söndag i livet!
Juli, varmt, på väg mot 30° igen. Gick till Kvantum och Lidl på morgonen. Nu kaffe smak och en espresso Macchiato. Because I’m worth it!
” det händer ju ingenting i den här jävla hålan”
…. Jag har tänkt på den stående kommentaren från mången bybo, småstadsbo. Och jag kommer att tänka på en stockholmare som inte tyckte att kritiken mot deras glassiga livsstil på bekostnad av lantbors slit var rättvis. Motivet han gav var att de gillade sin livsstil, oavsett hur den livsstilen är självförsörjande eller en följd av andras uppoffringar. Och alla som vill få all serverat utan egen prestation får mig att tänka på ”Panem et circenses” – ge folket bröd och skådespel så kommer de aldrig revoltera
”Det händer ju aldrig nåt i den här staden”. Någon annan, kommunen eller något okänt väsen, ska underhålla, föda, och göra allt åt dom. Lite som på kolonilotterna, lite som på minigolfen, lite som föreningsliv.
Det jag blev matad med, medan jag var ”döds-mördar-kommunist”, (Innan jag blev granny-killer och högerextremist)…var att det var jag, och andra sjuka, arbetslösa och gamla som var lata och de som ville att andra skulle göra allt åt oss, andra skulle betala vår mat och vår bostad. Det kallades för bidrag, och var inte lika okej som avdrag. Och det underförstådda var att om man hade hög lön eller för den delen, bara en lön, en anställning så bidrog du. NU vet jag ju att det också är en del av illusionen, livslögnen för att hålla folk på plats. Hålla folk under sig själva, hålla folk osams via klassindelning. Vilket avslöjas när man syner vad de ”duktiga” egentligen gör och producerar, vilken nytta de gör och för vem? Om inte annat avslöjas det i boken bullshit Jobs av David Graeber. Där han gav exempel på hur 30 % av alla anställda tillfrågade själva anser att deras jobb inte har någon funktion eller nytta. Och det är inte lågavlönade jobb i första hand.
Själv sitter jag nu i den här jävla hålan, och tar en espresso Macchiato, efter att ha varit på kolonilotterna, en stund, läst och förkovrat mig, rört på mig, motstånd, motståndsrörelsen! Och nu hör jag ljud runtomkring mig då nipyran gud bevars, närmar sig med aktiviteter, uppträdanden, etc. Saker ”händer”. Serverat att konsumera, händelser. Det hittas på event som inte får kosta något, för att fylla ett schema med händelser. Medan allt det är som egentligen inte är händelser, utan utfyllnad sker här i Sollefteå, jag menar ”den här jävla hålan” så ordnar jag och fixar i trädgården. Jag träffar folk på café, jag läser böcker, jag cyklar, jag lagar mat, jag promenerar, och medan jag är upptagen med allt detta händer inget i mitt liv?
Livet är motstånd. Utan motstånd, inget liv. När man till slut sätter sig och förblir sittande då förblir man sittande! Att motionera är motstånd! Att stöta på hinder i det man gör, är motstånd! Att bli oense eller vara oense motstånd! Gå med i motståndsrörelsen för helvete i den här jävla hålan! Egentligen skulle jag ta del av något program från nipyran, och håna! Det borde ge mig fler jag-håller-om-allt-vänner.
När de äntligen kommer ifrån den här jävla hålan till storstaden Stockholm kommer de förmodligen att trivas med sina glassiga liv och få allt serverat? Eller? Och ha glömt sin ursprungliga dialekt på 2 veckor?
Apropå Fjollträsk:
Hunden Lajka lärde sig:
Vad gör tjejerna i Stockholm?
Hunden skällde och la sig på rygg
Min före detta bästa vän, gick förbi med sin tant, som inte gillar att bli kallad för tant. Kanske för att hon inte identifierar sig som tant? Oklart vad hon identifierar sig om? Men bästa vännen hinner inte, orkar inte, kan inte, vill inte umgås, svara i mobil, meddela sig, eller något. And that is really fine with me! Men jag funderar ändå hur sånt här fungerar? Om tant gör slut till exempel, vem hör han av sig till då? Finns de kvar för honom då de som han inte har tid med mig nu? Nej men jag bara undrar? Vad han då ska göra i den här jävla hålan?
Sätta sig och fika med nån? – Vem ?
Varför sätter sig inte tant och före detta vän och fikar någon gång undrar man? Om inte med mig så, med någon annan före detta vem som kanske är en bättre vän? En som inte ifrågasätter myndigheter och direktiv. Och ändå är jag oftast nyduschad och luktar gott. Åtminstone när jag går till café i den här jävla hålan. Jag menar, vad ska man annars göra i den här jävla hålan, än att fika? Titta på ank-race i parken? Titta på folk som tittar på ank-race i parken? Jag kanske måste kolla och lukta under armarna på mig själv? Hej det luktar okej faktiskt.
Vad fan ska man göra nu sen då? I den här jävla hålan? Varför kommer ingen och underhåller mig? Och gör allt åt mig? Utan ersättning? Det händer ju ingenting i den här jävla hålan.
Nej, jag vet inte – man vill ju kunna lita på någon? Man vill ju kunna känna sig trygg i något. Men fan vet hörni?! Man blir lurad och utnyttjad överallt. Vare sig man lurar och utnyttjar själv, eller inte. Nästan alla branscher, alla myndigheter, alla politiker, alla journalister, alla religiösa, alla bekanta, alla vänner har på något vis, väldigt lite intresse i att vara uppriktiga och ärliga eller vänliga? Och ändå, är det inget annat vis jag kan vara på. Jag vill vara, måste vara rak och ärlig. Jag klarar inte av något annat. Jag kan inte leva med mig själv på något annat vis. Vänlig däremot, det beror på!
Men vad ska man göra hör ni? – Äsch, varför skriver jag ”hörni” som om nån skulle läsa, som om nån skulle lyssna, som om nån skulle tänka, som om nån skulle bry sig,? – skit på er, kära medborgare! Högaktningsfullt!Ni bryr er inte om mig, ni bryr er inte om era föräldrar, ni bryr er inte om era barns framtid, inte era makar inte er egen framtid! Vad fan ska jag med er till kära medborgare? Ni kan dra åt helvete, högaktningsfullt!
Ja det vill säga tills jag behöver er av egoistiska skäl! Känns det scenariot igen kära medborgare?
Nej om man skulle ta och dra ifrån den här jävla hålen till någon annan jävla håla? För det händer ju ingenting i den här jävla hålan!