Medan jag väntar på döden, passar jag väl på att leva lite? Men vad är det att leva? Och vad är det att överleva? Och vad är det att bara vara vid liv? – dessa eviga frågor, för de flesta människor och oknytt. Frågeställningen kanske är, och alltid har varit alldeles för stor och omfattande för att svara på? – kanske finns inget entydigt svar?
Ja…. Men…. Jo….nä, jag är ju inte död ännu i alla fall! Åtminstone inte helt död, men kanske inte helt levande heller? Det saknas passion i mitt liv, jag trängtar och längtar efter passion. Och det finns samtidigt ingenting jag är mer rädd för. Och detta kväver känslan av att leva fullt ut, och på sätt och vis reduceras jag till att vara vid liv, att överleva, det vill säga att ännu inte hade dött? Men jag vet inte jag, det kanske är att ha för stora förväntningar på livet? Att hoppas på kärlek? Men NÄR jag drömmer om det jag troligtvis aldrig kommer att få, så går tankarna nånting i stil med detta:
Det är inget stort och överdådigt, det är inte ett enormt ekonomisk välstånd. Ej heller nödvändigt fotomodellaktig skönhet. Inte perfektion, inte ägande av varandra, utan mer att ge varandra möjligheten att få vara sig själv i alla stunder, utan att göra sig till eller förställa sig. Och ändå känna sig älskad. Det är väl också att känna sig förstådd och önskad. Samt efterlängtad de stunder man är ifrån varandra. Och att bli sedd. Det är blicken du ger mig, den varma blicken av beundran du ger mig även när jag inte märker det. Det är att förstå att vi alltid blir vänner igen, efter mening, skiljaktigheter och till och med irritation och gräl. Det är när du krokar din arm i min när vi är ute och går och det är framför allt när du försvarar min karaktär inför andra vare sig jag är närvarande eller inte. Det är när jag smeker ditt hår och kysser dina läppar så att dina ögon glittrar till svar.
Det är när jag har lagat god mat till oss båda och du ibland hjälper till att diska undan så det är klart när vi sätter oss till bords. Det är när du intresserar dig för de frågor som berör livet, alla slår överlevnad och frihet samt yttrandefrihet. Jag bryr mig, kanske inte i första hand om dyra och fantastiska resor, och behöver inte krydda till tillvaron med ” upplevelse ” i tid och otid. Och allra helst ett litet litet torp med odling, en gris, några höns och en kattjävel, samt en kvinna, att dela det livet med i regn, i storm, i kyla, värme och sol, tills den sista solnedgången uppenbarar sig för oss och vi har älskat färdigt, när vi lidit färdigt, gråtit färdigt, skrattat, vårt sista skratt och vunnit vår sista strid mot de omänskliga…
….då rider vi tillsammans mot den eviga solnedgången, på Jolly Jumpers rygg
…..men istället det ska jag nu undan den sista disken för idag, och har en ren diskbänk. Jag har ätit bra mat under dagen, mat som jag delvis skapat i och med odling, och lagat till den själv. Istället läser jag ur min bok av Leo, Tolstoy om kärlek och otrohet, och låter mitt hjärta slå i otakt. Istället skriver jag dessa rader, efter jag borstat mina tänder utan tandkräm, släcker ner, och sover….. ensam….