina,
ägarinnan till ljusets spira, och jag är på väg hem från en av alla mina
familjer jag lånar några timmar ibland. Och jag har ätit västerbottenpaj,
med sallad till, och rostade solroskärnor.
Jag har haft äran att 7-årige Valdemar den store kom och satte sig
bredvid mig och lade sitt lilla rufsiga huvud mot min axel.
Och jag har pratat om livet med en riktig Karl… och kramats
av Åsa, världens troligtvis innerligaste kramerska.
Evelina tog även fram en bild på ett hjärta, och ur den kom
denna musiktext fram från hennes fantasi, medan jag blev
beordrad att trumma till sången:

”Mitt Hlätta finns i mitten,
och hlältat slål o hittal hem till sitt
hus”

Hon och Valle ebjöd sig oxå att sjunga ”Bajskolvssången”
för mig, men jag kände att det skulle försöra stämningen lite.

Varje steg jag tar, tar jag leende och för tillfället lycklig
av allt det jag bär med mig från middag på Bruket,
och den overkligt vackra naturfilm jag vandrar rätt igenom,
med en symfoni av småfåglar, gömda i lövkronorna. Som de
spelade för mig.

Det bådar gott för denna sommar,
då ”ljusets spira” finns för människornas beskydd.

*”Ljusets spira”, var Evelina som hade hittat mammas mattpiska,
vilket hon förklarade för en oinsatt moder.

Tänk… att få bo mitt i paradiset… förstår vi
hur vackert vi bor ? Hur kan man resa ifrån allt detta ?