…
Man säger ju att ”man är som man är”. Men är det verkligen HELT sant? Jag är inte helt säker, jag tvivlar på det påståendet. Tvivlar som varje vettig människa borde göra. Och här menar jag på att det kanske är ett sätt att slippa ta ansvar för sitt agerande, eller slippa behöva ändra sig, vilket är obekvämt, och ibland rent utav svårt för många. Att ändra sitt sätt att vara, prata och interagera med andra människor. Typ som den som alltid kommer sent till träffar, eller den som inte håller sitt ord, den som lovar hela tiden men aldrig uppfyller? . …. ”Ja men hon är ju som hon är”, för att sedan aldrig acceptera att en som brukar komma i tid kommer för sent?
”Var försiktig med vad du tolererar, för du lär människor hur de ska behandla dig.”
Om man utifrån ovan givna exempel med en som bara tar för givet att folk ska vänta på dem, till slut bara reser sig och går när tiden gått ut för förutbestämd träff, så ger man personen några valmöjligheter för eventuella framtida möten:
* Personen(Herr B) kan genom att värdesätta den andres tid, anstränga sig för att komma ihåg/planera i förtid så den inte blir sen, vilket skulle kunna resulterar i stärkt relation och tillit mellan Herr A och Herr B. Vilket i sin tur inte är något att i onödan kasta i sjön så som världen ser ut idag, och som människor har kommit att bli, idag
* Eller så kan Herr B tycka att det inte är värt det, och på så sätt välja bort Herr A genom sitt agerande
* Eller så kan Herr B projicera över sitt eget respektlösa beteende, att kontinuerligt, vanemässigt komma sent, och skylla den uppstådda mini-konflikten på att Herr A är ”överkänslig” ”snarstucken” eller ”långsint”,. samt tala om den versionen för alla gemensamma bekanta i förhoppning om att få stöd för den vinklingen. Och eftersom de flesta är konflikträdda i vår del av världen, kommer Herr B iaf inte få mothugg. Då har Herr A som reste sig och gick, att förhålla sig till detta och kan välja:
*Att fortsätta låta sig bli respektlöst behandlad och alltid måsta vänta på herr B, kanske hela livet, och må dåligt över det, och låta sig förminskas i värde som människa.
* Eller så kan herr A se det som att det var bra att det blev som det blev, och fått tydligt kvitto på att Herr B fullkomligt struntar i Herr A:s känslor och inte respekterar Herr A:s tid. Och kan välja bort den typen av beteende, genom att välja bort Herr B, vad gäller träffar, möten och dylikt, o bara glatt säga hej, när man råkas. Och om herr B då låtsas spela förvånad över utebliven nära relation, kan man förklara hur man ser på detta att visa respekt för andra.
På samma vis kan jag välja att inte dansa på Bollstabruk, om jag inte vill det, eller inte dansa överhuvudtaget – Så är det bara
Så… kanske man ändå inte är som man är, utan mer är som man gör?
Min kära fd kärmor, lär mig mycket genom sitt sätt att vara, och hantera känslor. Hon har haft en hel del, och troligtvis har ännu en hel del somatiska symptom som skulle hindra de allra flesta från att ens kliva upp ur soffan, emedan det bara får henne att öka farten. Hon är något av en kärleksfull Lilla My (Mumintrollen) med utåt sett två känslolägen, arg eller ”pigg” och oftast blir hon uppiggad av att bli arg, och omsätter den energin som ilska alltid är om man kanaliserar den, till att få saker gjorda. Därav rubriken till blogginlägget; ”Känslotransformator” – Att inom sig göra om ”sorg” eller ”ledsenhet” till utåtriktad ilska, och ta den rörelseenergin, den possessiva energin, potentiella energin till kroppen, och göra saker som i slutändan även själen gynnas av… som JAG gynnas av, i mitt fall. Överföra kraften, ilskan till något vettigt och konstruktivt, istället för att ”tänka positivt”. ”Tänka positivt” i det läget, lagrar ilskan och kan leda till allehanda kroppsliga och själsliga besvär framöver. Däremot att GÖRA positivt, kanalisera ilskan till bra nödvändiga göromål, DET är positivt!
Och se där !!! Äntligen har jag kunnat uttrycka klart varför jag är gruvligt emot uppmaningen: ”tänk positivt”
Så om jag nu uttrycker via blogg att ”aldrig mer dansa”, tills, eller om jag ångrar mig,
så backar en riktig vän mig medan jag är genom-ilsk, eller va fan än jag känner!!!
En riktig vän backar upp mina känslor, och backar upp min ära gentemot totala främlingar, en riktig vän ägnar sig då inte åt att ev ”förklara hur dom kanske kände sig som gjorde att dom
gjorde som dom gjorde när de beter sig illa eller gör mig förbannad el ledsen”
DET riktiga vänner gör – är att ta ställning för sin vän!!!
OCH min kära fd kärmor har lärt mig att långsinthet är någonting riktigt bra – för självkänslan !