Morgon funderingar från ett ny vaket huvud
Tankarna går kring pengar och det jag haft så svårt att förstå kring begreppet. Och det nya i mitt tänkande är att det är inte en slump att jag inte förstår vad pengar innebär. Nya faktorer i min kunskap, så om banker som lurendrejare och inte trygga institutioner. Så som inflation som en medveten strategi för stater och banker att stjäla våra pengar. Så som skatter som är medveten strategi att stjäla pengar, vilket går emot mina forna värderingar och tankar kring politik och skatter.
Jag har fått förklarat för mig hur man i Romarriket blandade ut mynten så att de inte innehöll lika mycket ädla metaller (värde) , att det är en form av inflation. Jag har fått förklarat för mig hur skuld fungerar som en drivmotorn i hela det nuvarande systemet. Inte bara det ekonomiska systemet utan det politiska systemet. Och att banker började trycka upp sedlar som inte motsvarade det värde som fanns uppbackat i form av guld till exempel. Sedlar var egentligen formad skuldsedel? Eller en försäkran om att värde fanns, kunskapen och vetskapen nu om att det finns ingen bank i världen som kan betala ut i kontanter det som spararna placerat där det är alltså ett lurendrejeri, medvetet. på så sätt blev banksystemet och den vara som skulle garantera värde, mynt och sedlar, en lögn, tjuvar och bedragare.
Ytterligare en ny insikt i det hela är ju det man kallar för krympflation när det kommer till att förpacka varor, mat med mera. En form av inflation fast i själva varan, ett sätt att lura kunden att för samma pris köpa mindre mängd. Samma gäller kvaliteten på varor, som enligt mig medvetet går ner av samma anledning. Kvaliteten på varor som blir sämre är helt enkelt en form av krympflation fast i livslängd. Glasögonbågar som höll hela glasets livslängd när man var liten, trots att man utsätter dem för princip allt som de kunde utsättas för. Nu klickar det till en fjäder utan att glasögonen på något sätt utsatts för något våld eller missöde, och det klickar betyder 500 kr i utgifter. Och detta kan ske ett par gånger efter ny inköp. Och förresten så har man samma bedrägeri vad gäller själva ”glasen” som inte är glas, utan plast. Och dessa sätter man en skyddshinna som ska skydda plasten, så då repas skyddshinnan, och krackelerar, vilket får konsekvensen att du måste köpa nya glasögon,.,, MED bågar. Men huvudsaken var ju att själva plasten inte skadades så att du inte skulle kunna se genom den. Mycket bättre var ju att hinnan skadades, så att du inte kan se igenom den. En dammsugare som jag köpte när jag var ung håller ännu, jag har vänner som vittnar om att de får byta efter ett eller två år för att de inte håller. Detta är medvetet, det är stöld, det är lurendrejeri och det borde vara olagligt.
Varför är det inte olagligt? Ställ den frågan?
Varför går lag stadgarna med på detta? Varför går polismakten med på detta? Hör ihop med frågeställningen om varför lagstadgarna, de påstått demokratiskt valda ledarna (vilket de inte i praktiken är), vilket också är en sorts inflation, i våran makt över dem som ska enligt definition vara våra arbetstagare, och vi ska vara deras arbetsgivare) varför dessa ledare ger stora läkemedelsbolag och vaccinbolag walk over när det gäller ansvar för sina produkter, och ohälsan som uppstår vid användande av dem, samt leder till död i många fall. Och varför tillåts tror ni med det att inte skriva någonting om detta så att ni inte får reda på detta? Också en slags inflation i ord och uttryck som fri media, som skall granska makten på våra vägnar. Priset du betalar för denna media, som undviker den mest fundamentala informationen medvetet, är demokratisk, inflation, medveten sådan. I princip, kan man jämföra det med att både polis, politiker, media, och större delen av befolkningen medvetet och passivt står och tittar på när brott begås, när människor blir sjuka och dör, och tystar kritiker genom censur och deplattformering, shadowbanning, , sparkar dem från deras jobb , fängslar, eller dödar varje medborgare som påpekar detta.
Min vän som är en katt, en stor katt, ett Lejon…. ett danslejon, påpekar vaket:
”Du har lärt och observerat mycket. På slutet vill jag dock reflektera att ”olaglighet” är att efterfråga något som alla istället borde ta ansvar för, att göra rätt val i dialog med leverantör. Vårt samhälles lagar har fört oss bort från att handla av våra grannar och lokala leverantörer, där kvalitet kan utvärderas. Det är en följd av statens lagar och tilliten till desamma, inte en följd av avsaknad av statlig inblandning och lagar. Att intuitivt vädja till förövaren om hjälp, det är vårt största problem.”
Sagan om ringen har så många metaforer för verkligheten, om man förmår att se liknelsen. Den ovan, ”, utan att ställa frågor!, Vilket är det de allra flesta har accepterat att undvika göra, både inför sig själva och inför världen. Och var det leder till att acceptera girighet och makt utan att ifrågasätta? Slavar för maktens vilja, den kommer aldrig sluta jaga er.
Citat från LOTR av Aragorn:
”They were once men; great kings of men. Then Sauron the Deceiver gave to them nine Rings of Power. Blinded by their greed, they took them without question, one by one falling into darkness. Now they are slaves to his will. They are the Nazgûl: Ringwraiths, neither living nor dead. At all times they feel the presence of the Ring, drawn to the power of the One. They will never stop hunting you.”
Anledningen, tänker jag till att de absolut allra flesta inte värderar yttrandefrihet, högt, skulle kunna bero på att de upplever att de får yttra sig fritt, med tanke på att de bara yttrar sig på sätt som är godkänt, som de blivit programmerade att tycka. .
Lyssnar på Song from the Secret garden , och påminns om livet, kärleken, smärtan, längtan, påminns om mänsklighet, om saker som inte går att mäta. Jag påminns om spruckna drömmar, bottenlös förtvivlan samt mänsklig värme. Jag påminns om livet. Jag påminns om en värld som var perfekt för att den inte var behövde vara perfekt, istället för en som nu; är allt utom perfekt för att man eftersträvar perfektion.
Att känna
Att vara
Att leva
Att hoppas
Jag vill inte dö, men är inte rädd för döden. Jag har alltid tidigare varit rädd för övergivenhet, varit rädd för att bli ensam, vara ensam. Inte lika mycket nu. Att vara ensam är en del av livet som är nödvändig, precis som att vara flera och att utbyta känslor och tankar, att finnas för varandra. Ensamheten och gemenskapen är beroende av varandra. Natten och dagen är beroende av varandra, ljuset och mörkret är beroende av varandra. Men hur är det med godhet och ondska? En gång i tiden ville jag naivt tänka att ondska bara var frånvaro av godhet, precis mörker är frånvaro av ljus, såsom natten frånvaro av dag. Men om natten sover vi ju och vilar upp oss? Utan natten, ingen dag.
Men hur är det med ondska? Är det en del av livets yin och yang, en ständig motsats-vals om balans mellan de bägge? Är ondskan en del av livet? En del av oss? Finns ondskan inom oss för att ständigt pröva oss för att välja, alltid ständigt välja väg? Eller är det en egen kraft, som erövrar människorna och världen och ska bekämpas till varje pris? Och utplånas om möjligt? Som det ser ut, som jag tänker, kan den inte utplånas. Men med dessa resonemang skulle det också innebära att godhet, mänsklighet, hopp, heller aldrig kan utplånas?
Min livscykel kommer så klart att ta slut, det är inget konstigt, det är naturen. Men människan är inte skapt att tänka på döden på det viset, vi skapat att undvika den till varje pris. Det är så vi har överlevt, när vi var en del av naturen , när vi levde våra liv, för att vi överlevde. Nu istället undviker vi bara döden så gott vi kan, och glömmer att leva, glömmer att älska, glömmer att visa hänsyn, glömmer att ta ansvar, glömmer att tänka själva, glömmer livet. Så när vi dör, har vi inte levt. Det är vad vi egentligen borde vara rädda för?
Och för att fortsätta på sagan om ringen och ondska. Där framställs ju kampen mellan gott och ont och för att göra en film av det så har man personifierat ondskan genom Sauron, och alla andra ondskefulla är hans tjänare. Och när han försvinner försvinner ondskan? Då är egentligen mycket mer intressant med Gollum, och hans alterego: Smeagol eller egentligen tvärtom. Som via den ondskefulla maktens ring, ständigt har en kamp mellan det onda och det goda inom sig. Precis som det indianska ordspråket, vilken vinner det goda eller det onda vargen inom sig, svaret: den man matar den man föder. Och om det här Aragorn säger om The Nazguls är det att de blivit uppslukade av ondskan för att de har gett efter för frestelsen av makt. Galadriel ställs också inför valet att få ringens makt, men väljer bort den efter ganska stor inre vedermöda. Gandalf frestas också, men klarar frestelsen till oinskränkt makt… över alla. Valet, inom sig själv att göra det man själv vet är rätt inom sig eller att göra det man vet är fel, fastän det ger belöningar och ”sötma” så att säga. Och det kanske minst tydliga ondskan; att göra ingenting!
Soligt, kallt, dimma på älven och över Skedom, vaknade på morgonsidan/natten och fick somna om. Således två frukostar, och nu en Macchiato. +1 °C ute nu, men har nog varit minusgrader. Väderstationen har ju lagt av. Surprise?! Höll i tre till fyra månader för över 1000 kr i inköp. Skönt ändå att möta en ren diskbänk på morgonen, de gånger det sker. Två stycken fiskare på Hågestaön på västra udden. Jag har inget planerat idag, blir nog café Petter. Blivit en vana, en rutin.
Adam skulle till Italien igen. Milano troligtvis. S är borta för sjukskrivning, tror inte hon kommer tillbaka? Idag lägger U verandataket med sonen David. Något som var tänkt att jag skulle hjälpa till med. Det blir i alla fall gjort, och U väljer hantlangare. Det var ovanligt gott kaffe hemma idag. Mollbergs blandning och skummad mjölk, malning tre. 40 sekunder exponering.
Ibland kan jag känna att det är märkligt att vara här? Att leva? Det känns som en avdramatiserad punkterad känsla av existentiell ångest, fast utan själva ångesten då, så som det var förr. En slags tomhetskänsla inför jaget, när man inte har någon eller något att spegla jag i? Nu för tiden varar känslan knappt ett ögonblick. Men saker förändras. Det är det enda som inte förändras. Och det är ju i och för sig inte alls konstigt utifrån det jag har bakom mig. Åtminstone mestadels bakom mig. Men som jag tidigare delat med mig av, att jag under stora delar av mitt liv övergav mitt jag, stängde ute världen, och blev därmed instängd själv. Och nu när jag kommit så imponerande långt, så kommer väl små Flashbacks ifrån den tiden från typ ingenstans kan man uppleva. Men så är det ju inte. De kommer från någonstans. Och inte bara jag, lever ju ytligt, i någon slags teatralisk verklighet, utan faktiskt de flesta, där vi spelar våra roller, men sällan vår egen roll. Nej det är inte alls så konstigt, att jag känner som jag gör ibland
23:10 nu, oj tiden rann iväg när jag satt och läste. Borde väl borsta tänderna och sova.?
Måndag 20 oktober 2025 klockan 10:41
Goda minnen?!
Tänk om han faktiskt skulle försöka åta sig att skriva ner och fräscha upp goda minnen ur livets dagar. Alltså som en vikt i vågskålen mellan gott och ont, ljust och mörkt, lättsinne och tungsinne,? Detta med tanke på hur mycket tungt min hjärna, mitt hjärta, och mitt sinne utsätts för i kampen mot det onda, och för det goda. För det är VI ”, konspirationsteoretiker, foliehattar, högerextremister, vetenskap, förnekare, klimatförnekare, som står vid fronten, i det kriget, som inte enkom utövas med kulor och bomber, men framför allt inom oss själva. Någon måste göra det! Och om inte jag vårdar mina goda minnen, kanske de försvinner från mitt medvetande? Åtminstone i proportion till hur verkligheten sett ut i balans mellan goda minnen och tråkiga minnen. Men, till och med tråkiga minnen som sorg och saknad hamnar på pluskontot i mig så tillvida att de är ärliga och mina. Medan det mesta idag är dunkelt för dolt undangömt, förljuget tillverkat, teknokratiskt, ”vetenskapligt”, och inte som det bör varmt, mänskligt, rejält, sunt, naturligt, jordnära.
Men hur ta sig an denna uppgift att minnas och dokumentera goda minnen? Hjärnan är inte van? Kanske ska jag prata med hjärtat? Och i hjärtat finns allt som inte är teknokratiskt och vetenskapligt, allt som är i sin sanna bemärkelse mänskligt. Även sorg, ilska, rädsla, utöver de goda minnena. Jag tänker att i jakten på goda minnen kan jag inte skygga för det lite mer jobbiga? För de hör ihop med det mänskliga
So here we go:
Tomt? Nej då, gräv djupare! Ett annat fack? Hjärtat var det ja! Sitter längre ner på kroppen!
Morfar blir det första som dyker upp. Stunderna då vi metade abborre från hans hembyggda eka, med våra med våra spön, och det magiska morfar-spöet. Det spöet var magiskt, tänkte jag och min förtappade bror. Det drog till sig fisk mer än andra spön. Så var det bara! Då i alla fall. Morfar log. Ett annat minne när jag var väldigt liten och vi låg vid jordgloben, jag och morfar, jordgloben som stod på några meter till vänster om tv:n på en grå heltäckningsmatta. Där letade vi orter och länder. Glasstruten var till exempel Sydamerika.
Men det finns också goda minnen, sprungit ur den djupaste sorg och förtvivlan. Inte bara de ”lyckliga, skrattiga” stunderna. Sådana som när C stoppade mig i parken, när jag grät offentligt, och hon kramade om mig. Sådant glömmer jag aldrig, inte ens om demens uppstår… få se nu var var jag nånstans nu igen ??
Abbe tittade just nu in på café smak. Då dyker dansminnena upp från både Abbes och Lejonssons danser. Ärsta och Gussjönoret. Nej nu räcker det! Jag klarar inte av med positivitet för tillfället.
Okej då ett till:
Tänker på Tarja, den lilla flickan på Verdandilägret, det läger som jag fick följa med på för att pappa var busschaufför. Jag har berättat om det här minnet förut, men det är ett kärt minne för mig. Jag var 14 år gammal tror jag, Tarja några år yngre. Med på lägret fanns en kille som tog allt utrymme. Minns inte hans namn, inget ont i honom, men tog all plats och allt utrymme. Medan Tarja var tvärtom. Hon var för övrigt från Vårby gård.
Vid något tillfälle, minns inte hur, började Tarja, gråta, och killen som tog allt utrymme började ta allt utrymme, och jag bad honom vänligen hålla käften för att Tarja skulle få prata. Och jag talade om för henne hur värdefull hon var i ett ganska långt tal. Hon grät och grät och grät. När vi sedan efter en vecka åkte buss hem och pappa släppte av Tarja vid Vårby gård, en av de första som klev av, kastade sig hon kring min hals och kramade mig och sa ingenting mer.
Jag glömmer det aldrig, ett gott minne, ett kärt minne. Att få betyda något, eller mycket för någon annan är den största gåvan i livet. Ja om man inte räknar att få 10 000 000 kr i present?? Jo jag skojade när jag nämnde pengarna – Men om jag får pengarna kan Tarja få lite oxå 🙂
Ett dansminne som är outplånligt, som jag kommer sitta att gagga om i en gungstol på ålderdomshem, om jag lever så länge, och om ålderdomshemmen har råd med gungstolar….. är dansen på Gussjönoret, arrangerat av Lejonsson och Lejonnssons Lina, Lejon-Lina, Lejoninna… Det var en total upplevelse, vad gäller dans. Voyage spelade. Liv sjöng. Goa kramar från personal, bland annat Lejonssons Lina. Fantastiska danser, kanske tio stycken som blev ren danspoesi. Sommarbadade i pausen i sjön när det blivit mörkt, några nakna.. i mörkret. Ljusslingor och marschaller. Vad gäller dans, som jag inte har möjlighet att på samma sätt ägna mig åt nu för tiden på grund av geografi, så är det många saker som spelar in för lyckliga dansminnena. Musiken, kvaliteten på musiken och känslan från artisterna. Låtval, arrangörernas mysfaktor till publiken. Arrangörernas omhändertagande av artisterna, som sen påverkar deras uppträdande på scen. Antalet duktiga danserskor, kvaliteten på dom rent dans-tekniskt och hur goa och gulliga de är damerna. Ja, faktiskt hur vackra de är också. Deras vilja att dansa med mig, och min egen inre harmoni.
Andra lyckliga stunder, som kunnat ge mig mys-rysningar, är när människor utöver vad som är förväntat eller frågat efter, bryr sig om mig eller tar sig tid för mig. Och bland de allra lyckligaste stunderna i mitt liv, är när vid några få tillfällen räknat på ena handens fingrar någon stod upp för mig gentemot andra, gentemot baktaleri, eller rent uttalat hot om våld. För mig finns inget mera värdefullt, inget som gör mig så tacksam och glad. Och just detta är något oerhört sällsynt nu för tiden länge sedan jag upplevde det. Att någon ens stod upp för mig verbalt. Tänker på Patrik bl a,
Jag har nylikt skrattat mig igenom större delen av AA Milnes Bok om Nalle Puh. Ja, en bok med text och illustrationer inte en barnbok så klart. Räknas det som goda minnen? För färskt för att vara ett minne kanske? Men gott iallafall. Ett gott skratt, förlänger käften.
Nu har årstiden anlänt då man utifrån mörkrets infall, tror att klockan är 23 på kvällen, när den i själva verket bara är 20:00, eftersom det varit mörkt i några timmar. Och värre blir det till helgen då, när det blir vintertid,….:. Som någon har bestämt att det ska vara. Vem? Men nu är klockan ändå 22:35 och jag har varit gå-och-lägga-mig-trött i några timmar nu mörkret luras?
Att läsa, läsa, och skriva! Läsa, lösa, korsord -vila, hjärnan, svåra korsord är lika med fullständigt dyka ner i det för att nästan vakna upp till verkligheten igen. Skrev ner två stödord på anteckningar i mobilen: Trovärdighet, ” och trygghets-fällan. Och kom på ett till nu ”forskningen”. Ord att kontemplera kring. Ordet forskningen, i bestämd form, stötte jag på idag på café när en bekant person, stolt sade att hen har tagit den 11e sprutan, underförstått covid-sprutan. Och som följd mening lade personen till ”forskningen säger att det ska vara bra mot demens också” forskningen som i en enda slutsats utan vetenskapliga belägg och bevis som vederlägger det påstådda? – Man upphör aldrig förundras ändå över bristande logik. Ja, men det är så här det är. Han och nästan alla utgår från att så fort en ”officiell myndighet” eller liknande, säger ”forskningen” med betoning på bestämd form, så tar man det för EN allenarådande sanning eller fakta???? Människors tänkande, eller brist på detsamma är minst sagt beklämmande och inmurad i förutbestämda mönster. Programmerade i hjärnan sedan födsel och skolgång. Det är som att komma ner på bangolfen och få förtryckta resultat till varje bana så man egentligen slipper spela. Det behövs ju inte, eftersom någon redan har sagt hur det kommer gå? Och sedan bara acceptera detta? Och nästan alla ”argument” jag stöter på när jag ifrågasätter liknande saker och cementerade trossatser, landar till slut för de flesta i tillit till ”trovärdiga källor”, utan att rimligen ha kunnat komma fram till det själv. Man har aldrig ens funderat kring vad man tror på, vilka man tror på, eller varför?
Trygghet-fällan – pacificerar människor från att tänka själva, vara kreativa, ifrågasätta – staten, välfärdssamhället. Trygghet-fällan är som för boskap som ska bli slaktad, utan att veta om det eller förstå det.
Tisdag kväll 21 oktober 2025 21:28
Har jag förlorat någonting inombords? Soldaten som återvänder från kriget vid liv, men hans vänner och familj säger att han aldrig återvände hem annat än till kroppen. Har jag förlorat något inom mig i kampen för det goda i människan? Har striden för yttrandefrihet och sanning kostat mig i mina drömmar och illusioner? Har den kostat mig min tro? Har den kostat mig mitt hjärta? Har mina tankar för länge ockuperats av mörkret jag strider mot, ondskan, jag kämpar mot, där ute i världen. Eller kämpar jag mot att ondskan ska ta över i mig? Har mina tankar lagt ett ogenomträngligt mörker för mina ögon? Har kampen berövat mig själva livet inuti mig? Har den berövat mig min imbecilla naiva tro på kärleken?
Är lite orolig på ytan av själen idag. Tänker på saker i min-oro-format, som jag inte skulle behöva tänka på. För att jag varken kan påverka det, vad andra tycker och tänker, eller det är något att hålla på och älta överhuvudtaget? Den känslan av att jag ”gjort fel” utan att egentligen hittar någon rimlig måttstock för det eller vem som ska bedöma det? Så det kan jag gärna sluta med! Så om jag då städar bort den oron, vad blir kvar då? Ja, en vanlig vardag, med vardagliga rutiner i en fortsatt eskalerade galen värld, med naiva programmerade robotar till befolkning? – Ja, nånting ditåt kanske. Men är jag då nöjd med detta i livet? Vill jag inget mer? Kräver jag inget mer av mig själv eller livet? – Nja, det vete fan? Räcker det inte med att rädda världen varje morgon, i en tröstlös kamp mot ignorans och likgiltighet som bedövar människorna omkring mig? Och därtill att motionera, odla, laga mat, njuta av gott kaffe vad skulle kunna bli bättre? Av det som jag kan påverka?
//Var det någon liten hjärte-röst i mig som försynt föreslog ” kärleken då? ”
Ja, jo, jag vet, det skulle väl kanske vara trevligt? Om det var möjligt? Men det styr jag väldigt lite över. Så varför lägga för mycket tid på sådana tankar?//
Tänka sig, snart slut på oktober? Eller nja nio dagar till. Men ändå! Nu kommer en vänteperiod på snön. Sen kommer en vänteperiod på solen, med dagsljus. Sen kommer en period då jag väntar på odling hemma. Sedan väntar jag på att få sätta ut frön och så. Sedan väntar jag på att få skörda. Sedan väntar jag på att få laga till skörden, frysa in och äta gott. Sedan väntar jag att få vila mig på hösten. Sedan väntar jag på den första snön…..
Ur LOTR:
”Rosie Cotton. dancing. She has rbbons in her hair. If ever I was to marry someone, it would have been her”
I filmen säger Samwise Gamgi så, när han och Frodo Baggins ”inser” att detta är slutet ” of all things ” när de tillfälligt räddat sig ut från lavan från mount Doom. Citatet dök upp i mitt hjärta, efter att jag på väg till Café Petter och världens bästa Mohammed, såg en kvinna på bron som jag gick under. Långt, ljustbrunt hår med lugg. En enkel kappa. Enkelt kvinnligt utan extravagans. Utan att skrika ”se mig”. Ger mer intrycket av att vara en jordnära kvinna? Det intrycket fick jag. Man kan så klart inte bli kär på femtio meters håll under fem sekunders uppenbarelse, i en kvinna man aldrig tidigare sett? Eller? Nå, möjligtvis något förälskad i drömbilden som skapas i mitt huvud. I det något Desillusionerade slumrande hjärtat. Hur skulle hon vara, om jag likt Samwise skulle uttryckt: – If ever, I were to marry someone, it, would, have been her ”
Jag brottas väl i det sammanhanget med mina förväntningar, förhoppningar, om de är orimliga? Eller om det är utbudet som är skralt? Men en kvinna, till att börja med, en kvinna, så som jag föreställer mig att kvinnor en gång varit: jordnära, naturlig, naturligt fager inifrån, som speglas på utsidan genom den aura, som finns inifrån, utan spackel och dylikt utan fondation, utan lösnaglar, löshår, utan tatueringar, utan utmanande klädsel, som posörerna klär sig i för att synas sexuellt och attrahera män för att sedan skälla ut dem för att de blir attraherade? En kvinna som så klart skulle bry sig om mig, men som gärna likt mig tar sig an vardagssysslor utan att klaga på ojämställdhet. En kvinna som förstår att hon är kvinna och inte en hen. En kvinna! Och även om en stor dröm i livet, varit att få egna barn, inkluderas den drömmen inte nu längre. För jag är nästan 60 år gammal. Så ur den aspekten vill jag inte ens längre detta. Men jag ville! Och drömde om detta! Och tankar och känslor länder i Agneta Fältskogs ”Slipping through my fingers”
”. Schoolbag in hand, she leaves Home, in the Early morning. Waving goodbye, with an abcentminded Smile. I watch her go, with a surge of That well, known Sadness and I have to sit down for a while”
Och återigen, denna underbara text påminner om att någonting är fundamentalt galet med vår värld idag. I detta fall skolan som skiljer barn från vuxna förälder i större delen av sin uppväxt. Ett sidospår värt att komma tillbaka till?
Men kvinnan jag skulle gift mig med om jag skulle gift mig då? Finns hon inte för att jag har för höga krav? Eller finns hon inte för att hon inte finns? Eller finns hon inte för att HON har för höga krav? Eller finns hon inte för att jag inte håller måttet? Eller finns hon inte för att hon hittat någon annan? Eller finns hon inte för att jag inte har ett jobb eller bil? Eller finns hon inte för att jag inte ser henne? Eller finns hon kanske där ute? Bland miljoner andra kvinnor och väntar på mig? – en dåres drömmar?
En bekant sade att när det gäller att yttra sig på nätet, borde det vara bundet till BankID, så att folk inte kan gömma sig bakom anonymiteten när de säger elaka saker eller hotar. Så att man kommer åt ondskan? Men vad händer om det är dom som styr över BankID, och bestämmer vad som är ont och gott, bestämmer över rätt och fel. – om det är de som är onda? Vad händer då? – tänkte inte på det ? Nåja, vad är väl en bal på slottet? Den är väl alldeles dödtrist, långtråkig och alldeles underbar? Så nåja och vad är väl egentligen kärlek till en riktig kvinna? Det är väl alldeles dötrist osv osv
Snappar upp från ett bord bredvid två kvinnor samtalen:
– Hon hade ingen respekt för pandemin
– Jaså?
– nä!
Det är fredag 24 oktober. Två månader kvar till julafton. Och vid det laget har det redan börjat vända mot lite ljusare tider. Det är mer löv på backen nu än det är kvar på träden. Och jag faller som ett höstlöv jag också. Kanske för att gro och spira till våren och sommaren jag också? Det är ont om kunder på kaféerna. De flesta kommer så klart fram till lunch? M går i alla fall förbi. A-lagaren som tappat händerna. +10 graders Celsius ute. Blött, men regnar inte nu. Såg Iyah May’s nya fantastiska, kaxiga, musikvideo, ”everything’s fine”. Hennes klädsel provocerar så klart och textraden ”shake your Tits” mitt bland alla samhällskritiska smockor, skulle man med lite välvillighet kunna tolka som en smocka till feminismen?
Nu öl !