Förfinade lögner och förvrängda slutsatser
Det höstregnar oavbrutet idag, och snart är det tyvärr dags att ställa om klockorna igen. Ett jävla påhitt det också! Troligtvis även detta en av alla sjuka påhitt de tar till för att vi skall acceptera blind lydnad. Jag skulle säga att jag är helt klar på lotterna nu. Krattat lite mer löv tagit in bordet. Jag fortsätter läsa ur Leo Tolstojs Anna Karenina, fast det var smått omöjligt att fokusera på läsning, när till synes gravt intelligensbefriade, högljudda människor vid bordet bredvid mig, talade – i mitt tycke helt osammanhängande och meningslöst. Boken: mycket intriger så klart när det verkar handla om längtan, kärlek, otrohet, mellan män och kvinnor. Skönt ändå att det åtminstone än så länge i boken så, långt som jag har läst enkom är män och kvinnor i boken, så som det en gång var och egentligen borde vara än idag.
När jag tog en kvällspromenad i regnet, tyckte jag mig komma på en genial idé i att stoppa skaftet till paraplyet innan för västen så att jag fick händerna fria för att svinga i min nya gångstil, vilken jag övar till följd av att jag vänjer fötter och kropp att gå ”barfota” (barfotaskor). Jag tyckte bara det var genialt i ca 5 minuter. Sen blev det lätt opraktiskt. Så är det med rätt så många av mina initialt upplevda, geniala, utanför-boxen-idéer. Men till slut blir det någon av dem som blir till bruk och genialiteten kvarstår.
Marika Domanski Lyfors, landslagstränaren för damlaget i fotboll, uppmanade landslagsspelarna, då när det begav sig, att vaccinera sig mot ”covid” för det tyckte hon var bra. Nu några år senare är hon döende i ”aggressiv hjärntumör”! – och om det nu ändå bara vore hon… suck, men det är inte det ! Det är miljontals ”oerhört sällsynta biverkningar” miljontals! Det skulle jag kunna hävda är den ultimata beskrivningen på ordet motsägelse från myndigheter, staten, ”vården”, globala läkemedelsföretag, media etc , men eftersom majoriteten inte längre förmår, eller för den delen törs eller vill göra egen efterforskning, och värka fram egna tankar, är det sällsynt att jag får medhåll i den iakttagelsen.
Förr kunde jag för övrigt känna mig utanför och till och med underlägsen sådana sällskap, likt det som störde mitt läsande på café. Nu idag är jag oerhört lättad av att jag slapp delta i den rappakalja och de floskler och den typen av intelligensbefriad konversation. Hoppas ingen känner sig kränkt av min upplevelse av bristen på intelligent konversation, men det ligger som tur är, HELT utanför min påverkan, vad folk väljer att tänka, och därmed uppleva och känna.
För övrigt gav jag kaféägarens dotter, en nybliven, mamma, en uppriktigt menad komplimang häromdagen, vad gällde hennes skönhet, hennes uppenbarelse. Nu torkar hon borden lite extra noga runtomkring mig. Det värmde mitt kärlekstörstande, desillusionerade gubbhjärta för en stund. Utan att så klart ha några tankar om något utöver denna till synes ömsesidiga, ska vi säga bekräftelse av varandra. Vilket nästan skulle kunna tolkas som en viss sorts vänskap med grädde och jordgubbar på eller nåt liknande. Jo, jag blir ”smittad” av kärleksromanen, Anna Karenina eftersom mitt kärleksliv är totalt avstängt i övrigt. Så den lilla komplimangen och mottagandet från en bekräftelsetörstande ung kvinna, med troligtvis lika dålig självkänsla och självförtroende som jag en gång haft – den lilla komplimangen förgyllde väl ändå bägge våras tillvaro en stund. Det blev dålig svenska kände jag, men det kan få gå ändå.
Saken är väl även den, att när hon var riktigt riktigt nedbruten i själen, för några år sedan, fanns jag som en trygg figur i hennes omgivning, jag log medvetet vänligt mot henne varje dag, och tilltalade med extra vänlig och lugn röst, även, eller kanske speciellt de gånger hon nästan försvann mentalt för en stund, på grund av denna nedbrutenhet. Jag tror att det finns kvar i henne. Nåja, jag sa helt sonika till henne: ”. Vad fin du är ” och svepte med bägge mina händer för att visa att det gällde hela hennes uppenbarelse. Nu blev hon inte kränkt, eftersom det gagnade hennes bekräftelsetörst, men hade jag ”träffat fel,”, hade denna komplimang vilken var utan några som helst förväntningar eller avsikter, lätt kunnat betraktas som ett slags övergrepp, som patriarkat, mansgrisbeteende. Allt utifrån hur feminister, vilka i dags dato har monopol på känsloutövande, väljer att tolka det. Den här gången – gud ske pris – klarade jag mig dock från dylikt samtida nonsens.
För egen del? Annars då? Nej det är inget furstelikt kärleksdrameliv här i tvivlarens lokala liv, under den globala dystopins tidevarv. För tvivlaren är det en tyst kamp mot det totalitära, trots att jag skriker.
Därför att… I may have freedom of speech men jag har inte freedom of reach … det vill säga, algoritmer, programmering och människors feghet och rädsla gör att inga ord når fram, trots att jag är fri att säga dem eller skriva dem. Och DET mina låtsasvönner, är och har länge varit ett av de dystopiska målen från TPTSNB! The powers that should not be.
Det är lite långtråkigt ibland, lite lätt uppgivet emellanåt. Men om alternativet är att sätta sig att prata med sällskapet, som de jag satt så nära på caféet, så känns ensamheten och långtråkigheten, ändå ganska acceptabel och rimlig… men ensam.
Apropå Förfinade lögner och förvrängda slutsatser, kommer jag att tänka på fd grannen som påstod att jag spelade musik ”vardag som helgdag”, medvetet utlämnade det faktum att det var ENKOM över en period på tre veckor inför en spelning, utlämnade även lägligt för hennes klagomål, (angiveri) till hyresvärden, att det var EN vardag och EN helgdag i veckan. Så som hon uttryckte det spelade jag varje dag. Och det varit medvetet val av ord för att få det att låta så.
Den typen av förfinade lögner används också flitigt, när det kommer till vår tid frekventa, självutnämnda kränkthet, tillika längtan efter hämnd, som i sin tur för att äga lagar kraft, behöver vittnesmål som dessvärre är att betrakta som ”bevis”. Det vill säga en form av hämnd utifrån egen upplevd kränkthet, där påstådda övergrepp i samband med fysisk beröring, eller till och med enkom blickar, har praktiserats av feminismen, Metoo och Regnbågsrörelsen. När samhället och den juridiska apparaten är uppbyggt på det viset att indicier och känslor är att betrakta som sanningar och bevis, är samhället uppenbart i förfall.
Andra typer utelämnande av information för att hävda sin rätt, som bygger på utlämnande av ansvar och eller bortse från konsekvens av sitt eget handlande, eller uteblivet handlande. Såsom situationen ofta kan vara i föreningar, men troligtvis även på arbetsplatser. där individen / föreningsmedlemmen, rider starkt på sina ”rättigheter”, enligt stadgarna, men utelämnar eventuella skyldigheter. Och skyldigheterna existerar knappt i en förening om du inte är i styrelsen, och därmed är att betrakta som en juridisk person, medan medlemmen kanske kan definieras som suicidal-empati-konsekvens?
Därav har jag gjort jämförelsen, att många gånger, är ordförandeskapet i en förening, som att ha ett företag där du nästan inget har att säga till om. Vilket ofta i sin tur får konsekvensen att ursäkterna från parasiterande föreningsmedlemmar, för uteblivet eget ansvarstagande haglar som spön i backen. Och att de allra flesta söker sig till föreningar av just orsaken att kunna ta del av fördelar de inte har varit med och skapat. Ett slags parasiterande skulle jag påstå. Ofta i kombination med påståendet att det är frivilligt påtagligt arbete av den/dem som faktiskt ensam eller i litet antal får föreningen att fungera.
Och här kommer även samhällets, det vill säga statens och kommunens minoritet eller majoritetsdiktatur, in i handlingarna, med sin genom lagstiftning, uppmuntran till att medborgarna skall föra vittnesbörd sann eller falsk, eller nånstans mittemellan, mot varandra, i ett format som med lätthet kan göras, synonymt med angiveri, och medborgerlig övervakning av varandra. Så att kränkthet, eller upplevd kränkthet rättare sagt, kan vara grunden för sådan angiveri, som lika ofta är byggd på avundsjuka, som det är byggt på upplevd kränkthet.
Nu är jag för övrigt mätt på höstregn, och fallande löv, där marken är så sur av väta, att det plaskar när man går på gräsmattan. Nu ser jag med tillförsikt fram emot frusen backe, frost och första snön. Sen får jag väl bevittna vad anmälningsbenägna medborgare behagar göra för att destruera i tillvaron, och tillika vad maktgalna psykopater i form av TPTSNB GÖR med världen och människorna i demokratins namn. Jag gör vad jag kan, mina ord är inte stumma, men många öron är döva. Självvald dövhet..
Godmorgon du sköna grymma värld