…
Det snöar så vackert utomhus, med stora vita
lapphandskar. Och jag borde låtsas att det är december,
för i december är sådan snövit snö innerligt välkommen.
Äh va f-n, jag njuter av det vackra medan det är.
Den smälter ändå bort snart, och våren kommer inge
senare för det. Så här är det ju faktisk varje år, med
Aprilvädret, så varför irritera sig på det.
Det finns ju andra saker som vore mycket mer
irriterande om det skedde… att dö till exempel.
Jag känner inte alls för det faktiskt !
Det skulle störa mina planer å det väldigaste.
Riskgrupper hit, och Statsepidemiologer dit.
Ska vi vara ärliga, så vet vi inte ett skit om våra
förutsättningar att överleva, eller om det bara blir en skitförkylning.
INGENTING vet vi. Sannolikhet var det ja. Sannolikheten har inte
mycket att komma med om man är död.
– Ja hen dog ju faktiskt, trots att hen var ung
– Ja DET var inte speciellt sannolikt
– Näe … men hen är ganska död ändå faktiskt
Ja ja ja – jag tillhör det mjäkiga, hypokondriska spannet av
ynkliga människor som inte är så bekväm inför tanken att dö.
Än hur liten risken är. Jag tillhör inte de odödliga,
som viftar bort osannolikheten som en irriterande
sommarfluga vid sängdags. I’m so fucking sorry för det.
Men det förekommer en hel del hyckleri, och skitsnack
nu i ”pestens tid”. Tex det unisona omtankes-propagandan
för våra äldre. ”Det är för våra äldre, det är dem vi ska tänka på”
Jo jävlar ja…. Alla vi hypokondriker är väl i själva verket rädda för
att dö själva ? Nä häpp !!? inte det nä !
Rätta mig om jag har fel. Det var inte mycket satsningar
på de äldre innan det blev ”pestens tid”.
Vårt konsumtionsfixerade samhälle värderar inte
gamlingars livserfarenheter speciellt högt.
Sätter dem på sjukhem, i bästa fall. Kanske får tid att ringa till jul.
Men visst finns det alltid två sidor. Det finns faktiskt en hel del vänlighet
och omtanke från vissa, även nu. Allt är inte skit.
Men jag tycker fortfarande det vore oerhört dåligt
ur en högst personlig synvinkel, att dö … iaf redan nu !