…
Inga ambulanser brinner
Det är en märklig stämning hos
oss, de rika privilegierade människorna
uppe i paradiset i norra Europa. Vi som lever våra liv
genom våra mobiltelefoner och ”paddor”.
Och på våra paddor läser vi om ’verkligheten’,
där ute i den skrämmande världen.
Jag tittar ut genom mitt fönster och ser faktiskt
att jag bor i paradiset, med en porlande älv,
vacker skog på omhuldande berg, och karaktäristiska
nipor.
När jag går till tvättstugan träffar jag vår
städerska, och har en liten alldaglig, trevlig
konversation. Går vidare och får ett glatt leende
av en man av afrikanskt ursprung. Inga ambulanser
brinner på gården, och ingen kvinna ligger våldtagen
i diket. Barnen skrattar och spelar fotboll på gården.
Men det är någonting i luften, något illavarslande som
inte går att ta på. Blicken stirrar stint ner i backen
på en kvinna jag möter. Och en man som har en kvinna
gående framför sig, väljer en annan väg, när hon tittar
oroligt bakom sig, för mannen känner samma obehag
inför situationen som kvinnan. Det råder en märklig
stämning, hos människorna som är på topp-tiolistan
över lyckligast i världen, och tio-topplistan välfärd.
En western-metafor
Har ni sett nå’n gammal Westernfilm, där byborna
i vrede tar lagen i egna händer, och hänger
någon person utan rättegång. Nu vet vi ju att det är film,
och inte verklighet, när vi ser en western. Men hur
känner vi när vi ser en person hängas utan rättegång ?
Jag kan tillstå att jag blir illa till mods, även i en
vanlig Hollywoodfilm. Då sitter vi väl
alla och ”hejar på”, och hoppas att ”den goda” sheriffen
ska stoppa vansinnet… eller, gör inte ni också det ?
jag gör det iaf … trots att det bara är en film.
Det är någonting i luften, något illavarslande,
något som historien försöker varna oss för,
men vi slår dövörat till, och blundar så hårt vi kan,
när alla barnfamiljer utom flyktingarnas, valt att lämna
området. För några år sedan, lekte tre små flickor i galonbyxor
i en vattenpöl efter ett sommarregn, den ena mörk med
afrikanska flätor, den andra med blont tunt hår i pippilotter,
och den tredje, en vars föräldrar flytt kriget i Syrien.
Helt ovetande om varandras ursprung lekte de,
och såg bara att det var andra barn. Nu är det inte längre
så i paradiset Djupövägen… Nu bor de var för sig,
i var sina områden.
Alla vi män inför rätta
Det viskas oroväckande hot i luften.
Bakom varje buske finns det ett hot,
och hotet enligt viskningarna är alltid emot kvinnor
och tjejer, och hotet består alltid, enligt den hesa rösten
av män…. alla män. Det är en märklig stämning hos
oss, de rika privilegierade människorna
uppe i paradiset i norra Europa.
Isolerade, rädda, hatiska,
lever vi vidare, dag för dag, i ett av världens bästa
länder att bo i. Längre och längre ifrån livet
respekten, och gemenskap i samhället.
De har fått som de vill folket med monokel,
”folkdräkt” och de arga privilegierade kvinnorna
som över allt annat söker makt. De börjar få makt.
De våldtagna kvinnorna har däremot ingen makt,
och kommer heller inte få någon makt över sitt liv
ingen upprättelse efter ”revolutionen’. Men det var heller
aldrig revolutionärernas mål. Målet var en medial rättegång.
Och den åtalade är den svenske mannen.
Och målet är i vanlig ordning för alla revolutionärer genom
historien, pengar och makt, i egen ficka.
Den svenske mannen har ingen försvarare i rättegången
som sker utanför rättsväsendet, men hundratusentals åklagare,
och verklighetens målsägande, har helt andra förövare,
och ingen rättvisa .. ingen rättvisa har skipats för Josefin
eller de andra offren.
Det är en märklig stämning hos
oss, de rika privilegierade människorna
uppe i paradiset i norra Europa. Vi som lever våra liv
genom våra mobiltelefoner och ”paddor”.
Och på våra paddor läser vi om ’verkligheten’,
där ute i den skrämmande världen.
Jag tittar ut genom mitt fönster och ser faktiskt
att jag bor i paradiset, med en porlande älv,
vacker skog på omhuldande berg, och karaktäristiska
nipor.