…
Letar orden som speglar själen, letar orden som beskriver var mitt hjärta är, och vart det är på väg? Ord som kan vara så förrädiska, så svekfulla, så starka, så passionerade och äkta. Hjärtat som symboliserar, kärnan för själen, för livet. Så länge hjärtat kan slå.
Jag letar mening med livet och tillvaron. Men vad är livet om inte kärlek? Men jag vet inte hur kärlek känns i verkligheten? Jag vet bara hur det känns att längta efter den. Jag vet inte hur det känns att känna tillit, för när jag har vågat har tilliten brutits. Och ändå har detta skeppsvrak som är jag, tillåtits överleva. Och ändå flyter detta vrak som enligt gällande odds borde legat på havets botten?
Och jag funderar varför jag finns? Varför kom jag till den här världen, om inte för att älska, och för att bli älskad? I all min klokskap och girighet, slår hjärtat ensamt i mitt bröst. Tyst och blygsamt, och ingen hör det slå. Ingen längtar efter mitt hjärtas älskade längtan, hjärtslag, min livspuls, min tid, min kärlek. Varför kom jag till den här världen? Jag älskar livet, jag älskar den värld som kunde varit, och kanske en gång var? Men vem tröstar knyttet?
Ja, livet är en kamp för alla i någon mån, om du har en själ. Men måste det vara så mycket kamp, och så lite kärlek? Jag vet inte vem som skulle kunna älska mig? Eller vem jag skulle kunna älska? Vem skulle jag kunna lita på, att hålla om mig, och lyssna till mitt hjärtas längtan och oro? Och låta sina hjärtslag slå i otakt till mina, tills de tystnar i evigheten? Men trots att det inte finns något hopp om kärlek, kan jag aldrig sluta drömma om den. Jag kanske är alldeles för naiv och mänsklig för att ge upp på kärleken? Naiv, förutsättningslöst, ensamt, vilse, klok, intelligent? Varför kom jag till den här världen som jag älskar, men som inte älskar mig?
”vad gör ett ljus här mitt i mörkret? Kan nånting bli bättre, av det lilla ljus, som jag tänt. Jag tittar ut, ut genom fönstret” – Så länge hjärtat kan slå