…
Min själ och mitt sinne, tycks alltigenom hela min levnad så långt, varit överbemannat av en oproportionerligt stor ansvarskänsla och dåligt samvete. Jag är förvisso inte ensam om detta i min samtid, men vi blir färre, som är utrustade med samvete ovch ansvarskänsla, det är ett som är säkert. Allt som oftast är det även på denna punkt tvärtemot-principen som gäller, när det gäller ansvar som motiv för höga löner, och verkligt taget ansvar, som är eller borde vara kopplat till ett samvete. Högavlönade politiker och VDar pratar ofta om ”ansvar”, när de i den nu för tiden korrupta pressen, alltmer sällan behöver försvara sina svindlande höga löner och ersättningar med att de har ett ansvar. När saker och ting som det alltid plägar göra med den typen av makthungriga politiker och karriärister, går åt helvete… så tar de ”sitt ansvar” och avgår från sin post, med avgångsvederlag under ett antal år som folk med samvete och moral inte ser under hela sin livstid.
Men min strängt självdestruktiva ådra av ansvar och samvete, har blivit hårt präglad i min själ och mitt sinne, långt utöver ansvar och förväntat samvete borde sträcka sig. Långt bortom mina misstag, och långt bortom min egentliga skuldbörda, eller ansvar som rimligen kan utkrävas av mig. Det har blivit bättre, något bättre senaste tiden, vilket gjort det möjligt för mig att inte evigt bada i ångest och livsleda, utan t o m kunna sträcka på mig något av ren stolthet. Jag kan till ex minnas uppbrottet med K.F, utan att krympa ihop som ett själsligt russin, inför tanken på tårarna som föll utanför min kropp, nedför K.Fs kinder. Sedan länge har K.F så klart gått vidare. Kanske t o m samma vecka som uppbrottet skedde. Förstår ni nu vad jag menar med o-proportionalitet?
Det har plågat mitt sinne och min själ, och gjort mig till en människa som varit lätt att utnyttja i arbetsliv, fritid och föreningsliv. Min frustration över att saker inte blivit gjorda utifrån medlemmars och kamraters genuina skräck för arbete som inte generar lön i form av kronor i massor, har gjort att jag helt enkelt själv tagit tag i saker som varit, åtminstone på papperet gemensamma åtaganden. Och giriga opportunister har inte alls haft några som helst problem att dra fördel av denna min frustrerade egenskap av otålighet inför ogjorda arbetsuppgifter.
Varför blir vi de personer vi blir? Hur stora är egentligen våra möjligheter att förändra beteenden och personliga egenskaper? Hur mycket skyller vi ifrån oss av rädsla för förändring, eller rädsla för det okända? Och hur mycket hindrar oss vanlig jävla bekvämlighet och egoism från att förändra oss till det bättre, för satt vi inte blivit tvingade till förändring, eftersom vi ändå fått allt vi velat och behövt? Vad formar en människa? Och hur tar man sig ur den formen?
Jag blir allt mer medveten om vad som pågår i det stora, som fjättrar oss i rädsla och vanföreställningar om den ”goda makten”, som vill oss väl, och gör allt för vår skull. Jag blir allt mer medveten om hur sammanflätat alla dessa skrämselapparater är, så för in oss som fårskockar i fållor, med blind tillit utan att ens försöka undvika, än vilket öde som väntar oss på andra sidan inhägnaden.
En av alla dessa planerade omformande av det mänskliga psyket som samarbetar med andra områden mot dekadens och förfall, är den så kallade feminismen och regnbågsrörelsen. Den har hållit på under en längre tid, men har under senare år eskalerat till ett sådant globalt vansinne utan reflektion, att den nu påverkar hela mänsklighetens mentala och kroppsliga hälsa, samt dess framtid som art här på jorden. För egen del, var jag tidigt utsatt, vilket förklarar varför jag både upptäcker alla dess äckliga baksidor i större utsträckning än andra män, samt förklarar min starka avog inför rörelsen. Den korta berättelsen är att jag var av nöd och tvungen bo i samma lägenhet, och uppfostras av en mor som hatade män… och inte skrädde orden kring detta, inte ens inför mig, eller ska jag säga i synnerhet inte inför mig. Det är allt jag säger om orsakerna till min lyhördhet inför dessa frågor.
Samtidigt som jag är bra på att upptäcka den här typen av galenskaper som tappat helt förankringen med den mänskliga naturen, och lever på hat och egoism, så är det ändå svårt för min lätt stressade, otåliga hjärna att sammanfatta saker som jag betraktat, och upptäckt under lång tid. Jag är ännu ingen bra roman-författare som samlar på sig fakta, bearbetar, lägger upp resultaten i ordning, jobbar på ett slutresultat. Kanske blir jag bättre även på det.
Allt det jag velat säga kring det, har jag säkert skrivit minst en roman om, fast utspritt i massor av blogginlägg, genom åren. t ex nu senast om galenskapen kring att riksdagen ska rösta igenom forskningsanslag för att forska kring artificiella livmödrar, med feministiska och HBTQ+fylyr6rojj upphöjt6 till 7 .. agendor, så som att alla människor på jorden ska ha rätt att ”bli gravida, utan att bära på fostret själva, samt att ”frigöra kvinnan från obehaget att bära barnet nära hos sig i magen eller riskerna med födseln av barnet, och inte minst viktigt, så att kvinnorna kan vidhålla och utveckla sina karriärer. Fattar man inte det sjuka i detta, är man nog totalt förlorad som människa betraktat.
Men allt detta galna i den feministiska uppgörelsen med sin egen biologiska natur, sker på så bred front, och har blivit så djupt ingrott i folks hjärnor, att de inte ens längre förstår i ett bredare och mer långsiktigt kan överblicka de eventuella följderna av sitt framskridande, som alldeles uppenbart, inte alls handlar om jämställdhet som mål, utan maktövertagande och avskaffande av manlighet. Både den manliga könsrollen som beskrivs som toxid nu för tiden utan att knappt någon vågar eller ens vill opponera sig… men även en påbörjad avveckling av den manliga kroppen, fysiken och biologiska identiteten. Den snällaste tolkning jag i dags dato förmår att göra, är att de blivit fartblinda och sitter fast i mentala bubblor, och informationsbubblor, utan att ha förmågan att se helheten, eller viljan att sde helheten av sina ageranden. Det märks i stort och i smått över hela samhället och globalt. I folks beteenden reaktion, medvetna utelämnande av information, genus-skudbeläggningskampanjer som aldrig tar slut. I politiken, i sporten, i nyheterna i filmer, i reklam…
Som reklamen där en man i arbetskläder , står och ska borra i en vägg, och det blir kortslutning i huset. Vid diskbänken står frun och diskar med förkläde… eller gör hon det… eller gör han det? … det är så klart (nu för tiden en man med örhänge och kvinnligt stuk på frisyren, troligtvis av-toxidiserad då, med nya tidens normer… där står, vågar man säga HEN utan att man anklagas för att ha kränkt HEN ? … där står henom, och ruskar föraktfullt på huvudet över den manliga mannens tilltag att fixa själv. Budskapet är att han är misslyckad. Budskapet är att manlighet är misslyckat och föråldrat. Det finns hur mycket som helst av den här typen av budskap, och jag BORDE samla ihop den någon dag, och göra bok av det. En reklam för några år sedan förbjöds efter mycket om och men, efter det att kvinnan i reklamen skadat mannen. Nånstans i mina arkiv har jag sparat den.
Filmvärlden är nästan helt förstörd av samma propaganda och snedvridna könsrollsförbittring. Och det avspeglar sig dessvärre på väldigt många kvinnors syn på både män, förhållanden, och offer-rätten. Det har blivit en vedertagen hållning som nästan inte kan ifrågasättas, att trots att det i många undersökningar är mer vanligt (marginellt) att kvinnor är otrogna mot männen, än tvärtom, så är den allmänna bilden hos framförallt feminister, att män är otrogna svekfulla och toxida som sviker sina kvinnor, medan när kvinnor är otrogna så beror det så klart inte på att kvinnan är egoistisk och svekfull, utan på att mannen i förhållandet inte vill prata. För män är det en lose – lose sutuation. You simple can not win an argument because the game is rigged.
”I sömnlös i Seattle, är Annie förlovad med Walter, men Annies känslor har företräde i filmen, och du leds inte att känna med Walter, som faktiskt blir bedragen, utan snarare att känna för den som bedrar, eftersom hon är en kvinna. ”The intern” med Robert De Niro, är en uppvisning i könspropaganda där kvinnor äger patent på känsloliv, och mannen endast existerar för att hon ska få brodera ut dessa känslor, från sorg till panik och allt möjligt. Budskapet är att det är kvinnans rätt, inte mannens. Hela musikalfilmserien Mamma Mia är ren feministisk propaganda med liknande tydliga pekfingrar. Donna, Har varit med tre olika män Harry, Sam och Bill, är offret för manlig känslokyla, när hon inte vet vem som är fadern. Det vet inte männen heller. Men de två väninnorna till Donna tillåts så klart frottera över hur vidriga män är.
Det märks så väl på både feminister i vardagen omkring oss, och de som inte identifierar sig som feminister, men ändå håller me dem, att decennier av feministisk propaganda på alla plan, har förändrat deras hjärnor… och dessvärre deras hjärtan… När det gäller t ex känsla av otillräcklighet, och att undervärdera sig själva, har feminismen, och några av dess ovetande följare, tagit ensamrätt även på detta. Som att det vore enbart kvinnor som nedvärderar sig själva`?
nä … jag får nog ta me fan … samla ihop mig och skriva bok om galenskaperna – Och ta på er handskarna, för den kommer bli jävligt toxid !!!!
P.S på ett personligt plan vad gäller kärleken, den heterosexuella som jag mot alla odds sällar mig till, så kan jag yppa mig helt ocensurerat i ämnet, eftersom de flesta kvinnor inte ens tänker tanken på mig som möjlig partner, utifrån ekonomisk och social status samt nybliven högerextremist och INTE toxid ovaccinerad kropp. SAMT, att jag mer eller mindre, trots hungrande heterosexuellt hjärta och snopp, gett upp allt vad kärlek och passion innebär.
