Midsommarafton 2025 klockan 11:59
Provade sitta ute på café smak, småkallt, blåsigt, gick in när en skyhög afrikansk man satte sig bredvid och spelade skyhög, afrikansk musik utan att beställa något
Jag vet inte om det är en urspårade, ökande trend, eller om det varit så länge utan att jag märkt det, men jag tycker, upplever, känner att den genomgående trend är att det finns ingen respekt för medmänniskor. Ingen tanke på hur man beter sig mot, eller omkring andra. Att folks tankar sällan sträcker sig längre än till sina egna behov, här och nu. Oavsett konsekvenser för framtiden och omgivningen. Inte ens konsekvenserna för dem själva för framtiden bryr man sig om. Om de nu ens kan förstå konsekvenstänk
Daniel och Daniels paranta mor Monica, cyklar förbi, utanför på gågatan. Daniel, som har Downs syndrom, är en av dem. Jag gillar bäst här i stan.
Sedan kommer den mystiskt, undersköna och underliga N in på caféet, med hatt och handväska. Och som ofta sitter tyst för sig själv med stolt rak rygg. Hon som en gång sade till mig att stänga dörren efter mig till wc, på kaffe Petter. Varpå jag fann det rimligt att bli tillsagd och gjorde som jag blev tillsagd. Intalade mig själv att jag är värd en 70 kronors två kulig glass i våffla. Det är ju ändå midsommar, tänker jag och njuter av livet en stund. Jag blev rörd när jag hörde en historia om en företagare som berättade att hans anställda, en afrikansk kvinna kom på jobbet efter arbetstid. Och arbetsgivaren ville bjuda den anställdes dotter och glass,. Men den anställde insisterade på att få betala för glassen, eftersom hon visste hur mycket företagaren jobbar och att han dessutom betalar hennes lön.
Jag tar upp en bok och läser en stund. Det brukar vara ett säkert sätt för att få sällskap. Och bara efter några minuter kommer caféägaren och sätter sig med mig och vill prata. Han är engagerad, framför allt i sitt jobb. Något av en envägskonversation. I synnerhet när jag pratar om vad som sker i världen. Då får man en av de två vanliga reaktionerna, eller rättare sagt brist på reaktion. Inte engagerad i samtalet längre. Så är det att leva idag för en som tänker egna tankar. Jag tänkte naivt att om jag påtalar att globalister får som de vill, kommer han inte att kunna ha café i framtiden. Han nickar frånvarande, och tittar i tomma intet. Den informationen gick inte in.
Om det beror på att han tror att jag är en tokig högerextremist och konspirationsteoretiker, eller att han inte kan få sin hjärna att förstå omfattningen om vad som sker, eller om det är för att han inte tror att sådan ondska som förekommer, kan förekomma, det får jag aldrig veta. Hans blick försvann någon annanstans , inte en motfråga, inte en reaktion. Så är det hela tiden varje dag för en som kämpar för allas frihet. Jag har länge frågat mig vad som krävs för att få folk att reagera och agera? Jag har inget svar på den frågan. Jag vet inte, och jag förstår inte fullt ut vad som händer med världens alla människor, annat än att upplevelsen är att de flesta förpassas djupare och djupare in i en dvala , en Törnrosa sömn. En evig Törnrosas sömn.
Man vill inget veta, man vill inget förstå, eller så klarar man inte av det. Människors själva identitet håller på att suddas ut. Och man välkomnar tydligen detta, för att det är bekvämt. Det är konfliktfritt, det är lättast så Vilka är då vi som opponerar oss mot en evigt törnrosasömn, mot den globala icke demokratiskt valda regeringen som bildas utan våran tillåtelse? Vilka är vi som har fräckheten att tänka själv, och läsa, och kommer fram till egna slutsatser som ”oberoende faktagranskare” inte godkänt som ”fakta, eller vetenskap”? Vilka är vi? Och varför följer vi inte med strömmen ? Vad får oss att reagera på det de flesta inte reagerar över? Har vi fritänkare något gemensamt? Nästan inga jag känner är fria i sina tankar och frågeställningar, nästan inga av dem ifrågasätter några direktiv från globalister, och väljer att ifrågasätta oss före de som har 1000 miljarder, och som vill äga allt, styra vårt beteende, styra våra tankar, vårt rörelsemönster, vår liv, vår identitet
Rädsla är en av de starkaste påverkans-känslorna som finns. Och den styr vårt beteende, både oss som opponerar oss mot global tyranni och de som är redo att dö, känslomässigt och kroppsligen i lydnad till den globala staten. Men vi är rädda för olika saker. Är det möjligtvis det som skiljer oss från den stora accepterande lydiga massan? För mig är den stora rädslan att bli levande död, en zombie att vandra omkring, stjäla-lös, utan att kunna välja bana för mitt liv Medan massor blir rädda för det de blir tillsagda att bli rädda för genom media. Och det är diffust. Men mynnar nästan alltid ut i rädsla för döden. Döden som ändå ingen undkommer. Vad är det att tänka själv? Vad innebär det? Vad innefattar det? Människor som jag ser blir styrda av propaganda, media uttrycker ofta orden att de faktiskt kan tänka själva, fast de i själva verket nästan alltid upprepar det narrativ, den berättelse om ”verkligheten” som Unisont basuneras ut över hela världen och inte får ifrågasättas
Ändå tror jag att en grundförutsättning är att kasta ut tv:n, vara selektiv i användning av dator och mobil, och ständigt ifrågasätta allt och alla.
Midsommarafton kväll
Förfaller då och då i beroendebeteende. Mänskligt men torftigt fattigt och bedövande. L står dubbelvikt i sin kolonilott med raka ben på ett sätt som jag inte kan och aldrig kunnat. Jag sitter nu i hängstolen och tittar ut över Ångermanälven och campingen på midsommaraftons kväll. När jag tillåts vara för mig själv och ignorera firande och storhelger, går det alltid 100 % bra. Men när som idag, firandet söker upp mig, och det dukar upp bord bredvid mina kolonilotter och man hör skratt och prat, så kan jag känna mig utanför och ensam. Men det gick över fort och lite beroende beteende hjälpte till att glömma allt jag inte har någon familj, någon anhörig. Nu är ju inte familjelivet så fantastiskt som det. Jag försöker föreställa mig i sådana ensamma stunder, inte för någon. Om ett par timmar vänder det. 04:42. Vänder det imorgon bitti. Och imorgon är årets längsta dag. En långfredag får ursäkta.
Nu ser jag fram emot att kvällarna blir mörka igen, på samma sätt som jag ser fram emot att de blir ljusa efter vintersolståndet. Jag har rensat bort högt gräs inne, bland svart vinbärsbuskarna, och kastat höet i älven. Mördar-snigel-jakt, har jag antagit mig, och anlitat några kolonilott-ägare till. Häromdagen mördade jag 50 stycken. Det borde göra mig till massmördare. Jag är stolt
”Who am I Gamling?”
…från sagan om de två tonen
Och vem är jag, Tomas? Vad gör jag är på jorden, i livet? Eller som i filmen kameleonten tv-serien när huvudpersonen undrar vem han är, och kvinnan som sitter mittemot honom över en läger eld svarar:
– ”Du är Jarod, och jag är här med dig ikväll.”
På något vis är det så enkelt. Jag är Tomas på ett vis är det inte svårare än så? Ändå då och då förlorar man sig själv i detta despotiska tidevarv, med global mass-desinformationen från de som vill minska jordens befolkning med 90 %. Ibland söker man efter vem man är, när lögner och trivialiteter, cirkus åt folket, är allt man matas med dagligen. Man söker efter sitt syfte, när ingen tycks bry sig om mänsklighetens, framtid, eller frihet. Vad är mitt syfte här i livet om folket vill bli mentala slavar?
Det är midsommar och jag sitter och hänger i min hängstol, och funderar mer över livet som är kvar, än jag funderar och över döden som jag vet kommer ta även mig. Allt jag vill är att leva mitt liv ifred, efter min fria vilja utan att bli förgiftad av deras giftiga mat och deras giftiga beroendeframkallande dödliga mediciner. Jag vill arbeta för min giftfria mat, jag vill att de ger fan i att förstöra moder jord Jag vill slippa matas med ämnen 24/7. Lögner om klimatet, lögner om covid, lögner om könstillhörighet, lögner om orsak till krig,. Egentligen skulle jag vilja vara självförsörjande på mat, och ha min egen bostad, äga en bit mark. Men det är det som de försöker ta ifrån alla nu.
Vem är jag?- Jag är Tomas, det är inte svårare än så. Jag är vad jag känner, vad jag tänker, vad jag gör, vad jag står för. Jag är mina handlingar. Jag är mina drömmar, jag är min viljestyrka, jag är den medmänniska jag är. Och jag är motståndsrörelse. Jag är Tomas och jag tvivlar, för att jag är sund
Tycker jag om mig själv? – Ja, nu gör jag faktiskt det. Finns det förbättringspotential? Alltid, men samtidigt är perfektion inte eftersträvansvärt. Vem är jag? Jag är Tomas, och jag saknar jag saknar vissa som har dött ifrån. Jag saknar kärleken. Jag tror inte den fungerar för mig, på grund av något trasigt i mig. Och det är det trasiga i mig som längtar paradoxalt nog. Jag är Tomas, på gott och ont och jag skulle säga allra mest på gott
Midsommardagen
Träffade en trevlig äldre man och kaffesmak. En tysk herre som cyklat från Hannover i Tyskland var nu i Sollefteå och var på väg mot Nordkap. Till en början såg han nästan luffar-aktig ut. Inte så konstigt om man cyklar så långt och sover i tält. Men jag ber honom att sitta vid mitt bord och det gjorde jag rätt i. Det blev ett intressant samtal. Jag blir fascinerad av dessa långfärds cyklister. Av två anledningar. Dels att de njuter av ensamheten. Dels av den fysiska prestationen. Han cyklar åtta till tio mil om dagen. Det är enormt i mina ögon 67 år gammal. Han har skippat sociala medier, jag är utan tv. Han undrar hur jag får information om omvärlden. Jag berättar om mitt aktiva ifrågasättande och sökande av information. Och jag visade honom min bok ”Den indoktrinerade hjärnan. Jag frågade honom om finansiering av cykelturen. Han svarade ärligt att han var ekonomiskt oberoende och därför inte räknat på det. Hade jobbat för Volkswagen.
12 °C, har regnat på kvällen. Snigel Väder. Agneta, grannen var ute och klippte sju sniglar sa hon just nu. Ingen blåst. Solen har gömt sig någonstans bakom T3 området. Det ska vara 3 timmar och 36 minuter natt tydligen. Men det blir aldrig mörkt. Skönt att veta ändå att det blir mörkare på kvällar och nätter nu. Det är skönt ända till oktober. Då blir det oskönt. Måsar svävar över Ångermanälvens yta i skymningen. Mördarsniglarna och andra nattaktiva kryp, gör sig redo för att jävlas med mig och min odling. Jag går ut och snigelnjakt. 50 offer. Sammanlagt 173 på fyra dagar.
Jag börjar se ett slut på odlingen, för min del åtminstone här på Djupövägen. Jag bestämmer inget än. Snart lämnar jag nog in. Lämnar över stafettpinnen. Är tveksam till att det finns någon som är villig att lägga ner den tid och energi jag lagt ner. Och tar sniglarna över , så är det nog slut på odling för alla. jag undrar om de inte kommer vinna till slut. Men inte riktigt än hoppas jag. Klockan är nu 00: 04, och det är officiellt söndag, och midsommar är slut, sniglarna, och 2a-maj-odlarna. Jag vet att det har varit dans på Aspåsnäset ikväll, i Jämtland, men jag känner inte att jag kan lämna Sollefteå nu för odlingen, och för sniglarna. Kanske i augusti. Jag hoppas att det har gått bra för lejonet, att tillräckligt många har betalat inträde och haft roligt. Absolut viktigt. Att ha roligt
Imorgon blir det väl att trimma gräs, klippa gräs, mörda sniglar, fika på stan, luckra upp mellan morötter och rödbetor. Nu blir det mörkare igen, äntligen!