…
(Detta inlägg innehåller spoiler alert, avslöjanden om bokens ”boktjuvens” innehåll och slut)
En vinterblå eftermiddag, skymningen övergår till kväll, redan på eftermiddagen, snön faller i stora tussar, helt vindstilla, likt ett levande julkort. Varje lövlöst träd, klädd i mjuk fjäderlätt snö, som vid minsta vindpust skulle klä av stammen naken. Det knarrar under fötterna när man går i snön, och till min stora glädje har sandning och saltning av snön ännu inte påbörjats. Det biter i kinderna trots att det är vindstilla. Gatljusen utefter Ingrid Thulins stig, bryter färgnyanserna som går i djupt blått i snödrivor och snötäcke över isen på älven, och snötäcket över kolonilotterna… allt detta när en tvivlare tar upp och börjar läsa ur en sedan länge inköpt pocketbok, som han önskade vore inbunden, när han läst klart
Det kanske kan vara svårt att förstå en annan människa på djupet, vilken människa som helst faktiskt. Alla människor har en själ och ett hjärta ….. eller åtminstone trodde jag på det fram till nyligt. Nu är jag inte lika säker längre, efter det jag de senaste åren bevittnat sk människor gör mot andra människor, eller sett på när det görs utan att ingripa… om ens alla är att betrakta som människor längre, även om de till synes blivit födda som sådana. Det borde hur som helst vara svårare att förstå en människa på djupet, ju längre ifrån sina egna erfarenheter dennes liv och själ har kommit att bli?
Jag menar, det har tagit mig flera liv att ens kunna börja förstå mig själv, och urskilja människan i människan Tomas. Och med det menar jag att min utveckling från ett totalt mörker, till den jag är idag, är så fundamentalt drastisk, att det känns som flera olika liv. Men jag har så klart aldrig kunnat helt lämna bakom mig nån av mina tidigare versioner av mig själv. Utan mer varit tvungen att delvis stoppa undan, för att kunna komma framåt. Alla versioner av mig själv, alla tidsperioder från liten pojke till nu, är den jag är, och så är det för alla människor tror jag. Men de flesta har nog inte lika stor skillnad eller utveckling, och är mer eller mindre samma person. Förändring har inte varit nödvändig för de flesta för att överleva mentalt och själsligt?
Och jag tycker mig förstå att det är därför som andras berättelser, genom författande och böcker kan komma som förlösande befriare av instängda tidigare versioner av mig själv, som jag nödgades gömma undan lite. Förlösande genom tårar, likt en vårflod gör sig av med vinterns dvala. Det kan visst kallas för tårar oxå. Och så blev det när jag kom till andra delen av Markus Zusaks Boktjuven. Min själ befrias under vårfloden, och jag känner mig mer levande, mer hel för en stund. Jag har mycket undanstoppat…. det har tvunget måsta bli så…. och det gör mig lite mindre av ett skal, för var gång vårfloden drar med sig slagg från förr, och för evigt sköljer bort det.
Ibland funderar jag över varför så många människor är så mottagliga för propaganda, varför de går med på att låta sig förgiftas. få sina mänskliga rättigheter tas ifrån dem, och tom dödas … i miljoner? Och jag funderar vad som skiljer dem från de som står upp rakryggade och vågar söka sanningen, vart den än leder dem? För den senare skaran är till synes, vid första anblicken en brokig skara människor, som vid första åsyn, har väldigt lite gemensamt… åtminstone utifrån de normer vi programmerats med sedan barnsben.
Boktjuven, är Liesel Meminger, en uppdiktad historia, med starka personlig verklighetsanknytning från författaren. Ett barn som blir tonåring under berättelsen som utspelar sig i Tyskland under kriget, ur ett barns perspektiv, men med inslag/kapitel som beskrev lite av det större perspektivet, Judeförföljelsen, krigets soldatoffer och civila offer. Författaren har låtit ”döden” vara berättaren.
Istället för att göra ett referat, eller en egen recension av boken, berättar jag gärna min upplevelse och hur den sammanflätas med mitt liv, mitt ångestfyllda själsliga bagage, som jag förvisso minskat vikten på genom åren så att jag kan bära det genom livet, men aldrig någonsin bli kvitt. Bagaget jag bär på, är inte enkom en plåga och en tyngd, det skapar och bibehåller oxå insikter som inte bara gagnar mig, utan faktiskt även min omgivning, och därmed oxå i förlängningen världen, när man adderar det med andras lidanden och insikter. Och när ”vårfloden” rinner från de ögon som tycker sig sett alldeles för mycket, men i det stora hela sett väldigt lite … när den forsar…. minskas vikten på mitt bagage ytterligare lite, och luften och tankarna blir klarare för en stund igen, innan världsdimman tränger sig på igen.
Liesel Meminger är överlevaren, vittnet till döden, deltagare i livet, hon är barnet i ett krig, i en vardag i kriget, medan nästan allt och alla hon håller kärt/kära, rycks ifrån henne. Hon är den tyste rebellen, hon är boktjuven… till en början utan att se sig som en boktjuv, och det är nästan tveksamt om jag som läsare ens när jag läst klart om alla ”bokstölder”… kallar det för tjuveri.
Igenkännande finns också från egen uppväxt, hur barnet blir föräldern, hur barnet blir förnuftets röst, hur ansvaret läggs på barnets axlar, och hur barnet villigt tar det ansvaret, fast det sakta bryter ner henne/honom och skapar en trasig vuxen. I know it only to well kära medborgare, och okära dito. För mig är det nästan alltid i filmer och böcker, återförening mellan familjemedlemmar och längtan efter det som får min vårflod att forsa. Så även i denna bok. Det är de vackra mänskliga handlingarna mitt i helvetet av ett brinnande helt onödigt krig … det är det som får mig att ”forsa”
Om jag ska citera ett omdöme, som dessutom var lite fyndigt, så får det bli:
Köpa den, låna den, eller stjäl den … men framförallt läs den!