…
Solen går ned över Petersborgsnipan,
men nattens mörker uteblir.
Inget regn i sikte än, bären längtar efter vatten,
och lingonsylten är slut
Vi är mitt i sommaren, och hösnuvan irriterar.
Härom dagen såg jag en syn genom fönstret,
som ingen levande människa kan låta bli att le åt.
En pojke hade en drake i ett snöre,
och en liten mörk flicka med hästsvans,
sprang under draken med det största av leenden,
och följde den med blicken vart än vinden förde den.
Jag blev så glad av synen för en stund,
barnen kan lära oss att leva igen,
när det känns som om något dött inuti oss.
För visst känns det så ibland, för många av oss,
av oss med hjärtan som varit vidöppna för angrepp,
men nu stänger sina ”klaffar” Och livet känns fattigare,
Utan hopp om kärlek, utan passionen som dansen gett mig.
Men det går inte att dansa utan hopp,
det går inte att dansa utan passion,
det går inte att dansa med stängt hjärta.
Men kanske, kanske ….
Men barnens skratt, och lekfullhet,
kan få mig att le igen,
åtminstone för en stund.
Nu välkomnar jag varje regn,
som behagar falla över Ådalen