…
måndag 10 augusti 2026
Utöver att jag gjort en köttsoppa / gryta på 1,5 kg märgpipa, så har det varit en vilodag. Under större delen av sommaren har det inte funnits plats för vilodagar. Det som måste göras, måste göras. Det verkar vara en omodern filosofi för livet i denna bekvämlighetens tidsålder. Det är också en av anledningarna till att jag välkomnar hösten så. Fyllda skafferier och frysar, och att få luta sig tillbaka och njuta av höstens färger, mörka eftermiddagar och svarta nätter. Det har varit många kvällar då benen känts som spaghetti, och ett lätt uppförslut kan värka lite i benen. Gått många steg i sommar, och böjt mig ner många gånger. Jag har 1000 tankar, och 100 känslor minst, som bråkar om att få komma fram och sätta ord på. Men oftast somnar jag innan jag hunnit / orkat plita ner dem – Känslor, trötthet, tankar, vänner, kärlek, det globala övertagandet av människors frihet, musik, odling, dans, åldrande, kvinnor, grannar, mat, hälsa, döden, livet, släkten, familjen, tiden, meningen, med livet, vakenhet, ensamhet, meningen med döden
Det finns gråt i mitt bröst och i mina ögonvrår, som inte ännu kommer fram. Svårt att definiera vad den består av. Men helt troligt en massa olika saker. Jag skulle gissa att mental och delvis kroppsligt trötthet är en del av det. Saknad av en egen familj är en annan del av det. Mer och mer så, än avsaknad av en familj jag aldrig hade som barn. Men en väldigt stor del är ensamheten i den vakenhet som jag sakta arbetar mig in i. Där bristen på intelligenta samtal om de saker som är avgörande för min och hela mänsklighetens överlevnad, både som art och själsligen, är överväldigande. De flesta väljer utan att tveka det blå pillret, och förblir i en evig zombiesömn, medan den globala makten mördar, decimerar jordens befolkning, gör oss sjuka, och till totalt kontrollerbara zombies. Den ensamheten är överväldigande. Det är som att leva i samma värld som alla omkring mig, men i en annan dimension. Blickar dör, och huvudet vrids åt sidan när man ställer helt avgörande frågor kring hela vår överlevnad och existens. Och de gånger det säger något, de zombies jag en gång sett upp till och trott varit förmer än mig, så försvarar de det totalitära Globalistiska för att de är programmerade att göra så, och trivs med att vara levande döda. Den ensamheten är överväldigande och kan aldrig egentligen lämnas utanför en beskrivning över hur jag mår nu för tiden. Eller vad jag vill och önskar.
I år, hittills har jag gett bort, rödbetor, morötter, ärtor, grönkål, jordgubbar, hallon, svarta vinbär, röda vinbär, blåbär, sallad, potatis, persilja med mera, och ändå framstår jag som den snåle, när jag föreslår att vi som sköter om bärbuskarna ska ha förtur att plocka bär där. Ändå framstår jag som den oförstående och icke givmilda när jag inte visar förståelse för att barn, ungdomar och vuxna, stjäl mina grödor. Och det skrattas ganska ofta bort med att alla nån gång har pallat, morötter eller äpplen? Tomas, den snåle, som inte ger allt av det han har till skillnad från de generösa som ger bort det som någon annan har skapat? Eller egentligen som de flesta inte ger bort någonting. De får inte samma kritik. Jag förstår mig inte på människor, har nog aldrig gjort. Men sedan mitt självförtroende och framför allt min självkänsla växt, så har jag förstått att man kan vara totalt ensam mot en överväldigande majoritet, och ändå vara den som har rätt i sak och har moraliskt high ground.
Precis som det är kring min insikt kring bluffen med covid och bluffen med pandemi, bluffen kring virusets, existens, insikten kring Pride-galenskaperna, bluffen kring klimatet. Alla med samma mål att decimera, jordens befolkning drastiskt. Och kontrollera de kvarvarande och deras tankar och liv i minsta detalj.
Ensamhet, ja, sorg! Sorgen över att ha förlorat precis varenda vän och bekant till den bluffen och den illusionen. Alla utom en i princip och dit är det tio mil. Och om det är så ställt med vänner och bekanta ter sig kärleken än mer omöjlig än tidigare till och med. Jag kan varken älska eller bli älskad av ett skal som upprepar global propaganda. Jag kan inte älska dem som inte respekterar det mänskliga i oss, och inte slåss för det. Samtidigt så åldras jag ju jag också. Ska visst bli 60 år snart. Är jag rädd för åldrandet? Är jag rädd för döden? Ja och nej. Jag är inte rädd för att bli skjuten, eller dö plötsligt i naturkatastrof, eller trilla ner från ett berg och dö. Jag är dock rädd för ett långt utdraget lidande som till slut bara döden kan befria mig från. Jag är rädd för den värld som globalister vill skapa, och är i hög färd att göra med hjälp av mina vänner och bekantas, tystnad och likgiltighet och ibland även aktiva stöd.
Jag är kanske rädd att jag inte ska ha modet att göra det som måste göras. Men åldrande ser jag fram emot annars för motsatsen vore ju att vilja dö? Och jag vill leva varje dag varje minut så länge jag kan och stå upp för det andra inte vågar eller vill., mänskligheten i oss. Jag hoppas att den dagen jag dör, kommer vara nöjd med vem jag har varit under mitt liv. Vem jag är vid dödsögonblicket. Att jag har varit en försvarare av ett mänskliga i oss.