…
Anropar min själ, som så ofta får stå tillbaka för den absurda psuedoverklighet jag tvingas att möta varje dag, och varje natt i mina rastlösa drömmar. Jag anropar min själ, det levande väsen i mig som är själva livet. Min själ som känner sig övergiven dessa dagar. Som vandrar ensamen i en värld av själlösa skal, som upprepar vad de blir tillsagda att upprepa
Vem kämpar jag för? Vad kämpar jag för? Vem lyssnar? Vem kämpar med mig? Jag tänder min oljelampa, som inte fungerade att gnugga på för att gnugga fram en ande som ger en tre önskningar. Men som lyser upp inne i min höstmörka lägenhet. Jag skriver med bläckpenna på riktigt papper, och ibland överför jag det till digitalt så att ni kan läsa. Men jag får inga tecken på att ni läser. Så jag vet inte. Jag anropar min själ, ta plats och blås liv i mig igen. Det liv som är jag. Min själ är min inre livsledstjärna, bakom tvivlande, analyserande tankar. Någon ropade: ” vi måste vara ljuset, vi måste vara sanna, vi måste vara människor,” Människor? Vad innebär det att vara människa? Vad innebär det att vara mänsklig intelligens? Vad vet man och förstår man då?
Jag har hittat hem till vem jag är, och vill vara. Men större delen av världen och människorna lever en lögn, en bekvämlighetens lögn. En teater i en annan dimension, i samma fysiska värld. Så trots att jag är sann… ….. sann mot mig själv och min omgivning eller åtminstone försöker vara sann, eller PÅ GRUND av det,så blir jag övergiven. Att tänka själv och gå emot massorna, ÄR att vara ensam. Ensam bland miljoner skuggor som sålt sin själ till de som dyrkar ondska. Så utan att de förstår detta så tjänar de ondskan genom vilka de blint följer. Och jag följer inte med. Jag blir kvar i den här världen, där det fria ordet står högst upp. Där två kön är den absoluta sanningen. Där kvinnor är kvinnor och män är män. Där vädret är väder och inte klimathot. Där barn tillåts vara barn i hela sin barndom istället för att välja kön långt innan de tillåts åka moped, dricka alkohol och bli myndig enligt lagen. Lagen, som är härskarnas verktyg för att kontrollera massorna, men som aldrig gäller för dem själva. Jag anropar min själ, och ger den det strävsamma målet att vara ett ljus i detta mörker av illusioner och lögner, av ondska och likgiltighet.
Det är ensamt ikväll. Det är ensamt mest hela tiden. Ensamt intellektuellt och själsligt. Och kärleken har jag ingen aning om vart den gömt sig? En kopp varm choklad, Grahams skorpor med smör, getmese, och hushållsost, får trösta en volontärismens sista kvarvarande soldater, en mörk september kväll. En stridstrött, soldat, som inte har råd att sluta strida mot ondskan, om han vill behålla sin själ, om han inte vill bli bragd om livet, med vaccinmandat. Den striden, mot ondskan, är jag rädd för att den aldrig upphör. Striden mellan gott och ont har alltid funnits och kommer alltid att finnas, om förstås inte de goda ger upp? Den verkliga striden mot ondskan sker inom oss. Ondskan grupperar alltid om. Så det måste jag också, det måste vi också.
Men jag ser er inte kära medborgare? Jag ser er inte öppna munnen för frihet. Jag ser er buga inför förtrycket, jag ser er låta er tystas. Men jag ser er inte vid fronten, jag ser er blunda och hålla för öronen kära medborgare. Jag ser er låta er köpas för 30 silverpenningar. Jag anropar min själ att leda mig rätt i mörkret. För det är en ensam väg att slåss för ljuset, friheten och livet och det mänskliga i oss. Och den dag jag inte längre strider, när tiden har tagit mig till vad än som är bortom slutet, då skall minnet efter mig vara att jag var en soldat som slogs för det mänskliga i oss. Så vill jag bli ihågkommen. Jag vill se döden i ögonen, precis som jag vill se livet i ögonen, med rak rygg och klar blick